Författare: Kai Martin

Bländande ”Änglagård” – men Helen Sjöholm var timmar från att ställa in

Posted on av Kai Martin

Musikal:

ÄNGLAGÅRD

!!!!

Drama. ”Änglagård” håller hög klass även när den gästspelar i Scandinavium. Extra drama blev det bakom kulisserna då Helen Sjöholm vara nära att tvingas ställa in. Foto: MATS BÄCKER

Scandinavium, Göteborg.

Publik: När nog slutsålt.

Bäst: Fredrik Kempes musik blir mer och mer imponerande ihop med ensemblens framförande.

Sämst: Scandinavium bjuder inte in till samma intimitet som Oscars i Stockholm.

Fråga: Är det verkligen det sista vi har sett av ”Änglagård” på svenska scener…?

Om jag räknar rätt är det den 274 föreställningen av musikalen ”Änglagård” som är vid denna Göteborgspremiär. Ensemblen från uruppsättningen på Oscars i Stockholm 10 september 2023 är i stort sett samlad. Det innebär att Helen Sjöholm är tillbaka som den bigotta Rut Flogfält och Zac Paulin spelas åter av Lindy Larsson.

Musikalen med manus av Edward af Sillén och Daniel Rehn plus musik och sångtexter av Fredrik Kempe har med rätta blivit en publikfavorit drygt 30 år efter Colin Nutleys film. I stort följer musikalen filmens berättelse, något har förstås tagits bort. Annat lagts till, Men i stora drag är det igenkänning av hög grad för alla som har sett filmen och tjusats av den.

Nu sjunger musikalen ”Änglagård” på sista versen. Åtminstone i den här pampiga uppsättningen. Gänget har varit för gästspel i Malmö tidigare i maj och kommer nu till Göteborg och Scandinavium. En utmaning, förstås, att förvandla en hockeyarenan till en intim teatersalong. Det funkar, men inte mer än så.

Jag hade glädjen att se nypremiären i höstas. Då med Sanna Nielsen, som imponerade på mig i rollen som Rut Flogfält, och Denny Lekström i rollen som Zac. Det var en föreställning som öppnade alla känslorna på vid gavel. ”Änglagård” är en helt igenom lysande musikal.

Bra manus där intrigen omfamnar humor och allvar med dramatik och spellust. Lägg till Fredrik Kempes musik – och texter – som spänner över folkton, schlager och klassisk musikal på det mest eleganta vis. Han är helt enkelt en sann utmanare till Abbas Björn och Benny.

Men ingenting blir förstås någonting utan en ensemble som vet att vårda sina roller.

Ja, Helen Sjöholm imponerar förstås som Rut Flogfält. Ja, än mer med tanke på att hon bara är timmar ifrån att ställa in. Allt på grund av en hotande sjukdom. Av detta märks ingenting. Hon är helt enkelt bländande och helt all in i sin roll. Tommy Körberg är Gotfrid Pettersson är helt ingeom lysande med Gustav Levin som brodern Ivar. Vilket samspel.

Finfint samspel. Bröderna Gottfrid och Ivar Pettersson görs excellent av Tommy Körberg och Gustav Levin. Foto: MATS BÄCKER

Tuva Børgedotter Larsen vet att göra sin Fanny Zander med kaxig närvaro såväl som skör och tvivlande, sökande efter en far hon aldrig träffat, en släkt hon aldrig har mött.

Maktkamp. Helen Sjöholms Rut Flogfält och Tuva Børgedotter Larsens Fanny Zander går i klinch med varandra. Foto: MATS BÄCKER

Men än mer imponerande är birollerna där det inte tummas på någonting. Fredrik Lycke gör sin kärve, maktgalne Axel Flogfält med pondus och sjunger förträffligt. Ja, i klass med Tommy Körberg. Martin Stokke Mathiesen gör sonen Mårten som en juvenil drömmare om ett liv utanför det inskränkta samhället han lever i.

Allt är laddat med dramatik och energi på det mest imponerande vis. Det är ju ändå sluttampen som det här gänget kör denna älskade musikal. Men här är närvaron total. ”Änglagård” är helt enkelt lysande – igen! – även om jag fortfarande tycker att första akten är en smula för lång.

Det blir en musikal som greppar nutid i frågan om främlingsfientlighet, självgodhet och oförmågan att se människan in i själ och hjärta. Ett förmodligen evigt tema, men starkt presenterat i denna musikal.

”Änglagård”, gästspel i Scandinavium, Göteborg. Premiär 5 juni 2025. Spelas till och med 14 juni.

Manus och regi: Edward af Silén efter Colin Nutleys film med samma namn.

Kompositör och sångtexter: Fredrik Kempe.

Manus: Daniel Réhn.

Koreograf: Per-Magnus ”PM” Andersson.

Arrangemang: Karl-Johan Ankarblom.

Scenografi: Lars Österbergh.

Ljusdesign: Mikael Kratt.

Kostymdesign: Annsofi Nyberg.

Mask- och perukdesign: David Julio.

Ljuddesign: Oskar Johansson.

Orkester: Erik Brag Månsson, kapellmästare/keyboard, Pär Grebacken, träblås, Anders Sjögren, träblås, Johan Ahlin, horn, Jonas Lindeborg, trumpet/flygelhorn, Staffan Findin, trombon/euphonium, Kristina Ebbersten, fiol, Anna Wallgren, cello, Anders Jonsson-Wessman, bas, Peter Nielsbo, keyboard, Niklas Thelin, gitarr/keyboard, och Jörgen Stenberg, trummor/slagverk.

Medverkande: Tuva Børgsdotter Larsen (Fanny Zander), Helen Sjöholm (Rut Flogfält), Tommy Körberg (Gottfrid Pettersson), Gustav Levin (Ivar Pettersson), Fredrik Lycke (Axel Flogfält), Lindy Larsson (Zac Paulin), Jenny Holmgren (Eva Ågren), Martin Stokke Mathiesen (Mårten Flogfält), Per Svensson (prästen Henning Collmer).

Ensemble: Denny Lekström, Joakim Jennerfors, Hanna Ulvan, Klara Nilsson, Johan Schlyter, Hjalmar Freij, Tord Hansson, Lauge Demnat, Cecilia Wrangel Skoug, Isak Bendelin, Thérèse Andersson Lewis, Emilia Brown, Emma Mellroth, Petter Mario Skoglund och Rolf Christianson.

Alices röst: Helena Bergström.

Lite lite galet, Madness

Posted on av Kai Martin

Konsert:

MADNESS

!!!

Underhållande. Madness, med sångaren Suggs i spetsen, roade på Liseberg 45 år efter sin tidigare Göteborgsspelning. Foto: KAI MARTIN

Liseberg, Stora scenen.

Publik: 8000.

Bäst: Jovaliteten.

Sämst: Det överdrivna tramset.

Fråga: Hur många hitlåtar spelade Madness inte…?

När Madness senast, och hittills enda gången, spelade i Göteborg skrev vi 1980. Bandet var då förband till Ulf Lundell, inledde med ”Night boat to Cairo” och ska enligt uppgift slagit knockout på publiken (de som begrep) och på huvudakten. Nu 45 år senare är bandet still going strong, men knappast i skick att skicka ut några hårda slag.

Madness inledde ju som ett av de främsta banden inom den ny skavågen, som kom i slutet på 70-talet och från Storbritannien gav eko runt om i västvärlden. Ja, till och med till Göteborg där band som Bruset och, ja, Kai Martin & Stick! omfamnades av stilen (lyssna på ”Stadens gator”, som omformades från pop till ska till debutalbumet ”Biomusik” 1980).

Men det var när gruppen smälte samman ska och popens förening med music hall och vurmande för något slags brittisk nostalgi. Med inspiration från Kinks, Ian Dury och i viss mån Beatles (tänk ”Penny Lane”) steg framgångarna in i 80-talet.

När bandet nu står på Lisebergs stora scen är det ett gäng aktade herrar, som fortfarande famnar sitt brittiska arv med stolthet. Den här gången är det genombrottslåten – Prince Buster-låten – ”One step beyond” som får sätta tonen för konserten. Det blir en spelning som är både generös, jovialisk och emellanåt lite onödigt skojfrisk. Men precis som vädret i stort håller Madness musiken stången, även om det finns nummer som tempomässigt är lite trötta.

Nej, sångaren Suggs är inte den med störst röstomfång och faller emellanåt ur ton precis som Lee ”Kix” Thompson på saxofon. Å andra sidan det som de förlorar i ton tar de igen med charm och humor. I stort saknar bandet inte espri och naturligtvis inte låtar. Samtidigt kan man fundera lite över urvalet. Nog saknas det lite klassiker, som ”Michael Case”, även om nyare (ja, bandet har skrivit nytt och gett ut i ”modern” tid) material som ”Mr Apples” och ”NW5” håller måttet.

Ändå, Madness 2025 bjuder in till värmen, om än emellanåt med armbågen. Finalen? ”Night boat to Cairo”, som de inledde med senast.

Madness, Stora scenen, Liseberg, 4 juni 2025.

Bandet: Chris Foreman, gitarr, Mike Barson, klaviatur och sång, Lee Thompson, saxofon, slagverk och sång,Dan Woodgate, trummor och sång, Mark Bedford, bas, och Graham ”Suggs” McPerson, sång samt Mez Clough, slagverk, Steve Hamilton, barytonsaxofon, Joe Auckland, trumpet, och Mike Kearsey, trombon.

Låtlista:

  1. ”One step beyond” (Prince Buster-cover)
  2. ”Embarassment”
  3. ”The prince”
  4. NW5
  5. ”My girl”
  6. ”Taller than you are” (Lord Tanamo-cover)
  7. ”Love struck”
  8. ”The harder they come” (Jimmy Cliff-cover)
  9. ”Shut up”
  10. ”The sun and the rain”
  11. ”Wings of dove”
  12. ”Grey day”
  13. ”Mr Apples”
  14. ”Bed and breakfast man”
  15. ”House of fun”
  16. ”Baggy trousers”
  17. ”Our house”
  18. ”It must be love” (Labi Siffre-cover)
  19. ”Madness” (Prince Buster-cover – extranummer)
  20. Night boat to Cairo (extranummer)

De håller ”Änglagård” nära

Posted on av Kai Martin

Inför den publika premiären på Göteborgs filmfestival 1992 anade regissören Colin Nutley ingenting om den framgång hans film ”Änglagård” skulle få. Nu över 30 år senare konstaterar han tillsammans med hustrun Helena Bergström att succén har övertrumfat precis allt. Och fortfarande är de lika fånigt och överraskat stolta över filmen som vann inte bara svenskarnas hjärtan.

– Då inför premiären stod Sven Wollter på knä och sa ”Colin, du kan inte klippa den så här”, berättar Helena Bergström.

– Ja, och en vän – och blivande chef på TV4 – tyckte inledningen var skräp, fortsätter Colin Nutley.

– Men jag ändrade ingenting.

Ännu stolta. Paret Helena Bergström och Colin Nutley är fortfarande stolta över ”Änglagård” och vad filmen. Foto: KAI MARTIN

Vi träffas i hotel Drakens foajé efter en visning på biograf Draken av den sedan några år restaurerade versionen av ”Änglagård”. Filmen som gav regissör Colin Nutley och hans hustru en framgång som de fortfarande knappt har grepp om. Återigen tjusas paret av publikens reaktioner, som om historien nära nog upprepas från premiärvisningen under filmfestivalen i Göteborg 1992.

– Inför premiären ringde min mamma och frågade ”Vad är det för film? Skrattar man?”. Jag visste inte. Kanske var det en superflopp, berättar hon.

– Men vid visningen tog det två sekunder innan de första applåderna kom. Sedan grät och skrattade publiken konstant för att sedan applådera och skrika i minst tio minuter efter filmens slut.

Jo, Colin Nutley hade prickat rätt in i den svenska folksjälen med sin film och kan nöjt konstatera att alla som tvivlat på honom innan hade fel.

– Det är en independentfilm, den mest framgångsrika som gjorts i Sverige. Vid hade problem med att få finansiärer. SF, som vad med på ”Black Jack” (filmen innan), ville inte vara med här. Många hoppade av efter manusläsningen. Men Steen Priwin från Sveriges Television i Göteborg tackade, som en av få, ja. Vi har honom att tacka för mycket. Och skådespelarna.

– Faktum är att vi stod på ruinens rand, inflikar Helena Bergström.

Men av de försiktiga 18 kopior som gjorde av filmen blev det tvunget att snabbt göra ett hundratal. Filmen fick änglavingar och spreds inte bara över Sveriges samtliga biosalonger utan också vidare ute i världen. Lite otippat kom den att bli en framgång så fjärran som Australien.

– Vi har precis bytt kontor och inför flytten höll jag på att rensa. Då hittade jag klipp från den perioden och kunde konstatera att filmen låg i topp i flera år, säger Helena Bergström.

– Och när den sedan visades på tv sågs den av fyra miljoner, flikar Colin Nutley in.

– Ja, ”Änglagård” slog ”Kalle Ankas jul” då, fortsätter Helena Bergström.

Framgångsrik som musikal. ”Änglagård” som musikal har blivit en aldrig sinande framgångssaga efter premiären på Oscars i Stockholm hösten 2023. Foto: MATS BÄCKER

Det blev ytterligare två filmer i ”Änglagård”-serien – ”Änglagård – andra sommaren” (1994) och ”Änglagård – tredje gången gillt” (2010). Men framgången slocknade inte med dem. 2023 hade musikalen ”Änglagård” premiär på Oscars i Stockholm med Helen Sjöholm, Tuva B Larsen och Tommy Körberg i ledande roller. Edward af Sillén och Daniel Rehn ansvarade för manus och Fredrik Kempe för musiken.

Succén blev – återigen – monumental. I en tid då privatteatrar haft det kärvt efter pandemin rosade Oscarsuppsättningen marknaden. En säsong blev två, för att följas av en tredje då Sanna Nielsen förtjänstfullt gick in och tog över Helen Sjöholms roll som Rut Flogfält (läs recension här).

Inom kort kommer uppsättningen för sin grand finale i Scandinavium (läs här) efter ett gästspel i Malmö. Sedan är det över. I Sverige. För den här gången.

– Nu kommer uppsättningar i Finland, Norge och Danmark. Vi jobbar också på att den ska komma till West End, säger engelsmannen – och Arsenalsupportern – Colin Nutley.

– Då vi väl tackade ja till att ”Änglagård” skulle bli musikal var vi noga med att inte lägga oss i. Vi sa ja till att vara rådgivare och ja, någon gång har jag reagerat på lösningar som gjorts. Men det har jag släppt. Jag har hört om att så inte varit fallet då andra filmer blivit musikaler. Jag ville inte falla i den fällan.

Fortsatt succé. ”Änglagård” med Helena Bergström som Fanny Zander och Rikard Wolff som Zac lockar fortfarande sin publik – och även som musikal. Foto: SF STUDIOS

Colin Nutley är 81 år, drabbades av en stroke i oktober. Men har rehabiliterats väl, är ”ungdomligt” klädd i snygga, rutiga byxor, vit t-shirt och en poppig, svart, luddig kofta. Han är ivrig och förtjust att svara på frågor om ”Änglagård”. Vårdar – tillsammans med sin fru Helena Bergström –förvisso ljuvt minnena om ”Änglagård”. Men faller inte i nostalgins fällan.

– Det är märkligt med ”Änglagård”. Temat med främlingsfientlighet och människor med utanförskap är ju högaktuellt, säger han.

– Ja, jag tror faktiskt att filmen betydde mycket för dem som var annorlunda ute i bygden. Men min roll som Fanny Zander och Rikard Wolffs roll som Zac har hjälpt många att vara som som de vill vara. Så också idag.

Nashville på gott och ont i Scandinavium

Posted on av Kai Martin

Festival:

WEST COAST COUNTRY FESTIVAL med JAMIE MEYER, DON REDMAN, JAY SMITH, JILL JOHNSON, JACKSON DEAN OCH LUCINDA WILLIAMS

!!!

Först ut. Jamie Meyer från Kville var först ut på stora scenen på West Coast Country Festival i Scandinavium. Foto: KAI MARTIN

Scandinavium, Göteborg.

Publik: Några par tusen.

Bäst: Trots allt, stämningen.

Sämst: Klichéerna.

Fråga: Festivalen är redan klar för nästa år, men med vilka toppnamn…?

West Coast Country Festival har entusiastiskt kört några år i Mölndal. Nu, med viss hjälp av Göteborgs pr-grupp Göteborg & co, har man dragit på stort med Scandinavium. Vädersäkert, förstås, men en solig dag som denna kanske effekten och den publika närvaro varit större om allt arrangerades i, säg, Slottsskogen. Jo, ja förstår att årstiden inte medger detta och risken för aprilväder i maj är stort.

Nu blir det countryfest i Scandinavium och alla tjommarna var inte där. Visst, en härligt entusiastisk publik var på plats. Stetsonhattar, westernskjortor med broderier, linedansare, storrutigaskjortor, westernboots… you name it. Utmaningar i form av ”bullriding”. På plats också utställare som erbjöd allt från hattar, kläder till tatueringar.

Hela Scandinavium – nåja – fullt av country. Foto: KAI MARTIN

Men det är förstås musiken som är i centrum, både inne i arenan och ute i environgerna där spirande countrystjärnor fick sin chans bland förbipasserande. En tuff utmaning.

Tufft var det också på den stora scenen. Scandinavium är stort, med mycket publik kan magi skapas. Men utan den blir det ödsligt.

Jag ska inledningsvis erkänna att min festivalkondition var dålig. Ja, jag ville se Lucinda Williams. Men med en start klockan tio kroknade jag långt innan dess. Så, ja, jag missade henne (enligt rapporten många med mig med blott några hundra framför scen) och även Jill Johnson och Jackson Dean.

Men så är det med festivaler. Man vinner en del, förlorar annat.

Värd en större publik. Kvillegrabben Jamie Meyer kan sitt Nashville och kan föra sig på scen. Foto: KAI MARTIN

Jamie Meyer inledde på stora scenen. En otacksam uppgift, förstås. Men grabben från Kville har alltid haft ambitioner så länge jag har känt till – och skrivit om – honom. Entusiastiskt tar han snabbt scenen i besittning som vore det fullt av gapande fans framför honom.

Han har gått den moderna countryskolan, kan sitt Nashville, har bott där och har också jobbat med låtskrivande i Los Angeles. Han är trygg i sin roll som både låtskrivare och entertainer. Någonstans i det bredbenta gubbrockandet men med en mer smittande ungdomlig energi, om man nu kan ha det som snart 45-åring.

Musikalisk är det i Bryan Adams-land. Tryggt, stabilt och samtidigt lika smittande som hans leende. Jag önskar verkligen att det hade varit en större publik på plats – det är både han och publiken värda – för han vet hur man för sig på scen, poserar snyggt och har låtarna.

Han har också ett tajt, stabilt band med sig – en tryggt svängig rytmsektion i Anders Jonsson, bas och Magnus Fritz, trummor, Micke Haglund, keyboard, och sidekicken, sologitarristen Magnus Lervik. Det låter snyggt och stort, som vore det den arenaspelning som det skulle kunna ha varit med en stor publik.

Kanske skulle han vågat variera sig mer och haft en större dynamik. Och Bon Jovis ”Whole lot of leavin'” blev för mycket after ski för min smak. Bäst blir det då han är personlig, som i nyskrivna ”Only U can” eller snärtiga ”Here comes the weekend”. Jag är också förtjust i gospelkryddade ”Holy ground to me”.

Låtlistan hittar ni här med tillägget att ”Only U can” – inte utgiven än – kom mellan ”Whole lot of leavin'” och ”Live to dig another day”.

Stabilt. Don Redmon kan sin country, men vågar för lite; det blir för klichéfyllt. Foto: KAI MARTIN

Don Redmon är Andreas Johansson från Finspång. Men bara om man vet. Han är en countryartist ut i fingerspetsarna och bjuder på traditionell countryrock som är solid, stabil och trygg. Musik med inspiration från George Jones och Merle Haggard. Man kan ha sämre förebilder, men resultatet blir klichéfyllt. Det finns emellanåt också kopplingar till Lasse Stefanz och den Olle Jönssonledda musiken. Honkytonk på svenska, men här på amerikanska. Jo, det är skickligt, kompetent. Men i mina öron trist.

Utan ett leende. Jay Smith har musiken, men saknade glädjen att dela med sig av. Foto: KAI MARTIN

Så blir det också med Jay Smith, som ju har skapat en och annan radiohit. Men hans scennärvaro är som önskade han sig någon annanstans. Då gör jag det också. Synd. För hans rockdominerade country – alltså mer rock än country, om ni förstår – har vissa poänger.

Ja, jag erkänner. I stort är country inte min grej. Men jag är heller inte oresonlig. Jag tjusas av Maja Francis fantastiska förening av Kate Bush och Dolly Parton. Eller David Ritschards country från Söder. Kanske namn som kan adderas till galan nästa år.

Smärtsamt starkt om spirande tonårstid

Posted on av Kai Martin

Musikal:

SPRING AWAKENING

!!!

Stark. Musikalstudenterna på Högskolan för scen och musik i Göteborg gör en stark insats i musikalen ”Spring awakening” på Göteborgs stadsteater. Foto: OLA KJELBYE

Lilla scen, Göteborgs stadsteater.

Publik: Utsålt.

Bäst: Alva Palm är berörande som Wendla.

Sämst: 16.00 på en fredag är en svår tid.

Fråga: Varför en engelsk titel…?

När författaren Frank Wedekind kom med pjäsen ”Våren vaknar” 1891 skapade den så stort rabalder att den förbjöds. Det skulle dröja ytterligare 15 år innan den sattes upp och ännu hundra år innan den hade premiär som musikal på Broadway. Där mottogs däremot Duncan Sheiks (musik) och Steven Saters (manus och sångtexter) verk desto mer positivt och kammade hem inte mindre än åtta Tony Awards.

När musikalen nu – under sin amerikanska titel ”Spring awakening” – spelas på Göteborgs stadsteaters lilla scen är det i ett samarbete med Högskolan för scen och musik i Göteborg. Musikalen är helt enkelt musikalstudenternas slutproduktion på utbildningen.

Ett mandomsprov, minsann.

Musikalen vårdar ömt och dramatiskt Frank Wedekinds tema: ungdomens blomstring, könsmognad, tvivel, okunskap om sin spirande kropp, sexualiteten, kärlekens hastigt uppflammande lågor, självförakt. Men också pennalism, distans till föräldrar och lärare, hierarkiska strukturer. Och, inte minst, bristen på adekvat sexualundervisning.

Jag är förtjust att det i ålder inte skiljer så mycket mellan de agerande och de roller de gör. Det gör att de bär med sig sin oskuld, sin tonårssmärta. De kan därför växla mellan självförakt, darrande och hukande under slagen och skir, spirande, naiv kärlek.

”Spring awakening” duckar inte för något och skildrar så mycket, så dramatiskt och ömt intensivt. Tonårsgraviditet, samkönad kärlek, incest, våld inom familjen, självmord och mental ohälsa.

Nej, det skilde nog inte så mycket då, för 130 år sedan och nu. Känslorna är desamma. Förhoppningsvis är vi bättre på att bjuda in till känslor och samtal mellan barn och vuxna, att inte slarva bort sexualundervisning. Här är avgrunden bråddjup mellan vuxna och de unga. Tonåringarnas misstag blir till föräldrarnas skam och rädsla inför hur det ska se ut inför andra; jag inbillar mig att det är annorlunda nu.

Musikalstudenterna gör en imponerande insats med fenomenala ensemblescener. Här ska agerande paras med sång och med koreografi – den sistnämnda excellent skapad av Mike Gamble. Fortfarande är många inte färdiga med sina röster, har inte hittat tonen och självsäkerheten. Ibland är skådespeleriet mer självklart än sjungandet. Emellanåt precis tvärt om. Men det finns några, som alltid, som sticker ut. Som Alva Palm, som gör sin Wendla osäker, smärtsam och lustfylld, som tonårstiden bjuder. Karin Gjørv Røraas har skapat en svart sårig Ilse, hon som sexuellt utnyttjats och av självförakt söker sig djupare och djupare ner. Även Nora Aurdal har smärtsam karisma med sin Martha. De har alla starka röster, som berör. Och jag skulle gärna höra mer av Bobbi Lindahl, som har en ljus, klar och känslig musikalröst som tjusar och är i fin samklang med Jesper Larsson.

Lukas Lönnbro har stark scennärvaro med sin rättrådige Melchior. Är lillgammal i ett barns kropp som växer till vuxenhet så det knakar. Det är skickligt att iscensätta det.

Som trygghet finns etablerade Ashkan Ghods och Michaela Thorsén i flera vuxna roller. Han som är allt från en grym Caligula-gestalt från klassiska filmen ”Hets” till rigid rektor, präst, patriarkalisk far och slemmig abortör. Hon som lärare och i olika roller som mor, skickligt förändrad med en frisyr, en tonfall eller kroppshållning.

Spring awakening” är smärtsamt sorglig och en musikal som tar tonårstidens sturm und drang på allvar.

”Spring awakening”, Lilla scenen, Göteborgs stadsteater. Premiär 9 maj 2025. Spelas till och med 24 maj.

Baserad på en pjäs av Frank Wedekind.

Manus och sångtexter: Steven Sater.

Musik: Ducan Sheik.

Översättning: Fredrik Fischer och Linnea Sjunnesson.

Regi: AnnaKarin Hirdwall.

Kapellmästare: Daniel Lindén.

Koreograf: Mike Gamble.

Scenografi: Frida Wernersson.

Kostymdesign: Gunilla Bjerthin.

Ljusdesign: Anders Johansson.

Ljuddesign: Tommy Carlsson.

I rollerna: Nora Aurdal (Martha), Karin Gjørv Röraas (Ilse), Martin Hopland Dyngeland/Axel Birgander (Otto/Utbrecht), Josefin Johansson (Wendla 8, 10, 14, 16, 18 och 23 maj, övriga datum Anna), Jesper Larsson (Hänschen/reinhold), Bobbi Lindahl (Ernst/Reinhold), Martin Hopland Dyngeland/Filip Lundin (Moritz) , Lukas Lönnbro (Melchior), Karoline Nilsen Lindland (Thea), Alva Palm (Wendla 9, 11, 17, 21, 22 och 24 maj, övriga datum Anna), Samuel Rörström (Georg/Dieter), Ashkan Ghods (lärare, rektor, präst, far, abortör) och Michaela Thorsén (lärare, mor i olika relationer)

Musiker: Daniel Lindén (piano), Olle Ackerud (trummor), Liv Bergström (viola), Rebecca Bäckman (bas), Lina Cavanna (viola), Malin Fransson (violin), Hilda Linander (violin), Agnes Persson (cello), Hampus Samuelsson (gitarr) och Hanna Welander (cello).

Bitterljuvt med The Delines på den mörka sidan

Posted on av Kai Martin

Konsert:

THE DELINES

!!!!

Tout ensemble. Med ”Dilaudid Diane” avslutar the Delines nära nog a capella en konsert som kändes vemodigt bitterljuv. Foto: PETER BIRGERSTAM

Pustervik, Matsalen, Göteborg.

Publik: Knôkat.

Bäst: Att det onda kan kännas så fint.

Sämst: Pelarna i Matsalen, som skymmer sikten.

Fråga: Hur är det möjligt att göra så stor musik i ett så sparsamt format…?

Att mörkret lockar vet vi. Att livet på skuggsidan av samhället frestar. Hur vi via romaner eller filmer tjusas av det trasiga. Av människor som lever under hotet av våld, i misär, i desperation, på flykt. Några kan också skildra det i musiken. Långt från popens glättighet. Långt från den naiva, tillrättalagda kärleken.

Nick Cave gör ju det med emfas. På album efter album skildrar han människors lidande på jorden. På scen gör han mörk, kraftfull gospel, som kväll efter kväll blir en käftsmäll man tar emot med ett berusat leende.

För… de flesta kan skaka av oss slagen. Måhända punchigt påverkade rent känslomässigt. Men allt handlar ju om någon annan. Vi har lyckligtvis duckat undan eländet.

Författaren – och låtskrivaren – Willy Vlautin är en annan. Men han, med sitt the Delines, ger vardagens spillror och livets helveten i relationer en helt annan tonalitet. Musiken är ytterst sparksmakad. Bitterljuv, vacker, lågmäld och försiktigt arrangerat för bas, trummor, gitarr och klaviatur/trumpet. Inga dånande gitarrsolon eller -riff, inget pådrivande tempo från bas och trummor för att accentuera något. Istället är egentligen musiken rätt stereotyp med vemodstrumpeten som soloinstrument i slutet av mer än en låt.

Det gör inget.

Uttolkare. Sångerskan Amy Boone sjunger Willy Vlautins berättande texter som handlade de om henne själv. Foto: KAI MARTIN

Sångerskan Amy Boon är heller ingen yvig vokalist. Hon är uttolkare av Willy Vlautins noveller – ja, texterna är mycket det, mer än regelrätta låttexter – och rör sig precis som bandet med återhållsamhet som medel. Det blir som ett återhållet andetag, men där ingenting får missas i det som ska berättas. All smärta kommer fram. All svärta. All otillräcklighet. Alla dess krossade drömmar.

Det blir märkligt vackert, beskrivet genom ett krossat glas inramat av sorgkant.

Musiken på konserten är delvis baserad på bandets nyss utkomna, senaste album ”Mr Luck and Ms Doom”. Men allt faller sömlöst in i det äldre material. Amy Boone frågar om vi har kul och får ja till svar, men kontrar med att hon hade hoppats att vi skulle gråta. Men kanske är det svaret vi kan ge, vi är ju lyckligtvis inte en del av en Willy Vlautin-låtars verklighet. Förhoppningsvis.

The Delines, Pustervik, Matsalen 8 maj 2024. En av flera spelningar under den pågående Europaturnén som startade i Irland för någon vecka sedan.

Bandet: Amy Boone, sång, Cory Gray, klaviatur och trumpet, Sean Oldman, trummor och sång, Freddy Trujillo, bas och sång, och Willy Vlautin, gitarr och sång.

Låtlista:

  1. Mr luck and Ms Doom
  2. Maureen
  3. Little Earl
  4. Old haunted place
  5. Nancy and the Pensacola Pimp
  6. Surfers in twilight
  7. Haunted thoughts
  8. JP & me
  9. My blood bleeds
  10. Don’t miss your bus Lorraine
  11. Sitting on the curbe
  12. Left hook like Frazier
  13. Don’t think less on me
  14. Lynett’s lament (extranummer)
  15. Calling in (extranummer)
  16. Imperial (extranummer)
  17. Dilaudid Diane (extranummer)

Trött är kroppen, men villig på mer

Posted on av Kai Martin

Trött men nöjd. Efter en rejäl omgång av ishockey behöver kroppen vila, men jag vill mer. Foto: KAI MARTIN

På en månad har jag spelat tre ishockeycuper. Förutom de normala ispassen i veckan. För en månad sedan var det med delar av Kungälvs Oldtimers (gänget jag spelar med på tisdagskvällar) i en turnering med spel tre mot tre plus målvakt i en zon. Intensivt och roligt. En turnering som var populär med 16 anmälda lag och därmed en herrans massa spelare i detta första upplagan av Kungälv Hockey Old Players Cup. Nej, det var ingen regelrätt oldboysturnering utan mer spel för rekreationshockey. Du kunde ha slutat spela för bara något tag sedan, men håller igång kroppen med lite spel på kul. Så inga åldersgränser. Här kunde alltså några och 20 år gamla spelare möta uvar som jag på 68 år.

Tufft motstånd. Thengans gäng var chanslösa mot Robbans Riddare. Foto: ANNE OLSSON

Det stod klart i första matchen att de yngre Robbans Riddare dominerade mot oss lite äldre, långsammare och mer vilsna Thengans Gäng. 2–6 på den korta speltiden var en välsignelse. De visste precis hur man skulle spela detta zonspel, parkerade med glädje en lång fyr framför mig och sköt med precision när jag var skymd.

Kämpar. Två vinster och två förluster för detta goa gäng i Kungälv Hockeys Old Players Cup. Foto: KENTH ELVSBERG

Det skulle ju visa sig att just dessa våra första motståndare skulle gå hela vägen till final och sedan vinna. Vi fick nöja oss med två vunna och två förlorade, men en glädjens dag med efterföljande bankett på O’Learys i Kungälv.

Kort efter stod ju Edinburgh Ice Hockey Cup på tapeten med Soha (Swedish Oldtimers Hockey Association), som med spelare från hela landet representerade Sverige med två lag i plus 60-klassen (Gula respektive Blåa). Om detta har jag skrivit här.

Vinnare. Gula vann finalen mot Blåa i Edinburgh Ice Hockey Cup. Foto: MARIA ENRYD

Jag hann knappt landa från det äventyret förrän jag åkte till Aftonstjärna för att se revyn ”Påskbubbel” (recension här), kastade mig på tåget till Köpenhamn för att förenas med hustrun och på måndagen kolla in Billie Eilish på Royal Arena (recension här). Ja, intensivt, så det förslås för denne 68-årige man som inte begriper bättre.

Väl hemma packar jag trunken för spel i Kungälv på kvällen. Ett dygn senare väntar Frölunda Oldtimers i Frölundaborg. Säsongsfinal. Åtminstone när på (mer om det senare). Så sista spelet med kamratföreningen Uppbackarna fredag morgon i Maronihallen, som stänger som denna söndag då detta skrivs och öppnar först i mitten av augusti.

På eftermiddagen skyndar jag mig till Kungsbacka teater för att kolla in nya musikalen ”Handbok för superhjältar” (recension här) innan jag hastar hem för att laga mat till en hungrande hustru.

Så tidigt i säng för en rastlös själ, för på lördagsmorgonen vankades det Veterancup i Göteborgs ishockeys regim. Lag som Hanhals, Hovås och Skärgården skulle med sina veteraner möta Gothenburg Oldtimers och Frölunda Oldtimers. I det senare laget kom jag att ingå. Jag har spelat med laget i några år, kämpat på och sett den ena efter den andre elitspelaren fått kasta in handduken på grund av skada.

Nu skulle jag alltså få förtroendet i Frölunda, som 68-åring målvakt. På tiden, kan man ju tycka. Jo, jag var med i en träningsmatch efter nyår då vi mötte ett lag från Fredrikshavn. Och, ja, jag fick fem minuter av forne storbacken, legendariska Anders Broström, då han var coach då denna veterancup gick av stapeln senast, i april 2019. Då var det målvakten Ulrik Sannes cup. Jag var backup. Han skulle operera höfterna och med det lägga benskydden på hyllan.

Vi vann turnering då.

Cupvinnare. var med som reservmålvakt när Frölunda oldtimers knep vinsten i Veterancupen i Marconihallen 2019. Foto: PRIVAT

Så var det dags igen. Men av tidigare Frölundaspelare var det klent beställt. Terho Koskela och Peter Berntsson, båda med i den minnesvärda finalen mot Luleå 1996 i Frölundaborg, har båda fyllt 60 år och fick ensamma representera klubben. Vi andra fick vara med på olika grunder. Så försover sig en, en annan har missat att det är just den här dagen och kommer inte alls, en tredje har varit på sjukhuset med sjukt barn och kommer sent. Den redan klena truppen drabbas.

Men vi inleder stabilt mot Hanhals. Laget som jag emellanåt spelar med på tisdagar. Jag håller nollan och den straff som vi tilldöms (straff istället för utvisning i denna turnering) blir matchens enda mål. En bra start.

Inför matchen mot Skärgården, som har ett lag bestående av i regel yngre spelare (det är en plus 40-turnering), hejar jag på deras väldige målvakt och gratulerar honom till hjälm och galler, Cooper, som målvakter hade på 80-talet. Vid uppvärmningen ser jag honom stretcha i spagat med skridskorna från en stolpe till en annan. Men vi gör första målet. En snygg styrning på ett backskott, som ställer den duktiga motståndarmålvakten. Vi får en straff, men Koskela missar. 1–0 står sig. Så kommer en av de äldre i motståndarna, ned längs vänstra sargen och lägger in pucken nära längs förlängda mållinjen. Jag släpper otåligt stolpen och tjuvar till höger, men pucken går som en flipperkula och studsar i mål. 1-1. Kort senare kommer en Skärgårdsspelare fri, vänder snyggt från vänster till höger och skjuter i mitt bortre kryss. 1–2. Samme spelare har chansen att helt punktera matchen när han fintar bort mitt försvar och från nära håll skjuter, återigen till höger. Men han jublar förgäves. Jag har nypt den i plocken. Vi ligger på för en kvittering. Har öppet mål, men lyckas inte tråckla in pucken. Jag skrinnar i hast ut för att vi ska spela sex mot fem. Två stolpträffar. Närmare än så kommer vi inte.

Två matcher på kort tid. Två återstår.

Nu gäller det att dricka och äta lite. Jag har tagit med två bananer. Dricker vatten med Resorb. Med drabbas av akut nödighet. Får krångla av mig benskydden och trixa mig in på toan. Det händer för många gånger, men får gå.

Peter Berntsson, som är vaktmästare i Marconihallen, har ordnat så att vi har Bäckens A-lags omklädningsrum. Spatiöst och snyggt med soffor att chilla i. Lagets respektive målvakters platser är ockuperade av just dessa målmäns skydd. Jag får ta ett tomt, lite trängre. Men det går.

Väntan är över. Nu står Hovås för motståndet. Vi utmanar. Har chanser, men förvaltar dem dåligt. Snön ställer till det. Min försvarare tappar pucken snett framför mig. Hovås anfallare är skoningslös och sätter pucken högt till höger om mig. Chanslös. Innan dess har jag fått göra några vassa räddningar från motståndarnas tunga anfallsgarde. Men 0–1 blir 0–2 där en motståndare kommer in från höger och skjuter till vänster om mig. Vi reducerar, men inte mer än så. Straffen vi får förvaltas inte.

Så ska vi avsluta mot rivalerna GoHoc, det vill säger Gothenburg Oldtimers. De har mängder med spelare och kan vädra dem utefter vilket motstånd som står på isen. Men taktiken har inte lyckats. Laget var turneringsfavoriter. Nu stod de med tre raka förluster och skulle, för att rädda hedern, spöa oss.

Inledningen är den mest intensiva jag kan minnas att jag har varit med om. GoHoc pepprar mig med skott och jag räddar, räddar, räddar. Motståndarna blir mer och mer desperata och konfunderade. Hur gör han? Efter tio minuter är jag helt slut. Men vi har haft kylan att reda ut trycket. Gjort kontringar som gett resultat. 1–0 blev 2–0 på straff där Koskela resolut, tredje gången gillt, gjorde slag i saken. 3–0 kom på ett imponerande vis. Peter Berntsson är ingen dribbler, men plötsligt från han en lidnersk knäpp, dribblar sig igenom två försvarare, går förbi ytterligare en, tappar balans och puck, som glider in framför ett övergivet mål där Strempel kan skyffla pucken i mål.

GoHoc ligger på för reducering. Men vi håller undan. En minut kvar. Trycket är som i början. Pucken är som en tvål. Men jag lägger handsken på den, känner ett slag och ser pucken glida ur plocken och rafsas in i mål. Domaren dömer 3–1 och jag blir vansinnig. Skäller och gapar. Med tre sekunder kvar får Gohoc 3–2 med ett skott som är tveksamt, men det smiter in vid stolproten. Sekretariatet säger efter matchen att det var slagskott, förbjudet i rekreationshockey. Men resultatet kvarstår. Vi vinner och jag var nära att hålla nollan.

Sex insläppta på fyra matcher. Två vinster och två förluster. En okej turnering. Jag tar mig hem med hustruns hjälp, tvättar mina underställ, sover lite, gör mig redo för samkvämet på Morino vid Stigbergstorget där öl, shots och mat väntar.

Samtliga lag är på plats, förutom Skärgården. Som vinnare ville de väl fira hemma i norra skärgården. Flera motståndare kommer fram och hyllar min insats. Jag bockar och bugar. Några undrar hur mina ljumskar mår. Men allt känns bra. Mina spelare gör detsamma. Det rutinerade spelarna med elitmeriter är normalt sett sparsamma med beröm, men det kommer därifrån också.

Peter Berntsson får förvånat skriva autograf på en motståndares arm. Han tror det är någon som skämtar, men uppsåtet är ärligt. Ni år i Frölunda har satt sina spår.

Autografskrivande. Foto: KAI MARTIN

Jag tackar för mig vid nio efter en lång dag för en gammal man. Kommer hem och lägger mig tidigt. Får en rastlös sömn.

Vaknar av att hela kroppen är öm. Jag rör mig långsamt. Tar varje steg försiktigt. Hockeyn för säsongen börjar klinga av. Istillfällena blir färre. Men sluta… nej, det finns inte på kartan.

Stark musikal om superhjälte

Posted on av Kai Martin

Musikal:

HANDBOK FÖR SUPERHJÄLTAR

!!!!

Flyger högt. Ninni Falk, som Lisa i ”Handbok för superhjältar”, bär mycket av musikalen och är med i nästan varje scen. Foto: ANJA CALLIUS

Kungsbacka teater.

Bäst: Ninni Falk och Nils Reinholtz imponerar.

Sämst: Nog borde man i manus ha koll på var och vart.

Fråga: Hur högt kommer den här musikalen att flyga…?

Författar/illustratörparet Elias och Agnes Våhlunds barn och ungdomsbokserie ”Handbok för superhjältar” har blivit musikal. En lysande idé och en alldeles utmärkt, fartfylld och engagerande musikal på lite mer än två timmar.

Lisa (Ninni Falk, från Lindome) är glad i livet, trivs med där hon bor och med sina kamrater, där alla tillåter de andra att vara som de är. Men… så är Lisas mamma tvungen att jobba på ett arbete långt ifrån hemmet under en räcka månader. Lisa får bo hos sin mormor (Annica Edstam) i storstaden Rosenhill. Där förvandlas snabbt allt till en mardröm. Hon hamnar i klorna på mobbartrion Robert. Nick och Max (Emil Johansson, Oscar Törnell och Marvin Asante) i skolan och utanför den. Försöker fly, men lyckas aldrig. Biblioteket blir hennes tillflykt och flickrummet hos mormor. Så plötsligt sitter hon med en bok i handen, som om boken har sökt henne. ”Handbok för superhjältar” blir öppningen för hennes parallella karriär som superhjälten Röda masken, som räddar Rosenhill från hotande skurkar och ställer allt till rätta.

Lisa är som någonstans emellan Spindelmannen Peter Parker och Dorothy Gale i ”Trollkarlen från Oz”. Ninni Falk är som klippt och skuren för rollen, som är en grannlaga uppgift att bära. Hon är på scen hart nog i varje scen och spelar och sjunger med stor inlevelse.

Imponerar. Nils Reinholtz imponerar som skurken Wolfgang. Både för sin sånginsats och för sitt agerande. Foto: ANJA CALLIUS

Nils Reinholtz (som medverkat i allt från Ledins bygdespel till ”Moulin Rouge” och ”Saturday night feber” på China teatern i Stockholm) är mästerlig som den onde gängledaren, den högt burne skurken Wolfgang. Hans sånginsats imponerar och hans närvaro på scen är skrämmande.

”Handbok för superhjältar” är strösslad med action och dans- och sångnummer. Här växlar det mellan street dance och fightscener i högt tempo. Ensemblen får verkligen slita hårt med att kliva in och ur sina roller, missar inte en ton eller ett steg. Var och en enskilt duktiga i allt från dråpliga till dramatiska nummer. Musikalen är från barn från 6 år och uppåt. Engagerar sin publik och har, trots dramatiken, en varm ton. Nej, Lisa vill inte hämnas sina mobbare, men ställa allt till rätta. En god superhjälte i en god musikal.

”Handbok för superhjältar”, premiär 1 februari 2025 på Filadelfia Convention Center, där den spelades till och med 22 februari. Därefter Malmö den 14–23 mars, Kungsbacka den 25 april–4 maj och Skellefteå den 31 maj–1 juni. Denna recension baserad på föreställningen från 2 maj i Kungsbacka.

Baserad på romanserien av Elias (författare) och Agnes (illustratör) Våhlund.

Regissör och manusförfattare: My Blomqvist Olsberg.

Kompositörer: Cecilia ”Cili” Mörnhed och Nils-Petter Ankarblom.

Koreograf: Daniel Koivunen.

Stagefightingkoreograf: Daniel Agorander.

Kostym: Anita Stray.

Peruk och mask: Metha Engqvist-Griffiths.

Ljud- och ljusdesigner: Edvard Sandquist.

Teknisk scenograf: Fredrik Dillberg.

Konstnärlig scenograf: Arduino Ponzo.

Medverkande: Ninni Falk (Lisa), Annica Edstam (mormor), Nils Reinholtz (Wolfgang), Erika Dittmer (Caroline och Laura), Emil Johansson (Robert och Johnny), Oscar Törnell (Nick och Bob), Marvin Asante (Max), Petter Mario Skoglund (Bo, gorillan Carl och Frank), Camilo Ge Bresky (polischefen), Josefine Hebbe (nyhetsreportern och Rebecka Bogg), Joel Hessel (Lars och Paul Ponsonby Jones), Olivia Grönros Aleman (cirkusdirektris och Bonni), Kajsa Andersson-Berg (Pennie),

Bravo, Billie!

Posted on av Kai Martin

Konsert:

BILLIE EILISH

!!!

Royal Arena, Köpenhamn.

Publik: Fullt hus.

Bäst: Hennes förmåga att bjuda in publiken till sin värld.

Sämst: Ljudet. Obegripligt burkigt för att vara 2025.

Fråga: Vad kommer härnäst för denna oexceptionella, unga stjärna…?

Hon har redan betat av en stor del av sin ”Hit me hard and soft: tour”. Den som startade i Quebec, Kanada, i september för att jobba sig igenom fler städer genom Nordamerika under hösten, ta en sväng om Australien efter nyår och sedan starta Europaturnén i Stockholm förra veckan.

Huvudstaden avklarad, Oslo likaså. Succé oavsett var hon spelar. Inte illa för en 23-åring. Men så är också Billie Eilish något exceptionellt. Hon har redan varit i fokus sedan tio år, låtskrivare längre än så tillsammans med sin bror Finneas O’Connell. Han som nu är ute på egen turné, som slumpartat (?) nog gav Stockholm samtidigt som systern, så Avicciarena fick besök på scen av honom då Billie Eilish spelade.

I Köpenhamn är förväntningarna alltså stora. Precis som i vilken stad hon än kommer. Men så är hon en fenomenal röst för främst unga kvinnor i Z-generationen. En på samma gång grannflickan, som en världsstjärna med stil och ödmjukhet.

Hennes musik är som sprungen ur hiphopens groove tillsammans med EDM. Hon kan skapa intim pop, men också svulstiga danslåtar, som väcker döda till liv. Hon vet att tackla en refräng och än mer hur man skriver den. Musiken är som fuktiga fotavtryck på en regntung gata där man går ensam fram innan natten blivit dag. Hon sjunger lekfullt lättsamt om allvar och det innersta.

För det är framför allt texterna som bär. Hon är naturligtvis främst språkrör för sig själv och sina känslor, men har i ett utanförskapets 2010- och 2020-tal blivit just den röst så många behöver. Hon kan ensamhet. Hon kan tvivel. Hon kan självförakt. Hon kan osäkerhet. Hon kan olycklig kärlek. Men hon kan också förmedla hopp.

”Hit me hard and soft: tour” bjuder på en scen i centrum. I två diken sitter bandet. Hon gör entré i en bur, öppnar explosivt med ”Chihiro” med en tordönsvägg av skrik från den månghövdade publiken, främst unga kvinnor. Ett skrikande jag nog inte hört sedan New Kids On the Block i Scandinavium tidigt 90-tal. En ljudvägg som aldrig upphör. Så, ja… det dröjer inte länge innan samtliga är på fötter och festen är igång.

Billie Eilish är coolt förtjust, men tappar emellanåt fattningen över uppståndelse. Petit moi? Men hon vet att vårda uppmärksamheten. Låter inget gå över huvudet. Publiken är viktig, den vill hon ge näring och uppskattning. Det blir ett fantastiskt spel mellan den och henne, som ger energi över den nära en och en halv timme konserten varar.

Det är ett effektivt framträdande, som emellanåt gör mig punchig. Hon bjuder på sig själv, delar sin uppmärksamhet med hart när varje kotte i publiken. Det är snyggt.

En liten plattform i mitten åker effektfullt upp och låter henne sväva högt över scenen. Hon sjunger med mjuk, melodisk röst och behöver aldrig, någonsin, ta i för att ta ton. Alla sjunger med. Alla vet vad det handlar om. Alla känner att det här berör mig. Det är starkt.

När hon sätter sig i skräddarställning och äskar om tystnad vet också alla vad som ska komma. Hon ska sampla sin röst för att på plats skapa en unik version av acapellalåten ”When the party’s over” och får total lydnad i respons. ja, fram till hon börjar sjunga texten till den nu förinspelade röstgrunden. Det är magiskt! Med en allsång som knockar.

Inte för en sekund släpper hon publiken. Inte för en sekund släpper den henne. När hon vid pianot på ena kortändan kör trion låtar ”Lovely”/”Blue”/”Ocean eyes” blir buren centralt ett hav med vågor som slår in. Så enastående starkt och vackert. För det är inte bara musiken som talar utan också iscensättningen med fräckt ljus.

Dessvärre är det sorgkant på ljudet. Burkighet trodde jag tillhörde 70- och 80-talets konserter. Här fanns inte en chans att differentiera instrumenten och vad de egentligen spelar. Minus också till de ljuspelar, rikligt förekommande, som hissades upp och ned och därmed skymde sikten för oss på läktaren ned mot scenen.

Ja, det är synd då tekniken skymmer Billie Eilish kraft och särart på scen. Det förtar dessvärre intrycket.

Billie Eilish ”Hit me hard and soft: tour”, Royal Arena, Köpenhamn. Europapremiär i Stockholm 23 april 2025.

Låtlista:

  1. Chihiro
  2. Lunch
  3. NDA (kortad)
  4. There for I am
  5. Wildflower
  6. When the party’s over (sjunger med sig själv till sina egna loopar)
  7. The diner
  8. Ilomilo (kortad)
  9. Bad guy
  10. The greatest
  11. Your power (akustisk)
  12. Bury a friend
  13. Oxytocin
  14. Guess (Charli xcx-cover plus hennes video)
  15. Everything I wanted (kortad)
  16. Lovely/Blue/Ocean eyes
  17. L’amour da ma vie
  18. What was I made for?
  19. Happier than ever
  20. Bird of a feather

Sprudlande Påskbubbel – med mersmak

Posted on av Kai Martin

Revy:

PÅSKBUBBEL

!!!

Revypar med ambitioner. Emilie N Hagman och Sebastian Hagman bjuder på en ny sprudlande revy på Aftonstjärnan. Foto: FREDRIK AREMYR

Aftonstjärnan, Göteborg.

Publik: Fullt till tre fjärdedelar.

Bäst: Ikeanumret är fortfarande briljant.

Sämst: Mer fyndiga sketcher hade inte skadat.

Fråga: Blir ”Påskbubbel” en tradition…?

När scenerna för nyårsrevyerna är trånga väljer Aftonstjärnans revygäng ledda av paret Emelie N Hagman och Sebastian Hagman samt Andreas Nygård att knô sig in på påsk. Ja, efter tre lyckade uppsättningar är det alltså dags för något nytt.

Men när man tidigare konkurrerat med andra revyer om uppmärksamheten, så tävlar man nu om vårväder, påskmiddagar och familjehäng. I ett mörkt och tris januari behöver man ljus. Men i sent april…?

Nå, ”Påskbubbel” lär inte göra någon revyentusiast besviken. Det här gänget kan sin sak.

I år har fler förändringar än premiärdatum skett. Några i ensemblen har fallit ifrån. Nya har tillkommit. Som Douglas Wegberg och Isabella Sundling Wallin. Det innebär ny kompetens, nya möjligheter – och som duon tar chansen.

Båda är utmärkta sångare, vilket krävs i den här revyn som är strösslad med klassiska musikalnummer till nya texter. De har karisma och tajming. Douglas Wegbergs påskhare, som ska bjuda på påskmiddag men får sent avhopp från gästerna Tomten, Tandfén och Jesus (!) är briljant humor med röstvig, elegant sång. Snyggt.

Sångstarka. ”Påskbubbel”-ensemblen är röststarka och finstämda. Foto: FREDRIK AREMYR

Ja, det blir mycket sång. På gott och ont. Inte för att gänget inte kan sjunga; det kan alla här. Stämsången sitter klockrent, Soloprestationerna likaså. Men det blir också lite på bekostnad av sketcherna, som jag tycker är för få.

Här får i och för sig Andreas Nygårds ”Ikea”-nummer, det han skrivit med Daniel Richardson, en välförtjänt plats. Jag såg det på ”Falkenbergsrevyn” i januari och det var dråpligt då, lika bra nu. Ja, varför ska man inte få ha sex i en fåtölj på möbelvaruhuset.

Andreas Nygård har också skrivit numret ”Sälja på blocket”, som i sina förvecklingar är utmärkt revyhumor med oanade konsekvenser.

In kommer från sidan också nummer skrivna av Claes Eriksson och, som traditionen bjuder, något av Kent Andersson (”Vi lever i samma låda” och ”Kärlek”), för det är ju i hans andas som ”Påskbubbel” lever.

Humor. Mycket sång och smarta texter är genomgående i ”Påskbubbel”. Foto: FREDRIK AREMYR

Sebastian Hagman tjänar återigen förtjänstfullt som konferencier. Lugn, trygg och listigt roande. Men han har, förutom att han också spelar i flera nummer, skrivit flera av texterna. Det är definitivt en sak han kan med smartness och väl slipad humor.

Revyentusiaster. På Aftonstjärnan bjuder ”Påskbubbel” på traditionell revy – med mersmak. Foto: FREDRIK AREMYR

”Påskbubbel” bjuder på ett påskägg fyllt av godis, som alltså mestadels kretsar kring musik. Vilket hästjobb tvåmannaorkestern med Björn Regnér och David Timonen gör! Allvaret är lagt åt sidan. Reflektionerna likaså. Här finns inga tillbakablickar från ett gånget år att (tvångs-)redovisa. Istället är det en roande revy, som skickligt delas av en skicklig ensemble. Men där jag ändå lämnar salongen med känslan av att de egentligen har lite mer att ge.

”Påskbubbel”, premiär 25 april 2025, Aftonstjärnan, Göteborg. Denna recension baserad på föreställningen 27 april. Spelas till och med 4 maj.

Regi: Andreas Nygård, Emelie N Hagman och Sebastian Hagman.

Producent/Konstnärlig ledare: Emelie N Hagman.

Kapellmästare, musikaliskt ansvarig: David Timonen.

Koreografi: Johanna Lovis Håkansson, Annie Nilsson och David Timonen.

Påskscenografi: Emelie N Hagman, Pierre Hagman, Fobin Rösehag och Caroline Sehm.

Ljusdesign: Stiltje Asplund.

Ljudteknik: Joakim Samuelsson, Soundreal.

Kostymansvarig: Pernilla Karlsson.

Peruker: Tiina Bengtsson

Manus och mellansnack: Sebastian Hagman.

Välkomströst: Hans Josefsson.

Medverkande: Emelie N. Hagman, Sebastian Hagman, Johanna Lovis Håkansson, Andreas Nygård, Björn Regnér, Isabella Sundling Wallin, David Timonen och Douglas Wegberg.

Fotnot: Tidigare recensioner från Aftonstjärnansrevyer kan läsa här: 2023 och 2024.