Stefan Anderssons flamencoflirt funkar

Show:

LA GRAN HISTORIA

!!!!

Flirtar med flamenco. Med ”La gran historia” bryter Stefan Andersson ny mark, men är samtidigt trogen sin stil och sitt berättande. Foto: TOMMY HOLL/STELLA PICTURES

Kajskjul 8, Göteborg.

Bäst: Han är en berättare av rang.

Sämst: Det kunde ha varit mer flamenco.

Fråga: Hur länge sedan var det som han sjöng ”Catch the moon”…?

Som liten grabb vurmade jag för flamenco. Hur musiken kommit till mig vet jag inte. Men vid en lunch med morfar som sällskap vid Ulricehamns stadshotell spelade en orkester. Morfar frågade om jag ville höra något. Jag svarade ”spanskt”, för jag visste inte bättre. Morfar gick till orkesterledaren, viskade något i hans höra och en spansk schlager spelades. Jag blev besviken.

Kort därefter for mamma på en charterresa tillsammans med mormor och morfar till Gran Canaria, med mellanlandning i portugisiska Faro. Hon kom hem med en skiva med flamenco. Omslaget var fascinerande. Männens smala, svarta byxor, kråsskjortor och svarta boots till det kvinnan som dansade i sin vida, brokiga kjol, den smala midjan och den yppiga bysten. Händerna böjt som i en båge över huvudet. Grace, stil.

Så kom Beatles. Allt ställdes på ända, men de smala byxorna och bootsen kom till användning i detta popfenomenets stora hysteri.

Ja, flamenco föll i glömska och låg väl där stilla hovrande i sinnet till Gipsy Kings dök upp sent 80-tal. Så väcktes allt till liv och långt senare kom jag att, i tjänsten, möta Robert ”Robi” Svärd, den fingerfärdige gitarristen från Mölndal som via just Beatles hittade till flamencon. Detta med sådan briljans att han nu gör karriär i Spanien (läs min intervju från 2018 med honom här).

När nu Stefan Andersson bryter sig ur sin förnämliga svenska historiska kontext (senast ”Flygblad över Berlin”) är det för att landa på den spanska solkusten och flamencons hetta. Det skulle ju kunna gå hur som helst, men Stefan Andersson har hittat ett sätt i sitt musikaliska berättande som bjuder på stor show och utmärkt musikalisk underhållning. In har han klokt bjudit Robert ”Robi” Svärd. Det blir ett musikaliskt möte av rang.

Stefan Andersson är en skrönikör av rang, väver samman historier från sitt liv som bjuder på lika mycket lögner som sanningar. Det är pricksäkert, roligt och väl balanserad humor. Till detta hans musik, som inte har tagit en tvär vändning.

För alla som älskar Stefan Anderssons sätt att skriva musik kan sitta lugnt i salongen. Listigt har han emellertid inte bara plockat in Robert ”Robi” Svärd för att krydda kompositionerna med flamencogitarrspel. Med på scen finns också Ann ”La Pantera” Sehlstedt, som med dans, handklapp (palma) och sång adderar stämningen ytterligare. Hon har just gracen, stoltheten och den eldiga elegansen i sin dans.

Orkestern är omstuvad där två slagverkare – Valter Kinbom och Fredrik Gille – söker andra rytmer än en trummis givna. Stefan Anderssons vapendragare Magnus ”Moffa” Thörnqvist står tryggt vid hans sida och violinisten Erika Risinger utmanar flamencon med sin fiolslingor. Till det Sebastian Hankers basspel, som är stabilt och levande och John Lönnmyrs klaviatur, som blir kittet i den musikaliska kompositionen.

Det märks att ensemblen trivs med denna nya utmaning. Det märks också att Stefan Andersson gör det. Och (för första gången på väldigt länge, väl?) bjuder han inte bara på genombrottslåten ”Catch the moon” från debutalbumet ”Emperor’s Day” 1992 utan också den andra stora hiten ”Anywhere in paradise” från ”Under a low ceilinged sky” (1996). Sällan spelade, men inte desto mindre efterlängtade, låtar från Stefan Anderssons repertoar.

Brokigt. ”La gran historia” görs med musikaliskt glatt humör och stor berättarglädje.

Foto: TOMMY HOLL/STELLA PICTURES och KAI MARTIN

Arrangemang rör sig inte lika sömlöst till något slags Gipsy Kingsartat som Bo Kaspers Orkester kan göra så elegant. Det är heller inte meningen. Istället andas musiken på samma gång Stefan Andersson och drömmen om flamenco, den som väcktes en gång i hans och ”Moffa” Thörnqvists ungdom vid en tågluff till Malaga. Gott så. Det blir nordisk svalka med spanskt temperament, helt enkelt.

Och, om det nu inte räcker med Stefan Anderssons underhållande berättelser, kommer skådespelaren Gunnar Pedersen in lite skälmskt från sidan som Pekka de Lucia, finsk halvbror till den store flamencogitarristen Paco de Lucia (1947–2014). Ett inledningsvis lätt lökigt inslag, som senare får pondus och väsentlighet då romernas flamencos dramatiska och vandrande historia gestaltas från Indien till södra Spanien. Detta snyggt speglat mot svenska traditioner. Skickligt.

”La gran historia” är en rik och generös musikalisk afton där Stefan Andersson, efter många turer, landat rätt med sin flirt med flamencon. Musiken, inspelad och skapad i Granada, finns också på det nyss utkomna albumet med samman namn som showen.

”La gran historia” med Stefan Andersson och orkester, Kajskjul 8, Göteborg, premiär 16 januari 2026. Spelas till och med 7 mars.

På scen:

Stefan Andersson, gitarr, sång, manus och producent, Robert ”Robi” Svärd, gitarr och slagverk, Ann ”La Pantera” Sehlstedt, dans, palmas och sång, Magnus ”Moffa” Thörnqvist, gitarr och sång, Sebastian Hankers, elbas, kontrabas och sång, Erika Risinger, fiol och sång, John Lönnmyr, keyboard och dragspel, Valter Kinbom, slagverk, Fredrik Gille, slagverk, och Gunnar Pedersen, skådespelare.

Låtlista:

  1. Mahradjors land
  2. Landet länge sedan
  3. Det sista lövet
  4. Norrländska till bords
  5. Catch the moon
  6. Ingen dansar som du
  7. Paco
  8. Al pie de montaña
  9. Svart onsdag (efter paus)
  10. Har du varit på månen
  11. Tanta carhua
  12. Elefanten i rummet
  13. Har du träffat nån annan
  14. Anywhere in paradise
  15. Flickan mellan träden
  16. Carmelita
  17. Vykort från Albayzin

Barbara Hannigan förmedlar sorgens smärta

Konsert:

THE WHITE BOOK, CLOCKS AND CLOUDS och TROIS PETITES LITERGIES DE LA PRÉSENCE DIVINE

Sångens kraft. Barbara Hannigan gestaltar sorgen i Laura Bowlers ”The white book” baserad på utvalda texter från Nobelpristagaren Han Kangs roman med samma namn. Foto: KAI MARTIN

”The white book” är ett beställningsverk som hamnat i kompositören Laura Bowlers expressiva händer. Ett beställningsverk dels för Barbara Hannigan, sopranen som också ät förste gästdirigent hos Göteborgs Symfoniker sedan 2019. Dels för Göteborgs Symfoniker, London Symphony Orchestra och Copenhagen Phil.

Det är alltså med en illa dold förväntan som salongen i Göteborgs konserthus får sig till livs en urpremiär. Valet av Barbara Hannigan är smart. Hon kan levandegöra texter med sin sång, har ett uttryck som är modernt, djärvt, men också subtilt. Hon är på samma gång utmanande och ödmjuk inför uppgiften.

Brittiskan Laura Bowles (född 1986) har valt ett arrangemang för en stor orkester där tre slagverkare får ta sig an inte alltid helt vanliga instrument. Det blir udda takter bland pukor och cymbaler och med det också annorlunda ljud. Lägg till detta att ljudteknikern Matthew Fairclough arbetar med reverb och effekter från sin plats vid mixerbordet på rad 27 i salongen. Ett uppfriskande angreppssätt och synnerligen djärvt i den akustiska kontexten.

”The white book” är baserad på utvalda texter Nobelpristagaren Han Kangs roman med samma namn. Med sorgen, i Sydkorea är sorgedräkten vit, i fokus får man en omtumlande litania, som Barbara Hannigan hanterar med dynamik, omväxlande mellan disharmoni och sång svärtad av förlust. Det är vackert och ibland rent skärande. Hon gestaltar texten, dess nakenhet och förstärker orden med sin sång, som tillsammans med orkestern växlar mellan försiktighet och rå kraft.

Barbara Hannigan växlar sedan från scengolvet till pulpeten efter paus. Nu för att leda György Ligetis (1923-2006) ”Clocks and clouds”, som emellanåt är skirt poetiskt, som sprunget ur något från Claude Debussy men i en moderna tondräkt. Det är en nedskalade orkester med två harpister, två slagverkare, piano och med blott cello och kontrabasar i duell med den tolv kvinnor starka damkören ur Göteborgs symfonikers vokalensemble.

”Trois petites liturgies de la présence divine” av Olivier Messiaen (1908-1992) är något av cluen, förutom att stycket gästas av både en pianist och Juan Zurutuza på flygel, att Cécile Lartigau framträder med det märkliga instrumentet ondes martenot. Ett tidigt elektroniskt instrument som skapades för knappt hundra år sedan. Ljudmässigt kan det liknas vid en thermin i samspel med en partyorgel. Emellanåt blir den här som en lustifikation, men oftast som en spöklik ton som gömmer sig i ljudbilden för att narras.

”The white book”, ”Clocks and clouds” och ”Trois petites liturgies de la présence divine”, Göteborgs konserthus, 14 januari 2025.

”The white book”, av kompositör Laura Bowlers är baserad på utvalda texter från Nobelpristagaren Han Kangs roman med samma namn. Stycket har sin urpremiär på Göteborgs konserthus och är ett beställningsverk Göteborgs Symfoniker, London Symphony Orchestra och Copenhagen Phil.

Dirigent: Bar Avni.

Sopran: Barbara Hannigan.

Med: Göteborgs symfoniorkester och Matthew Fairclough, liveelektronik.

”Clock and clouds” av György Ligeti.

Dirigent: Barbara Hannigan.

Med: Göteborgs symfoniorkester och Damkör ur Göteborgs symfonikers vokalensemble.

”Trois petites liturgies de la présence divine” av Olivier Messiaen.

Dirigent och sopran: Barbara Hannigan.

Med: Göteborgs symfoniorkester och Damkör ur Göteborgs symfoniska kör.

Ondes martenot: Cécile Lartigau.

Piano: Juan Zurutuza.

Ynkligt av kulturministern

Vid Göteborgs filmsfestivals invigning förra året tog kulturminister Parisa Liljestrand sig ton. Inför en förväntansfull salong med cineaster, kulturarbetare i allmänhet och verksamma inom film i synnerhet, som alla såg, öppnades en hårtork som ställde samtliga premiärfrisyrer i oreda (jag skrev om det här). Ja, inte ens Festivalledningens vd Mirja Wester och nytillträdde konstnärlige ledaren Pia Lundberg kom undan. Snopna kunde de konstatera att kulturministern ofint hade spottat i champagneglaset och låtit andra dricka det hon själv inte var sugen på.

Tackat nej. Kulturminister Parisa Liljestrand kommer inte inviga 49 Göteborgs filmfestival. Foto: KAI MARTIN

Det var på många sätt ett märkligt agerande, men det står samtidigt var och en fritt – minister som andra – att hålla sina tal som man vill. Kulturministern visade med sitt tal att hon inte hade ett uns respekt för det arbete som Göteborgs filmsfestival sedan starten i slutet på 70-talet lagt ned för filmkonstens fromma i stort.

När jag träffade Pia Lundberg för någon vecka sedan pratade vi förstås om detta (läs här), förutom om den festival som ska komma. Hon hade förstås hämtat sig, men också dragit nytta av händelsen och den kulturdebatt som öppnades sig långt in på vårkanten. Om kulturministern var välkommen och om hon skulle komma svarade hon diplomatiskt:

  1. ”Hon är välkommen.”
  2. ”Vi får se om det blir så.”

Nu står det klart att Parisa Liljestrand har tackat nej till att komma till Göteborgs filmfestival för att inviga densamma. Det står också klart att när Guldbaggegalan hålls 19 januari uteblir hon också. Det var väl häcklandet mot henne där, förra året, som gjorde att hon tog till storsläggan vid invigningstalet av 48 Göteborgs filmfestival 2025.

Hon är nu inte först med att inte komma och inviga. det har gjorts förut. Som då nytillträdde kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, nytillträdd på posten, prioriterade bort invigningen 2007 (jag skrev om det i GT). Det var bortförklaringar om bröllopsdag och om en högtid till minnet av förintelsen (dagen efter festivalens start). Det var inga imponerande förklaringar och det skulle senare också visa sig att dåvarande kulturministern inte hade koll på storleksordningen av Göteborgs filmfestival. (Nordens största.)

Nu…? Ja, jag kan inte se annat än att Parisa Liljestrand är feg. Hon vågar inte, efter förra årets utspel (går att läsa här), där hon bland annat sa ”Sedan jag tillträdde som kulturminister så har jag fått vänja mig vid att början av året är en filmperiod, både på vita duken och rent politiskt. Den inleds med ett evenemang som heter Guldbaggegalan. Jag vet inte om ni har sett den? Manuset ser i alla fall ungefär likadant ut varje år.Det är röd matta, galaklänningar och skämt om kulturbudgetar.Och så tar man tydligt avstånd från kommersiell film.”

Det är lätt att vara raljant ett år, men uppenbarligen svårt att stå upp för det man har sagt nästa. Hon och regeringen jobbar hårt för att sänka svensk kultur, men kulturlivet är bra på att jobba i motvind. Så konst – oavsett uttryck – skapas ändå.

Det finns få, om ens någon, konstnär som inte vill nå framgång med det som skapas. Men det kommersiella är inte syftet. Konst fungerar inte på det viset. Laleh skriver inte musik för att skapa en uppföljning på sin senaste radiofavorit. Thåström väljer inte sitt skapande för att upprepa tidigare framgångar. Så är det också inom filmskrået.

Ja, det kostar att göra film. Med statligt stöd kan framgång skapas, men också floppar. Det vet man inte på förhand. Men att envist jobba mot den fria, skapande kulturen och bara berömma den som självklart genererar intäkter är ingen framgångsmelodi.

Nu väljer Parisa Liljestrand att stanna hemma för andra prioriteringar. Hon sitter förmodligen tillsammans med Lena Adelsohn Liljeroth och håller varandra om ryggen och missar därmed alla samtal om svensk och internationell film och alla filmer som hon aldrig någonsin får chansen att se igen. Det är naturligtvis ynkligt. Men framför märkligt, för står hon inte upp sin regerings kulturpolitik 2026…?

Nå. Nu blir det en invigning utan henne och hennes medverkan på Göteborgs filmfestival. Hennes miss, hennes förlust.

Vem som invigningstalar i år vet jag inte. Men även denne kommer hålla sig till ett manus. Det är själva poängen.

Underhållande Mölndalsrevyn

Nyårsrevy:

KANONKUL med MÖLNDALSREVYN

!!!!

Roar. Mölndalsrevyn roar 2026 både högt och lågt, men gör framför allt en av sina bästa revyer på många år. Foto: KAI MARTIN

Kulturhuset Möllan, Mölndal

Publik: Snudd på utsålt.

Bäst: Andra akten sprudlar.

Sämst: Några nummer skulle behöva tajtas till.

Fråga: Har Lena Gustafsson efter 31 år med Mölndalsrevyn någonsin varit bättre…?

Det börjar med full fart, denna Mölndalsrevyns 49 uppsättning, med en gymnastikuppvisning som är mer entusiastisk än atletisk. Ett tema som under kvällen återkommer som färgsprakande underhållning mellan numren. Det är lite som Mölndalsrevyn självt, roande, entusiastiskt och med en fantastisk förmåga att bjuda på sig – även om allt inte av bästa snitt.

För så är det. Mölndalsrevyn är amatörer och entusiaster i ett. De sliter ont för att ha kul, de har roligt på vägen; vi i salongen får bara njuta av frukterna och sätta oss vid dukat bord. Men låt mig med detta sagt förklara att Mölndalsrevyn 2026 är den bästa, roligaste och mest underhållande uppsättningen på många, många år.

Visst finns det nummer som hade mått bra av att både tajtas till och kortas ner. Men det finns också nummer som är fullständigt lysande, som ”Tyst kupé” – om förmånen på tåget som få tar på allvar – eller satiriska ”Städfirman Jomshof och Söder”, som vill slänga ut allt som inte passar. Det numret som leder till Lindome secondhand, där två kvinnor (Karin Mickelbo och Sara Sanzén) sorterar bland inlämnade prylar och hittar både en bäbis och en bortsorterad man. Detta bara i första akten där både nytillträdda påven Leo XIV  får sitt gospelnummer och Mölndalsprofilen och historikern Lars Gahrn (igen!), får ett nummer för sin strid för lindarnas bevarande i Kvarnbyskolan. Då har man också hunnit med en svindlande och musiktryfferad kavalkad över det år som har gått.

Men det är i andra akten som det smäller till. Först med min personliga favorit ”Möllans fria” – det vill säga Möllans fria musikaliska teater med regissör Kim Bondesson Lagerman (Lena Gustafsson som excentrisk teaterman) – som i år gör ”Kråkan Krog” av ”Molin Rouge”. Så dumt. Så fånigt. Så roligt.

Späckat. Mölndalsrevyn bjuder till med extra allt. Foto: KAI MARTIN

Med ”MMÖGA” (alltså make Mölndal great again) tar man president Trumps maktgalenhet till en roande lokal nivå med nykomlingen Johannes Persa Persson som kommunens starke man. Mölndalsborna ska bland annat ta tillbaka sin position efter – att Papyrus lagts ner – länge varit papperslösa. Ett smart nummer av Anton Nordin.

Men ”Prassel”, som både är en hyllning till papperstidningen som format och till KAJ:s ”Bada bastu” (musiken används genialt) är fullkomligt bländande i sång, kostym och koreografi.På det får vi Lena Gustafssons sexolog Hildegard von Grossman, som bjuder på en textspäckade monolog som är fantastiskt svängig och ordvrickande rolig. Frågan är om inte hon gör sitt bästa år, denna veteran i ensemble med 31 revyer i bagaget…

Ja, Mölndalsrevyn bjuder på härlig underhållning. Där samtliga i ensemble ska ha en eloge. Det är fint att se Manda Strid Bomander tillbaka – hennes kunnande spänner över sång, dans och humor på ett sömfritt och effektivt sätt.

De rutinerade primadonnorna Karin Mickelbo och Lena Gustafsson vet hur revyskåpet ska stå. Det är aldrig tråkigt med dem på scen. Nykomlingen Johannes Persa Persson är en tillgång. Anton Nordin börjar – efter sju revyår – bli något av en klenod med sitt mångfacetterade scenspråk. Så också Adam Evertsson (fyra år med Mölndalsrevyn). Sara Sanzéns (med sedan 2017) drar ett tungt lass med mycket manusskrivande, men är fantastisk med sina torrt komiska karaktärer på scen och vilken dans hon bjuder till.

Ja, det kan säga gälla för hela gänget. För koreografen Katarina Stella har verkligen drillat gänget exemplariskt. Till detta rutinerade showregissören Emelie Sigelius, som fått ihop allt detta lösöre till en roande helhet.

”Kanonkul”, förresten…? Jo, man har valt att raljera över den svenska regeringens genomdrivande av en kulturkanon och något som är kanon. Jo, det blir kul.

”Kanonkul”, Kulturhuset Möllan, Mölndal. Premiär 10 januari 2026. Spelas till och med 21 februari.

Regi: Emelie Sigelius.

Koreograf: Katarina Stella.

Manus: Flera, bland annat Sara Sanzén, Manda Strid Bomander, Anton Nordin, Robert Cronholt och Andreas Nygård.

Kostym: Doris Kjær, Anna Moræus och Elsa Wald.

Smink: Ulla Karin Olsén.

Scenografi: Jimmy Lökkeberg, Oliver Lökkeberg, Sebastian Lökkeberg, Ted Gustafsson och Lenny Alvefelt.

Repetitör: Börje Nilsson-Mäki.

Ljusdesign: Henrik Johansson, Sebastian Lökkeberg och Oliver Lökkeberg.

Ljuddesign: Henrik Marzelius.

Ensemble: Lena Gustafsson, Karin Kickelbo, Sara Sanzén, Manda Strid Bomander, Adam Evertsson, Anton Nordin och Johannes Persa Persson.

Musiker: Börje Nilsson-Mäki, kapellmästare/bas, Thomas Hagby, klaviatur, och Bengt Holm, trummor.

Kungligt 50-årskalas när Uggla håller hov

Show:

MAGNUS UGGLA – 50 ÅR PÅ TRONEN

!!!!

Håller hov. När Magnus Uggla firar sina 50 år som artist blir det till ett sprudlande rockkalas. Foto: KAI MARTIN

Lorensbergsteatern, Göteborg.

Publik: Utsålt (nära 800).

Bäst: Den ogenerade starten.

Sämst: Partiet med dottern Agnes på teveskärm var sisådär.

Fråga: Varför spelar han inte ”Bobbo Viking”…?

Det är ju en kaxig jäkel, Magnus Uggla. Men han har ju fog för att vara det. 50 år (förra året) i svensk popmusiks centrum (nåja) är ju värt att applådera. Jo, jag skriver ”nåja” för starten med albumet ”Om Bobbo Viking” var ju ingen hit, även om tv-framträdandet med låten ”Bobbo Viking” var en nervigt underhållande historia med Magnus Uggla fladdrande trenchcoat och stirrig blick gjorde avtryck då i glamrockeran.

Det var ju först några år senare, med tredje albumet ”Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte få höra eftersnacket”, som det massiva genombrottet kom. Då han, inspirerad av punken men kanske mest av Mott the Hoople, blev just den där irriterande jäveln som både charmar och irriterar i helan riket.

Så när han efter två utsålda säsonger på Göta Lejon i Stockholm nu kickar igång i Göteborg är det med emfas. Av 51000 biljetter finns det till och med sista föreställningen 2 maj blott drygt 400 biljetter kvar. Imponerande.

Imponerande är det också hur han ogenerat drar igång showen med ”Varning på stan” och välter både scen, orkester och publiken i ett svep. Sedan blir det en intensiv historia med hela havet stormar av Magnus Ugglas hitlåtar i en väl blandad och berusande cocktail. Till det prator som förstärker Magnus Uggla som den där kaxige jäkeln, som man inte kan undgå att gilla (nej, folks, Zlatan var inte först). Med ett manus format efter honom av göteborgaren Håkan Jonsson (Per Anderssons sidekick och medmanusförfattare) och Klas Wiljgård (även regi) blir det en bra dynamik i den drygt en och en halv timme långa föreställningen.

På scen har han en tajt och väl spelande ensemble fördelad på fyra män och fyra kvinnor (se medlemmar nedan), som ekvilibristiskt trakterar flera instrument, dansar och sjunger. Det är en fröjd och skapar definitivt energi setet igenom.

Även om var och en i bandet tillåts glänsa är det Magnus Uggla, 72 år i sommar, som självklart är mest i centrum. Det handlar ju om honom, ska handla om honom och all kärlek ska sändas till honom från scen ut i publiken och tillbaka. Han är rolig, hans är vass, hans satirisk sida är dräpande, han är oförskämd mot publiken och han skapar fullständigt kaos när han bjuder in den att välja låtar.

Det är definitivt artisteri ute på tunn is, men han fångar upp publikens val med både lyhördhet och som en stor utmaning. Det blir en allsköns röra, men underhållande. Bäst…? Ja, när Luleås tränare Thomas ”Bulan” Berglund (som dröjt kvar med kollegan Henrik Stridh efter torsdagens vinst mot Frölunda) ropar ut ”Centrumhets”. På köpet får han sjunga duett med Magnus Uggla. Helt improviserat. Helt galet.

Ja, det är en generös show som Magnus Uggla håller. Med 50 år på scen kan han det här och det blir stor underhållning och fullt ös från start till mål. Dessutom, tror jag, i originaltonart. Hur han orkar är en gåta, för varje kväll bjuder han upp till två shower. Imponerande. Det med.

”Magnus Uggla – 50 år på tronen”, Göteborgspremiär Lorensbergsteatern 9 januari 2025. Spelas till och med 2 maj.

Regi: Klas Wiljegård.

Manus: Håkan Jonsson och Klas Wiljegård.

Koreograf: Åsa Engman.

Scenografi: Viktor Brattström.

Kostym: Magnus Flobecker.

Ljusdesign: Micke Kratt.

Ljuddesign: Anders Nypan Nyberg

På scen: Magnus Uggla, sång, klaviatur och akustisk gitarr, Ulric Johansson, kapellmästare, elbas, kontrabas, akustisk gitarr och sång, Christer Karlsson, klaviatur, dragspel och sång, Marcus Liljequist, trummor, Rolf Landberg, slagverk, Linnea Jonsson, trumpet, akustisk gitarr och sång, Tilde Schweitzer, trombon, elgitarr, akustisk gitarr och sång, Mona Lindgren, elgitarr, akustisk gitarr och sång, och Mathilda Frizell, elgitarr, akustisk gitarr, klaviatur, fiol och sång.

Låtlista:

  1. Varning på stan
  2. Mitt decennium
  3. Jag skiter
  4. Ge livet en chans
  5. Johnny the Rocker
  6. Värsta grymma tjejen
  7. Hotta brudar
  8. Nitar och läder
  9. Första gången
  10. Sommartid (hyllning till Anders ”Henkan” Henriksson.
  11. Bästa kebaben i stan
  12. Visa (Mona Lindgren sång)
  13. Fula gubbar
  14. Jag mår illa
  15. Astrologen
  16. Fyra sekunder (publikens val)
  17. Mälarö kyrka (publikens val)
  18. Joey Killer (publikens val)
  19. Centrumhets (publikens val – av Luleås tränare Thomas ”Bulan” Berglund som får sjunga duett på Uggla)
  20. Ska vi gå hem till dig (Lasse Tennander-cover, publikens val)
  21. Jazzgossen (Karl Gerhard-/Edvard Brink-cover)
  22. Jag och min far (Olle Ljungström-cover)
  23. Efterfest
  24. Pom pom
  25. Vittring
  26. Trubaduren (extranummer)
  27. Kung för en dag (extranummer)

Filmfestivalen – med eller utan kulturministern

Invigningen av förra årets Göteborgs filmfestival var inte bara nya konstnärlige ledaren Pia Lundbergs första i rollen. det var också då som kulturminister Parisa Liljestrand höll ett infekterat tal, som buades ut av publiken. Det var också en hårtork mot festivalledningen, som i sin tur skapade en debatt om svensk kultur som höll i i månader.

Nu är det dags för 49:e upplagan av Göteborgs filmfestival. Om kulturministern är bjuden? Ja. Om hon kommer?

– Vi får se om det blir så, säger Pia Lundberg.

Filmtaj. Göteborgs filmfestival står redo för sin 49 festival i ordningen. Normalt sett inviger nuvarande kulturminister. Men om Parisa Liljestrand kommer i år återstår att se. Foto: KAI MARTIN

2025-års tema för Göteborgs filmfestival var ”Olydnad”. Men att så opolerat hålla ett invigningstal och ta heder och vanära av svensk kultur i allmänhet och Göteborgs filmfestival i synnerhet var kanske inte det man räknade med när kulturminister Parisa Liljestrand höll sitt. Det blev en hårtork som blåste intensivt i Drakens salong och lite snopna stod festivalens VD Mirja Wester och nytillträdde konstnärlige ledaren Pia Lundberg stelt leende i ett försök att återupprätta stämningen som dessförinnan var på topp inför premiärfilmen ”Före mörkret”.

Att bli utskällda på invigningen av kulturministern var inget som Pia Lundberg hade räknat med.

– Ja, inte bara vi utan också publiken, säger hon.

– Det var onekligen omtumlande. Med detta sett i backspegeln blev det ändå startskottet för en debatt som höll i sig i månader om inte bara svensk film utan svensk kultur i allmänhet.

Så ur det negativa kom något positivt?

– Ja, det blev så.

Är Parisa Liljestrand välkommen?

– Hon är välkommen.

Kommer hon?

– Vi får se om det blir så.

Pia Lundberg gör nu sitt andra år, som konstnärlig ledare för Göteborgs filmfestival. Nu är hon inte bara mer erfaren utan också luttrad.

– Då var jag ny på allt. Jag hade jobbat sedan mars 2024, men har ju haft en mångårig relation till Göteborgs filmfestival både som journalist med inriktning på just film och efter mina år på Filminstitutet. Så jag har ju sett festivalen från olika håll.

Andra året. Pia Lundberg gör sitt andra år som Göteborgs filmfestivals konstnärlige ledare. Foto: KAI MARTIN

Hon kom från en tjänst som kulturråd vid Sveriges ambassad i London för ett kanske mindre glamoröst, men inte desto mindre ambitiöst jobb i Lilla London.

Hon har nu blivit en självklar del av organisationen, där hon i stor grad fått ärva medarbetare från förre konstnärlige ledaren Jonas Holmberg.

Hon gillar Göteborgs filmfestivals samhällsangemang och att det finns plats för både lek och allvar. Hon har också anammat festivalens satt fokus från de senaste åren. Förra året, som sagt, ”Olydnad”.

– Jag är väldigt stolt över att vi i år har fokus på sanning. Det är ett tema som är i tiden och som angår människor. Vad händer i ett samhälle där man, som nu, börjar bortse från sanning och tilltro till tillexempel forskning och rön…?

Årets filmfestival blir också vd Mirja Westers sista.

– Åh, min parhäst. Hon är en klippa i organisationen, säger Pia Lundberg beklagande.

– Vi fick reda på det kort innan vi gick ut med det officiellt (för en knapp månad sedan, reds anm). Hon har ju haft en betydande roll inom festivalen, från att ha varit volontär till sin vd-roll som hade i tio år. Ingen kan ersätta henne.

Är ni igång med processen med en ny vd?

– Mirja jobbar till och med i mars. Så processen ska förhoppningsvis vara i gång inom kort.

Ett gediget arbete med 49 Göteborgs filmfestivals har bäddat för en lika gedigen festival som omfattar 266 filmer från 76 länder. Flera aktade filmarbetare – regissörer, skådespelare med flera – kommer till festivalen, som har ett gott renommé ute i världen.

– Vi får ofta höra då vi är ute i världen om hur kunniga och engagerade publiken på Göteborgs filmfestival är, säger Pia Lundberg, som inte har svårt att locka inte bara cineaster utan också filmfolk till festivalen.

Startklar. Årets katalog för 49 Göteborgs filmfestival finns ute. Foto: KAI MARTIN

Göteborgs filmfestival, 23 januari–1 februari 2025.

Premiärfilm på Draken 23 januari: ”Biodlaren”, Marcus Carlssons film som också ingår i Nordic Competition.

Prominenta gäster: Noomi Rapace, som tilldelas Nordic Honoray Dragon Award, och filmskaparen Agnieszka Holland, som får Honorary Dragon Award. Filmer där Noomi Rapace kommer visas precis som filmer som Agnieszka Holland har gjort. Mängder md regissörer och skådespelare kommer för att presentera sina filmer.

Tävlingar: Nordic Competition, Nordic Documentary Competition, International Competition, Ingmar Bergman Competition och Startsladden, årets kortfilm.

Årets tema: Sanning.

Biljettsläpp: För guld- och silvermedlemmar 9 januari. För övriga 10 januari.

Mer info: Se https://goteborgfilmfestival.se

Den svenska modellen gav segern

Med flaggan i topp. De svenska juniorkronorna vann junior-VM tack vare en solid laginsats tryfferad med topprestationer från målvakt, backar och upp till kedjorna.

Kolla på bilden nedan. Jag är 18 år. Året är 1975. Jag drömmer om att göra stordåd på isen. Tränar och spelar med MPHC, har fått en tränare i Sven Erik Rönnfors som tror på mig, som ser att det i den drömmande blicken och spensliga kroppen finns en talang, som han som gammal målvakt kan locka fram till något bättre. Det gav spel med laget i division 3 och 2 (en säsong, som stryklag), för att följas av spel i divisionerna 4 och 5 i andra lag. Jag gav aldrig upp. Kärleken till sporten var för stor. Det blev en paus från 1992 till 1999, då jag började med IK Raid. Ett lag i lägsta Göteborgsserien, som jag kom att bli trogen i 18 säsonger. Under tiden började jag spela med flera andra lag för rekreationshockey, kom tillsammans med Partille Oldtimers och Soha (Swedish Oldtimer Hockey Association) till Kanada, och med de senare i turneringar i Skottland och Finland (Åland).

Drömmaren. 18 år med hockeydrömmar i blick.

Jag tänker på den bilden då jag nu följt Junior-kronornas väg mot ett eftertraktat guld. Sveriges målvakt, Love Härenstam, är just 18 år. Men i övrigt finns det inga likheter mer än målvaktspositionen mellan oss. Han är skolad sedan barnsben på sin position. Hans mål är NHL, det är inget han behöver drömma om. Med den prestationen han har gjort under turneringen har han mångas blickar från proffsligan på andra sidan Atlanten.

Han har varit fenomenal. Spelat disciplinerat och explosivt. Har inte tappat fokus, trots fula pååkningar från transatlanter (läs USA) och har hela tiden hittat ett vinnande spel. Det är fascinerande moget. En räddning, vad den än månde vara i nivå, eller mål rinner av honom för nästa prestation. Jag är djupt imponerad, precis som jag är av hans fysiska styrka, motorik och spänst.

Men en målvakt gör inte laget. Det är med en på samma gång känsla av att vara imponerad och en förfärande känsla av att det ska sluta fiaskoartat som man följer JVM. Juniorkronorna har bara vunnit två gånger tidigare (1981 och 2012), men har varit nära några gånger till utan att räcka till.

I år…? Nja, jag var inte helt övertygad inledningsvis. Visst, laget vann och vann. Men utan att hitta ett spel som på det hela taget fungerade. Juniorkronorna har i tidigare turneringar varit duktiga på att vinna samtliga matcher i grundomgången utan att ha lyckats höja nivån till slutspelet. Nu klädde man av USA i den sista gruppspelsmatchen. Det blev ett fyrverkeri på nyårsafton som hette duga och vinst med 6–3 på amerikanernas hemmaplan.

Kvartsfinalen knep man övertygande med samma resultat – nu mot Lettland. Samtidigt slog Finland ut hemmanationen på övertid i en dramatisk match. Så ärkerivalerna Sverige–Finland i semifinal.

Finland har ju de senaste säsongerna – ja, längre än så – varit dominanter gällande både senior- och juniornivå. Men på papperet var det här oerhört ovisst och väldigt jämnt. Det blev det också i verkligheten. Ett flängigt spel där Finland var duktiga på att täppa till på offensiva blå och trycka tillbaka svenskarna, som inte hittade någon riktig modell att krångla sig ur sin zon. Men Juniorkronorna hade ett tålamod som var beundransvärt och ett lagspel som var kompakt. Det krävdes straffar för att avgöra vem av lagen som skulle bli finalklara. Där drog Sverige det längsta strået och vann slutligen med 4–3 efter ett nervigt straffslag . Samtidigt slog Tjeckien ut Kanada med rätt så övertygande 6–4.

En heleuropeisk final, alltså. Där jag lite defaitistiskt inte trodde Sverige skulle klara det. Tjeckien hade spelat oerhört kompetent, varit väldigt effektiva i sin offensiva tjeckning, precis det som Sverige haft så svårt för. Men svenskarna visar upp ett bländande spel. Gör med knappt fem minuter kvar 1–0, utökar i andra perioden för att i tredje perioden göra 3–0 efter ett förnämligt förarbete av Frölundas stora talang Ivar Stenberg då fyra minuter inte ens är spelade.

Guldet i hamn. Lagkapten Jack Berglund håller stolt och lycklig guld-bucklan efter vinsten mot Tjeckien.

Då har tjeckerna inte klarat av svenskarnas intensiva spela över hela banan. Men plötsligt inser laget att tiden är knapp och steppar upp. Man tar mot slutet av perioden ut målvakten och lyckas reducera vid 17.36. Gör om det hela och får lön för mödan med 3–2 två minuter senare. Det är rafflande och Tjeckien trycker på mot ett vilt kämpande Sverige. Så rinner pucken ut och just Ivar Stenberg förvaltar den väl och skickar den i mål med åtta sekunder kvar. Guldet är i hamn.

Ja, Sverige hade sina stjärnor. Lagkapten Jack Berglund (19), unge Viggo Björck (17 år), Ivar Stenberg (18), Victor Eklund (19), Love Härenstam (18) med flera. Men framför allt var det laget som vann turneringen. Det svenska adelsmärket i lagsport. Det som har gjort att vi har nått framgång i fler sporter än ishockey.

Nu kan spelare som Björck, Härenstam, Öhrqvist och Håkansson få tillbaka sina svenska Å, Ä och Ö på tröjorna, efter att haft namnen undergivet felstavade under turneringen. Och de ska nu försöka landa i verkligheten efter att uppnått sina drömmar om guld i USA.

Tack för underhållningen. Det var onödigt spännande. Jag drömmer vidare om mina stordåd.

Mitt nöjesår – favoriter från 2025

Man kan tycka att jag lever i en liten sfär, som huvudsakligen håller mig till nöje och kultur i Göteborg med omnejd.

Men faktum är att det räcker. Stan är rik på det mesta. Det gäller bara att vara fortsatt nyfiken. Jag har så att det räcker och blir över. Jag vill egentligen se och höra mycket mer än jag mäktar med.

För i Göteborg finns mängder av scener som bjuder högt och lågt, stora som små akter, stora som mindre scener. Ambitionen på konstnärskapet är det inget fel på. Så låt mig presentera mina favoriter från 2025 – och ja, jag håller mig till Göteborg och västkusten.

Favoriter 2025. Foto: TOMMY HOLL/STELLA PICTURES/BO HÅKANSOSN/BILDUPPDRAGET, TILO STENGEL/HARALD NILSSON/KAI MARTIN

Favoritkonserter:

Paperwing: ”Age of Pisces”, Annedalskyrkan 8 november. Så eget, så starkt, så pretensiöst, så ambitiöst.

Håkan Hellström, Ullevi, andra konserten 7 juni. Ingen kan underhålla över 70000 kväll efter kväll som Håkan kan.

Delines, Pustervik, 8 maj. Inget kan vara så bitterljuv och mörkt och samtidigt vackert som Delines.

 Yukimi Nagano, Way out West, 8 august. Little Dragon-sångerskan övertygar som soloartist.

Negar Zarassi, Stora Teatern, 22 februari. Senare på året knep hon förstapriset i ”Kontrapunkt”. Där och då knep hon mitt hjärta med musik från operans värld, Iran till Édith Piaf.

Märta Fransson, Maj12:an, 4 december. Eva Cassidy tolkade andra artister som få andra. Märta Fransson tolkar i sin tur henne som få andra.

Favoritrevyer:

Falkenbergsrevyn, 5 januari. Så makalös bra underhållning med all inclusive: dans, sång, musik, humor…

Paraden, Varberg, 18 januari. Annika Andersson med familj och underhållningskollegor håller hov.

Påskbubbel, Aftonstjärnan, 27 april. De har flyttat revyn från nyår till påsk. Inte sämre för det.

Favoritshower/-musikaler/-dans:

”Miss Saigon”, Göteborgsoperan, 27 september. Världsklass och värd att ses om och om igen.

”Moline Rouge”, Rondo, 25 september. Trots att intimiteten går förlorad på Rondo är det en färgstark och intensiv musikal av klass.

”Into the woods”, Balettakademien, 11 oktober. Eleverna på Balettakademien övertrumfar sig själva.

”In-action”, Göteborgsoperans Danskompani, 11 oktober. Styckena ”Cross” och ”Spirit killing” visar åter igen på Danskompaniets oövertrumfade kompetens.

Favoritteater:

”Den lilla svarta”, Hagateatern, 3 oktober. Med små medel görs stor teater.

”Romeo och Julia”, Folkteatern, 4 oktober. Shakespeares klassiska pjäs i en vital och sprudlande uppsättning.

”Bränder”, Studion, Göteborgs stadsteater, 28 februari. Smärtsam och intensiv.

”Katt på hett plåttak”, Göteborgs stadsteater, 18 september. Tennessee Williams pjäs glöder på nytt.

”Fear”, Backa Teater, 21 oktober. Att bara månader efter det fruktansvärda dådet i Örebro våga presentera en pjäs i ämnet visar på mod. Dessutom är den smärtsamt bra.

”Stormen”, Stallebrottet, Bohus Malmön. I kärv miljö med en blandning av amatörer och proffs blir Shakespeares drama autentisk.

”Macbeth”, 123 Schtunk, Arena Varberg. Improvisationsteater av clownerna som är bäst – och tokigast – i klassen.

Favoritalbum:

Paperwing: ”Age of Pisces”. Hennes skapande är värd så mycket mer uppmärksamhet än hon får. Både gällande album och scen.

Håkan Hellström: ”Svensk rost”. Ett fascinerande album, 25 år efter debuten, som lockar till lyssning om och om igen.

Anna von Hausswolff: ”Iconoclasts”. Med stor integritet skapar Anna von Hausswolff stor musik.

Anders Boson Jazz Ensemble: ”Slottsskogen”. Han är flitig, den gode Anders Boson, men tummar aldrig på kvaliteten. Med sin Jazz Ensemble gör han ett väldigt starkt album.

Valter Nilsson, ”Bland de gyllene och de allmänt brända”. Han säljer ut Nefertiti och Pustervik för att senare också sälja ut Bananpiren. Berättigad hausse för denne göteborgare som förenar Joel Alme med Håkan Hellström till ett eget uttryck.

Markus Hasselblom: ”07.01 hemifrån”. Northern soul på svenska och från västkusten. Glittrigt med svärta, själ och sinnlighet.

Favoritromaner:

Randi Olausson: ”Jag glömmer att glömma – Ingentinget”. Det är kanske inte den mest välskrivna, men inte desto mindre drabbande. En självbiografi som är plågsam att läsa om en kvinna i fritt fall (och resning).

Grzegorz Flakierski: ”Mormor Lea”. En resa genom generationer av judisk fattigdom i östra Europa skriven flyhänt, underhållande och lärorikt om onda tider.

Göran Parkrud: ”Rädd att drunkna”. Debutroman som dröjer sig kvar och väcker frågor om både manlig arvssynd, arv och flykt från ansvar.

Jenette Bergenstav: ”Skugglik”. Andlöst spännande – igen – av Göteborgs deckardrottning nummer ett.

Åke Edwardson: ”Den smutsiga floden”. Mäster Edwardson lämnar ingen läsare besviken i sin sista (?) roman om kriminalkommissarie Winter.

Tony Fischier: ”Sardonicus fyra visioner”. Han sprutar ur sig kriminalromaner med Göteborg med omnejd i centrum. Alltid lika spännande.

Jensen & Gabay: ”Parabellum”. Duon Morgan Jensen och Theo Gabay kan det där med spänning och är som de tre ovan nämnda krimförfattarna väldigt flitiga. Här nöjer de sig inte med Göteborg utan landar i ett rafflande drama på Svalbard.

Säkert ”Högt spel” – Falkenbergsrevyn roar som få andra

Nyårsrevy:

HÖGT SPEL med FALKENBERGSREVYN

!!!!

Hög klass på ”Hög spel”. Falkenbergsrevy kan konsten att roa på flera plan. Foto: BO HÅKANSSON/BILDUPPDRAGET

Falkenbergs stadsteater.

Publik: Utsålt.

Bäst: Numret ”Hemliga dokument” är i toppklass.

Sämst: Det är synd att klaga.

Fråga: Hur ska detta revygäng klara sig utan Bertil Schough…?

Så tänker jag, att varför är inte Anna Carlsson på de förnäma komediscenerna i Stockholm? I någon fars, någon musikal, i någon soloföreställning, på turné över hela landet…? För så begåvad och fantastiskt roande är hon. Men då kommer Linnéa Lexfors in med ett nummer, sång eller prata, eller ensemblespel som gör att jag tappar hakan. Har knappt fått ordning på den förrän Fredrik Vahlgren, denne tvåmetersman, sjunger skjortan av de flesta, dansar och sjunger bättre än de flesta. Ja, då dyker Daniel Träff upp med nedtonad, precis humor som prickar rätt för att sen låta sin baryton ljuda.

Jag kunde ha varit nöjd, men förstås kommer eminente multimusikern Bertil Schough, som efter 40 år nu gör sin sista revy med gänget, och briljerar i ett solonummer med tusen och en instrument och samtidigt sjungandes.

Tar farväl. Efter 40 år som musikalisk motor i Falkenbergsrevyn tar Bertil Schough farväl och gör sina sista revyer.
Foto: BO HÅKANSSON/BILDUPPDRAGET

För så är det. Gänget i Falkenbergsrevyn är så kompetent. Här samsas avancerad koreografi med stämsång i toppklass. Avslutanden numret i första akten – ”Hemliga dokument” om alla regeringens sjabbel under året med viktiga handlingar – är ju ett musikalnummer på högsta nivå.

Hög musikalnivå. Numret ”Hemliga dokument” är ett musikalnummer av högsta klass. Foto: BO HÅKANSSON/BILDUPPDRAGET

Falkenbergsrevyn tummar aldrig på kvaliteten. Här sjunga det så att det står skickligt och härliga till. Här trakteras instrument av orkestern – Bernt Bengtsson, kontrabas och elbas, Bertil Schough, gitarrer, dragspel, klaviatur, trummor, blockflöjter, kontrabas, Beppe Wackelin, trummor och nykomlingen André Egbo, klaviatur, dragspel och altsaxofon – i de flesta genrer, takter och fasoner. Det ära iksom ingen hejd på det hela.

Alla tar plats längst fram på scenen med lust och fägring stor. Det blir helt enkelt, hela tiden, väldigt roligt, väldigt skickligt och väldigt fascinerande. Och visst är det underbart för en annan veteran, född 1956, att få höra Sven Lindahls, det gamla nyhetsankaret från ”Aktuellt”, ”Mälarö kyrka” från 1968 i en ny tappning då flytten av Kiruna kyrka avhandlas.

Jo, Falkenberg är allt annat än en lokalrevy. Här blir det nedslag i nationella, som internationella händelser från 2025. ”Högt spel” är helt enkelt en revy på högsta nivå. Igen.

”Högt spel”, Falkenbergsrevyn, Falkenbergs stadsteater. Premiär 5 januari 2026. Spelas till och med 29 mars.

Regissör: Pär Nymark.

Koreograf: Gustaf Jönsson.

Musikalisk arrangör: Bernt Bengtsson.

Arrangör, musikbakgrunder: André Egbo.

Scenograf, ljus- och videodesign: Fredrik Dahlberg.

Ljusdesign: Edvard Sandquist.

Videodesign: Arduino Punzo.

Kostym: Caroline Wiland.

Mask- och perukdesign: Julia Mengarelli.

På scen: André Egbo, Bernt Bengtsson, Anna Carlsson, Linnéa Lexfors, Håkan Runevald, Bertil Schough, Daniel Träff, Fredrik Dahlgren och Beppe Wackelin.

Gör upp med sina – och andras – farsor

Teater:

FARSOR

Fundersamt. Med ”Farsor” skapar trion Ida Hackzell, Hanna Holmqvist och Elin Bornell i Abnorm Scenkonst både underhållning och eftertänksamhet i sin uppgörelse med fäder. Foto: TOBIAS WALKA

För bara några veckor sedan såg jag Pompon Produktions föreställning ”Pappagruppen”. Då en föreställning om faderskapet och relationen till ett nyfött barn, ifrågasättandet, otillräckligheten. Nu Abnorm Scenkonsts uppsättning ”Farsor”, men denna gång ur perspektivet uppgörelse med fäder i ett slags kärleksfullt, men inte desto mindre analyserande, av hur pappa–dotter-relationen är och har varit.

Abnorm Scenkonst, den fria teatergruppen med Elin Bornell, Ida Hackzell och Hanna Holmqvist, vill (som de skriver i programbladet) ”lekfullt ifrågasätta rådande samhällsstrukturer och normer”. Man utgår från sina egna erfarenhet och, ja, det blir en föreställning som är både roande och eftertänksam.

Publiken förs in i salongen genom en kokong av stora plastsjok. Man får gå över scengolvet där flera stolar är utplacerade. Stolar med skevt kapade stolsben. Mer behövs inte i form av rekvisita. Det är upp till trion att skapa och nå fram.

Det blir ett slags metaföreställning. De kommer in i mörker och när ljuset väl tänds är det tre halvnakna kvinnor placerade på lika många stolar. Några slags Clark Gabel-mustascher är placerade på var och ens överläpp. Här skvallras från början och en könsöverskridande pjäs.

Sedan antiken har män spelat kvinnor (och män) i pjäser. Fortfarande roar det med män som – utan dragambitioner – gör kvinnliga roller och kittlar med män som After Dark-likar flörtar med kvinnoroller. Det omvända har blivit mer i legio (som i Stadsteaterns uppsättningar ”Vi betalar inte! Vi betalar inte!” och ”Pappa Ubu) det senaste , men jag vågar nog påstå att det i stor är en hyfsat modern företeelse. Och varför inte? Manér, kroppsspråk, tilltal… allt kan ju få ett slags förtydligande när det sker. En frisk distans till invanda normer.

Ingen av Elin Bornell, Ida Hackzell och Hanna Holmqvist raljerar när de försiktigt förvandlas från kvinnor till män, från döttrar till farsor. Små ändringar i ansiktsuttryck, hållningen som förändras. hur huvudet hålls, händernas placering. Det är skickligt. Elin Bornell växlar till skånska, som man får förmoda att hennes pappa pratar. Det är detaljer, men aldrig oväsentliga.

Emellanåt avbryts förvandlingen och två tillrättavisar en tredje. Som om ”Farsor” fortfarande är i ett skapande. Det i sin tur ger en avslappnad närvaro. Cecilia Milocco har snyggt koreograferat och tillsammans med Lisen Rylander Löves effektiva musik blir det ytterligare ett skikt i pjäsen.

Ja, det är humor, men aldrig utan allvarsgrund. Det är tre farsor som avspeglas med all sin manhaftighet, otillräcklighet, sina brister och sina oförmågor. Men trion Elin Bornell, Ida Hackzell och Hanna Holmqvist ställer dem inte inför rätta och – vilket man snart inser – det krävs två för en tango. (Och, inom denna parantes, Abnorm Scenkonst har också utmanat sig själva i sina modersroller i uppsättningen ”Det halvkassa moderskapet” 2019.)

Nyttan med ”Farsor” är spegeln jag får. Jag som man, hur är jag mot mina barn och mina närmaste? Hur cementerad är min mansroll, vad är positivt och vad är negativt? Att just ifrågasätta och fundera, men också diskutera det är väl nyckeln till att inte stagnera. ”Farsor” bjuder in till sådana funderingar och samtal.

”Farsor”, Teater Trixter, urpremiär 13 december 2025 på Studion, Göteborgs stadsteater. Denna recension baserad på föreställningen 3 januari 2026. Spelas öven 4 och 6 januari.

Av och med: Absurd Scenkonst (Elin Bornell, Ida Hackzell och Hanna Holmqvist).

Koreografi och regikonsultation: Cecilia Milocco.

Rum och kostym: Matilda Söderling.

Komposition: Lisen Rylander Löve.

Ljus: Ludde Falk.