Musikal:
KÅLDOLMAR OCH KALSIPPER
!!!

Foto: KAI MARTIN
Gathenhielmska trädgården, Göteborg.
Publik: Fullt med plats för fler.
Bäst: Energin.
Sämst: Möjligheten att höra i stadsbruset.
Fråga: Var hittar Dungen scenkonst nästa utmaning någonstans…?
Dungen scenkonst gör det sannerligen inte lätt för sig. Inte bara är Nationalteaterns klassiker ”Kåldolmar och kalsipper” från 1976 helt lätt att strama ihop till en timmes barnunderhållning. Nej, efter att ha spelat i Flunsåsparken (31/7) och ”Pilbomad kulturfestival” i Småland (1/8) har man valt att ställa uppsättningen återigen utomhus. Nu i Gathenhielmska trädgården, mitt i stadens brus med slamrande spårvagnar, konkurrerande musikevenemang, sorl, bilar och motorcyklar vid Stigbergstorget. Utomhus är man dessutom utsatt för väder och vind, något som denna septemberafton bjöd på i form av utmanande skurar som kom titt och tätt.
Med en scen i lummig grönska krävs det också något extra av skådespelarna för att höra repliker och sånger. Just där var det av ojämn kvalitet. Åtminstone för en åldrad vuxen.
”Kåldolmar och kalsipper” är också i sig en utmaning. Skivalbumet har sitt ursprung i barnteaterpjäserna ”Akta er för Lumor”, ”Jubel i Holken”, ”Sagan om Ormen”, ”Gråtletarna” och ”Kåldomar och kalsipper”. Skivan är helt enkelt ett potpurri av låtarna som ackompanjerat dessa pjäser. Det blev också en tecknad tv-serie av det hela (1980) och teateruppsättningar av Parkteatern (2013 och 2014) samt av Teaterhuset i Mölndal (2023). Där handlingen spinner från den på skivan.
Rörigt? Ja, det är ju det. Och rörig är också handlingen där Yllet (Ida Lundberg), flickan på rymmen, träffar på den nyfödda, övergivna hundraårige gubben (Nora Lundqvist). Tillsammans ska de rädda vänner som hålls fångna i gruvan av kungarna från Västerlandet. De får sällskap av Spöket (Olga Bell), som dessutom blir något av en berättare under resans gång.
Tuva Kjellgren, regi och bearbetning, har gjort ett styvt jobb att limma ihop de lösa ändarna i denna brokiga berättelse. Lika styvt kämpar skådespelarna med handlingen med ett gott resultat. Även om det emellanåt glappar i logiken.
Under en timme får man inte bara omväxlande väder utan också en rik och omväxlande uppsättning av denna 50-åring. Den bottnar i den politiska tonen, som ju sattes som ett grundackord 1976. Men retoriken är inte lika slipad, som då. Inte lika svart och vit. Spöket, exemplevis, omnämns bara med en viskning som det kommunistiska spöket, som det ju är i originalet. Resan med Sjörövar-Jenny (Josefin Bergquist), mamman som flytt från sina uppfodrande barn, strandar inte i Vietnam och man träffar inte Ho Chi Minh. Agamemnon (Josefine Stofkoper) har förvisso flytt med sin familj från diktaturens och militärjuntans Grekland, men satt i en uppdaterad kontext kan flykten ha varit lika väl ifrån Syrien.
Här skiftar skickligt mängder med känslor med varandra; rädsla, underdånighet, vrede, sorg, surhet, mod, humor, trots och solidaritet.
Så, nej, ”Kåldolmar och kalsipper” är – 2026 – inte plakatteater inför det stundande valet. Men heller inte en uppsättning som duckar. För allt slutar ju med modet att våga göra motstånd. Friskt satsat av Dungen scenkonst.
”Kåldolmar och kalsipper”, Dungen Scenkonst, Gathenhielmska trädgården, Göteborg. 7 september 2026, gästspel till och med 10 september. Premiär i Sockerbruket i mars, Göteborg.
Av: Nationalteatern.
Musik: I huvudsak av Ulf Dageby och Anders Melander.
Regi och bearbetning: Tuva Kjellgren
Scenografi: Nora Lundqvist och Ida Lundberg
Kostym och mask: Josefine Stofkoper och Nora Lundqvist.
Koreograf: Josefine Stofkoper.
Band och arrangemang: Hanna Dubbelman, Emil Andrén, Joel Berglund, Tilda Våge och Edvin Mattsson.
Skådespelare: Ida Lundberg (Yllet), Nora Lundqvist (gubben), Olga Bell (spöket), Erik Gladh (tjänaren), Malte Michelsen (Folke/kung från Västerlandet), Josefine Stofkoper (Agamemnon/kung från Västerlandet/kärringen), Josefin Bergquist (Jenny/kung från Västerlandet), Maya Whitaker (skådespelare 1/kung från Västerlandet/fågel) och Tilda Våge (skådespelare 2/kung från Västerlandet/fågel).