Under vintersäsongen är det ju lätt att gå in i mörkrets värld. Ja, den kriminella eller den med thrillerspänning som håller andarna vid liv. Men när det nu ljusnar går det också alldeles utmärkt att läsa dem.

Här är ett urval av krim- eller spänningslitteratur. Några från Göteborg, men också utsocknes och från favoriter från Danmark och Norge.

Håll i er.

Tony Fischier: Pauline Dunker och den sista sanningen (Lind & co)

Göeborgsbaserade Tony Fischier fortsätter målmedvetet och skickligt med sin svit om kriminalkommissarie Niklas Ragnvik och hans team. Alltid med hans sambo och privatdetektiven Maxine Adlerkrantz snokande i vad som ska visa sig vara samma terräng. I ”Pauline Dunker och den sista sanningen” rör sig handlingen, återigen, i något slags överklassmiljö med exklusiva kåkar i Hovås/Brottkärr. Men lika hemtamt spinner intrigen också runt i kvarter i Kungsladugård, Klippan, Majorna och Linnéstaden. Det är ju inte utan att en göteborgare som undertecknad blir förtjust och villigt låter sig åka med. Å andra sidan kan det slarvas lite, som om adresserna har hämtats från en snabb googling istället för att författaren de facto har varit på plats. Visst, Ica i Mölndals centrum har adressen Barnhemsgatan, men om du skulle fråga någon mölndalsbo skulle de skaka på huvudet och fråga ”Menar du den i Mölndals galleria?”. Men det är randanmärkningar.

Här uppstår en rad mord som snart visar sig vara sammankopplade. Samtidigt nystas fallet med den försvunna journalisten Pauline Dunker, den prisbelönta ”Uppdrag granskning”-reportern. Ett fall som lagts på hyllan efter ett år, men som plötsligt blivit intressant igen efter nya fynd. Dessutom får Maxine Adlerkrantz ett uppdrag från en nära släkting till Pauline Dunker att hitta henne. Spaning från två håll, alltså.

Tony Fischier är en mästare på att spinna intriger från olika håll för att sedan svetsa dem samman till ett infernaliskt slut. Så också den här gången. Men den här gången undrar jag om de intellektuella vindlingarna inte vävs lite ovanför mitt huvud. Jag drabbas inte på samma sätt som tidigare, för mycket händer på skilda håll och allt är inte samlat för öppnas som en big surprise på slutet. Det är förstås en balansgång, men jag upplever ”Pauline Dunker och den sista sanningen”, som lite för smart för sitt eget bästa.

Jensen & Gabay: Crypto (Nona)

Efter att i senaste boken ”Parabellum” har fått blodet att frysa till is på Svalbard låter Theodor Gabay och Morgan Jensen nu handlingen utspela sig i Dubai. Utan president Trumps inblandning blir det bomber och granater och en intensiv spänning på den arabiska halvön och i Persiska viken. Jodå, författarparet har inte förlorat greppet om göteborgarna, kriminalinspektörerna Milla Becker och Simon Kempe. Snyggt vävs handlingen samman med föregående böcker (detta är den fjärde) och herre min je vad det går undan. Oblygt skapar Jensen & Gaby en thriller som spänner bågen högt och som lika ogenerat flörtar med actionfilmer som ”Mission Impossible”. En kryptohandlare från Göteborg hittas bestialiskt mördad, bredvid vaknar Nina Amoudi, lika skräckslagen som oskyldig. Hon som funnits i kriminella kretsar i Göteborg, men som räddats undan av Göteborgspolisen och med ny identitet velat starta om.

Det kriminella nätverket som vet om att hon sitter på ett lösenord till en offentlig förmögenhet i kryptovaluta vilar inte på hanen. Spänningen tätnar och det blir Göteborgspolisen i samarbete med Dubais polis, som ska lösa fallet.

Jo, Jensen & Gabay är skickliga. Både gällande i att skriva och skapa spänning, men också i att aldrig låta handlingen vila för en sekund. Det gör att man som läsare andlöst drivs vidare och vidare från ett kapitel till ett annat innan man andtruten når bokens slut.

Jo Nesbø: Vargtimme (Albert Bonniers förlag)

Normannen Jo Nesbø är i en klass för sig gällande spänningslitteratur. Det är inte för inte som hans böcker översätts till andra språk med utgivningar i tusen och en länder. Nu har han lämnat Harry Hole hemma i Oslo. Handlingen är förlagd i ett krackelerande USA. Att originaltiteln ”Minnesota” emellertid på svenska fått titeln ”Vargtimme” är en smula egendomligt. För det är just i Minnesota som handlingen utspelar sig.

Ja, med tanke på vinterns händelser i Twin City i mellersta USA med ICE:s trakasserier, organisationens mord på öppen gata och motprotesterna är det närmast synskt att Jo Nesbø valt att förlägga handlingen här. Han lyckas dessutom beskriva staden som om allt verkligen sker här och nu i ett apokalyptiskt Amerika med korrupta poliser och politiker, gängkriminalitet, droger och våld. Men handlingen utspelar sig tio år tillbaka i tiden – och samtidigt i närtid. Det blir emellanåt en smula märkligt, men få kan som Jo Nesbø hålla sina läsare i ett fast grepp och föra dem genom handlingen med alla karaktärer och slutligen öppna för ett helt oväntat slut. ”Vargtimme” lämnar inget övrigt att önska i detta. Det är återigen en raffinerat skriven kriminalroman med mängder av undertoner. Visst är det för mig mer sofistikerat när han rör sig i ett Oslo med Harry Hole, även om denna boks centralfigur Bob Oz (med norsk härkomst) bär på drag av den väldige Oslopolisen. Men spänningen i Minnesota i ”Vargtimme” är hög nog.

Johan Theorin: Stugorna (Wahlström & Widstrand)

Johan Theorin har efter ett par böcker lämnat spänning och Stora Alvaret på Öland för de småländska skogarnas mörker och djup. Med det också kriminallitteraturen för något mer mystiskt. I en övergiven stugby möts handlingen så att säga från olika håll. Dels en flyende bankrånare, dels Pernilla som lämnar sin familj för en årlig återträff med människor som hon delar erfarenhet med från ett trasigt liv. Men även den unga affärsassistenten Ranja, som skickas på ett uppdrag till sin chefs barndomstrakter.

Skogarnas väldiga träd välver sig över historien – oavsett från vilken personvinkel man kikar. Johan Theorin skriver skickligt, möter naturen med respekt. Men med mysticismen förloras också greppet om historien en smula. Det är emellanåt svårt att skilja mellan vad som i boken ska vara verkligt och det som ska vara övernaturligt, sagolikt. Det gör mig vilsen i skogen.

Jeanette Bergenstav: ”Smaken av blod” (Storyside)

Göteborgskan Jeanette Bergenstav har verkligen spänt spänningsbågen hårt och skickligt med sin romanserie om frilansjournalisten Jennifer Sundin och hennes förmåga att hamna i den än mer dramatiska situationen efter den andra. Nu slungas man som läsare tillbaka tjugo år till när Jennifer Sundins journalistkarriär en gång startade. ”Smaken av blod” är en fristående prequel till Jeanette Bergenstavs serie. En roman i samarbete med Storyside, förlaget som i förstone ger ut ljudböcker. Något som den här boken också är.

Med sina knappt 260 sidor är det en kortare roman än vad Jeanette Bergenstav normalt brukar ge åt sin serie. Kanske är den också aningens hastigt skriven. Det är en känsla som skaver samtidigt som Jeanette Bergenstav sannerligen håller greppet om sina romanfigurer och om sina läsare.

Men…! Det som kanske är mer besvärande är att dåtidens händelser i ”Smaken av blod”, inte fått – vad jag minns av romanserien från starten med ”Syndoffer” (2021) – några spår i nutiden. Med tanke på de traumatiska upplevelserna i den här romanen borde så ha varit för att ge en känsla av trovärdighet.

Jussi Adler-Olsen med Line Holm och Stine Bolther: Döda själar sjunger inte (Bokförlaget Polaris)

Med ”Sjuk kvadratmeter med lås” satte Jussi Adler-Olsen en listigt signerad punkt för romanserie om Avdelning Q med den tjurige och egensinnige Carl Mørck i spetsen. Trodde jag. Den dödssjuke författaren ger sig dock inte och ger sin Avdelning Q ett fortsatt spännande liv. I samarbete journalisten och författaren Line Holm och kriminaljournalisten, tv-programledaren och författaren Stine Bolther öppnar han nu upp för en lång serie. Gott så. De tio tidigare böckerna har varit en fröjd att ta del av. Finurliga intriger. Väl författade. Underhållande. Dessutom har de en humor som är brutal och definitivt roande mitt i den högsta spänningen.

Inledningsvis är ”Döda själar sjunger inte” lite trevande. Som om författartrion inte vill dölja att detta är inledningen på ett samarbete. Carl Mørck har förvandlats till en staffagefigur, mer eller mindre, men är samtidigt inte oväsentlig för handlingen. Istället kliver de andra på Avdelning Q in i handlingen i ett kallt fall som öppnar upp för hiskelig dramatik med Nordsjælland, främst, som fond. Till persongalleriet har även fransk-danska, eller är det dansk-franska, polisen Helena Henry adderats. Hon som bär på en hemlighet, som det också ska nystas i och som i sin tur öppnar för ytterligare böcker i serien.

Det finns i denna romanen spår av ”Fasanjägaren” (på svenska 2008) med mobbning och en högre krets i ett litet sammanhang, här en gosskör. Dåtid vävs effektivt samman med nutid. Berättelsen är sedvanligt driven och med vändningar som få i Norden, undantaget Jo Nesbø, mäktar med. Här är är det bara att spänna fast säkerhetsbältet och åka med. ”Döda själar sjunger inte” är en fröjd att läsa för thrillersugna.