Teater:

GÖTEBORGSKRAVALLERNA – SOM OM EN ANNAN VÄRLD VAR MÖJLIG

Vi bär nog alla våra vittnesmål, trauman och obearbetade känslor från EU-toppmötet i juni 20001. Det som utvecklades till Göteborgskravallerna med containeravspärrningarna vid Hvitfeldtska gymnasiet, upploppen på Avenyn, skotten vid Vasaplatsen… Vi som i Göteborg precis börjat läka efter spårvagnsolyckan vid Vasaplatsen (mars 1992) och Backabranden (oktober 1998) fick nya sår.

Det var ju en inledningsvis förhoppningsfull tid. Demonstranter från hela Sverige, ja, även utomlands skulle med fredliga medel göra sin röst hörd, engagerade för rättvisa och jämlikhet, mot toppstyre och ekonomisk makt. Det var en festival på Heden i anslutning till evenemanget, som för att bjuda in till Göteborg till en generös, varm fest, som en kontrast till politikernas avskärmade möten med USA:s president George W Bush som exklusiv gäst. Musik från Broder Daniel – med Håkan Hellström som basist (en av hans sista framträdanden med bandet) – kunde höra i och Peps Persson med band i tälten på Heden.

När demonstranterna på Drottningtorget visade sina bara stjärtar åt presidenten, som bodde på Sheraton, (han ägnade förmodligen dem inte en blick) var det ett protesterande, charmigt hyss.

Men polisen låg i startgroparna och nervöst med örat mot marken. Vad var på gång, vad skulle ske, vilket våldskapital satt demonstranterna inne med? Det här var en upploppens tid. Tidigare demonstrationer i samband med toppolitikers möten hade slutat i våldsam konfrontation mellan polis och demonstrerande. Det ville man i Göteborg undvika till varje pris.

Resultatet vet vi nu – 25 år senare. Avenyn revs upp som ett sår, stenkastning mot polis, som svarade med samma medel, övervåld från den illa rustade polisens sida, kraftigt våld från demonstranternas håll, de första skotten mot demonstranter sedan Ådalen 1931 avlossades. Skadade på båda sidor, både fysiskt och psykiskt, där de sistnämnda tagit år att läka och fortfarande kan blöda vid minsta beröring.

Om detta har dramatikern Jerker Beckman velat berätta tillsammans med regissör Niklas Hjulström och en stor ensemble. Det är en skickligt gjord iscensättning, som speglar nutidens reflektion tillbaka till då då det hände. Många sidor får komma till tals; de fredliga demonstranterna med hopp i blick, de konfrontativa, restaurangägare på Avenyn, polisen… Här samsas kärlek, framtidstro med ett grasserande kaos. Här blottläggs den illa planerade polishanteringen och -ledningen, polisens haveri med den omtalade dialoghanteringen. Hur brist på resurser gick hand i hand med dålig utrustning och utbildning i händelse av… ja, katastrof.

Ja, allt samlas effektfullt på Stadsteaterns stora scen med nära 20 aktörer på scen i allt från intima, sköra scener till full drabbning. Richard Andersson har med sin scenografi gjort ett storstilat jobb tillsammans med ljus- och ljuddesign samt musik. Här hamnar man mitt i infernot och kan inte komma därifrån. Mitt i allt står Timo Räisänen som ett fyrbåk med sin gitarr och sång, spelande sina låtar som ska spegla de skeende som skildras. Dessvärre är texterna på engelska, vilket för mig skapar ett avstånd till handlingen. Men det blir effektfullt i sina stunder, som i kaoset på Avenyn där allt larmar på som i ett ”Helter skelter” eller i slutet när Timo Räisänens musik vävs ihop med 60-talets fredslåtsklassiker ”I natt jag drömde”, Cornelis Vreeswijks text till Ed McCurdys låt från 1950.

Vittnesmål, alltså. ”Göteborgskravallerna – som om en annan värld var möjlig” vårdar dessa. Somliga bär sin trovärdighet. Som insatsledaren Ulf Rönn i Robin Stegmars skickliga gestaltning. Han som på gränsen till förtvivlan gör sitt jobb på order från en ledning, som skapar en avgrund mellan demonstranter och polis. Eller Olga, som Marie Delleskog gör så ömsint. Karaktären baserad på konstnären Gun Nordstrand (1929–2017). Hon som i pjäsens inledning inte längre lever, men som vill göra sin röst hörd om hur hon oprovocerat slogs av polis med men för livet som resultat. Hennes väv ”Skotten i Göteborg” blev hennes terapi och smärtlindring. Ja,som även bibliotekarien Mia Ljung (Victoria Olmarker), som kommer med hopp tillsammans med sina barn Peter (Eric Almefalk) och Tilde (Ellen Linder). Den sistnämnda bara 13 år 2001 – känsligt skapad Ellen Linder – som speglas i den vuxna Tilde (Karin de Frumerie), vars livs präglats av händelserna i Göteborg i juni 2001.

Jag är emellertid inte lika förtjust i Kjell Wilhelmsens karaktär Bengan, restaurangägaren av La Gondola på Avenyn. Inte för att Kjell Wilhelmsen inte gör ett gott jobb; det gör han. Men för att den blåttvittälskande ägaren av den populära restaurangen mitt i händelsernas centrum får en krystad historia för att rimma med nutid. Hur han går från solidarisk med Göran (ja, både Johansson och Persson) till att vurma för SD. Lika mycket skaver de två Wisemankaraktärerna (huliganfraktion i IFK Göteborg) med skinheadsfasoner, som frekventerar restaurangen och som sedan angriper demonstranterna för att 2026 ha blommat upp i blåsipperabatten.

Och… jag saknar några väsentliga vittnesmål. Som från tidningars fotografer. Som oskyddade stod i larmet och kaoset bredvid poliserna – eller demonstranterna – och djärvt dokumenterande händelserna. Jag har hört deras berättelser. Sett deras bilder. Hur en av dem, som av en händelse vid ett besök på Hvitfeldtska, såg en vapenarsenal från grupp som var allt annat än de fredsälskande demonstranterna. De som ju annars faktiskt var i legio.

Nej, Göteborgskravallerna var ingen svartvit händelse. Ingen tydlig bild av onda mot goda. Inget definitivt svar på rätt eller fel. Om detta vittnar Stadsteatern trots allt skickligt.

Ja, det är ett ämne som fortsatt ska debatteras. Så gjordes i försiktig skala med Backa Teaters skådis Ulf Rönnestrand juni 2016 med en guidad busstur som vädrade ämnet och öppnade minnesluckorna på vid gavel (läs här). Så också nu med ”Göteborgskravallerna – som en annan värld var möjlig”.

”Göteborgskravallerna – som om en annan värld var möjlig”, Göteborgs stadsteater, urpremiär 27 mars 2026. Spelas till och med 30 maj.

Av: Jerker Beckman.

Regissör: Niklas Hjulström.

Scenografi: Richard Andersson.

Kostymdesign: Jonna Bergelin.

Maskdesign: Jessica Cederholm.

Ljusdesign: Patrik Bogårdh.

Ljuddesign: Andreas Kullberg.

Videodesign: Ludde Falk.

Koreografi: Peter Svensson.

Kompositör: Timo Räisänen.

På scen: Karin de Frumerie (Tilde, som vuxen), Marie Delleskog (Olga med flera), Victoria Olmarker (Mia Ljung, mamma till Tilde och Peter), Timo Räisänen (musiker och sångare), Maria Salomaa (Julia Hansson), Robin Stegmar (Ulf Rönn), Kjell Wilhelmsen (Bengan) och skådespelarstudenter från Högskolan för scen och musik i Göteborg Eric Almefalk (Peter Karlsson Ljung), Klara Bremberg (Emma med flera), Tuva Börgö (Maria med flera), Elias Citterio (Bleke, Robert med flera), Jason Iskander (Andrés med flera), Hilda Krepper (Annika med flera), Ellen Linder (Tilde Karlsson Ljung, som ung), Erik Mattsson (Robert, Holmdahl med flera), Joel Möller (Martin med flera), Elesine Naucler (Lena med flera), Ania Scheja (Esther Rönn med flera) och Bakri Wazzan (Johan med flera).