27 maj hände det. Skadan. Orsaken var en kombination av fåfäng och kärlek.

Nu var det äntligen dags för comeback på isen, i målet… ja, i Scandinavium.

På cupen blev det två CHL-finaler, där Frölunda vann båda med uddamålet.

När jag var i Spanien, på solkusten hände det. Fåfängan ville en selfie med mig och ressällskapet. Men en grop gjorde att jag med full belastning tog emot med högerben och, kanske, framför allt höger knä. Jag välsignade mina starka hockeyben att det inte gjorde ont. Så gjorde jag också dagen efter, då vi besteg Gibraltarklippan och när vi skulle få in i det väldiga bergets en av många grottor missade jag ett trappsteg. Höger ben/knä fick åter ta smällen. Men ont…? Nej, det hade jag inte.

Jag kom hem söndagen den 25 maj, i våras. Den 27 i samma månad började dagen med att spela medioker ishockey i vackra, men inte så funktionella ishallen i Kviberg. Senare på kvällen var det dags för den dramatiska finalen med Kungälv Oldtimers. Efter 18–18 i matcher under säsongen skulle allt avgöras. Vem skulle gå hem och fira hela sommaren och vem skulle sura sig igenom densamma? Ingen, skulle det visa sig. Det blev oavgjort och jag spelade som i trans, förutom att jag tabbade mig på ett mål. Men efteråt hade jag rejält ont i höger knä.

Det skulle långt senare, efter rehab och läkarkontroll visa sig vara en sprucken menisk. Antagligen, min teori, hade jag en svullnad. Med dubbla hockeypass och tung betlastning på knäna med mycket vridmoment uppstod skadan. I höstas opererade jag, hela sommaren körde jag rehab inför detta och efter likaså. Jag har saknat hockeyn, drömt om att jag har spelat, men jag har varit långt ifrån. Förra veckan provade jag på is med benskydd för första gången sedan en fatala dagen i maj. Jag träffade då min vän och målvaktskollega Sören Meethz, som frågade om jag kunde tänka mig att spela med/mot honom i en sponsormatch inför CHL-finalen den kommande veckan. Jag lovade att återkomma. Det var viktigt att höra med min fysioterapeut och läkare innan beslutet fattades. Men jag fick tummen upp, eller som läkaren sa ”Det är dags för dig att komma tillbaka till arbetsställningen igen”.

Jag har ju kört i IFK Klinikens rehabcenter i Frölundaborg, där som Frölundas lag kör gym och rehab. Med andra ord har jag sedan sent oktober mött spelarna och med tiden både hälsat och snackat med en del.

Nu var det alltså dags att packa trunken och bege sig till Scandinavium, arenan där jag både tränat och spelat seriespel (säsongen 77/78 i division 3). Det har skett några gånger sedan dess, men det var länge sedan. Jag är alltså på omvägar inbjuden av CHL-sponsorerna (bland annat Skoda och Warrior, som gör/säljer hockeyskydd och -klubbor). Sören är bestämd, han ska spela med Frölundas tröja. För mig blir det alltså Luleå. Ja, matchen ska bli mellan CHL-finalisterna, men i en helt annan skepnad.

Han har jag har kört med och mot varandra i några sekel och har för avsikt att fortsätta så (läs en text om om oss här). Han pushar för att jag ska komma tillbaka. Jag tackar för det.

In i korridorerna där jag träffar Frölundaspelarna där Max Friberg, lagkaptenen, hälsar och frågar ”Ska du spela?” och får ett ja till svar och jag förklarar att det tyvärr blir i Luleås tröja. Men att jag hoppas på ett positivt resultat som ska peka ut riktningen för kvällens match.

Jag värmer upp på en motionscykel, plockar på mig utrustning noggrant och får allt på plats. Jag är sammanbiten. Hur är spelarna? Vi värmer upp även på isen efter att en fotograf har fotograferat var och en av oss i spelargången innan vi gick på is. Väl där stod det klart att det fanns de med rutin, andra som knappt kunde åka skridskor. Efter uppvärmning ska vi gå in vid kortsidan. Ja, där Frölunda brukar göra sin magnifika, eldfängde entré. Tanken är att vi ska göra ett generalrep för arrangörerna, för på plats är inte bara två domare utan också sekretariat.

Vi i Luleås tröjor slipper buropen. men Frölundagänget får fullt ställ med Lillasysters Frölundalåt efter att hymnen spelats.

När jag kommer in på isen lyfter jag klubban som hälsning mot den fiktiva publiken. Senare på kvällen ska det bli lapp på luckan, 12044.

En drönare far över isen, två fotografer bevakar det långsamma spelet. Jag inleder med en räddning på ett långskott. Inget märkvärdigt. Men jag glider ner på höger knä och plockar pucken behärskat. Herregud vad jag har längtat. Herregud var skönt. Jag gör fler räddningar och håller ställningen nära nog perioden ut innan första målet kommer. Men Sören på andra sidan har släppt tre innan paus. Det blir kort vila och innan nedsläpp kommer en av de duktiga spelarna fram och ber mig släppa in en eller annan puck så att det blir kvitterat.

Jag svarar att jag räddar på instinkt, men jag ska se vad jag kan göra. Jag förstår ju att grabbarna är här för att ha kul och de som inte kan spela vill också göra mål.

Plötsligt har jag inget försvar längre. Det blir några returer, men på den fjärde blir det mål. Det upprepas och plötsligt är det kvitterat. ”Frölunda” gör två mål till innan vi i ”Luleå” vaknar till och kvitterar så småningom. Med tre sekunder kvar väljer en av mina försvarare att passa snyggt till en motståndare. Ensam mot tre blir det 6–5. En uddamålsvinst. Domaren ger oss en straff, men den förvaltas inte, trots att Sören gör sitt bästa för att vara snäll.

Jag är lite yr, men hel. Knät har hållit, trots att jag vid inte mindre än tre tillfällen fick gubbar över mig. Det blir lätt så med mindre duktiga hockeyspelare på is.

Efter matchen får alla en vinnande CHL-keps.Det blir bildtagning. Dels hela gruppen.Dels individuellt. Vi står vid CHL-bucklan. Sören rör den inte; det gör jag. Alla vet att en pokal ska man inte röra om innan man säkert vet att man har vunnit den. Kanske jinxade jag matchen med detta beteende.

Omklädning, nedpackning i trunken och hem. Vi har fått biljetter till matchen, så det bli kort vila. Men jag har helt slut i kroppen. Skönt och fantastiskt att få göra comeback, om än i ett makligt tempo. Nu får jag fortsätta makligt fram och öka farten.

Sören och jag tar vagnen till Scandinavium, tar oss till restaurangen, för vi är båda hungriga. Han tar fisk och en stor stark. Jag anka och ett glas rött vin. Nota visar 666 kronor.

Så till våra platser som är på rad noll. Det vill säga snett bakom Luleås bås. Perfekt sikt i zonen där, men resten av banan får vi följa på storbildsskärmen. Det blir en fartfylld match där Frölunda tar tag i taktpinnen utan att kunna överlista Luleå. Första perioden slutar 0–0. Domarna har bestämt sig. Hellre fria än fälla. Dessvärre är det till Luleås fördel. Spelförstörande moment beivras inte, vilket jag tycker är märkligt. När det slutligen blir en utvisning är det Frölunda som får den. Men laget spelar smart och kontrollerat. Med få sekunder kvar stressar laget till sig en kontring, som Niklas Lasu förtjänstfullt förvaltar med en skott mellan benskydd och stöthandske på Luleås skickliga målvakt Matteus Ward.

Då har Frölundas målvakt Tobias Normann, norrmannen, gjort en mirakulös räddningen med armen/plocken vid en snabb kontring där pucken raskt gick från vänsterkanten ut till högerkanten och kvickt skott. Men perioden höll Frölunda hela tiden ut.

Luleå kvitterar i tredje perioden efter en situation där ett skott lite slumpmässigt kastas mot mål och snyggt styrs in. 1–1 efter två perioder. Ja, det är en tajt och intensiv match och fantastiskt att få se den så nära, även om sikten är skymd.

Genom en styrning, kort därefter, av Jacob Peterson tar Frölunda åter ledningen och håller den i en chansartad period där hemmalaget har möjlighet att utöka. Men en märklig utvisning på backklippan Christian Folin med få minuter kvar tar Luleå kommandot. Man tar också ut målvakten Ward och pressar motståndarna tungt och hårt. Förvisso kommer Folin in, men trycket är för mycket. Med 16 sekunder (!) kvar kvitterar norrbottningarna.

Förlängning, alltså. 20 minuter tre mot tre. Tufft. Spelet böljar. Chanser byts. Men slutligen begår Luleås bäste poänggörare i CHL, Mathias Bromé för en fasthållning (på tiden!) och med tålamod lyckas slutligen Frölunda göra det avgörande målet. En raket i krysset på ett direktskott från Jere Innala. Ja, från sin höger position i tekningscirkelns utkant. Jublet i Scandinavium har inte slut. Publiken stannar kvar mangrant för att hylla sitt lag. Dessvärre göra en supporter skara vid målet en rusning ned mot avspärrningen, som släpper. Några fans skadar sig och blöder ymnigt. Men blir efter ett tag ompysslade.

Tommy Holl, min forna gymnasiekamrat och GT-kollega, har fångat allt i bilderna nedan. Nästa vecka ska jag träffa Frölundaspelarna i gymmet. Jag tänkte ha min CHL Champions 2026-keps på mig då.

Hälsningar

Er man i kassen och vid sargkanten

För dagen iklädd – på isen – i min CCM-utrustning. Och för kvällen i boots, Playboy, köpta på Røde kors i Bagsværd i höstas, Morrisjeans, Stadsmissionen Arkaden, J Lindeberg-tischa (syns ej), Oscar Jacobsonpolo från Hede outlet, Oscar Jacobson-kavaj från KFUM secondhand, Nordenskiöldsgatan, Oscar Jacobson-glasögon från Sustain by Oscar Jacobson i Viktoriapassagen. Kepsen, minns inte märket, från SOP AB, Sisjön. Totalt inte ens en tusing för outfiten.