Konsert:
RADIOHEAD
!!!!
Royal Arena, Köpenhamn.
Publik: Utsålt (cirka 12000).
Bäst: ”Paranoid anderoid” är explosivt imploderande.
Sämst: Bara ”Ful stop” från senaste albumet ”A moon shaped pool”.
Fråga: Har Radiohead någons varit så här utåtagerande…?
Det var ju något av ett lotteri att få biljetter till Radioheads konserter när de nu varslade om inte bara en återförening utan också en omfattande turné. 20 spelningar fördelade på spelplatser i Madrid, Bologna, London, Köpenhamn och Berlin med fyra spelningar vardera.
Jo, Radiohead är ett band som tänker utanför boxen. Både gällande agerandet gentemot sina fans, men också hur de vill rita om den musikaliska kartan. Här ska ingenting tas för givet.
Så för att kunna ha chans att köpa biljetter fick man förlita sig på turen genom att först anmäla sitt intresse på bandets hemsida, sedan fick de lyckliga stå med en kod för att kunna köpa högst fyra biljetter. De – jag – som stod med nitlotten fick förlita sig på att sambor, vänner eller familjemedlemmar med bättre tur. Då ställdes kravet att den som köpt biljetterna också skulle följa med. Allt för att hålla eventuella svarta biljetter stången.
Sa jag att Radiohead tänker utanför boxen. Nu kunde de som köpt biljetter vid olika fönster under hösten överlåta biljetterna, så att det adminstrativt krångliga förvaringssättet gick att undvika. Tack vara en släkting kunde jag alltså komma iväg.
Obegripligt nog såg jag aldrig Radiohead när de spelade på Magasinet för 32 år sedan. Lyckligtvis kom jag iväg på bandets konsert i Oslo sommaren 2017. (Läs om den här.)
Jo, rubriken blir snarlik. Radiohead är ett introvert band med ett fullmatat explosivt innehåll. Både gällande texterna, uttrycket och det komplexa musikaliska innehållet.
Det är ingen slump att innan konserten gick att höra friformjazz och grime fräsande lite otydligt i högtalarna innan konserten.
Under 2025 har jag varit på några stora arenakonserter. Två av de tidigare – Billie Eilish (läs här) och Håkan Hellströms Ullevikonserter (läs här) – har varit med scenen i mitten. Så också nu.
Schemat är statiskt. Prick 20.15 börjar ett slags ljusspel med rektanglar som projiceras mot ”buren” i mitten. Exakt 20.30 börjar konserten, som sägs ska avslutas 22.45 (spoiler alert: det blir tidigare).
Med bandet i ”buren” är det som en MMA-fight. Medlemmarna är innanför, rastlösa som djur på ett zoo, deras agerande skildras i projiceringar på det nät som hänger från scengolv till tak. Det är lätt att tänka att Radiohead återigen håller sin publik på konstnärlig distans – och så sker inledningsvis. Det blir lite som i Bowiemusikalen ”Lazarus” och, tro mig, man vänjer sig (läs här).
Och att nämnda David Bowie i sammanhanget är inte helt fel. Inte för att han och Radiohead rör sig i samma musikaliska domäner, men för att bandet hela tiden vill utvecklas. De lägger öronen mot gjorden, sätter fingret i luften, vädrar, andas in och skapar med utgångspunkt från olika trender något helt eget.
Men… det här något helt annat. Introvert? Ja. Extrovert? Ja! Med en scen i mitten kan det lätt bli statiskt. Men samtliga, förutom trummisen Phil Selway och turnémedlemmen Chris Vatalaro,, rör sig i ringen. Ingen ska missa något någonstans. Närheten blir för alla. Mest av alla rör sig Thom York. Ja, han rör sig som en Gollum (man hör honom närmast väsa ett ”my precious”) och han dansar spastiskt. Hans spännande utseende utmanas till något groteskt när han sitter vi sitt keyboard och en kamera med fisheye fångar ansiktet.
Det här är en konsert som inte fjäskar för någon. Projeceringarna förtydligar ingenting utan är som ett komplement till musiken. Ibland blir det som en förbifladdrande ultraljud, ett liv där innanför i sitt eget universum i väntan på att födas till ”verkligheten”. Allt i ackompanjemang med det som produceras på scen live.
Musiken – som spänner över i stort sett hela Radioheads långa 40-åriga karriär – överraskar i låtval. Denna deras första turné på sju år har varit späckade med rariteter, som inte sedan länge funnits på låtlistorna (undantaget ”Creep”, som bandet duckat för under eoner av tid). Så blir valet av låtar till denna andra kvällen annorlunda en den kvällen innan och de tidigare konserterna på turnén.
Ja, Radiohead är generösa, men inte publikfriande eller tillrättalagda. Men, gillar man Radiohead gillar man att utmanas. Det blir så här med råge och att träda in i gruppens musikaliska sfär är en ynnest. Låtarna blir som utfrätta, fräsande starka, distade, larmande, ömsinta, melodiska. kraftfulla, innerliga och alltså både introverta och extroverta.
Thom York, som på grund halsfluss tvingade bandet att ställa in de två första Köpenhamnskonserterna, har inga problem med sin ljusa, snirkliga, vitt omspännande röst. Den far otvunget högt och lågt, vitt och brett. Som ett lysande irrbloss i mörkret. Nej, han säger inte mycket. Men det kommer ett ”Good evening”, ett ”Muchas gracias” (inrepat från turnépremiären?) instycket mellan en och annan låt. Så plötsligt, som introduktion till nästasista numret ”Paranoid anroid” ber han om ursäkt för att han och bandet tvingats ställa in. Det är nästan som man tappar andan. Så många talade ord från scen!
Så är det över till eftertexten med samtliga paragrafer ur FN:s stadgade mänskliga rättigheter. Man går omtumlad ut och bär med sig något in.
Radiohead 2025 är en mästerlig upplevelse. Nu får man bara hoppas att bandet triggar sig själva till att gå in i studio igen – för nya utmaningar för sig själva och för sin publik.
Radiohead, Royal Arena, Köpenhamn. 5 december 2025. Andra konserten av två (första 4 december) i Köpenhamn (Radiohead skulle ha spelat 1 och 2 december, men konserterna blev inställda på grund av att sångaren Thom York drabbats av halsfluss – nya datum för konserterna där blir 15 och 16 december).
Radiohead: Thom York, sång, gitarrer och klaviatur, Jonny Greenwood, gitarr, klaviatur och slagverk, Colin Greenwood, bas, Ed O’Brein, gitarr, sång och slagverk, och Phil Selway, trummor samt turnémedlemmen Chris Vatalaro, trummor.
Låtlista:
- 2+2=5
- Airbag
- Jigsaw falling into place
- All I need
- Ful stop
- Nude
- Reckoner
- The bends
- Separator
- Pyramid song
- You and whose army
- Sit up. Stand down.
- Myxomatosis
- No suprises
- Optimistic
- Bodysnatchers
- Exit music (for a film)
- Street spirit (fade out)
- Let down (extranummer)
- Weird fishes/appergi (extranummer)
- Idioteque (extranummer)
- Present tense (extranummer)
- Like spinning plates (extranummer)
- Paranoid android (extranummer – med en ursäkt över att bandet tvingats ställa in de två första Köpenhamnskonserterna)
- There there (extranummer)
kaimartinblog 