Måndag

Det finns alltid skäl att åka till Malmö. Arbetarstaden har blivit öppnare, generösare och mer spännande de senaste 35 år sedan. Ja, innan bron. Jag hävdar med en utomståendes naiva blick att allt handlar om Eggstone. Om hur de tre medlemmarna från Lomma skapade musik för en bättre värld och väl i Malmö öppnade upp staden med Tambourine Studios och restaurangen La Couronne samt, förstås, restaurangen La Couronne.

Band som Cardigans och Bob Hund kom till Tambourine Studios för att spela in. Cardigans flyttade ner från Jönköping och hade Malmös då kreativa lekstuga i kretsarna kring Eggstone som språngbräda. Det blev fantastiska ringar på vattnet som gav internationell färd. Jag var på en fest i studion i slutet av 90-talet med Chemical Brothers och Cardigans bland gästerna.

1990 var också startskottet för tidningen iDag, en hopslagning av GT och Kvällsposten, efter att ägarna GP och Sydsvenskan fått för sig att göra en svensk variant av USA Today. Det gick så där. Två kulturer – Malmö och Göteborg – som skulle förenas. Två redaktionella kulturer som skulle tvångsvigas. Det gick inte alls. Men det blev en hel del möten i Malmö, där redaktionen där – så malmöiter de var – alltid pratade om att vi borde åka till Köpenhamn. Ovetande om att Malmö började bli cooking.

Malmö är ju staden där man når allting med en cykeltur. Har jag dessutom min älskade gudson boendes där med sin sambo och deras barn är det givet att åka dit. Som av en händelse skulle också gudsonens mamma, en av mina allra bästa vänner, dit från Umeå. Så då var det ju avgjort. Att gudsonen i september fyllde 40 spelade definitivt in. Att hans sambo fyllde 40 då vi var där likaså.

Så jag satte mig på tåget för att lämna min Z för några dagar. Bokade hotell dels på Unity hotel på Nobelvägen 127, nära Sorgenfri där de unga jubilarerna bor i en fin lägenhet. Knappt två veckor innan hade jag opererat menisken och var därför rekommenderad att inte gå längre än 2500 steg per dag. Det var en uppgift svår att följa. 2500 steg är ingenting. Som att gå ut på trappen och hämta tidningen i brevlådan. Men jag hade för avsikt att åka buss, tankade ner Skånetrafikappen och skulle sedan smidigt ta mig från A till Ö och kanske några hållplatser däremellan.

Min vän A hade anlänt någon timme tidigare än jag. Hon föreslog lunch hos Smak vid Malmö konsthall dit även S, gudsonen skulle vara. Prima. Det var bara att skifta från SJ:s förstaklass, ta några steg ner i underjorden och ansluta till Triangeln med ett Öresundståg för att sedan ta de få stegen till Malmö konsthall. Där satt de. Prefekt. Lätt och smidigt. Tunneln under staden underlättar verkligen. Man får tänka på det som göteborgare med Västlänkens evighetsarbete. Det blev så gott samtal, fint umgänge och en glad lax.

Vi bryter upp. S har fått en låda att husera skivor i av Z, som jag nu levererat. Han placerar den i sin cykelkorg och tar den snabba vägen hem. A och jag tar bussen. Men att åka till Sorgenfri från Triangeln kräver, vad vi förstår, en tur till Centralen (där man bygger om i ett virrvarr av tillfälliga hållplatser) för byte till nästa buss som tar oss rätt. Jag följer med till Nobeltorget, där jag tar mitt pick och pack och kliver av. Hållplatsen norröver ligger något kvarter bort. Missar bussen. Går. Det är en långsam, inte speciellt dryg promenad. Men jag ska ju inte gå så långt. Jag kivas med elskoterförare som svischar förbi, någon envis cyklist och gående som stirrar ner i sina mobiler. Jag kommer fram, checkar in, tar rummet i besittning och packar upp. Det är ett utmärkt lite rum med utsikt mot den långa Nobelvägen (Malmös längsta…?).

Jag har dejtat en väninna, E, som en gång drev en utmärkt secondhandshop där Västergatan möter Haga Kyrkogatan i Göteborg. (Jag köpte bland annat min ormskinnskostym av henne, den jag hade då Kai Martin & Stick! spelade på Gröna Lund augusti 2015 – läs om det äventyret här.) Hon är en spännande ung dam, som sedan några år rotat sig i Malmö. Hon hämtar mig med bil. Tar mig till Möllevångstorget och vi går till charmiga Kaffebaren på Möllan. Kvällen har slutit sig om oss, men aftonen skön, kaffet och sällskapet gott. Vi kliver ut på torget, som är tomt efter stadens marknader. Hon passar på att ta en rök och jag uppmanar henne att göra det vid rökrutan vid torget. Som ett finger av trots gör hon det bara för att. Vi går tillbaka till bilen, som är parkerad på Kristianstadsgatan där min väninnan tidigare har bott, knallar in på Rundgång, skivbutiken. ”Tänk om de har dina skivor!”, utbrister hon förtjust. Det har de inte. Eller… jag letade inte så noggrant. Jag är hungrig, men vi har inte tid att äta tillsammans. Hon har annat som pockar på. Vid bilen ligger Tandoor, som serverar kebaber/shiwarma som görs över öppen eld. Vi är de udda där, som svennar. Uppenbarligen vet restaurangen hur riktig turkisk mat ska tillagas. Jag köper med mig en kebab till rummet. Jag får skjuts hem, vi skiljs åt och lovar att vara bättre på att höras av; det var ett tag sedan. Hotellrummet är tomt och öde. Teven fungerar inte, men jag reder mig. Äter, läser , kollar mobilen, pratar med Z och läser ytterligare några kapitel i Jeanette Bergenstavs senaste roman ”Skugglik”. Innan jag helt klipper med ögonen och förlorar mig i sömnen kollar jag antal steg som jag har gått; nära dubbelt så mycket som jag borde!

Tisdag

Jag ville ju gärna passa på att kika på Malmö operas uppsättning av ”Chicago”. Dels för att jag gillar musikaler. Dels för att det var ett gäng göteborgare i ledande roller. Så… jag hade ordnat biljetter, fick med mig A. Både hon och jag tyckte att det var bra att föreställningen av 16.00, men branschvana som vi var förvånades vi över den märkliga matinétiden.

Nå, det fanns möjligheter att göra saker innan och för A att efteråt ta hand om sitt älskade barnbarn med nattning.

Jag stiger upp, köper hotellets anspråkslösa frukost, som blir rabatterad efter jag nappar på erbjudandet om att bli medlem hos hotellkedjan, tar en lugn start. Promenerar sakta genom Sankt Pauli södra kyrkogård, passerar lägenhetskomplexen med arkitektur besläktad med den danska, trots freden i Roskilde. Möter upp A och S, som fixar och donar.

S stickler åt mig ett litet häfte som han gett ut om kassetter – ”New age tapes – a guidad visual dedikation on the art of J-cards”. Musik på kassettband är på väg tillbaka. S hat koll. Är coolt kreativ, har en vilande dj-karriär som under sin högsäsong gav både spelningar och skivor (kolla in Rizzolo DJ eller Moisture). Vi pratar och umgås, tiden flyr snabbt; det är lunchdags och A har en träff med en väninna, som S och jag följer med på. Vi går till Falsterbogatan och till veganrestaurangen Jord, tar plats och väntar in K som kommer så småningom med sin rastlösa hund. Stället är nära nog fullt, till 95 procent av unga kvinnor, några med småbarn. Förtjusande, trendriktiga, vackra unga damer som har all tid i världen för samtal.

S viskar att utom synhåll, runt hörnet där vi är placerade, sitter Dilan Apak och Moa Lundqvist, roddare, komiker och programledare i P3 samt deltagare i ”På spåret” 2021/22. Ah, kändisar!

Vi beställer och jag tar en lunchmeny med amerikanska pannkakor, vegansk äggröra och lite annat. Det är en jätteportion, som S räddar mig ifrån. Pannkakorna är ok, resten smakar märkligt, men kaffet är gott. Vi har trevligt, vi äldre pratar krämpor och S lyssnar med tålamod.

När vi lämnar spanar vi diskret in kändisparet som sitter i som i skyltfönstret precis som vanligt folk.

A och jag går mot Folkets park där vi ska bussen mot Malmö operan. Eller… hur vi ska ta oss dit är lite oklart, för vi hittar ingen smidig väg. Till saken hör att A inte är så mobil. En smärtande höft väntar på att bytas ut, så vi är ett par som är halt och lytta. Toppen med buss som tar oss dit vi ska. Eller…?

När vi ska kliva på stormar ett sällskap av. En kvinna ropar häpet ”Kai Martin! Här?”. Det är AMH, som gjorde programmet ”Min pappa var Mudd-John” för P1, som jag intervjuades för (lyssna här) för något år sedan. (Jag skriver till henne senare och får förklaringen till varför hon, som nu jobbar i Stockholm, var i Malmö och hon fick min.) Hon går av, vi på. Mot Centralen och skifte av buss, upp mot Triangeln för att gå de modiga hundratals meterna till Operan. A har bott i Malmö, kan varje gata, men bussresor var inte hennes gren. Som alla andra cyklade hon. Nu är vi förvirrade.

Det ska bli värre. Vi kommer till Operan en halvtimme innan föreställningen ska börja. Det är helt folktomt. Det är förstås något som inte stämmer. Jag kollar på mina biljetter. Där står 16.00. Det står också 4 januari 2026.

Försöker få tag på personen som hjälpt mig att fixa biljetterna, utan framgång. Ringer. Mejlar. SMS:ar. Föreställningen börjar 19.00, förstås. Men då kan inte A. Vi slår följe tillbaka för att ta en buss, men interimshållplatserna saknar adekvat information. Vi ser bussar passera förbi, men var stannar de…?

Mitt knä är trött. A:s höft värker svårt. Vi vill sitta. Så en Via Dolorosa till Triangeln för en buss till Centralen för en buss till Nobeltorget. Bussen är fylld av ungdomar som placerat sina datorer på sätena bredvid sitt alternativt fötterna på sätter mitt emot. Punkigt trotsar vi nonchalansen och sätter oss nära på datorerna som med en millisekund glider undan våra ändalykter.

Vi skiljs åt. A för att mödosamt ta sig hem. Jag för att åter ta den där kilometerlånga promenaden till hotellet för en stunds vila.

Så är det dags. Jag försöker få tag på E för att höra om hon vill följa med. För till slut har jag fått svar från min kontaktperson och biljetter till kvällens föreställning är lösta. Men E kan inte, jobbar över. Jag försöker ana var busshållplatsen ligger för att ta mig till Nobeltorget, men där den borde ligga mittemot där man kan kliva av vid kyrkogården finns det ingen inom synhåll. Jag går.

Kommer till Centralen återigen, skiftar vid samma busshållplats till – hör och häpna – Operan. Kliver av. Nyfiket rekar jag var busshållplatsen tillbaka finns. Går bet. Får till slut se en fin uppsättning (läs om den här!). Operan, som är gamla Malmö stadsteater, är ett vackert bygga med en foajé som är grandios och med en salong som är intagande. Men scenen är väldigt bred och därmed utmanande för scenograferna som ska skapa ett bra sceniskt rum för föreställningarna. Jag tar ett glas rött vin i pausen, lite nötter att äta och ser med behållning resten av showen.

Så hem. Men hur. Det går ingen linje från Operan och framför allt inte för någon som vill ta sig till Nobelgatans norra ände. Jag knatar. Förbi Pildammsvägen, förbi Malmö idrottsplats, mot Carl Gustafs Väg och upp till hållplatsen vid sjukhuset. Där ska bussen gå som tar mig nära fram till hotellet. Den kommer. Men jag får vänta. Bussar kommer. Bussar går. Så till slut.

Jag blundar för att sedan kolla hur många steg jag har gått. Över 12300! Ajdå. Somnar gott.

Onsdag

Ny dag. Jag ska skifta hotell för att jag vid bokningen aldrig kunde förlänga med en natt (säkert handhavarfel). För planen var att åka hem på onsdag förmiddag. Men så blev jag bjuden på middag hos E som fyller 40 år denna dag. En natt till i Malmö. Inte dumt. Hur går bussarna?

Nej. Jag blir inte klok på var hållplatsen ligger som är närmast Unity Malmö. Jag går efter att ha käkat frukost, checkat ut och gjort mig i ordning promenaden tillbaka till Nobeltorget. En sträcka på en knapp kilometer. Den har jag gått förut. Klart att stegen per dag rusar iväg.

Nå. Bussen tar mig till Centralen och genom den gamla stationsbyggnaden tar jag mig till First hotel Jörgen Kocks nära Inre hamnen. När jag kommer tidigt förväntar jag mig inget rum, men receptionisten ber mig vänta. Han ska nog lösa något. Han ursäktar sig efter en kort stund och undrar om det möjligtvis är okej om jag tar familjerummet. Toppen. Jag har utsikt österut som om längtan till hemmet och Z öppnar sig. Förutom en spatiös dubbelsäng finns också en våningssäng. Det är som för ett helt kompani. Jag softar lite, efter att ha installerat mig, läser lite ur boken, låter kroppen vila. Tar sedan ut riktningen till konstnärsbutiken Drevex på Slussgatan. Jag har slagit bussarna ur hågen i rent trots. Har ingen cykel. Så jag går. 2,2 kilometer längs Östra Hamnkanalens västra sida. Vädret är strålande. Trots att knät inte är läkt ömmar det inte. Om jag tar det försiktigt. Det gör jag. När jag väl kommer in i butiken inser jag att den är gigantisk. Butikspersonalen går omkring och plockar och pillar. Jag försöker ställa in riktningen mot det material jag ska ha; E, som fyller 40, önskar sig saker att jobba med akvarell. Det blir två block. Men resten går jag bet på. Jag cirklar runt då jag hör butiksinnehavaren (fördomsfullt tror jag det är han, som är äldre än kollegorna i butiken). Han visslar på ”Beautiful ones” och sämre melodier kan man vissal på. Det inger förtroende, säger jag och frågar om hjälp och kommer ut med tre paket till den unga jubilaren.

Jag ställer kosan mot Östra Förstadsgatan, där det ska ligga en hattbutik. Hungern kommer emellan. Av någon anledning hägrar en hamburgare framför mig. Så ser jag Street Fam, som verkar kunna tillfredsställa mina behov. Det är glest med folk i lokalen. Jag kikar på menyn, beställer nummer 1 utan att titta mer nog efter. Original, som den heter, låter bra. En Cola till. När jag serveras något som kallas French tacos. Tacos som vore det en inbakad pizza, typ. Jag står ut. Felet är mitt. Burgaren hägrar fortfarande när jag går ut efter att inte ha ätit upp allt.

Hattbutiken lyser med sin frånvaro. Värnhemstorget är byggarbetsplats. Jag får gå en omväg påKungsgatan för att komma till torget där jag smiter in på en secondhand. Kommer ut utan att ha handlat. Knallar Föreningsgatan ner (eller är det upp?) och undrar, var det inte här som Dad’s Dancehall låg…? Det anrika stället som min forna iDAG-kollega Per Hägred skrivit en bok om. Tillsammans med Cosmic Overdose gjorde Kai Martin & Stick! en spelning där i april 1981 under turnén Far och flyg.

Jodå, jag googlar och hittar. Tar en bild på utsidan. Minns ingenting av att stället nu skulle kunna ha huserat en rockklubb, som jag hade för mig var hangarliknannde. Men man minns så mycket.

Går fortsatt iväg för att lotsa mig efter egen kompass till Sorgenfri. Korsar St Pauli Norra kyrkogård och därefter den mellersta. Korsar Nobelvägen och går den upp mot Nobelplatsen för jag ska närvara vid mitt gudbarnbarns kör i St Matteus kyrka vid Lantmannagatan.

När jag väl kommer dit börjar det skymma. Hela familjen är på plats, men det är A och jag som är utvalda att närvara när femåringarna ska öva inför sin konsert som är om någon vecka. Flickorna, för det är dessvärre övervägande det, är fullt fokuserade. Körledaren är en utmärkt pedagog som fångar upp var och en i skaran. Jag får senare höra att hon är medlem i ett punkband, som jag nu glömt namnet på.

Utanför att mörkret tagit definitivt grepp om kvällen. Det är dags att gå hem. Middag väntar som A noga har förberett. Hon kan det där med att laga mat. Det är trevligt i goda vänners lag. E blir mycket glad för presenterna från Z och mig. Maten som hon önskat faller alla i smaken, chokladtårtan till efterrätt också. Den som serveras ungefär då en vän till E överraskar med ett besök.

Vi umgås och har det gått och med det så går också tiden. Jag tackar för mig. Lämnar det trevliga hemmet med de underbara vännerna.

Det är några hundra meter till busshållplatsen. Jag konstaterar att, nej, rullstolsburen skulle jag inte vilja vara i Malmö. Åtminstone inte om jag ska åka buss. Hållplatserna är märkligt bygga fylld av hinder. Som den breda stolpen som förklarar busslinjen, som när bussen väl kommer hindrar en från att gå av eller på. Det dröjer en stund innan bussen kommer. Nu vet jag. Den här linjen går till Centralen, till hotellet efter en promenad. Men nu blir det inte mer buss i Malmö.

Torsdag

Vaknar, klär på mig, äter frukost, läser nyheter, går upp på rummet, gör mig i ordning, packar, checkar ut och går till mitt tåg. Jag är tidigt. Solen lyser på min väg. Går hela perrongen ned och sitter och filosoferar en stund. Roas av de talande meddelanden som ropas ut för att guida resenärer rätt.

Precis innan jag kliver på tåget kommer Mark Isitt strövande. Retsamt ställer jag mig ivägen för honom, för han ser mig inte. Plötsligt väcks han ur dvalan, ger mig en varm kram och senare på färden pratas vi vid. Jo, jag känner honom sedan innan. En trevlig fyr.

Jag hamnar i tågets färdriktning med utsikt västerut. Under färden hägrar Danmark. Jag längtar. Norröver väntar Z. Jag längtar. Tåget tuffar på och i sällskap med Mark rusar tiden. Vi skils på perrongen i Göteborg. Han för sina göromål. Jag för mina.

Jag är tillbaka i staden där jag vet hur spårvagnar och bussar går och vart de tar mig till. De som tar mig hem och vidare till barnbarnet. Det är ju farsfarstorsdag.