Vi lever i en skymningstid, min generation. En era där den utmätta tiden möter det defenetiva. Så har ett liv slocknat. En vän sedan 45 år. En människa som varit självklar har klivit in i skuggorna.

När nyheten kommer via ett SMS om att Gerth Svensson, legendarisk gitarrist i Liket Lever och Cortex, har klivit ur tiden blir jag bestört. Beskedet har i sin tur kommit via Henrik Venants Facebooksida, är konfirmerat, men inte desto mindre sorgligt.

Gerth Svensson och jag var inte bara årskamrater. Han några veckor äldre än jag. Vi var också generationskamrater på ett alldeles särskilt vis, så som det blev med oss som trädde in i punkkretsarna i Göteborg 1977/1978.

Det var förstås också stora skillnader. Han, en av de tuffa killarna från Kålltorp, må ha haft en hård yta. Men hans hjärta var varmt. Han rörde sig i Freddie Wadlings kretsar. Var en del av dennes redan då ikoniska skapande, det som utgick från detta märkliga epicentrum för skalvet på Kaggeledstorget i Freddies överbelamrade etta med pentry.

Gerth Svensson var tyst, ståtlig, trygg. När han greppade gitarren var det för att vara effektiv, i ett med rytmen, i ett med larmet. Han var inte ekvilibristen, svävade inte ut i några solon. Han svävade överhuvudtaget inte ut. Han var förankrad i musiken på samma sätt som jag upplevde att han var i verkligheten.

Vi delade scen på Sprängkullen 7 oktober 1978. Vi i Stick! gjorde vår första spelning. Koma Jesus, förlagan till Liket Lever, gjorde (väl) sin enda spelning. Man stötte på varandra. Pratade med varandra.Det fortsatte så.

När Cortex spelade in i Lundaton våren 1981 var jag på plats och blev inviterad att medverka. På så sätt kom Gert Svensson och jag att förenas på samma album, Cortex ”Spinal injuries”, producerat av Henrik Venant. Det blev en milstolpe inom svensk postpunk. Ett album som fick en nyrelease med extraspår våren 2015 där Gert Svensson tillsammans med Cortexmedlemmarna Freddie Wadling och Uno Wall fick sitt och signera skivor på Bengans.

Men det var ju framför allt vid sidan av scenen vi träffades. Då på 80-talet alltmer sällan. Livet tog ju sådana vägar. På 90-talet blev det familjeliv, för att med Svensk Punk 25 på Vågen 4 oktober 2003 bli ett slags klassåterträff.

Med många var det som om tiden stått still. Det blev också en insikt om att jag delade mycket med människorna kring den svenska punken i allmänhet, kring den i Göteborg i synnerhet.

Gerth Svensson och jag kom att träffas kanske främst på spelningar i vår hemstad, men också på Crippas cafe då den forne Attentatbasisten öppnade sitt vattenhål i Majorna för tio år sedan. Han skulle medverka i Cortex återförening i oktober, även det 2015. Den comebacken som skrinlades av dunkla orsaker. (Jag skrev om det här.) Av comebackplanerna med Cortex blev det istället The Mannequins of Death, som reste sig ur askan för en spelning på Truckstop Alaska samma kväll återföreningen skulle ha hållits. Alltså resterna av det som skulle varit Cortex, men utan Freddie Wadling. Bland medlemmarna Gerth Svensson, som med bandet fick en sejour som varade i nära tio år.

Det blev musik som spelades in med bandet, som kan höras här och en spelning på Skeppet 18 november då Gerth Svensson inte kunde medverka. (Skrev om spelningen här.)

Han medverkade även i Glo, det 1978 så unga punkbandet från Åsa, som 2018 gjorde en återförening med ambitioner långt från nostalgi (läs här). Det passade Gert Svensson, som utan att förneka sin historia hellre tittade framåt.

Nu har han tagit sitt sista ackord, det som nu med den larmande rundgången ringt ut. Han är saknad.

Gert Svensson blev 69 år.