Min Bokmässa – kvinnornas Bokmässa

Bokvärlden lockar. Årets Bokmässa är över – jag summerar mina intryck. Foto: KAI MARTIN

Så är årets Bokmässa över. Tummelplatsen för författare, förlag, krimskramsförsäljare, matstånd och förhoppningsfulla. det ska matchas med tider, seminarier, stås i kö, träffas människor – allt på kort tid som i ett gigantiskt mingel.

Jag kom in, tuggade och kom ut.

Fick några fina möten – om än i all hast. Hann sätta mig ner och lyssna på några intervjuer och fick nya upptäckter bland de gamla. Som sig bör.

Men framför allt noterade jag, att det är kvinnorna som lockar. Kanske mest för att de vet hur man både för och klär sig.

TORSDAG

Nej, jag var inte på Bokmässan samtliga dagar. Men torsdag till och med lördag är ändå gott nog. Ändå konstaterar jag att jag har missat mängder med självklara möten. Å andra sidan blev det sådana som kom i stundens hetta eller ingivelse.

Jag var en duktig kille som inledde redan med att hämta min ackreditering redan på onsdagen. Ett smart drag för att spara tid. Så när torsdagen väl kom kunde jag i lugn och ro inleda med inbjudan till Majblommans boksläpp av ”121 sidor av Sverige” (som jag skrev om här!). En känslosam start som tog styggt och som jag sedan bar med mig länge. Ja, fortfarande.

Lunchen gav möten med Faktums, Majblommans och Stadsmissionens representanter, både för fördjupning och nya kontakter.

Sedan var jag redo för den första dagen i tummelplatsen.

Jag inledde med att gå till övervåningen. Scannad av scenerna i alla hast, för att gå vidare till ambitiösa Lassbo Förlag med Josefin Lassbo, den driftiga och trevliga förlagschefen Josefin Lassbo. En kort avstämning med henne (som jag en gång har intervjuat) . Med henne blir det också min första bild för mitt Instagramvimmel på @kaikillen (QR-kod i slutet för att följa, om du inte redan gör det). Ser långa köer in till något seminarium. Har inte ambitionen – eller orken. Jag smiter förbi DN:s och Expressens scener. Kanske stannar jag där senare. Är lika sträng mot GP:s innan jag tar rulltrappan nedför till de för dagen ännu lätt lindriga kaoset. Det är ju så här dags mest branschmänniskor.

Utför inför. Bokmässan öppnar för ett hav av intryck. Foto: KAI MARTIN

Jag kontemplerar, funderar på böcker jag ska köpa och vilka jag ska försöka träffa.

Nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichie står högt i kurs. Inte bara för att hon prisats med Bokmässans litterära pris Sjöjugfrun för sina gärningar utan för att hon är en så cool människa och tillika författare. Minns då hon var med i ”Babel” med anledning av hennes roman ”Americanah” (utgiven 2013) hur hon bara satt tyst, vacker fängslande vacker och med en imposant värdighet. När hon väl talade bland alla andra som var inbjudna gäster – och väldigt talföra – sögs man in i hennes ord.

Prisad. Chimamanda Ngozi Adichie lockade och blev belönad av Bokmässan med det litterära priset Sjöjungfrun, men närmare än den här bilden kom jag aldrig. Foto: BOKMÄSSAN/NATALIE GREPPI

Nu blev det inte mer än en längtan. Den hårt uppvaktade författaren, som precis kommit med ”Drömräkning”, hade ett strängt program fjärran från mina domäner.

Men det går ingen nöd på mig. Det finns mycket att upptäcka och människor att se. Jag noterar en snygg grårutig yllekostym på en kvinna. Berömmer henne för den och upptäcker att det är Lena Andersson och lägger till ett familjärt ”Lena” efter min replik.

I ett hörn står Katarina Wennstam tidstroget, förra sekelskiftesklädd för att uppmärksamma sin romanserie. Jag gillar det. Hon kan det där, precis som många av hennes författarkollegor. Jag skulle vilja se romanaktuella Niklas Natt och Dag signera och möta sin publik iklädd plagg från epoken efter  Engelbrekt Engelbrektsson 1436. Ja, den tiden som hans senaste roman ”Vargars lek” utspelar sig i.

Nej, det är kvinnor som är mer all in och, om de nu inte vill vara tidstrogna, klär sig med stil. Jovisst. Det finns män som klär sig ordentligt, som mannen jag träffade i en monter som tillhandahöll isländsk litteratur bland förlagets svenska. Hans stil, very british, med väst, snygg skjorta och fluga, välkammat och ansat hår lockade till sig en vimmelfotograf. Att jag stod bredvid – för dagen klädd i min kraglösa, smårutiga Morriskostym med mossgrönskjorta, slips, väst och hatt – noterades inte. Men jag är van.

Tyvärr fick jag aldrig tillfälle att fånga in hans namn och tanken var sedan att komma förbi för att köpa den nära hundra år gamla första isländska deckaren (namnet föll bort i hasten). Men det blev aldrig så.

Istället sprang jag in i Magnus Rosén, som satsat på sig själv med anledning av hans självbiografi. Jo, den förre Hammerfalls-basisten har varit med om en resa och är sedan covid-tiden lastbilschaufför.

Deckarförfattaren Jeanette Bergenstav är flitig. Inte bara skriver hon sina egna böcker – hon har nyss kommit med ”Skugglik”, sin fjärde roman i serien om Jennifer Sundin – utan är också involverad i ett samarbete den danske författaren Nis Jakob, där den talboksserie är på g på danska förlaget Gyldendal (Gyldendal Astra publicerar den på svenska). Samma som nu är i stånd att ge ut hennes Jennifer Sundin-serie på danska. (Har skrivit om samtliga romaner i serien, den senaste – ”Havsgrav” finns recenserad här!)

Hon är bra på spänning och rejält morbid i sina intriger. Men när man fångar henne i hennes karaktäristiska röda kavaj märker man att stunden inte räcker till. Framför allt inte då Triple & Touch’ Ken Wennerholm kommer. En vän jag inte vill missa. Så fick Jeanette Bergenstav också agera fotograf. Cred till henne, alltså.

Maria Zihammou är en fena i köket och med en fot i det svenska respektive marockanska köket blir det spännande recept. Men när hon nu kommer med ännu en kokbok blir det ett, för mig, tvärt kast till det ostasiatiska. ”Asiatiska smårätter och ris” får det att svaja i gomseglet. En synnerligen trevlig matlagare dessutom.

Det är förstås inte bara författare, som jag springer på. Forne GT-kollegan Jan Liedholm fångar jag för en pratstund. Förutom sedvanliga hälsodeklarationer förklarar han, på min fråga, sitt begynnande långa hår. Han är uppsatt för en modellagentur, som bad honom låtar håret växa för kommande uppdrag. Kul. Men uppenbarligen inget för hårlösa keruber som undertecknad.

Mina söners mor och min före detta hustru Helena Löwen-Åberg är en av Sveriges främsta inom tinnitus. Via sitt jobb som fysioterapeut och kognetiv beteendeterapeut når hon fina resultat med sina patienter, som besväras av just tinnitus. I somras kom boken ”Tinnitushjälpen”, som hon skrivit tillsammans med kollegan Lina Ahlman. Nu stod hon i sitt förlags monter för att försöka uppmärksamma denna hennes bok i Bokmässebruset.

Klart jag var där för att önska henne lycka till. Och, ja, det är en utmärkt och uppmuntrande bok. jag har läst den.

I våras kom dramatikern Göran Parkrud med sin debutroman ”Rädd att drunkna” (jag har läst den och recension kommer inom kort). Jag har ju stött på hans dramatik, främst genom sommarteatern på Tofta herrgård där han huserat med Teater Tofta, som tyvärr tackade för sig förra sommaren. (Skrev om det här.)

Tillsammans med författarkollegan och vännen Tove Alsterdal – skriver om krim i Ådalen –, som utfrågare, hölls ett samtal med honom på Kärleksscenen. Ett sätt att få marknadsföra hans roman och koppla samman det med årets tema Kärlek på Bokmässan.

Det är fint att sitta ned och bara lyssna. Höra, om så för bara tjugo minuter, om tankar bakom romanen och dess karaktärer.

Börjar fundera på att smita hem, men går en sista sväng. Stöter på de produktiva författarsystrarna Jessika och Annika Devert, som roddar och skriver ihop och var och en för sig. De har ett beundransvärt driv. Jessika är dessutom bra på att tillsammans med Jeanette Bergenstav vara ute – främst lokalt – på signeringsrundor. En bra sätt att träffa sina läsare.

Står och tjuvlyssnar lite då Stefan Holm – nysshemkommen från VM i friidrott i Tokyo – prata med sin författarepartner Jessica Eriksson. Han i en spännande glitterkostym i lila. De diskuterar sin trilogi ”Romantiska äventyr i Värmland” under rubriken ”Delad vårdnad? att vara två om samma manus” med Caroline och Leffe Grimwalker.

Men… minnet är fullt. Jag behövde vila inför kvällen. Premiären på ”Moulin Rouge” väntade (läs recensionen här!).

FREDAG

Hinner knappt in på Mässan förrän jag springer på en jäktad Britta Sjöström. Vi är gamla kollegor, men hon är inte bara journalist utan också författare. Kom med ”Den jäval yoga-retreaten” – en underhållande roman i feelgoodgenren – för några år sedan och ligger i startblocken för ytterligare en bok. Men just nu är hon mest berusad av morgonmötet med Klas Östergren, en författare hon har följt sedan ”Fantomerna” 1978. Han hade en träff med sina läsare på Dirty Records på Andra Långgatan. Alla var där. Inte jag.

När karaktärer ur Mumin dyker upp kan jag inte låta bli. Vi är några stycken som vill ta bild med figurerna Mumin och Lilla My (har inte namnet på min fotograf). En fin stund med vuxna som låter barnet i sig leka, även om jag skyllde på barnbarnet. Min gymnasiekamrat Grzegorz Flakierski är en flitig författare och nu aktuell med sin senaste roman ”Mormor Lea”, där man får följa hans mormor Leas levnadsöde. Vi säger hej helt kort och jag blir visad till scenen Den stora trädgården, där han ska bli intervjuad om boken av Mats Jonsson, en författarkollega, på lördagen. Springer in i sympatiske Peter Iwers, delägare av Odd Island Brewery och före detta basist i In Flames. Han är i sällskap med sin dotter, som förvägrat honom att ta bilder med Muminkaraktärerna. Jag visar bilderna på mig i ett sätt att övertyga; jag tror inte det hjälpte.

Yvette Gustafsson är en härligt underhållande serietecknare. Uppmärksammade henne i en intervju (läs här) för drygt fem år sedan. Hennes serie ”Feltänkt” finns i tryckt form, men också på Instagram där man får nya lustigheter finurligt formulerat och skapat publicerat varje tisdag. Kolla in @feltankt – garanterad underhållning. Hon står tappert lite vid sidan av de stora stråken. Köper ett häfte av henne – för att jag vill.

Martin Röshammar är inte bara en IFK-kamrat utan också en utmärkt journalist (frilansare) och författare. Vi brukar springa på varandra på Way out West, men inte så i somras. Nu försökte vi få till det och lyckades efter lite spaning och påringningar. Det blir lite som speeddating, men det är kul ändå. Knappt har vi hunnit börja prata förrän min vän – forne tv- och radiolegendaren – Fredrik Belfrage dyker upp. Så bjuds han, som är något av en institution på Bokmässan, in i samtalet. Lena Andersson passerar. Jag säger att det var jag som gav henne beröm för kostymen igår (hon är mer strikt klädd nu i blått) och frågar om märke. Nejdå, den är uppsydd. Ah, tjusigt.

I ögonvrån ser jag tidigare nämnda Klas Östergren signera några böcker på stående fot. Jag köper hans senast roman ”Klenoden”, dock utan signatur. Bredvid står en ensam Martina Haag, somrigt klädd i vitt, för att sälja in sin roman ”Stål-Berit” och är ju dessutom filmaktuell med ”Det är något som inte stämmer”. Ja, den som är baserad på skilsmässoboken med samma titel, som kom för tio år sedan. Hon ser övergiven ut, men det kanske bara var då.

Johanna Bäckström Lerneby passerar i hast, men jag fångar in henne och lovar att köpa hennes thrillerdebut ”Den sjunde pojken”, som utspelar sig i Göteborg. Hon är en skicklig skribent och har engagerat i böcker som ”Spelkungen” och ”Familjen”, men det är ju dokumentära böcker. Nu är det fiction, som ska vara spännande. Jag återkommer i ämnet.

Fredrik Belfrage ska intervju vännen Jan Gilliou. Jag ställer mig för att lyssna på ett underhållande samtal med dåligt ljud. Det är fascinerande att höra den vältalige Guillou och lika fascinerande att höra om hans hat gentemot Expressen, något han odlat sedan 1968.

När jag väljer att ta rulltrappan upp hamnar Lydia Sandgren framför mig. Jag hälsar försiktigt och möter en stressad författare. Hon är en favorit. Både i sitt sätt att vara, se ut och som författare. Vi skiljs åt när rulltrappefärden är slut. Men jag springer på henne igen, ber fåfäng om en selfie, får ja och där konstaterar jag att hon är snyggt brunklädd mot det sedvanliga svarta. Medvetet, erkänner hon, eftersom det är så mycket svart på Bokmässan ändå. Jag säger att hon i det svartklädda och med hennes normalt rödmålade läppar skulle gjort succé på de göteborgska svartklubbarna på 80-talet.

På vägen ut springer jag in i Ken Wennerholms storebror Rino. En särdeles trevlig och varm människa. Han står i kö till ett seminarium, så avstämningen blir kort, men innerlig. Fortsatt på vägen ut träffar jag Mikael Almse med vän. Mikael är en duktig fotograf (kolla bilderna på the Ark i min recension här!). Även han är en synnerligen trevlig prick – och välklädd. En snygg Rileykostym med chic Paul Smith-näsduk prydligt vikt i bröstfickan och en David Bowie-tischa under.

Nästa ute ser Karin Renberg mig. Ja, Stefan Sundströms fru. jag blir genast omringad. Hon tar bild på oss på båda med min telefon och vi pratar om hans ”Självbiografi 1524–2025. Men han är stressad, ska iväg. Vi hörs. Vi syns.

Kommer äntligen ut. Hör P4 Göteborgs Hasse Andersson på plazan utanför Mässan. Han pratar om kläder och om Bokmässan. Jag blir förvirrade. Får se Hasses kollega Teddy Paunkoski, som står i en utomhusstudio med hörlurar på. Jag förstår att han är i sändning, avvaktar till han tar av sig hörlurarna. Han förklarar att Hasse är på Backaplan, men han hörs i högtalarna som radion ställt ut.

Jag passerar Palestinademonstranterna utanför Mässan. Tar vagnen hem. Ny premiär väntar. Nu på Lisebergsteatern och ”Nån måste göra det” (läs här om den).

Klädsel för dagen: En Oscar jacobson-kostym, rostbrun, manchester, Etonskjorta, Amanda Christensenslips, och på huvudet kepsen jag köpte på Bornholm i somras.

LÖRDAG

Lördagen blir i akt och mening ett besök i den kortare skolan. Huvudsyftet är att lyssna på ”Genom två världskrig och förintelsen”, om Grzegorz Flakierskis mormor Lea, som gett upphov till boken ”Mormor Lea”. Skyndar mig in, men är i god tid och vet var scenen är, så jag hinner ordna med lite ärenden och lite fler bokköp. Men innan jag kommer in i Mässan har jag hunnit springa på Agneta Ågårdh, konstnär, som är på väg ut. Under en period var jag kär i henne, uppvaktade henne, men hade inte mycket för det. Men hon blev inspiration till någon låt. Bland annat den här. Fick emellertid en tavla av henne i 30-årspresent, som jag har på väggen hemma. Vi pratas vid i solen innan vi skiljs åt.

Grzegorz kommer i sällskap med en lång man. Jag känner omedelbart igen honom. Olof Stigert, en gymnasiekamrat som spelade mycket basket och länge var engagerad i sporten vid sidan om sin karriär som rektor på olika skolor i Göteborg. Han är också på plats för att lyssna.

Jag är tidig. Men väljer att sätta mig ner. På så vis får jag obokat ”Brutalt men människonära i Svartsystragatan”, översättaren Hanna Axéns intervju med nigerianska författaren Chika Unigwe, som länge bott i Belgien och nu mer bor i USA. Att höra om hennes roman, som handlar om kvinnor som kommer från Nigeria till red light-kvarteren i Antwerpen är plågsamt. Jag förstår inte män som köper sex. Det här osmakligt och vidrigt. Jag köper boken och pratar lite med henne efteråt. Nej, det blev inte Chimamanda Ngozi Adichie, men hennes landsmaninna. Nog så spännande.

Grzegorz intervjuas av Mats Jonsson och tiden räcker inte till. Tur att jag redan har köpt boken, för det kommer bli en hisnande resa. Köper ett ex till som födelsedagspresent till en vän.

Jag tackar för mig, Två timmar denna lördag räcker. Ute strålar solen och väntar på mig. Men precis i utgången passerar Andres Lokko, musikskribent- och journalist, en gång utnämnd till Sveriges bäst klädde man av tidningen Café. Jag fångar in honom och får presentera mig innan polletten trillar ner. Åldern har satt sina spår, men kanske mest skägget. Det är många år sedan vi sågs.

Det blir ett skyndsamt samtal. Han är på språng. Äntligen ute i den skira höstluften. Jag väljer att gå. Tar Södra Vägen och genar genom parkeringshuset i Lorensbergsparken upp till Avenyn. Väntar på vagnen vid Valand då paret Jenny och Martin Schaub kommer. De är fantastiskt kreativa. Dels med sitt West of Eden, bandet som funnit i 30 år. Dels med musikalskrivande. De är både väl värda att hyllas för sina gärningar, men också värda att lyssna på. Det är ingen lek det de gör. Gjorde för fyra år sedan en intervju med paret (läs här).

Det visar sig att de inte alls skulle åt mitt håll, men de såg mig och ville hälsa. Blev glad in i hjärteroten. Så det avslutade min Bokmässa. Några intensiva dagar – ja, både dagar ock kvällar. Och dagen var inte slut. Jag hade några timmar för rekreation innan premiären på ”Miss Saigon” (en starkt berörande föreställning – läs här!) och som om det inte räckte med det. Jag gick på konserter på Pustervik efteråt (läs här). Herregud, vilket pensionärsliv jag lever.

Klädsel: Gröna These Glory Days-byxor med ränder, en Etonskjorta, en grön Rieley-väst, slips plus en Burburrykavaj i manchester och hatt till.

Aftonbladets Clara Cronheilm hävdar att hon var bäst klädd och coolast på Bokmässan. Nja, jag vill nog räcka upp en hand för protest åtminstone gällande det förstnämnda.

QR-kod för att följa mitt Instagramkonto.

Lämna en kommentar