Musikal:

MISS SAIGON

!!!!!

Göteborgsoperan.

Publik: Utsålt.

Bäst: Feline Andersson gör Kim till fulländning.

Sämst: Med ”Miss Saigon” på engelska tvingas jag att läsa textremsan högt upp och missar skeenden på scen.

Fråga: Har ”Miss Saigon” någonsin gjorts så kraftfull och autentisk…?

Redan med uppsättningen av ”Miss Saigon” på Folketeatret i Oslo (premiär 2023) visade regissör, britten Guy Unsworth att han ville något mer än att bjuda på ännu en musikal. (Jag såg sista föreställningen 10 november samma år.) Han ville gräva djupare, skapa en historisk autenticitet och var noga med att de roller som så krävdes skulle göras av artister med sydostasiatiskt ursprung.

Nu med ”samma” uppsättning nedflyttad till Göteborgsoperans vidare scen och resurser har allt skruvats till ytterligare. Han har också valt att låta denna uppsättningen spelas på originalspråket engelska. Ensemblemen har fått genomgå formidabla historielektioner för att förstå djupet, kraften och väsentligen i var och en roller i reflektion till historien.

Det är ju så, att Vietnamkriget (1 november 1955–30 april 1975) har satt sina djupa sår. I landet där allt utspelades har befolkningen valt att inte prata om dåtid, utan siktar framåt. Men minnena finns kvar. På andra sidan Stilla havet lever krigsveteraner många gånger vind för våg i mental ohälsa, som USA inte bryr sig mer om än enstaka parader.

Paul Hardcastle fick en otippad hit 1985 med sin låt/video ”19”. Skoningslöst hamras budskapet in. Medelåldern på soldaterna var just 19 år. Ditskickade för att strida för något de inte visste vad det handlade om i ett land de inte kände till.

Vad medelåldern var på de vietnamesiska kvinnor som tvingades in i prostitution vet jag inte. Inte snittåldern på de stridande invånarna heller. Men att de drabbade alla är lätt att förstå.

”Miss Saigon” landar någonstans i krigsslutet. Chris, en ung soldat som drivs av ruelser inför sitt uppdrag, möter den likaledes unga vietnamesiska kvinnan Kim på baren Dreamland, som också tjänar som en bordell. Hon har flytt landsbygden där hennes familj dödats. Hon har ett tungt bagage, men är också oskuldsfull.

Ja, intrigen handlar om kärlek och svek under en ond tid. Men också om hopp – och förtvivlan. I Guy Unsworths händer har ”Miss Saigon” blivit en smärtsamt stark och fulländad uppsättning. David Woodheads scenografi är snillrik. Jean Chans kläddesign sparsmakat när så krävs och i full blom när det behövs.

De intensiva scenerna avlöser varandra med kraft. Från starten på risfälten med flygattack och bombningar över denna klassiska helikopterscenen vid amerikanska ambassaden till paradnumret ”The american dream” med Engineers (hallicken) drömmar om USA.

Eu Jin Hwang gör sin Engineer rått slipad, med alla skiftningar som krävs för rollen. Skickligt.

Här finns också Chris starka inledning med ”Why, God, why?” – en scen som ger rysningar på grund av dramatiken. Timothy Garnhams amerikanska må vara sisådär, men herregud vad han sjunger. Han omfamnar sina nummer med lidelse i skönsång, som inte för en sekund tvekar om Chris ifrågasättande om vad han gör som soldat i Vietnam.

Men det är förstås Feline Andersson som Kim som är den starkast lysande stjärnan i denna så sorgliga musikal. Hon är Kim. I varje känsla, varje steg, varje gest och hållning. Hennes sång är briljant och mångfacetterad. Om hon var bländande i som Elphaba i ”Wicked” når hon här fullkomlig världsklass. Hennes närvaro, hennes glädje och smärta känns igenom ben och märg, rätt in i själ och hjärta.

Lägg till ensemblen som i sina skiftande insatser gör formidabla insatser för att skapa det totala, intagande intrycket.

Och, inte minst, Jesper Blomberg som på grund av Arvid Assarssons sjukdom med kortvarsel får gå in och ta rollen som John – med bravur.

”Miss Saigon” på Göteborgsoperan är en omtumlande föreställning som skakar om i det innersta. Den fjäskar inte. Duckar inte för det brutala. Här går sveket på det personliga planet hand i hand med det politiska. När kommunistregimen tog över ledde det också till en massiv flyktingvåg. Mellan 1975 och 1992 flydde över två miljoner sitt hemland. Många infångades, straffades eller överlevde inte sin flykt. I slutscenen får vi denna information, som också förklarar att 35000 vietnameser bor i Sverige. Varav några finns på scen i just ”Miss Saigon”, så skapas autenticitet!

Det är ju också en musikal som tjänar som en pendang till ”Madam Butterfly”, Giacomi Puccinis opera från 1904. Men med en än mer kraftigt målad svärta och med en verklighetsanknytning som är svår att slå ifrån sig.

Jag såg ”Madam Butterfly” på just Göteborgsoperans scen 2018 och blev svårt gripen (läs här). Då med den sydkoreanska stjärnan Karah Son i en bländande roll, som hon reser runt världen med. Jag skrev då att hon ”sliter hjärtat ur kroppen med sin sång och agerar så raffinerat med både mimik och koreografi att trovärdigheten inte viker en tum”. Precis så med Feline Andersson.

”Miss Saigon”, Göteborgsoperan, premiär 27 september 2025. Spelas till och med 28 mars 2026.

Av: Claude-Michel Schönberg och Alain Boublil.

Regi: Guy Unsworth.

Dirigent och musikaliskt ansvarig: Joakim Hallin.

Scenograf: David Woodhead.

Kostymdesign: Jean Chan.

Koreografi: Cressida Carré.

Maskdesign: Tiiu Luht .

Ljusdesign: Matt Haskins.

Ljuddesign: Avgoustos Psillas.

Musik: Claude-Michel Schönberg.

Sångtexter: Richard Maltby Jr och Alain Boublil.

Ytterligare sångtexter: Michael Mahler.

Orkestrering: William David Brohn.

I rollerna: Feline Andersson (Kim), Timothy Garnham (Chris), Eu Jin Hwang (Engineer), Arvid Assarsson (John), Karin Mårtenson Good (Ellen), Alistair So (Thuy), Natalie Chua (Gigi).

Ensemble: Jesper Blomberg (cover John), Albin Boudrée, John Browning (cover Engineer), Julia Carlström (cover Ellen), Fanny Dan Tomter, Sonny Enell, Anton Engström, Julia Forssell, Tord Hansson, Martine Hattestad Kveli, Lars Hjertner, Andrea Rymoen (cover Kim), Evelina Schilling (cover Gigi), Robert Sillberg, Carl Sohlberg (cover Thuy), Matias Steen Hauge (cover Chris), Oscar Sundling Wallin, Lea Undall, Vivian Wrang plus statister och barnstatister.

Barnet Tam (spelas av fyra barn under spelperioden): Pontus Bremholm, Louis Linusson, Gabriel Melo och Mia Terese Yasuda.

Orkester: Göteborgsoperans orkester.