Välspelat men… ”The great Lilian Hall” visar Jessica Lange i en praktroll, men filmen slarvar med temat. Det norska Oscarsbidraget ”Sentimental value” är välspelad, men tuggar ett välkänt tema. Foto: PRESSBILDER

THE GREAT LILLIAN HALL

!!!

Den åldrade skådespelarlegendaren Lillian Hall ska spela ”Körsbärsträdgården”, Tjechovs klassiska drama, på Broadway, Manhattan. I rollen som denna sveper Jessica Lange in majestätiskt och har full kontroll över sin roll filmen igenom. Det är en film om begynnande demens, om försöken att dölja den och svårigheterna i vardagen att hantera den. Regissören David (Jesse Williams) slits mellan vilja att få premiären till stånd med den hyllade aktrisen, som alla vill se. Producenten (Cindy Hogan) lobbar för att Lillian Halls ersättare ska ta över. För repetitionerna går inte bra och drabbar hela ensemblen. Lillian Hall har sin husmor/nanny/assisten Edith Wilson (Kathy Bates). Hon som sedan Lillian Halls makes bortgång funnits vid hennes sidan än mer. Hon anar vart det är på väg. Så dottern Margaret Tanner (Lily Rabe) med man och son, som saknar en närvaro av kvinnan som är mor, svärmor och farmor (en rik sådan).

Jo, det bäddar för intriger och förvecklingar i ett soligt, höstligt New York. Som granne har Lillian Hall konstnären Ty Maynard (Pierce Brosnan) – en roll som är inskriven för filmen. De båda möts på sina respektive stora terrasser med utsikt över Central Park, samtalar och flörtar. Han är ett stöd för henne, men är också en roll som känns märkligt diffus. Precis som inslagen av den dokumentär – i svartvitt – som görs och klipps in med jämna mellanrum med intervjuer av flera av huvudrollerna i filmen.

”The great Lillian Hall” är inte lika stark och gripande som ”The father” (2020), Florian Zellers film baserad på hans pjäs, med Anthony Hopkins i en bländande huvudroll. (Skrev om den här – men scrolla ner för att läsa.) Inledningsvis upplever jag den som en kommentar till demokraternas desperata försök att hålla fast vid president Joe Bidens omval, trots att han inte var i skick för detta (resultatet blev förskräckligt, med Donald Trump ånyo till makten i USA). Men regissör Michael Cristofer har inte tålamodet.

Visst. Jag uppskattar att det är äldre kvinnor som är i centrum i berättelsen. Det är de som är bärande. Dessa otroligt välspelade starka kvinnoporträtt signerade Jessica Lange, Kathy Bates och Lily Rabe.

Men filmen orkar inte hålla skärpan i intrigen (om än i dramaturgin), som (lite hollywoodskt) inte kan hålla sig från ett lyckligt slut.

The great Lillian Hall, Sverigepremiär 26 september 2025.

Av: Michael Cristofer.

Baserad på: Elisabeth Seldes-Annacones pjäs.

Foto: Simon Dennis.

Klippning: Joseph Krings.

I rollerna: Jessica Lange (Lillian Hall), Kathy Bates (Edith Wilson), Lily Rabe (Margaret Tanner), Jesse Williams (David, regissör), Pierce Brosnan (Ty Maynard), Cindy Hogan (Jane, producent) med flera.

SENTIMENTAL VALUE

!!!

Den norske, hyllade regissören Joachim Trier (”Världens värsta människa” 2021) jobbar med tålamod och tillit. Det ger utrymme för skådespelarna att vila i sina roller, att få dem att andas ut och in samt växa under filmens gång. ”Sentimental value” – som Norge sätter sitt hopp till som landets Oscarsbidrag – har alla dess kvaliteter. Men filmens historia är lite fast i något redan berättat: den store konstnären som lever genom sitt skapande och därmed försakar sin familj.

Detta tillkortakommande skildras i ”Sentimental value” med Stellan Skarsgård, som den prisade regissören Gustav Borg. Han som efter år av gräl hastigt lämnade sin familj – hustru och döttrarna Nora (Renate Reinsve ) och Agnes (Inga Ibsdotter Lilleaas) – i det gamla huset i Oslo, för att ”fly” till Sverige och verka där. I ett tiotal år är han utan kontakt med sina barn – och hustru –, men kommer så tillbaka vid begravningen av döttrarnas mamma.

Joachim Trier skapar snabbt och omsorgsfullt förutsättningarna i dramat, som sedan får frodas under filmens gång. En central roll har också huset, som levt i Gustav Borgs familj genom generation. Med berättarröst och återblickar får man husets historia och insikt i hur människorna bott där. Det i sin tur ger en förklaring till varför Gustav Borg blivit som han är och i sin tur det som spillt över på döttrarna. Nora som är aktad skådespelare på Nationaltheatret i Oslo, men som är svårt anfrätt av psykisk ohälsa och en hisnande scenskräck. Agnes, som förtjänstfullt agerat barnskådespelare i en av pappans hyllade filmer, som är historiker, har man och son; ett tryggt liv.

Så sveper fadern, den store konstnären, in. Inte i förstone för att delta i sorgen efter sin avlidna exhustru och omfamna sina döttrar. Nej, ambitionen är istället att göra sin sista, stora film. Den som ska ha Nora i huvudrollen, som är skriven för henne och som utspelar sig i huset där han – och barnen – växt upp.

Hon säger nej. Istället går den till den internationella skådespelaren Rachel Kemp (Elle Fanning), som han raggar upp under filmfestivalen i Deauville vid Normandie-kusten.

Jo, temat känns igen. Läs Göteborgsdramatikern Göran Parkruds debutroman ”Rädd att drunkna” (2025) och denna intrig spelas upp, om än i annan dräkt. Visst, Joachim Trier jobbar med sitt lugn och sin förklaring. Alla i filmen, från huvudrollernas briljans till de mindre rollerna (aldrig har väl Lena Endre haft så få repliker), har en bärighet som är väsentlig. Men samtidigt är det en historia som har berättats förut. Om än i Triers varma ton och växelverkan mellan allvar, drama och lätt humor.

Jag kan heller inte krångla mig ur känslan att denna film om två timmar och tretton minuter trots allt skulle mått bra av att klippas ner till ett kortare format. Nu blir det en upplevelse av ältande i känslostormar, som jag kunde ha varit utan.

Sentimental value, Sverigepremiär 26 september 2026.

Regi: Joachim Trier.

Manus: Joachim Trier och Eskil Vogt.

Foto: Kasper Tuxen.

Klippning: Olivier Bugge Coutté.

Musik: Hania Rani.

I rollerna: Stellan Skarsgård (Gustav Borg), Renate Reinsve (Nora Borg), Inga Ibsdotter Lilleaas (Agnes Borg Pettersen), Elle Fanning (Rachel Kemp) med flera.