Konsert:

AC/DC

!!!

Ullevi, Göteborg.

Publik: 64542 (rekord för hårdrockkonsert på Ullevi).

Bäst: ”Highway to hell” är mäktig.

Sämst: Longörerna mellan låtarna.

Fråga: Hur många medlemmar kan AC/DC byta ut och fortfarande vara AC/DC…?

De har ju hänt en del sedan starten, AC/DC. Ja, även för mig sedan den där första gången då min klasskamrat, ”Slummen” kallad, drog på ”High voltage” i pojkrummet 1976. Samma sommar spelade bandet sitt första Sverigegig som mellanakt på dansbanan Cortina utanför Varberg. Då, då Jigs höll hov. Jag var inte där, men min forna GT-kollega var på plats. Då fortfarande tonåring, med häpna öron och ögon. Precis som tvillingarna Janne och Bosse, som sedan blev stora nöjesproducenter i landet.

AC/Dc försvann aldrig utom hörhåll för mig. Men annat tog över. Som punken och min egen musikkarriär. Jag noterade Bon Scotts död 1980 och tänkte väl att det skulle bli även bandets död. Men då klev Geordie-sångaren Brian Johnson in med kepsen djupt nedtryckt i pannan och där sitter den som en smäck än, precis som hans röst och AC/DC. Med honom klev bandet in i MTV-eran och växte till ett arenaband av gigantiska mått. Det var som gruppens explosiva riffrock, bedrägligt enkel, men ack så effektiv gled in och ut ur generationer. Det var rock som passade alla. Ungefär som Motörhead och Ramones. Bandet blev en produkt likväl som en musikalisk succé snart på en t-shirt i slott som koja.

Det skulle dock dröja innan jag kom att se bandet. Men det blev å andra sidan på ett smula dråpligt vis. Harcore Superstar hade ju gjort Troublemakers klassiker ”Staden Göteborg” tillsammans med Lok för Popstad 2001. Det samarbetet gav i sin tur en konsert på Pustervik som i sin tur gjorde att banden tillsammans fick agera förband till AC/DC på Ullevi runt midsommarhelgen. Med väldigt kort varsel kom Hardcore Superstar att ersätta Megadeath i Turin. Tillsammans med fotograf Børge Skotnes for jag med bandet dit och spelningen på väldiga Stadio dell Alpi med plats för över 67000 sittande på Juventus hemmamatcher.

Vi kliver in på arena och göteborgskillarna stirrar hänfört och förtjust över den enorma arenan. Spela inför en storpublik är wow liksom. På Spinal Tap-vis ropar de ”rock’n’roll” innan det slår dem att gräsmattan inte är täckt. Hmm, är italienarna inte rädda om fotbollsplanen? är första tanken. Sedan slår det bandet att scenen är vänd mot kortändan. Det handlar om en spelning för drygt 20000. Besvikna strosar killarna mot scenen innan Adde, trummisen, inser: ”Det är ju dubbelt Scandinavium! Yeah!”. Så vara alla på banan igen och Hardcore Superstar charmade sin italienska publik. Innan AC/DC gick på fick gruppen en chans att träffa bandet. Vi – reportageteamet – fick inte vara med. Men Børge lånade ut sin väldiga kamera till en i Hardcore-crewet, som efter en kort lektion fick i uppdrag att ta foto på banden. Det blev en nervöst oskarp bild, som i krympt format hamnade i tidningen. Sedan gick AC/DC upp och gjorde det som de ska. Rock’n’roll som bara de kan.

Nästa gång blev på Ullevi sommaren 2009 och det var stabilt som ett stålverk. Malcom Young (1953–2017) var fortfarande alert och bandet intakt. Men det har ju blivit några turer sedan dess på samtliga positioner utom Angus Young, som envetet och opåverkad av alla turer och dödsfall envetet riffar och solar på i sina skoluniformer.

Han är 70 år nu. Det märks inte då han och Brian Johnson gör entré med de övriga tre i bandet, som ju närmast är staffagefigurer.

Högspänning. AC/DC kan efter fortfarande över femtio år bjuda på elektriska konserter. Foto (från 28/7): TOMMY HOLL

Han lär ha olika skolkostymer med de klassiska kortbyxorna enligt brittisk manér för varje land han besöker. Som ni ser på Tommy Holls bilder var det gult och blått i måndags. Men nu är kostymen i sammet och buteljgrön, vit skjorta, en lång blekgul slips och en rastamönstrad keps på huvudet och sin svarta Gibson SG i ett stadigt grepp. Bakom honom räknar jag till 45 Marshallhögtalare (fördelade på grupper om tre, 24 och 18) bredvid trummisen Matt Laug, som för att förstärka bilden av högljud rock’n’roll.

Det är från start ett band som bastant tar tag i både konsert och publik. Det är åskådare – ja, min kollega som såg bandet i Cortina är en av dem, på plats för första gången på en AC/DC-konsert sedan dess! – som får allt serverat av bandet. Det är effektivt, tajt, rifftungt och svängigt på det vis som AC/DC tagit patent på. Många gånger klichéer, men det är AC/DC:s sätt.

Nej, Brian Johnson saknar det definitiva klippet i rösten, men håller som 77 år gammal ändå en enastående hög standard i sitt karaktäristiskt pressade röstläge. Stevie Young, brorson till Angus, är en klippa som kompgitarrist och agerar som basisten Chris Chaney ungefär som the Whos basist John Entwistle. Det vill säga på fläcken utan att göra annat väsen av sig en det som spelas.

Imponerar. AC/DC håller sin patenterade stil än. Foto: KAI MARTIN

Istället är det Angus Young som är bandets envetna dynamo. Det är inte bara en fröjd att se utan också fascinerande. Han håller hög underhållningsklass, men han är också en enastående flink gitarrist som gärna visar sitt ekvilibristiska spelsätt. Det är ju hans riff omväxlande med melodislingor som gett gruppen dess sound. Det som en storhövdad publik (bandet har lockat nära 130000 på sina två dagar i Göteborg – nytt rekord för hårdrock på arenan) fortfarande törstar efter.

Det är imponerande på många vis.

Men det är också förvånande med de longörer som bandet bjuder på mellan låtarna. Nog för att killarna behöver det, med ålderns rätt, men nog tycker jag att Brian Johnson kunde bjuda på ett eller annat mer begåvat mellansnack än det han nu grymtande och skrattande pressar fram.

Ändå: AC/DC kan fortfarande efter över 50 år bjuda på högspänning. Starkt så.

The Pretty Wreckless har fått förmånen att vara förband till AC/DC under turnén. Men skådespelaren Taylor Momsen (”Gossip girl” med flera) förvaltar inte tillfället. Lite är det som bandet tillhör Flat Earth Society och inte upptäckt jordens möjligheter. Det händer liksom ingenting. Varför kunde inte ett av våra lokala, begåvade akter fått chansen… som Velveteen Queen?

AC/DC, Ullevi, 1 augusti 2025. Andra konserten av två på arenan. (Den första var 28 juli.)

AC/DC på scen: Angus Young, gitarr, Brian Johnson, sång, Stevie Young, gitarr, Chris Chaney, bas och Matt Laug, trummor.

Låtlista:

1. If you want blood (you’ve got it)
2. Back in black.
3. Demon fire
4. Shot down in flames
5. Thunderstruck
6. Have a drink on me
7. Hells bells
8. Shot in dark
9. Stiff upper lipp
10. Highway to hell
11. Shoot to thrill
12. Sin city
13. Hell ain’t a bad place to be
14. Dirty deeds done dirt cheap
15. High voltage
16. Riff raff
17. You shook me all night long
18. Whole lotta Rosie
19. Let there be rock
20. TNT (extranummer)
21. For those about to rock (we salute you)