Konsert:

HÅKAN HELLSTRÖM med gäster

!!!!

Ullevi, Göteborg.

Publik: 73378.

Bäst: Glädjen. Euforin.

Sämst: Kikki Danielsson var väl ingen höjdare, tyvärr.

Fråga: Hur ska han nu gå vidare? Hur ska vi nu gå vidare…?

Finaldagen för Håkan Hellström på Ullevi fredag den 13 juni. Då kan väl allting gå åt helvete…? Israel har med hybris attackerat Iran. Trump applåderar samtidigt som hans land krackelerar. Kriget mellan Ukraina och Ryssland mal på. Drönarattacker spränger städer i bitar. Världen håller andan när krigsherrar hetsar och svälter folk till döds, som Israel i Gaza.

På Ullevi…? Där väver vi en vacker dröm. Där berusar vi också med den glädje som stadens son och stora artist bjuder. Den som var enda kotte borde få känna och lindas in i.

För i Göteborg är hela staden Håkan, han fyller varje skrymsle och vrå. Precis som han har skapat drömmarnas stad, har den blivit verklighet av myter och människor som uppstått i hans diktande. På i Gamlestaden hänger en gatuskylt ”Känn ingen sorg Gamlestads torg”, som en självklarhet. På spårvagnen bjuder chauffören på Håkanlåtar från sin styrhytt. I centrum irrar, långt innan konserten, flickor med Håkan skrivet i pannan och bärandes t-shirtar med Håkancitat och förväntan i blick. Överallt Håkan. Fjärran från bekymmer.

Det är vackert. Som denna dag är vacker med solsken och värme med hopp om en sommar.

På Ullevi samlas vi för en tredje konsert efter förra helgens två. Nu är vi framme vid finalen 2025 på den väldiga arenan. Nya förutsättningar. Vad ska ändras från de tidigare? Vilka gäster ska tillkomma efter att det står klart att Sarah Klang och Miriam Bryant är på andra uppdrag och inte kan upprepa tidigare scenmagi…?

De konserterna började 21.00 skarpt. Nu dröjer entrén till 21.04 och cirkus Håkan med sin promenadorkester inleder inför en återigen jublande entusiastisk publik.

Återigen i Frälsningsarméns kavaj och skärmmössa. Återigen i de randiga popbyxorna, som min vän Anders uppmärksammade mig på är ”snodda” från Keith Richards 70-tal. Jo, han tar, Håkan. Tvivels utan. Förvandlar det till sitt i en hyllning till de alla som inspirerat. Och de är många. Som Tages – Göteborgsbandet på 60-talet som ekar än i amerikanska brödraduo the Lemon Twigs från Long Island på deras senaste album ””A dream is all we know” – där en bild på Danne Larsson (senare Bexér), Göran Lagerberg, Freddie Skantze, Tommy Blom och Anders Töpel fastnar med en bild på den stora bildskärmen alldeles där i början på konserten. Så binder han samma Göteborgsscenen från 60-talet in i 70-talet med Freddie Wadling och Liket Lever in i eran på 80-talet som gav Union Carbide och senare, på 90-talet, Soundtrack of Our Lives med Springsteens New Jersey. Som vore det det mest självklara av alla band.

Det går inte att räkna alla de som passerar revy. Men de är många. Det är storslaget och en inbjudan till Håkan Hellströms fantasivärld.

Och jag tänker: ”Hur kan en grabb med drömmar från Nitaregatan på Ekebäcks höjder göra detta så stort, så vackert, så inkluderande…? Hur har han lyckats väva denna drömska väv att den omfamnar så många…?”. Jag är svaret skyldig, men ler fånigt och låter värmen han ger spridas i min kropp.

För lycklig blir man av Håkan Hellström, om man inte har en synnerligen kallt hjärta närmast format som en sten.

Håkan Hellström är för alla och jag fascineras i kommentarer från vänner på sociala medier – allt från unga till gamla, inbitna hårdrockare till hipsters med säregen smak – som fascineras över den positiva kraft han bär och sprider.

Jo, vill man kan man konstatera att han når många, men inte alla. Ortens kids är inte här, andra generationens svenskar, nyanlända – om jag får göra ett lite fördomsfullt svep – eller de som lyssnar på Ant Wan och Yasin.

Jo, ungarna från förorten fladdrar förbi i bildspelet på de stora skärmarna. Men det är Jens S Jensens klassiska bilder från 70-talets Hammarkullen. Inget hämtat från här och nu.

Men… det dröjer inte länge förrän vi sätter oss i ”En vän med en bil” och en allsång av gigantisk kraft startar. Bandet är på tårna, har börjat hitta sina platser på centrumscenen, vågar sig ut på promenader på de långa bryggorna utan sällskap av Håkan. Blåset, arrat av trumpetaren Tobias Wiklund, är något av det fetaste jag hört på en scen. Arrangemangen i låtarna växlar vackert från skirt till fullt ställ.

Och om jag vid konserterna 2023 saknade förre kapellmästare Stefan Sporsén (som ju hade hängt med sedan starten 2000, men då tackat för sig), gör jag det inte längre. Håkan Hellströms musik har fått en ny dräkt på scen och den klär.

Håkan Hellström själv är en säregen och alldeles fantastisk underhållare. Håller sina drygt 70000 i ett värmande grepp och med ett personligt tilltal. En studentmössa landar på scenen. Han tar på den. En mobiltelefon slängs upp. Han fortsätter sjunga och gör en personlig filmsnutt innan mobilen åter hamnar oss sin ägare. Saker som sker gång efter annan från scen. En interaktivitet mellan artist och publik som är unik.

Efter ”Tro och tvivel” (sjunde låt i setet) hålls ett nytt mellansnack jämför med tidigare konserterna. Han är hos sin mamma på Nitaregatan, om känsligheten hos honom – och henne –, den som har gett den Håkan vi nu har. In kommer ”Vid protesfabrikens stängsel” , ny för den här omgången konserter, innan ”Du kan gå din egen väg” banar väg för en kaotisk och späckad ”Mitt Gullbergs kaj paradis” med LaGaylia Frazier allsångsledare à la Freddie Mercury i fullt ställ. Den glider sedan sömlöst över till ”Gårdakvarnar och skit” , Gaislåten, med IFK-legendaren Torbjörn Nilsson på både skärmen och läktaren.

Så glider Björn Gustafssons poliskonstapel in och gör sitt bästa framträdande av de tre spelningar. ”Fullsatt på Ullevi, ganska ovanligt när en gaisare spelar”, en replik som skapar jubel innan han verbalt ger sig på ”pundargänget från Azalea”. Roligt igen…? Ja, faktiskt. trots att överraskningseffekten är borta.

Det blir refrängen till Gunnar Danielssons ”Som sommaren”, men där jag trodde att den flitigt låtskrivande Göteborgsprofilen skulle dyka upp också på scen blir det en repris på de förra konserterna med Björn Gustafsson på sång, som också följer med på ”En midsommarnattsdröm”.

Och, ja, 13-årige Nisse Hasselgren kommer återigen in och kör ”Nordhemsgatan leder rakt in i himlen”. Nu iklädd en vit t-shirt med texten ”Ta mig till kärlek” och kepsen käckt bakåfram. Och, ja, det är lika rörande vackert. Men visst vågar han nu möta publiken innan på ett sätt han tvekade, överväldigad, första gången.

När Håkan Hellström presentar låten – och Nisse – och frågar om någon i publiken har gått på Nordhemsskolan sträcker jag stolt upp handen. Igen! Precis som tidigare.

Bara stora artister kan upprepa sig utan att det känns som om en repris. Håkan Hellström kan det. Varje kväll har sitt egna tilltal.

Men nu bjuds det också på överraskningar. Med Sarah Klang och Miriam Bryant på andra uppdrag försvann den magin som de skapade med ”Pärlor” respektive ”Nu kan du få mig så lätt” och ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”.

Det blir annat istället.

När Håkan och bandet börjar med ”Bra vibrationer” är det inte bara fullständigt galet (jag lyssnade för övrigt på Göteborgsbandet Svenska Klassikers jazziga balladversion av låten så tidigt som igår morse) utan blir än större med Kikki Danielsson som surprise.

Om det nu skulle ske någon olycka denna fredagen den 13 så var det nu. Kikki Danielsson är inte beredd på en 70000-hövdad publiks entusiasm. Hon saknar inear (ljudsystemet som sitter i örat så att musikerna får återkoppling till vad som spelas på scen) utan har fått två monitorer som ska ge henne ljud. Det fungerar inte alls. Hon kommer efter, tappar tråden och räddas enbart av en leende Håkan Hellström och sin egen rutin. Hon får sedan vilset följa med på ”Försent för Edelweiss”, men gör inte heller här sitt bästa framträdande i livet. Synd. Hennes medverkan är väl tillsammans med Leila K:s gästspel 2017 en av de mest tveksamma under de tolv Ullevikonserter som Håkan hållit.

Men allt är snabbt förlåtet. En kram, en kyss och så går allt vidare. Som livet självt.

In i det på samma gång tämjda och lössläppta, det inrepeterat vilda och galna, som när som helst tillsynes kan gå över styr, men som alltid hamnar på rät köl. Så ”Valborg”, denna vackra hymn med en allsång som alla utom Torbjörn Nilsson och jag sjunger med i. Innan ”Närkontakt av tredje graden” – Steve Spielbergfilmen från 1977 – blir ett mellanspel, eller upphaussning till extranumren.

Det har, utan att det har varit en grov gissning, spekulerats i att Benjamin Ingrosso skulle flygas in efter sin spelning på Bergen. Mycket riktigt. In kommer han – till ett öronbedövande jubel – och får möta sin största publik någonsin. ”Din tid kommer” förvandlas till ett slags Avicii-rus innan Benjamin Ingrosso och Håkan Hellström förenas i en hyllning till visartisten Mats Paulson (som ju värmde upp inför Håkans konserter i Lisebergshallen i december 2002) i en ljuv version av dennes ”Visa vid vindens ängar”. En fin stund med Benjamin Ingrosso på piano och i duett med Håkan.

”Nu kan du få mig så lätt” och ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” får Håkan Hellström klara utan Miriam Bryant och utan den extra touch av extra allt som hon ger låtarna. Så finalen, ”Du är snart där”. Trummisen Labbe Grimelunds komposition som han sökte samarbete med hos fellow Göteborgsmusiker som Soundtrack Of Our Lives utan att få napp. Men med Håkan Hellström blev det en sortilåt som är en av de mest magnifika någonsin.

Ja, Håkan Hellström har gjort det igen. Förundrad sitter jag kvar. Hör hur Elvis Presleys gospel ”If I can dream” klinga ut med bandet vickandes adjö med sin enastående frontman. På skärmen vilar ett citat från Göteborgs vispoet Dan Berglund ”Sjung ni ljusa morgondagar. Sjung!”. Så traditionsenligt Beatles ”Hey Jude”. Publiken lämnar. Håkan dröjer sig kvar. Tackar. Var och en, känns det som. tar upp en mobil. En till. Ger personliga hälsningar. Skriver på någon studentmössa. Lindar en Gaishalsduk runt halsen. Gör ett långt farväl innan han lämnar scenen. För den här gången.

Ps. Allt är så otroligt med de här konserterna. Vad Håkan Hellström gör med oss i publiken och med den här staden. Det är stort, känslosamt och vackert. Men några frågor dröjer sig kvar. Varför riktade ingen uppmärksamhet mot gitarristen Mattias Hellberg som fyllde 52 just denna fredag? Och varför ingen presentation av bandet? Jo, jag vet. Det var ett stort gäng på scenen. Lägg till över 40 personer under scenen i olika roller. Det är en gigantiskt produktion som kostat miljoner att få till stånd. Så, bara bleka reflektioner i det stora hela. Ds.

Håkan Hellström, Ullevi, 13 juni.

Bandet: Tobias Wiklund, trumpet, David Nyström, klaviatur, Finn Björnulfson, slagverk/sång, Labbe Grimelund, trummor, Oscar Wallbom, bas/sång, Mattias Hellberg, gitarr/munspel/sång, Simon Ljungman, gitarr/sång, Nils Berg, saxofon/klaviatur/fiol/sång, LaGaylia Frazier, sång, Annika Granlund, sång och trumpet, Ingela Olsson, sång, och Kerstin Ryhed-Lundin, sång.

Gäster: Kikki Danielsson, Nisse Hasselgren, Björn Gustafsson och Benjamin Ingrosso samt ”Frälsningsarméns blåsorkester” med ”Frälsningsarméns blåsorkester” med Joakim Rolandsson, flöjt och altsax, Lina Lövstrand (flöjter och alt- & barytonsax,, Malin Wättring tenorsaxofon, Jacek Onuszkiewicz, trumpet och flügelhorn, Lennart Grahn, trumpet och flügelhorn,  Elin Andersson, trumpet och flügelhorn, Michele Campo, trombon, Magnus Wiklund, trombon, Ella Wennerberg Wettéus, trombon & bastrombon, och Niclas Rydh, bastrombon och sousafon.

Låtlistan:

1. Intro med temat från Du är snart där
2. Jag har varit i alla städer
3. En vän med en bil
4. Gå för glory
5. Dom där jag kommer ifrån
6. Mitt hjärta är ett jordskred
7. Tro och tvivel
8. Vid protesfabrikens stängsel
9. Du kan gå din egen väg
10. Mitt Gullbergs kaj paradis
11. Gårdakvarnar och skit
12. Refrängen till Som sommaren (Gunnar Danielsson, här med Björn Gustafsson som gäst)
13. En midsommarnattsdröm (med Björn Gustafsson som gäst)
14. Nordhemsgatan leder rakt in i himlen (med Nisse Hasselgren som gäst)
15. När lyktorna tänds
16. Kom igen Lena!
17. Bra vibrationer (med Kikki Danielsson som gäst)
18. För sent för Edelweiss (med Kikki Danielsson som gäst)
19. Det kommer aldrig va över för mig
20. Ramlar
21. Valborg
22. Mellanspel med visning av en scen ur filmen Närkontakt av tredje graden med John Williams Wild signals
23. Din tid kommer (med Benjamin Ingrosso som gäst
24. Visa vid vindens ängar (med Benjamin Ingrosso som gäst)
25. Nu kan du kan få mig så lätt
26. Känn ingen sorg för mig Göteborg
27. Du är snart där