Det händer sig vid den här tiden att Swedish music hall of fame presenterar nya invalda.

Man kan alltid ha sina diskussioner om vem och vilka som ska platsa. Det är ju lite det det handlar om. Men till syvende og sidst är det juryns val av vilka som ska komma in och presentera detta Sveriges eget Hall of fame.

Många är givna. Andra en smula mer ifrågasatta. Men jag är helt övertygad om att valen inte är snutna ur näsan på något som helst vis.

I år har nu artister och band presenterats som Eldkvarn, Refused, Alice Tegnér, Ace Of Base, José González, Lisa Ekdahl och Freddie Wadling. Där den sistnämnde i presentationen nämns med orden ”Han började sin karriär på 1970-talet i punkband som Liket Lever och The Leather Nun, där han blev känd för sin kraftfulla och distinkta röst.” Nå, jag tror inte Lädernunnans grundare och sångare, legendariske Jonas Almquist är så nöjd över att ha tagit ifrån sig sin roll som sångare i sitt band där Freddie Wadling var initialt var basist.

Men som göteborgare får man ändå sitt lystmäte. Ace Of Base, José González och Freddie Wadling är ju ändå frukter av stadens intensivt spretande musikliv och det är väl värt att applådera.

Ändå saknar jag ett band som sedan länge borde ha varit med. Som på 60-talet gick från inte så väl spelande, men som ändå knep förstaplatsen som Västkustens Beatles 1964 till att på kort tid utvecklas till dåtiden mest expansiva, nyfikna och häftigaste band. Ja, i konkurrens med Hep Stars, Shanes med flera. Men snabbt förbi dessa deras konkurrenter i popens ivriga kreativitet från starten till dess bandet lämnade Tages för att utan sångaren Tommy Blom bli Blond.

Tillsammans med producenten Anders ”Henkan” Henriksson (1945–2016) – en producent som även han borde ha premierats i Swedish music hall of fame – skapade Göran Lagerberg, bas/sång, Tommy Blom, sång, Anders Töpel, gitarr/sång, Danne Larsson, gitarr, sång och trummisarna genom åren – Freddie Skantze, Tommy Tausis och Lasse Svensson– musik som framför allt på albumen ”Contrast” och ”Studio” (båda från 1967) var av internationellt snitt. Gruppen var dessutom måna om att bjuda på scenshower med ljus och projiceringar som var långt över det vanliga på den tiden. Lägg till att bandet fortfarande får ses som Sveriges bäst klädda band – hittills.

Soundtrack of Our Lives är ett av många band som påverkats av Tages musik, framför allt kring 1967. När göteborgarna blev invalda i Swedens music hall of fame skrädde sångaren Ebbot Lundberg inte orden när han blev varse att Tages inte fanns bland de invalda. ”Katastrof att Tages inte är med!”, sa han till mig i en intervju med GöteborgDirekt.

Detta var för två år sedan och inte heller i år är Tages invalt i Swedens music hall of fame.

Fortfarande skandal? Jo, jag tycker det. Tages var så mycket mer än sina konkurrenter på 60-talet, hade modet och klivet att utmana popmusikens formel för något mer. Det är fortfarande stort och borde premieras med en plats i detta fina, svenska sällskap.

Hittills invalda i Swedish music hall of fame hittar ni här.