Det är dags för Way out West 2024. Jag har stolt radat upp samtliga festivaler sedan 2007, med undantaget 2013. Sett högt och lågt. Fått minnen för livet och upplevelser raderade från hårddisken, som det plägar att göra när man lever ett rikt och händelsefyllt liv.

Sarah Klang är först ut. Det är ett tag sedan jag såg henne, så det är hög tid nu. Jag brukar stöta på henne i de secondhandbutiker jag går till, men vi känner inte varandra. Det är genom musiken jag är bekant med henne och hennes artisteri. Tidigare har hon varit en okynnig kraft på scen. Men hon har nu balanserat sitt mått på galenskap, är med sitt band bekväma, följsamma och med sin röst välter hon omkull det mest. I mångt och mycket är hon själva sinnebilden av Way out West, som det en gång var. Hennes drömska, suggestiva och ibland hypnotiska americana passar som öppning. Framför allt denna dag med det bästa av väder.

Musiken är utmärkt, låtarna likaså. Men samtidigt så saknar jag berättelserna bakom låtarna. Något som förstärker intrycken av dem. Det är som om hon ingenting har att säga; det tycker jag är synd. Dessutom kan musiken tendera att vandra ut och in i låtarna utan att skapa sin egen vassa egg. Men visst är det fint att hon är så innerligt tacksam att få öppna festivalen.

Jag smiter iväg på the Kills, paret Jamie Hinces och Allison Mossharts sprakande duo. De bjuder på en käftsmäll till rock’n’roll. Själva essensen av genren nedkokat av två hängivna musiker som laddar alla låtar hela tiden. Till förinspelat komp och med gitarr och sång fräser och spottar de som vildkatter och visst blir det god underhållning. Men nog hade det varit mer intensivt och inbjudande på en trängre scen än Linnétältets…? The Kills är rätt och slätt ett klubband.

Sprakande. The Kills fräser och spottar som en vildkatt, men hade passat bäst på en klubbscen. Foto: PETER BIRGERSTAM (stora bilden) och KAI MARTIN

Britten Loyle Carner tar över efter Sarah Klang på det stora fältet nedanför Björngårdsvillan. Den där växelverkan mellan artister, band och framför allt genrer. Från Flamingoscenen till Azalea. Loyle Carner är något av en old schooprappare men till ett jazzigt livebeat. En smula åt Mike Skinner med the Streets-hållet och Sleaford Mods. På samma gång tillbakalutat och med bett. Soft, men engagerat.

På Höjden har festivalen placerat Little Jinder, hon som jag bara för några år sedan såg på Flamingoscenen (läs här!). Då som nu är hon fylld av ursäkter, ett onödigt tvekande om sin förmåga och kapacitet. För hon gör smittande musik, som berör. Det är bara att kika runt på publiken, framför allt de unga kvinnorna, som villigt sjunger och dansar med. Little Jinder är skör, men låtarna starka. Jag önskar att hon kunde stärkas av dem och ge sig själv tillit. Men visst kunde hon ha fått ett bättre ljud en det hon bjöds från start.

Big Thief bjöd ju upp till spelning på Pustervik i veckan. En konsert som jag valde bort. Då ska de ha prövat material sällan spelat och mötte en publik i ett trängre sammanhang än på den stora Flamingoscen. Men de lockade sina horder, som lät sig förföras av larm, skrik och återhållsamhet. För bandet, med sångerskan och gitarristen Adrienne Lenker som frontperson, växlar mellan intensitet, rundgångar och vildsinthet och ett sparsmakat uttryck. Jag fängslas inte riktigt av det och hittar inte in i tjusningen med låtarna.

Franska duon Air gör dagen mest estetiska intryck. Båda vad det gäller musik, scenografi och kostym. När Nicolas Godin and Jean-Benoît Dunckel tillsammans med en trummis bjuder upp och in till sitt album ”Moon safari” , parets debut från 1998, är det både spelglädje, kärlek till detta deras genombrott. Musiken, som det är länge sedan jag lyssnade på, spinner på lågmält intensivt. Det är förtjusande, vackert och både se- och hörbart, trots dagsljuset. Scenografin är som ett tittskåp, inom den väldiga ramen de tre vitklädda musikerna med matchande instrument. Mycket snyggt.

Estetiskt tilltalande. Air bjuder inte bara på musiken från debutalbumet ”Moon safari” utan också på en snyggt tilltalande scenlösning. Foto: PETER BIRGERSTAM och KAI MARTIN (bild på scenen)

PJ Harvey var en konsert som jag såg fram emot. Hon är en scenkonstnär mån om sitt eget uttryck både gällande musiken och det visuella. Det blir aldrig tråkigt, men alltid en utmaning och ständigt fascinerande. Omgiven av sitt tajta, följsamma band – John Parish, gitarr, bas, keyboard, sång med mera, Jean-Marc Butty, trummor och sång, James Johnston, fiol, gitarr, slagverk, keyboard och sång, och basisten Giovanni Ferrario – skapas en intensiv upplevelse. Men också märklig. Det är musik, men också outtalat teater med lite rekvisita utställd på scenen. En fåtölj, ett skrivbord med en stol, där hon manierat sätter sig för att skriva i en anteckningsbok. Hon rör sig koreograferat, sjunger fantastiskt, både avslappnat och intensivt. Musiken och texterna med sina mörka historier spelas upp. Men ibland känns det som om publiken inte finns där. Först i slutet tackar hon och knyter en kontakt hon skulle kunna ha haft tidigare.

Artisteri. Teater eller konsert? Med Polly Jean Harvey vet man inte så noga. Foto: PETER BIRGERSTAM

Avhopp gav Jack White en öppning för inhopp. Han tog det med kraft. Här fanns inga ursäkter. Fullt ställ från början, elva på förstärkarna och ett larm i inledningen som om tidigare Black Sabbath hade gifts samman med Nirvanas grunge. Hade man inte vaknat på festivalen var det hög tid nu. Ogenerat bjöd han publiken på rock stavat med stora bokstäver. Ja, mycket klichéer, men med en glimt i ögat. Och få kan väl svänga sig mellan genrer som han gör. Från ovannämnda mangel till ren honkytonk och tillbaka.

Jo, jag kroknade till slut. Även om underhållningen var god. Men rapporterna meddelade att han gav ”Seven nation army” – alla fotbollsarenors största anthem – som extranummer. Det visar på både humor och smak. Publiken ska ha sitt. Var det någon som saknade Queens of The Stoneage…? Tror inte det. Jack White satte ned foten på sin premiär på Way out West.