Teater:

MANNEN PÅ BRYGGAN

När ”Mannen på bryggan” nu får premiär och väl släpper förtöjningarna från manus till scen sker det i Göteborg. Horace Engdahl, den omstridde ledamoten av Svenska akademien, har varit nära några gånger med denna sin debutpjäs. På uppdrag 2014 av Dramatens teaterchef förre Marie-Louise Ekman skrevs den, inte utan vånda, för att senare stoppas av hennes efterträdare Eirik Stubø. Pjäsen var klar, skulle sättas upp med Johan Rabeus i rollen. Men Metoo hade stormat upp. Pjäsen blev omöjlig på Dramatens scen. Nästa tur till Brunnsgatan 4 i huvudstaden. Då briserade bomben om Kulturprofilen, Jean-Claude Arnoult, vän till Horace Engdahl och i nära samröre med Svenska akademiens inre krets. Arnoult anklagades för våldtäkt och sexuella trakasserier – något han senare dömdes för. Pjäsen blev – om nu en pjäs kan bli det – persona non grata.

Men kontroversiella pjäser om försmådda män – för det är det delvis ”Mannen på bryggan” handlar om – har inte hindrat skådespelaren Eskil Lundgren. Pjäsen fick sin litterära plats i Horace Engdahl roman ”Den sista grisen”. Där hittade den göteborgske skådespelaren den och blev drabbad. Han hade då, förtjänstfullt, gjort August Strindbergs ”En dåres försvarstal” (se där en försmådd man –läs recension här) och letade nytt material.

Kontakt togs med Horace Engdahl och – et voilà – nu har pjäsen tredje gången gillt fått sin verkliga scendebut.

Är det då en kontroversiell pjäs…? Nja. Är det då Horace Engdahl som är det? Nja. Men kanske möjligen. Kanske är det så att avståndet från Stockholms infekterade kulturliv till Göteborg, plus att tiden slipat av kontroverserna, gjort den spelbar.

”Äntligen natt” är inledningen – och också den förlösande starten för Horace Engdahls skrivande av pjäsen, enligt programbladet – som klär av mannen. Han som har haft fest, men som längtat efter att gästerna skulle gå. Men i denna solitära nakenhet är han satt i kontrast till tesen ingen människa är en ö. Han är ensam. Han odlar denna sin ensamhet. Här frodas hans fördomar mot – framför allt – kvinnor. På försmådda mäns vis tuppar han sig i chauvinism. Åtminstone inledningsvis. För han backar. Funderar. Reflekterar.

Till sin hjälp har mannen både de gamla grekiska och romerska filosoferna och författarna. Han spelar genom tiden an på senare intellektuella och snyggt hittar pianisten Pontus Edmar tonen för detta. Ibland Beethoven (som ju också referas till i Horace Engdahls text), ibland stämningsmusik där temat till ”My funny Valentine” sipprar ut för att slutligen framföras i en bräcklig version. Så blir Anita Lindblomschlagern ”Sånt är livet” (Stikkan Andersons text) ”Sånt är svinet”. Uppsluppen självförakt. Ja, ”Mannen på bryggan” saknar inte distans. Den saknar heller inte humor.

Jo, Eskil Lundgren kan sina försmådda män. Han spelar dem rätt upp och ned med dramatisk enfas. Låter texten tala, låter dramaturgins toppar och dalar ge tempot. Här är det i en intensiv halvannan timma. Scenen är lika avskalad som monologen är fulladdad; Nils Hufhults målningar på en gigantiska presenning i fonden; enkel rekvisita: några trädgårdsstolar, en barstol, en pall – och senare en campingstol –, en hink, en rosa respektive ljusblå sjal, ett kors. Och detta kors draperas. Blir till kvinnan som inte längre finns. Blir till ömsint dans för att växla till vulgärt könsumgänge.

Eskil Lundgren når fram och in i den försmådde mannen. Man förstår att man inte förstår honom. Men mannen på bryggan sitter betraktande med ett avstånd till andra och framför allt kvinnor, som inte överbryggas. Som om det inte går. Mer kontroversiellt än så var det inte.

Mannen på bryggan, Pustervik, Göteborg. Premiär 12 maj 2024. Denna recension baserad på föreställningen 19 maj.

Manus: Horace Engdahl.

Bearbetning: Eskil Lundgren.

Regiöga: Björn Melander.

Dekor: Nils Hufhult.

På scen: Eskil Lundgren (skådespelare) och Pontus Edmar (piano och sång).