Musikdramatisk föreställning:

BYEN SOM FORSVANT

!!!!

Narvik Kulturhus.

Publik: Utsålt.

Bäst: Den själ och det hjärta som föreställningen bjuder.

Sämst: Bara två föreställningar – det måste bli mer!

Fråga: Kommer det att fungera att ta denna showen till Sverige…?

Med framgång har Ådalsbandets föreställning ”Eldupphör” fått spridning. Den om skotten i Ådalen i maj 1931, som fått en musikdramatisk dräkt. Ja, den nådde till och med Villa Belparc i Göteborg sommaren 2022 (läs recension här!).

Men det stannade inte där för bandet bördigt i Ådalen med sin dramatiska historia. Vinterfestuka i Narvik, festivalen med beundransvärda 68 år som festlighet i den nordnorska staden, såg, hörd och gillade. Festivalen om med en förfrågan om det inte fanns möjlighet att göra något liknande ”Eldupphör” för Narvik. En utmaning som låtskrivarna och barndomsvännerna Lars Bodén och Tony Naima kanske aningen naivt antog.

Resultatet är nu klart och presenterade vid invigningen av Vinterfestuka 2024 – 122 år efter stadens tillblivelse.

Men… en svensk orkester för att berätta en norska historia? Jo, men det saknar inte sina poänger. Dels för att Ådalsbandet kan sin historia, vet hur att berätta den med fart och initierad fläkt. Man drabbas. Men också för att Narvik är förknippad med Sverige genom malmbanan från Kirunas gruvor till den västliga syskonstadens hamn och vidare ut i världen.

”Byen som forsvant” tar emellertid sitt avstamp i Rombaksbotn. Staden som i hast byggdes upp 1898 när Ofotbanan skulle byggas, alltså den del av malmbanan på den norska sidan, för att möjliggöra malmtransporterna. Plötsligt restes en stad med all vad en stad krävde i form av hus, hotell, restauranger, kägelbana, cirkus (!) och horhus. Men efter fem år var stadens saga all. Narvik tog över. Klart att det går att göra musikdramatik av detta.

Ådalsbandet vill inte göra musikal. ”Eldupphör” är en räcka låtar som berättar sin historia. Ambitionen med ”Byen som forsvant” har varit densamma. Men med starka sångare som Jardar Johansen, Mari Lerberg Fossum och Niko Valkeapää tillsammans med bandet egna Mathilda Lindgren drar ändå det här ditåt. Alla har någon form av musikalkunnande i botten och binder samman storyn med denna deras tradition. Var och en med sin sångs styrka och skönhet.

Inledningsvis är det presentation och välkomnande. Men väl igång får Niko Valkeapää visa sitt kunnande inom jojk. Något som också det har sin poäng, för det var ju här i Sameland som jojken hördes långt innan de kommersiella intressena tog över. I fonden syns vildmarken projicerad, men den tekniken används sparsamt i föreställningen. Istället är det musikens och sångarnas kraft som är i centrum tillsammans med berättelserna baserat på fakta och skrönor i en förening av allvar och humor.

Musiken spänner över det mesta och framförs rockigt ösande, med balladkänsla, countryfeeling eller soulfullt och innerligt när så krävs. Alla de fyra sångarna, samt även Ådalsbandets Lars Bodén, sjunger med själ och hjärta, förutom hisnande fin teknik. Det blir helt enkelt en intensiv kväll som avslutas med den traditionella ”Rombaksvisa”, som snyggt vävts in i föreställningen både som en hommage till Narviks stolta historia och som en given allsångslåt.

Jo, jag är förtjust i det här sättet att berätta historier. Det har blivit alltmer populärt och rektorn i skolan är förstås Stefan Andersson. Men Ådalsbandet har sitt eget uttryck och gör här i samarbete med vännerna i Narvik en historielektion som både tjusar och väcker intresse för mer. Det här borde fler få se och ta del av.

”Byen som forsvant”, Narviks kulturhus. Premiär 8 mars 2024. Spelas även 9 mars.

Av: Tony Naima och Lars Bodén i samarbete med Vinterfestuka.

Regi: Hallvard Holmen

Ljud: Ørjan Eilivsen.

Ljus: Reidar A Richardsen.

Medverkande: Jardar Johansen, sång, Mari Lerberg Fossum, sång, Niko Valkeapää, sång, och Mathilda Lindgren, sång, som också ingår i Ådalsbandet.

Ådalsbandet: Christian Sundeqvist, slagverk, Lars Bodén, gitarr och sång, Stefan Wingefors, klaviatur, dragspel och sång, Patrik Grundström, bas och sång, Josef Eriksson, gitarr och sång, och Tony Niama, gitarr och sång.

Den Uunnværlige Blåserekka: Caroline Thomassen, trombon, Stig Molvær, horn, och Thomas Gjærum, trumpet.