Jag fick ett meddelande från en vän nyligen. Han sökte en svart kostym, för han påstod sig vara i den åldern när en sådan behövdes. Kunde jag hjälpa honom att finna en? undrade han. Jag som gillar att gå och kika – och köpa – secondhandkläder. Det blev en lunchdejt och en promenad genom centrala Göteborg, en titt och en del provande av vad som kunde tänkas passa.

Jo, vi lever i en utmätt tid. I ”vår ålder” gör den sig allt mer påmind. Jag var med på begravningen av Ulf Zackrisson i Viva! förra året. Kai Martin & Stick!:s broderband. Ulf och jag förenade våra tjänster i det som kom att kallas Viva la Stick! med låtarna ”Regnperioden” och ”Vill vara nere (med dig)”, som gav sen singel och framträdande i ”Guldslipsen” 1984.

Han dog förstås alldeles för tidigt, så som man tycker om människor som ger mer än tar.

Men trots vetskapen om den utmätta tiden kommer döden ibland som ett slag. Som om vi sitter med evigheten, oförändrade.

Jag sitter i bilen på väg till Åland när jag slösurfar mig under färden genom det svenska vinterlandskapets kompakta mörker. På Facebook möter jag nyheten som drabbar mig hårt och jag vill inte ens tänka på hur svårt det då är för hans familj: Sverker Stenbäcken har avlidit.

Jag har haft den stora glädjen att följa hans musikaliska värv, framför allt i Bröderna Brothers, där han som broder Rolf vid sidan av scenbröderna Alf (Robert W Ljung) och Ralf (Per Umaerus) – och tidigare Ulph (Anders Öhrn) – med innerliga värme och humor bjöd på musik och underhållning.

Så sent som i december såg jag den nya föreställningen ”Bröderna Brothers i mysrörsbelysning” på Musikens hus. Den gjorde mig lycklig av flera skäl; för att Bröderna Brothers shower har en tendens att göra det sedan bandet drog i gång 1986, att jag åter fick ta del av deras underhållning, men framför allt för att Sverker stod på scen.

2022 hade Bröderna Brothers med kort varsel tvingats ställa in på grund av att Sverker hade insjuknat. Rapporterna gav att det var allvarligt och tiden gick med tystnaden, som den kan göra när någon är sjuk. Så beskedet om att ”Bröderna Brothers i mysrörsbelysning” skulle bli av med premiär 10 december 2023… ja, då kändes det som mörkret förvandlades till ljus. Demonerna hade betvingats. Fel hade jag.

På scen stod en man som visste att det var hans svanesång. Men att inte framträda, att inte spela, att inte underhålla. Nej, det fanns inte.

Visst kunde man ana att han var tärd, men en sjukdom kan ju göra så även då den vänder mot tillfrisknande. Nu var det inte så. Men han svek inte för en sekund sin publik. Bakom sina trummor, där han krängde ned sin långa kropp bakom det som det tycktes för lilla batteriet, svängde det som alltid. För Sverker Stenbäcken hade osviklig groove, en förmåga att hitta något långt över takten som fick Bröderna Brothers musik att bli mer än underhållning. Ja, det gällde förstås även när han spelade andra instrument, som sitt älskade dragspel, där han hittade en varm ton som överensstämde med hans personlighet.

Minnets bildkavalkad. Tack Sverker! (Bilder från shower över de senaste tio åren.) Foto: KAI MARTIN

Nej, jag var inte nära vän med Sverker. Men mötte honom ofta. Han var en mild man med, som jag upplevde det, ett varmt och ömt hjärta. Han behövde inga stora gester, ingen halsstarrighet. Han förlitade sig på lågmäldheten.

Så var han en självklar del i Bröderna Brothers, som bjöd precis på en sådan underhållning. Klurig, rolig, underfundig, kärleksfull, innerlig; aldrig förhävande eller i elakheter.

Bröderna Brothers har förstås gjort en hommage till sin broder, skriven i sorg, saknad och kärlek: ”Lille storebror”. Den kan ni höra här.

Vila i frid, Sverker, och tack för allt. Min djupaste omtanke till familjen och till Bröderna Brothers.