Konsert:

JUL MED FRANSKA TRION

!!!

Pustervik, Göteborg.

Publik: Fullsatt, cirka 900 personer.

Bäst: ”Är det konstigt” – episk, sorglig.

Sämst: En mer stringent och kortare konsert hade varit tipp topp.

Fråga: Hur blir Franska Trions jul…?

Med albumet ”Våra mest älskade julsånger” (2011) satte Franska Trion på något vis standarden för både sin och sin publiks jultradition. Med gruppens perpetuum mobile, låtskrivaren, pianisten och sångaren Matti Ollikainen som ackompanjatör, kapellmästare och låtskrivare i Alana Ayckbourns pjäs ”En fröjdefull jul” (recension här!) på Göteborgs stadsteater i december 2015 förstärktes lieringen mellan Franska Trion och jul.

Men Göteborgsgruppen är fjärran den glittrigt kolorerade versionen som amerikanske musiker ägnat sig från Bing Crosby och framåt. Oavsett om det handlar om traditionell julmusik, så som vi känner den här i Sverige eller om det är Franska Trions egenhändigt komponerade musik är det framfört med sorgkant med fransiga ramar.

Med Matti Ollikainen öppnas ett mörker, en dörr som blottar tragedi, ensamhet, fylla och trasighet. Inte alls på det lätt romantiska vis som i ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton” – Tage Danielssons och Per Åhlins varma tecknade film, som blivit tradition för så många svenskar sedan den första gången visades 1975.

Matti Ollikainens fattigkvarter är vibrerande i kölden, som går in i själen.

I ”Jul med Franska Trion” – turnén de traditionellt kör i december” – finns julen närvarande, men inte nödvändigtvis. Visst inleder man med ”Nu tändas tusen juleljus” och emellanåt interfolieras låtar som ”Oh helga natt” (fantastiskt entusiatisk allsång där alla vill övertrumfa varandra) och ”Nej, se det snöar”. Och nog kunde gruppen famna detta sitt julalbum från 2011, men väljer och vrakar bland musiken de flitigt gjort sedan albumdebuten ”Gnistorna frestade oss” 2005.

Ja, Matti Ollikainens kantiga, attackerande pianospel är i förgrunden tillsammans med hans skeva, uttrycksfulla sång. Den som gör varje textrad en tjänst och skapar en tydlighet i de bluesiga temata, som de är färgade av. Viktor Turegård, kontrabas, och Christopher Cantillo med sitt vackra Gene Crupa-liknande trumset är bländande musiker, som följsamt och lekfullt ackompanjerar Matti Ollikainens humör och inspiration för dagen.

Jag är på den sista av två på Pustervik (16/12), som också är den sista av totalt nio i december av ”Jul med Franska Trion”. Men det som kunde ha blivit en urladdning, blir ”bara” bra. Som om bandet inte riktigt orkar det där extra. Gott så, ändå.