Göteborg har mycket men inte allt. Emellanåt blir det så att jag är tvungen att styra kosan nordost till huvudstaden. Som nu. Utställningarna med Laurie Anderson och David Bowie sjöng på sista versen (gick ner 3 september) och jag insåg att jag en aningen brådstörtat var tvungen att skicka iväg mig på en kortare tur och retur.

Jag bokar resan. Jag bokar hotellet. Upp onsdag. Ner torsdag. Jag köper biljett på Moderna för Laurie Anderson-äventyret på onsdagen. Bowie för bli torsdagens drabbning innan hemfärden. Jag hittar ett hyfsat billigt boende på Generator på Torsgatan, en nätt promenad från Centralen. Jag kommer ha allt inom stegs avstånd. Det blir perfekt.

Jag klär mig som en city man: mina grå byxor med vita ränder, Les Deux, inhandlade på Herragagaudurin, Reykjavik i somras, den svarta, kortärmade pikén, Cavin Klein, Röda korset i Ystad från loppisresan sommaren 2017, utanpåskjortan, Oscar Jacobson, Hede outlet förra sommaren, Stetsonkepsen inhandlad på Ströms på rea för några veckor sedan, samt Ballyskorna, Blå kors i Ølstykke i somras. Redo för storstan.

Jag checkar in. Får min enmanshytt direkt, som visar sig vara rymlig men torftig. Det är ett vandrarhem vi pratar om. Går ut på stan, tar omedelbart sikte mot Skeppsholmen och Moderna museet. Vädret är mulet, grått, men håller sig i schack.

In i Laurie Andersons själ, tankar och universum. Foto: KAI MARTIN

”Looking into a mirror sideways” är en resa in i Laurie Anderson liv, in i hennes själ, i hennes historia – diktad eller sann –, ut i hennes filosofisk resa, i hennes engagemang med politisk klang och hennes musik. Det är en väl tilltagen utställning som ska ta sin tid i anspråk att se. Man behöver smälta intrycken, andas in tankar och idéer, försöka förstå, förundras.

Jag gillar det. Det är en artist som tänker utanför boxen, men som också ogenerat reser inåt för att presentera det för en häpen åskådare. Det är släktskrönor som senare får en förklaring. Det är en tredimensionell resa ut i rymden (det tog modiga nära tre kvart att få ett av de fyra sätena), det är en kudde att vila huvudet mot, det är Ingemar Bergman-citat, det är ljud, skriven dialog med maken Lou Reed och det är Guantánamofången Muhammed el Gharani, den yngste fången, nu statslös, som utsattes för grovt av övervåld från USA-regimens sida. Han medverkar i verket ”Habeas Corpus”, där han som en talande skulptur får berätta sin historia.

Ja, det är tvära kast. Det är svindlande. Och en tankeväckande utställning utanför det mesta som går att se.

Flanören från Göteborg i huvudstaden. Foto: KAI MARTIN

Att omfamnas så totalt av en utställning, där man nästan hållit andan, gör en mätt och omtumlad. När jag kommer ut drar jag några djupa andetag. Väljer bort Moderna museets andra möjligheter. Väljer bort den lunch som redan är sen. Jag är rätt och slätt inte hungrig.

Jag går in mot city, korsar Kungsträdgården, kikar upp mot scenen där Kai Martin & Stick! spelade i juli 2016 under Punkfesten, en gala med lite band där vi definitivt stack ut (skrev om det äventyret här!). Tänker på Baseballigan, Stockholmspoliserna från vaktdistrikt 1 på Norrmalm, som trakasserade och med övervåld skulle skipa rättvisa och lag och ordning i Stockholm i början på 80-talet. Det gäng jag såg en sömndrucken morgon i slutet av oktober 1982 när Kai Martin & Stick! varit i Finland och spelat, kommit av färjan och jag satt och väntade i Kungsträdgården. Jag ser hur de med fart, iklädda sina baseballkepsar, kommer ned från Lantmätarbacken och omedelbart går fram till en strosande kille med en bok i handen för att visitera honom. De fick inget napp då. Men jag inspirerade till ”Det förbjudna landet”, som jag skrev då jag kom hem och senare hamnade på vårt tredje album ”Simmarna” (1983).

Jag går upp för den vägen som de kom, nu nära 41 år senare och går Västra Trädgårdsgatan ner mot Hamngatan. Längre ner hör jag ett gräl… fel, ser och hör ett missbrukarpar som stormar, försonas och stormar igen. Olyckliga satar.

Jag viker av upp mot Sergels torg och tänker: jag har tid, kanske ska jag se Bowieutställningen nu…?

Bowie på bild. ”Bowie by Sukita – from London to Japan” visar David Bowie ur fotografen Masayoshi Sukitas perspektiv från tidigt 70-tal in i det nya millenniet. Foto: KAI MARTIN

Jag chansar och frågar, efter att ha tagit rulltrapporna den modiga färden upp till femte våningen. Receptionisten säger, då jag frågar om jag kan skifta min bokningstid 11.00 på torsdag till nu som nu är, att det egentligen inte går, men ok…

Jag tackar ödmjukt för det och slipper klämmas mellan tidssköldarna utställning–tåg.

Masayoshi Sukitas bilder fascinerar. Berättelsen likaså. Hur han, född 1938, efter kriget blir uppslukad av popmusiken och den amerikanska ungdomskulturen. Utan att kunna språket hamnar i London 1972 för att fotografera Marc Bolan, upptäcker på samma gång David Bowie, ser en konsert och ber att få fotografera honom. Utan att kommunicera talmässigt med varandra uppstår en konstnärlig kemi under första fotosejouren, som kommer bli oändligt många fler.

Han följer en artist som kliver in och ut ur sina alter egon. Spelar med, förstärker, förstår och skapar en närgångenhet med sin kamera och sina bilder som är närmast hudlös. Han lyckas också närvara som ett seende, osynligt öga och fånga en privat David Bowie, avslappnad, fri från choser och poserande.

Det är en hisnande resa man får göra. Men Kulturhuset skapar inte riktigt den intimitet som krävs för att helt skärma av bilderna och ge dem rättmätigt fokus. Ändå är ”Bowie by Sukita – from London to Japan” en resa tillbaka till 70-talets tidiga, expansiva år då gränser försköts och möjligheter öppnandes för vad som var möjligt av det omöjliga; hur David Bowie så sinnrikt förenad sina tusen och en influenser för sina karaktärer och sin musik. Sukita fångar med sitt känsliga kameraöga detta aldrig sinande flöde från en artist som, trots att han har gått ur tiden, aldrig upphör att fascinera.

Jag smiter ut för en bit mat. Träffar på folk från Göteborg. Smiter in på Downtown Camper by Scandic för en grillad entrecote och ett glas vin, som blir två, efterrätt och kaffe. En dyr stund. Men jag njuter av både mat och stillheten innan jag bryter upp, går till Åhléns och Systembolaget.

Pernilla Andersson och män i hatt och keps. Foto: KAI MARTIN

Steget från David Bowie – och Laurie Anderson – till Pernilla Andersson är måhända långt. Åtminstone artistiskt. Men från Kulturhusets femte våning är det bara att kliva ut på terrassen för att få sig en gnutta utmärkt underhållning. Jag har följt hennes i 24 år, är förtjust i hennes tilltal som scenartist och tycker att hon har en sällsynt förmåga att göra avtryck med sin musik i radion. Hon är en hårt arbetande artist, kompositör, arrangör och producent. Men hon har också en förmåga att göra sin konserter till något allmängiltigt privat. Hennes berättelser om sina låtar blir också en inblick i kärlek, liv och död, som famnar kärleken till hennes far Kent Andersson och hans resa in i Alzheimersoch senare död. Det blir turnéminnen, skilsmässa, allvar och humor under denna nära nog uppsluppna men närvarande timme, som dessutom inkluderar fina hyllningar till bandmedlemmarna: Fredrik Rönnqvist, hennes trogne följeslagare sedan mitten av 90-talet, trummisen Mikael Häggström och basisten Jerker Odelholm. Den förstnämnde fyller denna dag 50 år och föräras en Borsalino. En självklar prydnad för en man som har vett att klä sig synnerligen elegant och gärna bär hatt på scen. Men… de två i rytmsektionen har också nyligen firat sina 50 år och då det dessutom är turnéavslut får även de var sin Borsalino.

Jag har på förhand fått reda på denna överraskning och vi extranumret ger jag inte bara Pernilla en Ripasso utan också en finöl till Fredrik och två burkar Göteborgsöl till Mikael och Jerker. Som tack för musiken. Som tack för platsen på gästlistan, där jag också kunde få med vännen Niklas Hjulström; han och jag firar 40 år som vänner i år. Svindlande.

Han och jag tar några glas vin efter konserten. Samtalar om livet. Vad de gett i uppför- och utförslöpor. Tiden pockar på uppmärksamhet. Vi skiljs åt. Jag går till hotellet för några timmars sömn.

Farvälpromenad. Foto: KAI MARTIN

Det fanns en tid då Stockholm var mina drömmars stad. Pappa kom därifrån. Farmor och farfar levde där. 1973 träffade jag min kärlek, som bodde där, i Gamla stans gränder. jag läste Per Anders Fogelströms romansvit. Sveptes med i romantiken och historiken. Med tiden har barndomens och ungdomens tjusning mattats av. Jag ser en stad som är sliten, trött och med invånare som jäktar för vad…

Jag vaknar, kikar ut ur fönstret där kontoret mitt emot håller på att starta verksamheten. Min morgontoalett görs, jag packar ihop, klär mig, skiftar från Cavin Klein till en svart H&M-skjorta med vita prickar, byter kalsonger, men i övrigt håller stassen från igår. Jag pressar ned mina plågade fötter i Ballyskorna. De kommer bli bra, men utsidan av stortårna kämpar och bjuder på blåsor. Ned i frukostmatsalen, beställer en burrito och en kaffe samt juice. Knôr mig ned vid ett bord som en ensam, ung kvinna ockuperar. Frågar förstås innan. Mackan sväller i munnen, kaffet smakar så där, juicen är frisk. Lämnar en tredjedel av mackan, plockar undan efter mig och tar hissen upp till rummet, borstar tänderna, tar min ryggsäck och lämnar min tillfälliga boning för att checka ut.

Solen värmer. Utanpåskjortan får vila i ryggsäcken. Jag går ut mot höger, går längs med Torsgatan och tänker Monopol. Passerar Bonnierskrapan och funderar på mina osläckta författardrömmar. Går upp mot Sankt Eriksplan, promenerar längs med Odengatan, smiter in på Myrorna på Norrtullsgatan, fortsätter ned mot Odenplan och Sveagatan. Till Hötorget, går till NK, lånar toaletterna högst upp, går genom herravdelningen på andra våningen och ut igen. Dödar tid så pass mycket att jag bara har en halvtimme kvar innan tåget ska gå. Det kommer. Det går. Jag är en passagerare på väg hem.