Att tiden rusar vet alla som är äldre. Ett år passerar för att snart följas av nästa. När José González på Way out West väljer att spela hela debutalbumet ”Veneer” är det för att uppmärksamma plattan 20-årsjubileum. Jag minns det som igår. Han är först ut denna Way out West 2023:s sista dag och Linnétältet är fullt av fokuserade lyssnare. För José González kräver sitt öra, sin uppmärksamhet. Denne timide göteborgare är en musiker bedrägligt utan åthävor. Som om det han gör inte är speciellt märkvärdigt. Det är det. Förutom den sparksmakade, ekvilibristiska gitarrtekniken och den lågmälda sången, som vackert gifter sig med varandra, besitter han en intensiv groove. Ensam på scen får han musiken att svänga. Han väljer inte att köra ”Veneer” från första spåret ”Slowmoves” till det sista: ”Broken arrows”. Live får albumet en annan karaktär och ordning, sin egen dynamik. Det är smart. Publikens förväntningar på att få höra ”Heartbeats”, the Knife-tolkningen, kan få spelningen att kantra om den placeras redan som låt nummer fyra.

José González är ödmjukt förtjust inför spelningen och publikens bifall. Men hans fokus är också intensivt total, som om han går in i själv för att bli ett med sitt instrument, röst och låt. ”Veneer” är José González album i ensamt mak, förutom ett gästspel av trumpetaren Stefan Sporsén, som gästar på ”Broken arrows”, och gitarrteknikern Jesper (sorry, tappade efternamnet) som vackert skuggar på körsång i enstaka låtar.

Man kan, om man vill, hitta influenser från Nick Drake eller Simon & Garfunkels mest lågmälda stunder. Men José González är främst sig själv, en musiker och låtskrivare med stark integritet som också präglar hans konserter.

”Veneer” är ett kort album på knappt 31 minuter. Det gör ju ingen konsert. Smart fyller han med sedvanligt snygga covers, som Joy Divisions ”Love will tar us apart”, Kylie Minogues ”Hand on your heart” och Massive Attacks ”Teardrops”, låtar som han skickligt omfamnar som vore de hans egenskrivna. Precis som med Junips – indiebandet som José González ingår i – ”Line of fire”. Låtar som följs av ”Leafs off/cave” och ”Tjomme”, sololåtarna från José González som avslutar en varm, innerlig konsert. Ånyo inleds Way out West sin dag med en stark artist som fyller mina sinnen. Först ut Sara Parkman i torsdag (läs här!). Sedan Maja Francis (läs här!). Och nu José González (läs nu!).

Sparsmakat koncentrerat och intensivt. José González inledde dag tre på Way out West på bäst sätt. Foto: KAI MARTIN

Förra året ingick Cherrie i Kalasturnéns artistpaket. På Bananpiren fick man henne i närbild (skrev om det här). Hudlöst, men intensiv. Cherrie skriver om det som är nära, vänner som far illa, hjärtan som krossas. killar som är korkade. Hon är både biktmor och en uppmuntrande syster för fallna att resa sig. Hon har gästat Way out West tidigare, som 2019 då ett formidabelt ösregn kom spelningen att brytas 20 minuter. Nu, som då, på Azaleas scen är det ingenting som kan hindra henne. Hon är svalt intensiv, lika moderlig (eller kanske snarare systerlig) mot sin publik och bjuder på en stabil spelning. Men samtidigt kanske det är dags att byta formatet på scen mot något annat. Mer autentisk musik, mindre förinspelat. Det är både hon och hennes musik värd.

Katie Gavin, sång, Josette Maskin, gitarr, och Naomi McPherson, keyboard/gitarr, är den dynamiska trion som i sak utgör LA-bandet Muna. Med övriga bandmedlemmar – bas och trummor – försitter de inte chansen att ta scenen i besiktning. Det är intensivt från start med stark utstrålning. Hade jag inte sett glädjen i den här trion kvinnors ansikten hade jag klassat det som något slags emopop. Nu blir det mindre genrebestämt, men i längden också aningen tradigt.

Snail Mails namn är suveränt. Men jag önskar att musiken vore lika lekfull. Amerikanskan Lindsey Jordans indierocksoloprojekt hamnar i en upprepande fålla och kommer aldrig ur. Där slocknar också mitt intresse. Åtminstone beträffande det jag ser och hör från scen. Upplevelsen är att jag har hört och sett det bättre förr.

Kelela är ingen duvunge. Kanske tur det. För den amerikanska sångerskan för en kamp mot en glest sammansatt publik och en scen där Viagra Boys instrument pliktskyldigt döljts av svarta skynken. Utan någon vidare backdrop blir detta hennes framträdande närmast sorgligt och inte mycket för att göra sin röst hörd. Men med självförtroende, en smula kaxighet och just en röst som låter sig höras blir det ändå intressant. Samtidigt börjar jag försiktigt spy på alla dessa USB-artister, som av tusen och en skäl (kanske främst ekonomiska) framträder med förinspelat. Som här med allt komp. Det blir trist.

The Smiths-gitarristen Johnny Marr var en scen bokning till way out West i år och lika snar att boka av. Med kort varsel fick Dungen hoppa in. Bandet som i torsdags gästade Stay out West fick nu göra en väsentlig större, andra spelning på kort tid. Det är ju ett gäng rutinerade och ytterst kompetenta musiker med Gustav Ejstejs i spetsen, så den saken löstes med bravur. Precis som rapporterna gav från Pusterviksspelningen inledde de smått överraskande med ett intensivt friformjazzbröt för att efter ett antal minuter bryta ut i den ljuva svenska progressiva musiken som är deras signum. Med foten i Bo Hanssons musikaliska värld från 70-talet hittar de sin egen musikaliska stig, som är både fascinerande och intagande.

Stabila ersättare. Dungen fick rycka ut när Johnny Marr ställde in. Foto: KAI MARTIN och PETER BIRGERSTAM (närbild)

Stockholmsslynglarna i Viagra Boys vet hur att ställa fullt ställ på scen. Ogenerade bjuder bandet omedelbart upp till sveklöst röj och är förmodligen ett av Sveriges mest underhållande band just nu. Den fulltatuerade sångaren Sebastian Murphy är i klass med Hives Howlin’ Pelle och Bob Hunds Thomas Öberg. Oförskämd, men med ett inställsamt smil i mungipan så att man skrattar istället för att bli förbannad. Bandet är tungt malande, blixtrande effektiv i sin punkosande rock. Här landar avantgarde granne med Devo och saxofonisten Oskar Carls friformsjazz i den musikaliska mixen glädjer mig extra, förutom att den får utrymme. Han är en sann arvtagare till Kai Martin & Stick!-saxofonisten Gomer Explensch. Excentrisk och briljant i samma andetag.

Fullt ös. Viagra Boys står på från start. Foto: PETER BIRGERSTAM

Jag nämnde gällande Muna och Snail Mail att jag hade hört det både bättre och roligare förr. Sak samma med Sam Fender. Inledningsvis låter det som något härtappat från the Strokes dagar, men som något band ihopsatt för ett bröllop. Kompetent, men i längden allt mer opersonligt. Som för att skydda mig från fler intryck låter jag öronen vila och går därifrån.

Kanske börjar orken ta ut sin rätt. Intrycken också. Man manglas ju rätt intensivt av det mesta musikstilar och upplevelser under en tredagarsfestival. Så när hypade Boygenius – suveränt namn – med trion Julien Baker, Phoebe Bridgers och Lucy Dacus är jag en smula stukad för stunden. Från håll inser jag att tjejernas musik är värd på ett och två öron. Att dessutom paradera in till This Lizzys ”Boys are back in town” är ju genialt. Men visst hade Boygenius mått bättre av en sittande publik i ett mer intimt format än på Way out Wests Azaleascen…? Och visst hade bandet passat bättre de första åren av Way out West då americana vilade över lägerelden och Fleet Foxes stämmor höll hov…? (Jo, jag vet att Boygenius bildades 2018.)

Under Boygenius spelning kom det regn som hotat hela kvällen. Det blev mer och mer intensivt för att lagom till Håkan Hellströms finalspelning på festivalen. Men mer om det i en annan text (läs här!).