Arnaldur Indriðason: Tyst som muren (Norstedts)

Få kan väl som islänningen Arnaldur Indriðason långsamt väva en väv av intriger som tätnar allt eftersom. Han behöver inte 500 sidor för att skapa läsvärd stämning. Han balanserar ord och meningar med försiktighet. Binder samman dåtid med nutid, personliga intriger med utredningsarbete. Sedan några romaner tillbaka är det pensionerande kriminalaren Konráð Arnaldur Indriðason har som huvudperson. Nu hamnar denne i händelsernas centrum när ett skelett kommer upp i dagens ljus då en vägg i ett hus rivs. Med tålamod driver han fallet, som han inte alls har att göra med egentligen, framåt och finner kopplingarna bakåt för att hitta lösningen. Jag vet inte om det hjälper att jag har varit på Island, men med kartan i hand förhöjs läsvärdet och syn- och luktintrycken spetsas. ”Tyst som muren” är en utmärkt, lågt drivande kriminalroman, som behåller greppet från start till mål.

Randi Olausson: Jag glömmer att glömma Alltet

Martin Stenmarck gjorde 2017 en gripande musikalisk föreställning om hur det var att växa upp som en i en diger barnaskara. Hur det var att följa en nyckfull mor, som rev upp bopålarna för nästa plats.”Syskonkärlek – räkna med bråk” var långt från ”Ladies night” och ”Las Vegas”. Randi Olausson är Martin Stenmarcks storasyster., mammans förstfödda, och ”Jag glömmer att glömma Alltet” är hennes debut som författare. Det är en lätt klädd självbiografi där syskonens (och andras) namn blivit utbytta. Kanske är också vissa händelser omskrivna. Men… hennes partsinlaga är viktigt för att göra ett krossat krus helt. Randi Olaussons version av sin uppväxt är intakt ur hennes synvinkel – och gripande. Det här är en bok som var tvungen att skrivas. Hon är i symbios med sin mamma, som hela tiden utmanar barnet, ungdomen, den unga kvinnan Randi. Växelvis kärlek och ratande. Randi Olausson i sin tur följer sin mor i hennes fotspår för att övertyga henne om att hon duger. Precis som hon försöker med sin pappa. Ja, de män som kliver in i faderns ställe när mamma byter partner eller de män som en ung vuxen Randi Olausson möter. Ett soundtrack följer denna hennes väg, låtarna finns beskrivna i boken precis som alla de adresser hon levet på. Det är en på samma gång plågsamt uppriktig bok, som en förfärande livsskildring. Den är inte i alla delar välkomponerad, men desto mer drabbande. Ett livsöde där övergrepp, misshandel och missbruk följer i kärlekens spår. Vad jag förstår är Randi Olausson på gång med en uppföljare. Den om livet efter mammans allt för tidiga död. Jag misstänker att jag kommer läsa den med samma fascination, som ”Jag glömmer att glömma Alltet”.

Klas Ekman: Kusinen (Bookmark)

Journalistkollegan Klas Ekman har gått en lång väg från juvenil praktikant på GT över till arbetet som respekterad reporter på Svenska Dagbladet och Café. Med sin debutroman ”De kapabla” (2020) bjöd han på en spänningsroman av rang och fick välförtjänt priset som ”Årets deckardebut” 2021. Någon egentlig deckarförfattare skulle jag inte säga att Klas Ekman är. Men spänning kan han och skriva en bra story är han definitivt kapabel till. Med ”Kusinen” låter han handlingen återigen utspela sig i något man skulle kunna definiera som en normal miljö. Med olika skeende drivs intrigen snabbt vidare. Från att ha haft Stockholm med omnejd som spelplan i debuten är det nu Göteborg och Onsalahalvön, som kulisser. Fanny, blir både arbetslös och dumpad på en gång. Hennes rika mamma ser på henne som helt misslyckad. Kusinen, den framgångsrika Ulrika, blir räddningen. Klas Ekmans ironiska och dämpade humor slår snyggt igenom utan att bli gäll. Hans öga för miljöer skapar bilder, som vore allt möjligt. Till detta har han sinne för dramatik. Även i ”Kusinen” blir huvudrollsinnehavaren kapabel i en serie förvecklingar, som inte ska avslöjas, men som under gång kan anas.

Kire Nilsson: Naturens drottning (Lava förlag)

Ja, jag vet. Kire Nilssons debut ”Naturens drottning” kom för ett år sedan. Jag läste den då, men fick aldrig tid att skriva om den. Hög tid nu, alltså. För den forne Ladomir- och Mazola Party-sångaren, nu mer delägare i Musikens hus i Göteborg, har länge drömt om att skriva. Plitat ned, förkastat. Börjat om. Ratat. Med ”Naturens drottning” blev det måhända en sen debut (han var 56 år då den publicerades), men inte desto mindre en alldeles fantastisk roman. Det är en hissnande resa genom tid och rum med emancipation och kvinnor i centrum samt mäns tillkortakommande med våld och sprit som lösning. Från ett trolskt 1800-tal till ett nu med the Cure som musikaliskt soundtrack. Kire Nilsson sparar inte på fantasin, spänner bågen i denna väl författade – och spännande – bok. I min värld är ”Naturens drottning” i paritet med Carl-Johan Vallgrens fantastiska ”Den vidunderliga kärlekens historia”. Gränslös, lekande, dramatisk och driven. En bok att läsa med iver. Igen och igen.