Konsert:

ERIC GADD

!!!

Villa Belparc, Göteborg.

Publik: 411.

Bäst: Eric Gadds chosefria förhållningssätt till publiken.

Sämst: Den avmätta responsen på delar av publiken låtönskemål.

Fråga: Vad hade hänt om även en trummis fått vara med och leka…?

Han har ju haft en svindlande karriär, Eric Gadd. Sedan 1987 med den smittande, vibrerande ”Ett ensamt hjerta”, där han landade Prince-funk i folkhemmet med en kaxig ton och svängig attityd. Han har sedan dess växlat språk några gången, men osvikligt bjudit på en uppsjö hits genom karriären.

Han fick tidigt titeln svensk soulkung. Men speciellt ensam på sin tron är han inte längre. Efter millennieskiftet har han utmanats rejält, men också inspirerats. Så kan man, exempelvis, i hans nya material höra hur han plockat upp Kaahs lekfulla funk och soul tillsammans med både amerikansk och svensk r’n’b.

Att han vill vara uppdaterad och göra music med cred är tydligt i den musik han presenterat på senaste albumet ”Vykort från 2000-talet”, en samling låtar både präglade och skrivna på den här sidan millenniet.

Eric Gadd söker utmaningar, men är samtidigt tillbakalutad i det han gör. Visst, 2018 slog han på stort med showen ”OMG med Eric Gadd” på Hamburger Börs i Stockholm (recension från den här). Och, ja, hans musik klarade snygg att växa med större musikaliska muskler och med showens inramning i form av storband och dans. Men Eric Gadd har under karriären visat att hans scenkonst kan spänna från det lilla till det stora formatet – utan att han för en sekund förlorar det funkiga svänget som blivit synonymt med hans musik precis som hans falsettsång.

På Villa Belparc är det avklätt på scen. Ja, jo, Eric Gadd sviker inte med sin extravaganta utstyrsel. En mönsterexotisk mjukdräkt. Men arrangemangsmässigt är det han på elgitarr, akustisk gitarr och sång tillsammans med Sven Lindvall, bas, och Daniel Fridell, keyboard. Lite rytmer och möjlighet till autotune från den bredvidstående datorn adderar soundet. Men också låtlistan, som Eric Gadd påstår sig hämta lite spontant.

Hur som med det. Det blir en lekfull afton med en Eric Gadd som är snabb att bjuda in publiken till sång, berömma den för det och sedan spela gammalt och nytt. Det är avslappnat, stjärtdansandet får bänkraderna att vibrera och med givna favoriter är det också lätt att utmana publiken med nyskrivet material, som fina ”Stay away från mig”.

Eric Gadd är trygg i sin roll som funkcroonande entertainer. Berättar stories om låtarnas uppkomst, blir personlig utan att bli allt för personlig. Men… så uppstår en märklig stund när han bjuder in Cornelia Sojdelius för en duett, en låt ur det gemensamma projektet Moonlet – sprunget ur ledan under pandemin –, men utan att med ett ord berätta att det är hans hustru. Ingen snabb kyss på scen. Ingenting. Hmm…

Men det är parentesen i en konsert som fortsatt lattjar sig fram. Falsettallsång, tonarts- och taktbyten, snabba instruktioner till medmusikerna. Allt gjort med en förtjusande lätthet. Men det ger eller inte intryck av en i minnet bestående konsert.