Sevärda premiärer. Brasilianska ”I’m still here” är drabbande baserad på verklighet. Österrikiska ”Påfågeln – hyr en vän” iskall komedi med ett komplett galet slut. Foto: PRESSBILDER
I’M STILL HERE
!!!!
Brasiliens Oscarsbidrag är en hissnande tidsresa. Omsorgsfullt och skickligt berättad, som slungas man tillbaka till tidiga 1970-talets Brasilien när militärdiktaturens förlamat landet. Det är växelverkan mellan ”privata” filmklipp i kodachrome och scener hos Rubens och Eunice Paivas familj, deras barn, lekkamrater och vänner. Ett sorglöst liv med närheten till stranden, beach volleyboll, bad, sol. han som lämnat politiken för en civil karriär. Hon som gett upp universitetstjänsten för sin roll som hemmafru för mannen och den barnrika familjen. Men solen som lyser över kärleken i denna så ljuva relation blir snabbt ett obarmhärtigt ljus när militären griper Rubens för påstådd politisk aktiviteten mot juntaregimen. Han försvinner. Näst äldsta dottern och Eunice grips också för att förhöras om kännedom om faderns/mannens politiska aktivitet. En tätt förenad familj krackelerar i rädsla, oro och okunskap. Mor och dotter släpps. Men med mannen som ensam ansvarig för familjens ekonomi stannar pengarna på banken. Utan dödsattest inget arv. Eunice tvingas flytta familjen från Rio de Janeiro och det tidigare sorglösa livet till Sao Paulo för att återinträda i universitetsvärlden. Nära 50 år gammal blir hon färdig jurist med inriktning mot urinvånarnas juridiska rättigheter.
Det är en drabbande historia. Dessvärre sann.”I’m still here” (varför har man inte översatt den brasilianska titeln till svenska…?) är baserad på sonen Marcelo Rubens Paivas självbiografi. Filmen är en sorglig historia kantad av en Kafkavärld där en räddhågsen militärjunta styr ett land rätt ned i diket. Så många som drabbades av en grym orättvisa, precis som familjen Paivas.
”I’m still here” (brasiliansk titel ”Ainda Estou Aqui”, premiär 21 mars 2025.
Regi: Walter Salles.
Manus: Murilo Hauser och Heitor Lorega baserad på Marcelo Rubens Paivas självbiografi ”Ainda Estou Aqui” (2015).
Foto: Adrian Teijido.
Klippning: Affonso Gonçalves.
Musik: Warren Ellis.
I rollerna: Fernanda Torres (Eunice Paiva), Fernanda Montenegro (Eunice Paiva som gammal), Selton Mello (Rubens Paiva), Valtentina Herszage (Veroca), Maria Manoella (Veroca som äldre), Bárbara Luz (Nalu), Gabriela Carneiro da Cunha (Nalu som äldreGuilher), Luiza Kosovski (Eliana), Marjorie Estiano (Eliana som äldre), Guilherme Silveira (Marcelo), Antonio Saboia (Marcelo som äldre) med flera.
PÅFÅGELN – HYR EN VÄN
!!!
Matthias driver tillsammans med en kollega ett företag som hyr väntjänster i Wien. Saknar du sällskap till operan, konserten eller konstutställningen…? Hyr in någon som kan kallprata initierat, agera som ställföreträdande pojkvän. Ska du på visning av en exklusiv lägenhet där endast par är godkända som köpare kontakta Matthias, som inhyrd försöker hjälpa till. Ett barn som drömmer om en pappa som pilot, som kommer till skolan för att prata om sitt spännande yrke? Matthias fixar det. Ja, till och med som son till en storföretagare som med ett storslaget 60-årskalas ska charma till sig en eftertraktad styrelsepost. Han kan allt.
Matthias är oklanderlig, snygg och påläst i sitt uppdrag. Men inuti är det ett tomt skal. Framgången för firman och för sin egen del har gett ett exklusivt boende med rätt prylar och den senaste av tekniker, som med röst eller handklapp styr musik eller ljus. Men relationen till flickvännen är, som yrket, bara en fasad. Han blir lämnad. Förstår inte varför och försöker fåfängt reparera den, vill bli en mer känslosam människa.
”Påfågeln – hyr en vän” är en iskall komedi som blir alltmer skruvad och rolig ju längre filmen går. Finalen är enorm och rätt och slätt galen. En film som växer och som är pricksäker som ett samtalsämne vid middagsbordet – om man någon gång skulle ha tråkigt.
”Påfågeln – hyr en vän”, premiär 21 mars 2025.
Regi och manus: Bernhard Wenger.
Foto: Albin Wildner.
Klippning. Rubert Höller.
Musik: Lukas Lauermann.
I rollerna: Albrecht Schuch (Matthias), Julia Franz Richter, Theresa Frostet Eggesbø med flera.
Nordhemsgatan. Gatan där jag har bott på tre adresser och dessutom gå på skola i Nordhemsskolan i högstadiet. Foto: KAI MARTIN
Det är då jag kommer upp på krönet av Nordhemsgatan och stirrar norrut nedför som minnesluckorna öppnas på vid gavel.
Jo, jag gläntade på dem en smula redan den branta backen uppför efter att jag hade rundat hörnet från Nordenskiöldsgatan och bestämt mig för en avstickare. I mitten av backen fanns en lokal som under min högstadieperiod hyste flipperspel. Jag var ingen frekvent spelare, men några klasskamrater var det. de gick dit, betalade en slant och gick inför de olika spelen, tiltandet och de skilda svårighetsgraderna i så starkt rus att skolan blev sekundär. Kanske fanns det också något slags fik där… jag minns inte. Kanske var det också i samma lokal som det bedrevs massage. Om jag kommer ihåg rätt var det där som en ung, invandrad kvinna blev ihjälslagen av sin man. Han som jag kände. En liten, vältränad kille – tänkt lättviktare i tyngdlyftning – som inte kunde hantera sin svartsjuka. Det var förskräckliga nyheter. han, som kanske lever fortfarande, var tryckare på tidningen som jag då jobbade på. Hon… vem minns henne? Ett alldeles för kort liv på grund av manligt våld.
Jag kan den backen utan och innan. Gick på Nordhemsskolan på högstadiet. Den väldiga skolan som stod klar 1916 och invigdes våren 1917 och då rymde 2400 elever och hundra lärare i 64 klassrum och drygt 20 salar för slöjd, handarbete, gymnastik och naturlära.
Om jag inte cyklade tog jag spårvagnen till Olivedalsgatan och fick glatt knata gatorna fram och sedan uppför Nordhemsgatans branta backe för att piggna till lagom till de första lektionerna. Så nedför då det var dags att ta sig hem. När stormen blåste som starkast 22 september fick vi gå hem. Så olämpligt. Inga spårvagnar gick så när det var som värst knallade vi änggårdsbarn genom Slottsskogen. Strax efter det knäcktes spiran på Naturhistoriska museets kupol.
På hörnet vid Övre Majorsgatan låg en specerihandel där vi på rasterna kunde gå och köpa munkar, som med fördel trycktes in i någons ansikte. Om man nu inte valde att äta dem, förstås. I butiken fanns också möjlighet att ringa och det hände vid fler än en gång att någon/några ringde till skolan och bombhotade den. Resultatet blev att byggnaden utrymdes och vi fick gå hem.
Jag tjänade där i tre år. Drömde om att jag skulle bli NHL-proffs. Någon talang hade jag inte, men fantasin var stark då jag på lektionerna satt och gjorde serieteckningar med mig som målvakt i ett fullsatt Madison Square Garden.
Många med drömmar.
När jag lämnade skola, klasskamrater och lärare – ja, även de stränga simfröknarna i den lilla bassängen som fanns inhyst på kortändan där gymnastiksalen ligger – 1972 var det för att aldrig återvända. Jag skulle inte komma åter till skoltandvården som rätt hårdhänt borrade mina hål och fyllde med amalgam och drog ut mina sista mjölktänder utan bedövning.
Men det blev återbesök rätt snart inpå ändå när en klasskamrat från gymnasiet bildade bandet Susquehanna – namnet taget från en flod i USA –och jag tror att jag på något sätt ordnade en spelning på skolgården för gruppen.
Men sedan skulle det dröja. Min syster fick sin andra lägenhet på Nordhemsgatan 60 med utsikt åt ena hållet mot skolans väldiga murar. Andra sidan var det ett tjusigt panorama med Skansen Krona i blickfånget. 1980 skulle hon flytta och värden gick med på att jag tog över hennes kontrakt om jag gav upp just hennes lägenhet på högst plan. Den ville han ha och jag kunde ta en tvåa på andra våningen. Inga problem. Min dåvarande flickvän och jag flyttade ihop i två rum och kök. In med möbler som jag ärvt från mormor och morfar, någon Billybokhylla där jag hade mina skivor och böcker, pianot från mormor, en liten teve som min flickvän fått av mig till sin första lägenhet.
Jag skrev mycket av min musik till Kai Martin & Stick!-plattorna där. Framför allt till ”Röd plåt”.
Jag har senare fått reda på att när jag var bortrest ringde det ofta på telefonen. Hon svarade för att mötas av tystnad eller av någon flickröst som hörde sig för om Kai var hemma. Kändisskapet i sin prydno.
Efter tre år bröt jag upp. Jag hade blivit intensivt förälskad i en annan kvinna. En kärlek jag inte hade mycket för; det blev aldrig något. Jag, som hade jobb, överlät lägenhet till min förra flickvän, flyttade hem till mamma och pappa i jakt på lägenhet och fick via Bostadsförmedlingen en på Nordhemsgatan 27.
Från den svindlande utsikten till en tvåa med utsikt över gården. Men jag tackade ja. Flyttade in där hastigt i samma veva som vi började spela in ”Simmarna” i Koppom. Gårdstrappan var trång. Något piano kunde inte följa med. Inte fyrsitssoffan i blå plysch heller, som tillfälligt fick hamna i replokalen nere i Pustervik i någon av Elanders boktryckeris gamla lagerlokaler.
Jag köpte en kökssoffa i trä, som fick tjäna som vardasrumsmöbel. Tavlorna hamnade på golvet. En utdragssäng i furu blev min sovplats, en enkel madrass som höll den värsta styvheten stången bäddades med nymanglade sängkläder. Det fick gå.
En morgon, tidigt, innan jobbet som korrekturläsare på GT med start klockan fem, ser jag i reflektionerna i fönstren mittemot ett par som älskar intensivt och liderligt; jag står och stirrar, ensam. En annan morgon öppnar en kvinna i lägenheten tvärsöver sovrumsfönstret. Hon är naken, ser mig och skyler sina bröst generat och lite upprörd över att våra ögon möts.
Jag hade en kärleksnatt i den lägenheten. Inget mer än så. Jag gjorde också intervjun för Schlager där, då reportern Per Wirtén kommit ned med fotograf Lars Torndahl. Jag tror till och med att de sov över. Torndahl tog inte en bild, men fick en idé. Kom tillbaka till Stockholm och förklarade, gjorde redaktionen upprörd, men fick också lov att åka ner igen. Det blev bilderna på mig som hockeymålvakt och rubriken ”Den sjungande hockeymålvakten”.
Den sjungande hockeymålvakten. Foto: LARS TORNDAHL
Jag tror, men är inte helt säker, att då han kom tillbaka hade jag flyttat. Genom kontakter hade jag fått möjlighet att byta till mig en trea på Nordhemsgatan 22, över gården med fönster mot Andra Långgatan. Det var en lägenhet som jag omedelbart trivdes i. Soffan kom på plats. Pianot kunde äntligen flyttas från Nordhemsgatan 60. En vinterdag i december kom flyttkarlarna – bossen, en ung, frejdig man med rosigt runda kinder, en avmagrad man med förmodat balkanursprung (antagligen seg och stark) samt en normalbyggd, finsk man. De bar ned pianot i porten för att hämta bilen att transportera instrument nedför backen. Jag gick nedför mot min nya lägenhet för att invänta transporten… som inte kom och dröjde för att dröja än mer. Jag såg en Jacques Tati-film framför mig. Hur männen kör pianot fastsurrad med kraftiga rep på ett öppet flak över Älvsborgsbron, via Hisingen, Götaälvbron och genom stan för att krångligt och sakta komma fram. Men nej… jag ser hur de tre kommer med pianot nedför backen. Pianot står på den lilla plattan med hjul. Två bromsar farten, en styr det rangliga ekipaget rätt. De kommer ned till brandstationen, som nu är saluhallen Briggen, och pianot skallrar när det körs över kullerstenarna. Väl framme ångar trion som ardennerhästar. Som i en reklamfilm ser jag mig ställa fram tre skummande sejdlar öl för dem att släcka törsten med, men verkligheten såg annorlunda ut. Bilen hade drabbats av ispropp. De fick inget igång den. Desperata blev det apostlahästarna och råstyrka för att få ned pianot till rätt adress. Nu var det bara den trånga passagen som trappan upp två våningar innebar. Jo, de fick slita för mödan och lönen. Pianot hamnade på sin plats och mer musik kunde skapas.
Jag kom att bo där i sju år. Älskade min lägenhet. Hyrde någon gång ut ett rum, men bodde där i huvudsak ensam. Några relationer hade jag – bland annat med kärlek som bodde på Nordhemsgatan 58. Ja, några onenightstands också.
På Nordhemsgatan 20 med utsikt mot min lägenhet bodde en man med sambo, som jag kom att träffa då han blev basist i bandet Parad- gruppen som Cremonese, Ronny och jag bildade efter att Kai Martin & Stick! lade ner i augusti 1985.
1988 träffade jag hon som skulle bli min fru och mor till mina barn. Våren 1989 flyttade hon in. När vi väntade vår första son bestämde vi oss för att flytta till något mer barnvänligt.
Efter den flytten juli 1990 kom jag att drömma om lägenheten jag lämnat. Hur jag klev in då dörren var öppen, ursäktade mig då de som bodde där kom hem. Drömmarna blev färre och glesade ut minnet. Men för några år sedan dök en annons upp om en lägenhet på sagda adress. Jag insåg att det var ”min” lägenhet och bokade mig för en visning.
Det var förstås fantastiskt att vara tillbaka. I stort var den sig lik. Men fräschare. De nedsänkta taken var borta till förmån för rummens höjd och stuckaturerna. Badrum och kök – åh, så många sittningar som jag har haft där – var snyggt nyrenoverade. Arbetsrummet hade blivit med en ståtlig balkong.
Z var med på visningen och sa ”Här skulle jag kunna tänka mig att bo” och jag berättade för mäklaren om min koppling till lägenheten. Men något köp blev det aldrig och därmed inte heller någon återkomst.
Men jag återvänder då och då till Nordhemsgatan, antingen då jag promenerar eller då jag är på Nordhemsskolans loppisar. Skolan kom jag ju återkommande till som föräldrar då både mina söner kom att gå i högstadiet där. Nu drömmer jag inte om lägenheterna jag bott i. Men lustigt nog var lägenheten på Nordhemsgatan 60 till salu för något år sedan. Den visningen gick jag inte på. Men Håkan Hellströms låt ”Nordhemsgatan leder rakt in i himlen” lyssnar jag på. Då och då.
Drömmar och slit. Balettakademiens uppsättning av ”Fame” tar sig starkt. Foto: HARALD NILSSON
Balettakademien, Göteborg.
Bäst: Den andra aktens febrigt röriga dramatik.
Sämst: Synken mellan tv-skärmarna och sången funkade inte.
Fråga: Vem av dessa unga talanger blir den starkaste lysande stjärnan…?
Man ska nog inte underskatta musikalen/filmen/tv-serien från tidigt 80-tal och dess påverkan på svensk underhållning i allmänhet och svensk musikals kvalitet i synnerhet. Inspirerad av den tuffa miljön på New York City’s High School of Performing Arts väckte det både drömmar och verklighet hos ett gäng artister då som gett den kvalitet vi har på svenska scener än idag.
Det är förstås en självklarhet i sig att talangerna på Balettakademien med Musikalutbildningens tredjeårsstuderande tar sig an musikalens dramatik. ”Fame” handlar ju om dem.
Med regissör Rasmus Mononens försorg – och nyskrivna texter och Joacim Hedmans dito låttexter – har talangfabriken blivit Paradise Academy. Lärarna är också en blasé, sträng jury som med knappar dissar adepterna. Som ett ”Idol”, men också som ett skoningslöst ”Squid game”. De som inte duger inte bara suger, de åker brutalt ut.
Balettakademiens ”Fame” är snillrikt uppdaterad. Som att en av talangerna gör audition med Oscar Linnros ”Från och med du”, som för att exempelvis skapa ett här och nu.
Några passerar nålsögat. Alla med samma drömmar om att lyckas. Alla med helt skilda bakgrunder. Alla med förutsättningar och möjligheter som är blott deras egna.
Fördelen med de unga aktörerna från Balettakademien är att de åldersmässigt hamnar nära sina karaktärer. Nackdelen är att de inte riktigt bottnar i dem, för så långt har de inte nått i utbildningen eller den artistiska mogningsprocessen. Så inledningsvis i första akten skaver det precis som det gör i koreografin, som emellanåt saknar den där tajmingen och framför allt energin som jag anser behövs i ”Fame”. Överspel och överambition går hand i hand.
Första akten vill också utmana utan att riktigt lita på storyn eller karaktärerna. Den är bitvis lite för desperat med exempelvis en massex- och onaniscen med händerna i skrevet-koreograferi, som aldrig blir så provocerande som önskat. Precis som de tonårigt obstinata uttrycken som tar plats (jag tror aldrig jag har hört så många ”fucking” på en svensk scen tidigare), som ekar lite för tomt.
Men i andra akten brakar det löst i ett infernaliskt kaos, mörker och drabbande dramatik. Här blommar ensemblen i sina respektive roller och klarar skickligt att manövrera genom tekniska grynnor och känslomässiga skär utan att för en sekund gå på grund.
Amelie Lindström blev jag förtjust i Balettakademiens uppsättning av ”Det påstrukna förklädet” i höstas (läs recensionen här). Här gör hon Serenea med ungdomlig sprödhet i en skirt stark roll med sin rena, vackert klingande röst. Sofia Fjalland Buhl tar sig an den intensiva karaktären Carmen, väver in sin danska bakgrund, och skapar en dramaqueen med drogproblem och mörk sorgkant.
Lärar-/jurykvartetten är pråligt lysande. Benjamin Spångberg skapar en roll som växer med sin empatiska Klockan och har en röst som är melodiskt säker och med karaktär. Kollegan Ljushuvudet skapar Josef Calistas Svensson en underbart fjollig, färgstark karaktär både i agerande och dans. Som Joe gör Vanna Mantefors en allt mer truligt slipad transsexuell karaktär, som använder sexskämt för att mota de som vill komma hen nära. Anna Askhagens rektor Lejonet är stram och sträng, men blir känslomässigt oerhörd stark mot slutet.
Jo, Balettakademien med Musikalutbildningens tredjeårsstuderande sliter med sin ”Fame” och går slutligen ut som vinnare.
”Fame”, Balettakademien, Göteborg. Premiär 14 mars 2024. Denna recension, med lag Y, baserad på eftermiddagsföreställningen 15 mars. Spelas till och med 22 mars.
Av: David De Silva baserad på en bok av Jose Fernandez.
Texter: Jacques Levy.
Musik: Steve Margoshes förutom titellåten ”Fame” gjord av Dean Pitchford and Michael Gore.
Översättning: Rasmus Mononen.
Översättning/sångtext: Joacim Hedman.
Regi: Rasmus Mononen.
Koreografi: Nazenin Ali och Kilian Wöllner.
Kapellmästare/musikalisk instudering: Henrik Magnusson.
Orkester: Henrik Magnusson, klaviatur, Anders Ljungberg, bas, Martin Freidlitz, gitarr, och Max Johansson, trummor.
Ljusdesign/videoproduktion/scenografi: Elias Wallin.
Ljuddesign: Karl Wassholm.
Ljustekniker: Ronja Svensson.
Kostymdesign: Jonna Mononen, Johan Huumonen, M3.
Mask-/sminkdesign: Johan Huumonen.
I rollerna Lag X:
Sofia Fjalland Buhl (Carmen), Felicia Udd (Tyra), Linnea Holm (Iris), Josef Calistas Svensson (Nick), Agnes Ogeborg (Serena), Marius Nytröen (Mabel), Náthalie Andersson (Joe), Felix Jansson (Goody/Kungen), Ludvig Ödéhn (Schlomo), Carolina Olea (Lammkött), Anna Askhagen (Myers/Borgmästaren), Benjamin Spångberg (Bell/Klockan), Simon Hübsch (Steintopf/Ljushuvudet), Vanna Mantefors (Masters of the Arena), Amelie Lindström (Kamera 1) och Eyla Max (Kamera 2).
I rollerna Lag Y:
Sofia Fjalland Buhl (Carmen), Felicia Udd (Tyra), Ella Max (Iris), Simon Hübsch (Nick), Amelie Lindström (Serena), Marius Nytröen (Mabel), Vanna Mantefors (Joe), Ludvig Ödéhn (Goody/Kungen), Felix Jansson (Schlomo), Alina Granehag (Lammkött), Anna Askhagen (Sherman/Lejonet), Linnea Holm (Myers/Borgmästaren), Benjamin Spångberg (Bell/Klockan), Josef Calistas Svensson (Scheinkopf/Ljushuvudet), Náthalie Andersson (Masters of the Arena), Agnes Ogeborg (Kamera 1) och Carolina Olea (Kamera 2).
Samtliga ur M3 (Musikalutbildningens tredjeårsstuderande) där alla medverkar i roll eller ensemble i samtliga föreställningar.
Gastkramande. ”The P word” på Gothenburg English Studio Theatre griper tag. Foto: LINA IKSE
Den pakistanske flyktingen Zafar och brittisk pakistanske Billys liv är väsentligt skilda. Men förenar sig i att båda är homosexuella. Den förstnämnde som tvingats lämna sitt land för England när pappan hotar med att slå ihjäl honom, så som han lät döda Zafars älskade efter att avslöjat de bådas ”förbjudna” relation. Den andre lever i Swinging London, som manlig prostituerad på jakt efter den sanna kärleken och den stora bekräftelsen. Zafars familj har förnekat honom. Inte heller den utåtagerande Billys familj hyser några högre tankar om honom efter att han kommit ut.
I ”The P word” möts fördomar, flyktingdramatik, striden för mänskliga rättigheter, rätten att älska den man vill och romantik i något slags Bollywood-skimmer. Åtminstone delvis. Regissör Gary Whitaker har skalat ned Waleed Akhtars pjäs från 2022 till sin essens utan att för en sekund förlora skärpan. Här ryms sannerligen dramat, som kramar om publiken intensivt. Men här ryms också både humor och kärlek. Det är skickligt med denna böljande och fartfyllda dramaturgi på knappt en och en halv timme.
Scenrummet är enkelt. Två sängar mittemot varandra. En flortunt gardin och en smal gång skiljer publiken åt och de gradänger vi är placerade på som närgångna åskådare. Billys säng är prålig, mjuk och inbjudande. Zafars våningssäng på flyktingboendet är hans otrygga hem där sömntabletterna ska hjälpa honom från den mardröm verkligheten bjuder.
Det är i sanning två skilda världar. Men den gayiga Billy, som tar för sig i nöjeslivet och rör sig som en fri man, och den försiktige, rädde Zafars vägar ska mötas. Harry Singh, utbildad på Guilford School of Acting, är utmärkt som den finlemmade Billy, som stolt konstaterar att han inte tas för pakistanier eftersom hans hud är så ljus. Han pratar nära nog utan brytning och vinnlägger sig om att dölja sitt ursprung. För Zafar är problematiken av helt annan art. Raj Khera gör sin gestaltning med rak rygg och ett ömsint försiktigt spel. Det passar. Rädslan att skickas tillbaka av det brutala, skoningslösa brittiska rättsystemet gör att Zafar väljer att försöka ta sitt liv. Paradoxalt nog blir det initialt hans räddning. Suicidförsöket lyckas inte och i mötet med en läkare som han känner förtroende för väljer han att berätta om varför han flytt. På omvägar får han, som saknar ekonomiska tillgångar, en advokat som jobbar för hans sak. Men ingen pjäs utan drama och här skruvar Waleed Akhtar till det på thrillervis, mot ett gastkramande slut.
I ”The P word” sitter alltså publiken nära nog i knät, eller i sängen, på skådespelarna. Det skapar en extra intimitet och intensitet till en redan intensiv och djupt berörande pjäs.
Visst, inledningsvis blir dialogen från de respektive sängarna något av en tennismatch, som blir en prövning för nacken. Men väl uppvärmd är det med förtjusning som jag följer spelet.
”The P word”, Gothenburg English Studio Theatre, premiär 14 mars 2025. Spelas till och med 12 april.
Roar. Med sin show ”Work in progress” underhåller Björn Gustafsson rejält, men det finns fortfarande en del att jobba på. Foto: KAI MARTIN
Rondo, Göteborg.
Publik: Utsålt.
Bäst: Agentsketchen är brutalt rolig.
Sämst: Ljudet från broder Oscar Gustafssons keyboard försvann för ofta.
Fråga: Blir den här showen någonsin klar…?
Det är lite drygt 3 mil mellan Ucklum och Romelanda. Två bohuslänska orter som det är lätt att passera utan en tanke. Men något finns där. Något som gör att det där kilometerna emellan är lite närmare, som en rörig, rörlig beröringspunkt. Ucklum är Peter Apelgrens uppväxtort. Romelanda Björn Gustafssons. Det är där, i barndomen, som de båda svenska komikerna hittat sin näring och som de ogenerat återvänder till.
Släkten är värst och bäst. Den tål att skojas om. Det vet och kan båda två. Det står tydligt nu när Björn Gustafsson i sin stora återkomst på showscenen sätter upp sin ”Work in progress” med undertiteln ”En tonsatt kväll med Björn Gustafsson”.
Visserligen lovar han att det inte ska bli en kväll i gängse ståupptradition och att han ska lämna familjen utanför. Men i fonden hänger en backdrop med ”Björn Gustafsson and the Alf Hogberg Orchestra”. Vem är då Alf Hogberg…? Jo, det måste ju förklaras och plötsligt tonar morfadern Alf Högberg (1929–2015) med fru Mona (född 1934) upp. Sedan är familjen likt förbannat och roande involverad igen.
Titeln ”Work in progress” är måhända en ursäkt. Kanske är det så att han vill prova sig fram tillsammans med sin bror Oscar och sysslingen Jonas Bleckman. Då kan man ju strunta i att döda darlingar och låta mindre platsande skämt, scener eller sketcher få utrymme för att senare bytas ut eller raffineras.
Det bestämmer till syvende og sidst Björn Gustafsson, som i en schizofren prata presenterar sig som både artist, producent, regissör och manusförfattare; karaktärer i ständig strid med varandra. Jo, det är hans show. Han äger alla rollerna. Både på och vid sidan av scenen. Visst, kanske det hade varit lägligt med en utomstående som regisserat, men hade det blivit lika dråpligt. Nu blir det en komisk poäng av det.
Björn Gustafsson sjunger – Ocars Gustafsson har komponerat allt utom en skör version av Procol Harums ”White shade of pale” – och rör sig mellan en bögsång i schlagerdräkt och Batman med en close up-kamera med brorsan som fotograf. Han raljerar över currylinjer, ni vet de förmenta diagonala linjer av jordstrålning som alternativtroende menar bildar ett rutmönster runt jordklotet, som slutligen drar mot honom själv. The dark side of Björn Gustafsson presenteras.
Omväxlande. ”Work in progress” bjuder på Björn Gustafsson i god form i olika roller. Foto: KAI MARTIN
Ja, han växlar mellan svenska och engelska, som om han drömmer om större scener eller uppdrag än Rondo. Men förlorar därför inte sin identitet. Och när han ikläder sig rollen som agent à la James Bond (”My name is Gustafsson, Bjorn Gustafsson”) och med ljudillustrationer tar sig an fiender och kvinnor, slagsmål och vapen… ja, då faller jag platt.
Så avrundas allt med en illustration av ett skoldisko hemma i Romelanda. Så på pricken ömsint, igenkännande och fnittrigt. Han är tillbaka i det tolvåriga jaget som han inte riktigt har lämnat, men fått en klädsam distans till.
Björn Gustafsson har fått till mycket, men jobbet med ”Work in progress” är inte riktigt klart.
”Work in progress” med Björn Gustafsson. Premiär på Rondo, 13 mars 2025. Spelas till och 5 april för att sedan sättas upp på Chinateatern i Stockholm med nypremiär 10 april.
Regi, manus, texter: Björn Gustafsson.
På scen: Björn Gustafsson med brodern Oscar Gustafsson, sång, gitarr och klaviatur, och sysslingen Jonas Bleckman, cello.
Triss i film. Daniel Craig gör en stark prestation i ”Queer”. ”A complete unknown” är snygg men lever på klichéerna om Bob Dylan. ”Filmberätterskan” en chilensk hyllning till berättandet. Foto: PRESSBILDER
QUEER
!!!!
I ”Queer” hamnar Daniel Craig som William Lee (en fiktiv version av författaren William S Burroughs vars bok med samma namn tjänar som förlaga till filmen) i Mexico City på 50-talet. Alkohol, droger, jakt på unga män för tillfälliga sexrelationer. Han i en elegant, löst hängande linnekostym, bleka hornbågade glasögon och en frisyr svettplattad under hatten. Det ekivoka livet paras med intellektuell skärpa och umgänge i queera kretsar i kvarteren där han bor. Så kommer den sköna ynglingen Eugene Allerton (Drew Starkey) med kvinnligt sällskap (Claudio Cardenas) till favoritbaren Ship Ahoy. Han ska förstås förföras.
Italienske regissören Luca Guadagnino har låtit bygga sitt 50-tals Mexico City i Rom med en stilistisk skärpa värdig något av Edward Hopper – från exteriörer till interiörer. Klädkoden är tipptopp. Med den skarpa inramningen är det ”bara” för skådespelarna att agera. Och som de gör det. Glöm Craig som Bond eller Benoit Blanc. Här är han fyllt upp sin homosexuelle, depraverade, drogmissbrukande alkoholist till författare vars snygga kostym med filmens och handlings gång blir allt mer solkig. Förvisso i en vältrimmad kropp, inte så härjad av missbruk. Men Daniel Craigs spel är både utåtagerande och sublimt. Och, ja, de som önskar se honom naken och i homoerotiska scener blir inte besviken. Han är all in utan att det är besvärande. Tvärt om blir sexscenerna ömsinta.
Han drömmer om drogen yagé, som finns djupt in i Amazonas djungler och ska ge honom möjligheter till telepati. En ny kick. En ny trip. Får med sig unge Eugene Allerton på resan till Ecuador. Resan och miljöerna tar nu närmast AI-generad form utan att det fördärvar, men blir också en trip i dubbel bemärkelse. Väl inne i regnskogen når de till doktor Cotter (Lesley Manville i en sensationell roll, knappt igenkännbar), som driver sin högst egna, privata forskning. Både komik och galenskap möts.
Ja, ”Queer” är en kittlande film på många plan i miljöer som är fuktigt estetiska, oavsett om det är i storstad eller djungeln. Med ett hissnande fräckt soundtrack där musiken av Nirvana, Prince, New Order, Sinéad O´Connor med flera – plus Trent Raznors och Atticus Ross ljuvliga originalmusik – blir det extra bonus. ”Queer” fascinerar och roar från start till mål.
”Queer”, premiär 14 mars.
Regissör: Luca Guadagnino.
Manus: William S Burroughs och Justin Kuritzkes.
Foto: Sayombhu Muukdeprom.
Klippning: Marco Costa.
Musik: Trent Reznor och Atticus Ross.
I rollerna: Daniel Craig (William Lee), Drew Starkey (Eugene Allerton), Lesley Manville (doktor Cotter) med flera.
A COMPLETE UNKNOWN
!!!
För de hågade gick det att se James Mangolds film ”A complete unknown” under Göteborgs filmfestival. Det hann jag emellertid inte med och någon pressvisning inför premiären några veckor senare kom jag aldrig iväg på. Att göra en film om Bob Dylans första år i karriären – från att han kommer till New York, träffar idolerna Woody Guthrie och Pete Seeger, managern Albert Grossman ( kärestan Sylvie Russo och Joan Baez till den intensiva artistiska utvecklingen – är förstås en utmaning. Alla kan Dylan, men ingen vet vem han är. Dylanfanatiker sitter med sitt anteckningsblock för att hitta fel – och rätt. Lägg till att inget får gå fel med Timothée Chalamets gestaltning av en ung, trulig, ambitiös och socialt hopplös Bod Dylan.
”A complete unknown” gör en hyfsat rätt upp och ned berättar story om dessa Bob Dylans år fram till det famösa elektrifierandet av hans musik. Miljöer och karaktärer är utmärkta, om än att det känns som om Edward Nortons trevligt mysiga Pete Seeger ständigt ska utbrista i ett ”We shall overcome” som konflikthantering.
Nej, Timothée Chalamet är inte Bob Dylan. Men blir ju längre filmen lider alltmer röstlik honom. Det är skickligt. Dessvärre blir det också mycket en kliché av Bob Dylan, som aldrig når på djupet. Likaså med kvinnoporträtten – Elle Fannings Sylvie Russo, Monica Barbaros Joan Baez och Eriko Hatsunes Toshi Seeger – som aldrig får leva fullt ut, som om de bara finns en, eller två växlar att ta.
Så, visst, ”A complete unknown” är tvivels utan skickligt gjord om en artist som vill skapa på sina egna villkor och inte på de förväntningar som skapas kring honom. Men vem Bob Dylan får man i denna ytterligare mystifiering aldrig veta. Dessutom en film med mer musik än repliker. På gott och ont.
”A complete unknown”, premiär 21 februari.
Regi: James Mangold.
Manus: James Mangold och Jay Cocks baserad på Elijah Walds ”Dylan goes electric”.
Foto: Phedon Papamichael.
Klippning: Andrew Buckland och Scott Morris.
Musik: Bob Dylan.
I rollerna: Timothée Chalamet (Bob Dylan), Edward Norton (Pete Seeger), Elle Fanning (Sylvie Russo), Monica Barbaro (Joan Baez) med flera.
FILMBERÄTTERSKAN
!!!!
Ja, det är en några år gammal film. Men om denna vill jag ändå berätta, för den var ljuvt berusande och lyckliggörande, efter att ha sett den på bio Roys kafébio häromsistens.
Det är en film som tar berättande på allvar, låter tempot ta sin tid och fotot vila i scenerna. Vi är i en gruvstad i den chilenska öknen där man bryter saltpeter. Det är torrt, dammigt. Ett sisifysarbete. Samhället, den lilla staden där arbetarna bor med sina familjer, ligger på cykelavstånd. Vägarna till och från orten är lika rött dammiga. Vi rör oss i sent 50-tal, kanske en bit in i 60-talet. Medardo (Antonio del la Torre) sliter plikttroget för sin familj – den vackra, drömmande hustrun Maria Magnolia (ljuvt och starkt skildrad av Bérenico Beije) och de fyra barnen med Maria Margarita (Alondra Valenzuela gör henne fint och starkt som liten flicka och Sara Becker fullständigt bländande som ung vuxen), som enda dotter.
Hustrun dammar av sin man varje gång han kommer hem. Det är hon, som hemmafru, som ser om hemmet, vänder på slantarna och lagar maten där de väluppfostrade barnen ordentligt dukar till bords. Söndagar är familjens stora glädje. Inte för att de går till kyrkan, utan till den lilla stadens biograf. Det är då familjen klär upp sig, visar upp sig och drömmer om livet utanför gruvortens slit och vardag. Man ser cowboyfilmer, skräckfilmer, science fiction-filmer, kärleksfilmer och mexikanska filmer. Pratar om dem. Tjusas av dem.
Men… hustrun har en älskare. En av cheferna på gruvbolaget, Nansen (återhållet spelad av Daniel Brühl). Han kommer spela en alltmer väsentlig roll när fadern blir förlamad från midjan och ned i en sprängolycka. Han förlorar därmed sin arbete och försörjning. Familjen ska egentligen inte få bo kvar, men…
Det innebär också att man inte längre har råd med bion på söndagar. Det löser man med att en i familjen får gå för att sedan återberätta filmen. Uppdraget går runt i familjen, men det visar sig att Maria Margarita gör detta med en så levande, inkännande känsla att det blir ett hedersuppdrag. Som hennes uppdrag som filmberättare får plötsligt familjen en inkomstkälla då mamman Maria Magnolia plötsligt rymmer utan förklaring. Ett sårigt trauma för hela familjen, som sakta läker och håller samman. Utanför förvandlas samhället och nationen när först Salvador Allende tar makten, men störtas av Pinochets brutala militärdiktatur, och teven kommer in för att konkurrera ut biograffilmer.
”Filmberätterskan” är en film baserad på Hernán Rivera Leteliers roman med samma namn (på svenska 2012), i sin tur baserad på erfarenheterna han har från uppväxten i ett saltpetersamhälle på Atacamaplatån i norra Chile. Det är en ömsint berättad film, inte utan dramatik, men skickligt skildrad med Maria Margarita som en stark flicka/kvinna som stolt utmanar livet. Som Alfred Hitchcock så skickligt gjorde väljer regissör Lane Scherfig att vända bort kameran från det onda; inte för att hon räds brutalitet, men för att hon vet att vi som tittare ändå förstår. Desto starkare blir det. Så blir också ”Filmberätterskan” en film som går rakt in i hjärtat.
”Filmberätterskan”, från 2023.
Regi: Lone Scherfig.
Manus: Rafa Russo, Walter Sallos och Isabell Coixet baserad på Hernán Rivera Leteliers roman.
Foto: Daniel Aranyó.
Klippning: Bernat Aragonés och Jordi Azategui.
Musik: Fernando Velázquez.
I rollerna: Sara Becker (Maria Margarita som tonåring och ung vuxen), Alondra Valenzuela (Maria Margarita, ”Niña”, som flicka), Daniel Brühl (Nansen), Bérenico Beije (Maria Magnolia), Antonio del la Torre (Medardo), Simón Beltrán (Mauricio 11–14), Max Salgado (Mauricio 15–19), Santiago Urbina (Marcelino 9–11), Joaquín Guzman (Marcelino 14–19), Elian Ponce (Mariano 14), Francisco Diaz (Mariano 18–22), Beltrán Izquierdo (Mirto 13), Alfred Borner (Mirto 17–19) med flera.
Vi har känt varandra i över 40 år. Jag är gudfar till hennes son. De är som min familj och hon som min käraste vän. Då förskräcker inte avstånd, även om de ibland kan ses som långa med mil ifrån; hon i Umeå, jag i Göteborg.
Hon jobbar som kostymör på Norrlandsoperan. Yrket har hon haft sedan tiden i Malmö, det vill säga sedan 90-talets början. Jo, hon har bott runt: Stockholm, Malmö, Göteborg och, förstås, barndoms-/ungdomsstaden Umeå som aldrig går ur kroppen.
Det är dit vi ska nu, Z och jag. Jag har allt för länge velat komma iväg på en föreställning som hon har jobbat med. Men det har varit mer snack än verkstad. Så i höstas bestämde jag mig och hon skvallrade om den nyskrivna operan ”Älskarinnorna” baserad på Elfriede Jelineks roman med samma namn. För någon månad sedan bestämde jag mig fullt upp. Hon fixade rabatterade biljetter till föreställningen. Den som dessutom favoriten Jenny Wilson komponerat musiken till. Jag fixade flygbiljetter, för det ska fan åka tåg i timmar för att komma så långt upp i landet. (Ja, jag vet, flygskammen kryper i kroppen. Men jag ursäktar mig blekt med att jag flyger sällan.)
TORSDAG
Z och jag far sent på torsdagen. Lämnar bilen på Landvetter (nej, ingen flygbuss, vi ska komma hem sent då det finns risk att missa sista bussen in till stan), checkar in, passerar säkerhetskontrollen, plockar på oss allt vi plockat av oss, tar med checkat bagage och rör oss in i environgerna. Sneglar mot vänster vid Pressbyrån där emellanåt vännen och forne GT-kollegan TL ska stå. Tittar igen. Banne mig. För första gången. Det blir lite kort snack, en korv med bröd och en dricka (ja, ja, det blev en Coca-Cola – mitt samvete har inga gränser) innan kön växer sig omöjligt lång. Han har att göra, den gode TL.
Vi irrar runt innan Z hamnar på en nyöppnad sushi, beställer mat och gör det även för mig. Kanske lika bra. Resan blir lång och vi angör Umeå sent. Servicen är klen, riset slut och personalen har inte fått ihop logistiken. Så ser jag skuggan av en forn chef, hens hår och kropp. Blir spänd. Hen vill jag inte träffa, än mindre säga hej till. Jag äter min mat under tystnad, men reser mig för att diskret norpa åt mig en servett, kikar åt det hållet där hen ska sitta. Men… det är en helt annan person, om än klädd som hen och med likadan frisyr, dessutom väsentlig yngre.
Psykologi kan skapa märkliga känslor, men släppa lika snabbt igen.
Vi kliver på planet. Att resa med Z är alltid en fröjd. Det har varit så sedan vi först gjord det. Vi drar åt samma håll, har alltid något att prata om, men kan också vila i tystnaden. Och då inget av det gäller blir det en kram, en puss eller en smekning på kinden.
Jag får fönsterplats, som jag gillar, men det har jag inte så mycket för då det mörknar snabbt utanför då vi lyfter.
Lika snabb som take off blir take on. Arlanda är ju blott en timme bort. Vi har en och en halv timme att fördriva, tar en glass och njuter av den innan toalettbesök innan avfärd. Så in i planet som tar oss till Umeå, fullt även det, precis som det från Göteborg.
Umeå väntar med mörker. Vi flyger längs den frusna älven, passerar Holmsund och Obbola massafabrik, som lyser starkt under inflygningen. Snön är inte översvallande. Ligger i drivor längs den uppskottade landningsbanan, skymtar i smutsiga högar dit det rena vita skyfflats till undantag och bortglömdhet.
Vi går genom transithallen. En flygbuss väntar, men vi tar en taxi. Väljer fnissande en Raw4, Toyota, som den vi har hemma, eller snarare parkerad på Landvetter. Jag vet vart vi ska, så då chauffören säger vid stationen säger jag nej. För så mycket vet jag att det Erskinsritade kvarteren där min vän bor ligger inte vid stationen. Men vi åker på fast pris, så han kan åka hur han vill… nästan. Jag tar ut riktningen. In mot Teg, över Kyrkbron och uppmanande chauffören att svänga direkt höger innan broslutet då han är på väg att köra rakt fram. Vad är det med taxichaufförer som man ska visa vägen för…? Det visar sig under färden att han emellertid syftat på Östra Station, som… ja, den ligger inte långt ifrån adressen vi ska till. Men det är ju inte så att vi som nyanlända har superkoll på den nya staden vi kommer till.
330 kronor känns som ett överpris för den korta sträckan, men vi kommer fram och in i min väns famn. Hennes storasyster är på plats, så det blir fler kramar. Men korta. Vi ska lägga oss, bädda sängarna i gästlägenheten och umgås därför bara helt kort.
FREDAG
Ny dag. Nya möjligheter. Vi har sovit gott, men kort. Gör oss i ordning för att gå upp till min väns fina tvåa för frukost och läsning av ett nummer av Vi från mitten av 90-talet, en intervju med Rebecka Törnqvist. Min vän försvinner snart till jobbet. Vi är lämnade med storasyster, som har att göra under dagen eftersom även hon bara är på besök. Det blir samtal och avstämning.
Även vi har ett program. Lunch med min yngste sons svärföräldrar. Dem vi aldrig har träffat, trots att sonen och hans hustru (vigda i Las Vegas i maj) varit ett par i över sju år. Så hög tid nu.
Jag ska också försöka smita in på Burmans musik, Skandinaviens äldsta musikaffär grundad 1910, på Kungsgatan i centrala stan. Eller är det Mitt på stan man säger…?
Min vän har uppmanat mig att ta med mig skivor av Kai Martin & Stick!, som min Tiger of Sweden-väska, inhandlad på Myrornas på Frölunda torg, har en försvarlig mängd av [utan titel] och också, lite fåfängt ”Sol på svenska”, mitt nu 20-åriga soloalbum.
Det blir en kort och nätt frukost. Klockan går och plötsligt är vi på vandring i ett grått, men inte trist Umeå. Längs med Östra Strandgatan, förbi Bildmuseet och Curiosum. Upp längs med Residensparken och sedan Storgatan fram, uppför Östra Kyrkogatan för att vika av på Kungsgatan.
Z är tveksam till att det ska göra nu, men jag insisterar och tiden finns. Jag har kommunicerat lite med några skivtokiga Umeåvänner om dels vad föreståndaren heter och dels om denna kan tänkas att ta in gammal svensk postpunk plus ett soloalbum med influenser från Lisa Nilsson, Bo Kaspers Orkester, Svante Thuresson, Orup och Peter LeMarc. De försäkrade att det skulle gå. (Litade jag nu inte på min vän, som uppmanat mig att ta med skivorna? Jo, men jag vill ha förstärkta garantier och dessutom ett namn, det hon saknade.)
I den fina butiken, förstås proppfull med skivor, står en ung, lång man som lite tvekande välkomnar. Jag berättar mitt ärende, men frågar också efter Stefan, det vill säga ägaren av affären. Ur butikens inre kommer han snabbt som en blixt och som vänligheten själv. Jag hinner knappat hälsa och presentera mig förrän saken är klar. Fyra album, signerade, från bandet och fyra cd av soloplattan lämnas över. Fotos tas och samtal förs. Han berättar att han precis fått in en gedigen hårdrocksamling om 700 vinyler, alla i mer än mint condition. Nu ska de värderas och prissättas samt läggas upp på butikens Facebooksida, där även bilden på honom och mig hamnar.
Så plötligt får jag ett SMS från svärdotterns mamma, som redan är nere på stan och undrar om vi ska ses lite tidigare. Det dröjer inte länge förrän hon virvlar in i butiken och samtalet börjar, som ska komma att pågå länge.
Solen har trängt undan det gråa. Umeå sträcker upp sig som vore det en vårdag. Rådhusesplanaden kantas av folk, som surrar som yra bin väckta för tidigt. Vid går i samlad tropp upp mot Centralstation där Köksbaren ligger. Det är där vi ska träffa även sonens svärfar för lunch. Han jobbar en liten bit därifrån. Hon har precis tagit ut sin pension och njuter försiktigt livets otium, som jag.
Maten som serveras är furstlig. Vi serveras alla soppa innan huvudmenyn, röding för min del, och till kaffet blir det varsin semla. Allt för knappt 250 kronor. I sällskap med våra nyfunna vänner försvinner tiden i ett nafs. Vi stämmer av varandras liv, barnen, då-, nu- och framtid. Plötsligt har klockan tickat iväg nära nog mot tre timmar.
Vi bryter upp. Han går till sitt arbete. Hon följer oss ut tillbaka på Rådhusesplanaden. Vi skils åt med ett löfte om återseende. Z går in i en garnbutik och jag smiter in på Röda korsets loppis, som är välbesökt. Jag hittar ett par fina strumpor – Happy socks – för 20 kronor. Men eftersom de hänger i skylten kan jag i och för sig köpa dem, men inte få dem förrän 18 mars då skyltningen ändras. Jag bidar min tid och vänder åter till Z som är i färd att köpa snyggt garn hos Perssons garn plus stickor innan hon följer mig in på Röda korset igen. Z hittar ett snyggt Boss-bälte i nyskick för 240 kronor, som jag köper på studs. I och för sig är det för någon med större rondör än vad jag har, men det går alltid att korta. Jag köper också en liten börs i läder med Union Jack-motiv till Z, som hon hittat och blir förtjust i. 20 kronor kan det vara värt för lite glädje.
Så till Systemet för en flaska rödvin till maten, som jag ska laga till kvällen. Vidare till Ica Gourmet, som vi fått rekommenderat, vid Renmarkstorget. Det blir sallad, potatis, entrecote, ost, kex och glass. Vi ska nog reda oss.
Vi packar om för att slippa köpa en kasse. En dyrköpt erfarenhet. För väl hemma har konstaterar Z att hon tappat ett nystan.
Min väns storasyster är hemma, men lite på språng. Hon hade sett föreställningen kvällen innan och berättar om sina intryck. Det verkar lovande. Hon ska vidare för familjeärenden och middag. Jag tar en lur på soffan och Z lommar iväg för att hitta sitt garnnystan.
När hon (med ett nyköpt nystan gånger två; det förlorade stod inte att finna) och min vän väl är hemma börjar matlagandet och samtal. Jag fixar i köket, låter kvinnorna umgås i vardagsrummet. Snart dukar jag en rejäl måltid, trots att maten från lunchen fortfarande tar plats. Välfärden har sitt pris.
Man blir fin efter lite vin.
Men maten är försvinnande god, vinet likaså. En flaska räcker inte. När min väns storasyster kommer åter blir det mer att dricka. Ostmenyn och glassen är väck. Kvällen springer iväg till natt och samtalens intensitet går i vågor. Så är det dags. Tröttheten kommer.
LÖRDAG:
Jag erkänner. Jag vaknar bakfull. Några glas för mycket för den snart 70-årige mannen (bara ett och ett halvt år bort!) kräver sitt pris. Men det var trevligt. Solen skiner förföriskt. Men också bedrägligt. Det blåser isande vindar över Umeälven gråfrusna vatten.
Vi gör oss frukost efter att vi själva kommit i ordning. Jag först. Z tar sovmorgon och kommer senare. Min vän är uppe. Hennes storasyster likaså, som ska lämna över sitt kryp in till min väns vän, skådespelerskan, som kommer med tåget strax efter tolv. Skiftbyte. Min väns lägenhet fylls intensivt med liv några dagar innan ron kommer åter.
Vi tar bussen västerut. Köper, lite mot Z:s protest, sex rabatterade resor för 144 kronor. Helt enkelt för att vi ska tur och retur, plus tur och retur till Norrlandsoperan senare på kvällen och där efter till flygplatsen dagen därpå. Z:s invändning är att vi aldrig utnyttjar dessa turer på våra resor, men…
Det blir en loppisresa Väst på stan i andra ändan av Kungsgatan. Väl på plats är vi för tidiga den nyöppnade klädbutiken Second stories by Brontén och för Kapet tvärs över gatan, butiken med retroprylar. Så vi huserar på Nya Bubblan, en närbutik med postfunktion och möjlighet till en kaffe. Z har bara fått i sig ett ägg, så hon kalasar också på en banan till fikat som min vän bjuder på.
Så slår klockan tolv och butikerna öppnar. Second stories by Brontén är först ut. Butiken som den förra hotellchefen Malin Brontén startat. Hon med erfarenhet även inom res- och klädbranschen. Där hänger en Burberrytrench lockande i skylten, så jag genast kikar priset på. En smula över 2000 kronor är adekvat, men utanför min prisgräns. Dessutom har jag ju en hemma. Utbudet är främst riktat till tjejer/damer. Det finns en avdelning för män, men där är trångt. När jag väl ska dit har en mor med son tagit sig dit tillsammans med butiksägaren, så jag får avvakta. Men till slut visar sällskapet ingen notis om mina önskemål, så jag är lite mer burdus och klämmer mig in. Konstaterar att mycket lite, om alls några, är i min storlek. Vi kan, min vän, Z och jag, snabbt inse att kläder för våra åldrade, trinda kroppar inte finns. Dessutom är priserna en smula för höga för min smak. Å andra sidan har jag så att jag klarar mig. Med råge.
Det blir en tur över smutsiga snövallar tvärs över gatan till Kapet och dess utbud. Butiken är välbesökt och trång. Välsorterad och frestande. Men jag vänder snabbare ut än vad mitt sällskap gör. Jag får stå en rejäl stund i solen innan damerna behagar komma ut till vårsolen.
Jag studerar omgivningen mellan de stunder då jag sluter ögonen mot den starka solen i söderläge. På en balkong har ett ungt par plockat fram balkongmöblerna för fika i solen och i lä för vinden. Nedanför parkerar ett Fodorabud, som kommer med sin leverans av mat till Kungsgatan 34. Han försöker knappa in rätt kod, ringa på rätt nummer på porttelefonen. Rådfrågar en pappa med barnvagn, men får ingen möjlighet att lämna sin leverans. Så öppnas porten bredvid, en yngling ursäktar sig, har skrivit fel gatunummer och får sin McDonaldslunch.
Äntligen är min väntan över. Men vi går in de få hundra meterna till centrum. Ingen returresa med bussen, alltså. 1–0 till Z. Vi kommer in på gågatorna, smiter in på Frukthörna – en anrik och kulturskyddad byggnad – som nu mer inte säljer frukt utan godsaker de luxe. Min vän köper söt lakrits. Jag en chokladkaka made in Umeå för 120 kronor (!). Vi viker av mot Seniortorget, passande namn för mig, för ett besök på secondhanden Kärngården, som också hyser ett kafé. Nej, det blir inget shoppat, men en stund för fika innan vi går till Ica Gourmet för inhandling av det som saknas hemma och för middagen innan föreställningen.
Vi rör oss upp mot Skolgatan och in i Hemslöjden i Umeå, som säljer snygga textilier (tänk Josef Frank, Mumindesign med mera), men kommer ut tomhänta. Strövar vidare mot Rådhusesplanaden där Z går till Systemet för en flaska rom mot sin hosta (det blir några huttar under gång) och min vän och jag till Helens under där hon köper strumpbyxor, som överraskar med halva reapriset. Vi skrattar förvånat och jag säger skämtsamt till expediten att ”Då får det va'”. Går in på Systemet för vin till middagen och sedan upp till Röda korset där jag nu köper strumporna i skyltfönstret, för att min vän senare ska kunna hämta ut dem och posta dem till mig (så dumt, men rart ändå). Det blir också en brandgul t-shirt med en hällristningsliknade älgmotiv för 90 kronor. Den senare hänger på en skyltdocka och jag frågar expediten om även den omfattas av skyltreglerna, det vill säga köp nu, hämta 18 mars… Men, nej. Så hon hjälper till att klä av skyltdockan, konstaterar att den är M och förmodligen ska få plats på min trinda kropp.
Z och jag går till Vasaplan för buss tillbaka. Två resor av sex är gjorda. Vi har också med matvarorna och vinet. Min vän har lite annat att göra och ska komma senare. Det är tyst i huset när jag smyger in för att lämna maten och vinet på plats. Den nya gästen ligger och sover med öppen dörr in till sitt krypin. Jag passar även jag att ta en siesta, men nere i vår lägenhet. Sedan är det dags för sällskap. Min vän har kommit hem och rumsterar i köket.
Vi äter klockan fem, men det är en smula sent för vi ska ju vara på Norrlandsoperan senast halv sju för att hämta ut våra undanlagda biljetter. Tiden rinner iväg, så bussen ställs in för en taxi. (2-0 till Z.) Det kommer en färdtjänstbuss, som inte verkar se oss och kör runt på ett märkligt sätt. Fordonet har dessutom inget lyse påslaget, vilket vi påpekar för chauffören, som är helt ny med sitt fordon. Vi tar plats i det gigantiska utrymmet som även skulle kunna rymma tre rullstolsburna passagerare. Föraren får inte ordning på ljuset utan åker som ett spökskepp i mörkret upp mot Norrlandsoperan. Jag betalar och vi kliver ut. Lämnar föraren åt sitt öde, ser hur han försöker bli klok på belysningen. Men han blir stående där långt efter att vi har gått in.
Vi får våra biljetter och får access till min väns ateljé där vi hänger av våra kläder innan vi går ner för att inta våra platser. Kompositören Jenny Wilson kommer i en raffinerad, grön outfit som passar hennes gängliga kropp.
Föreställningen kan börja och om den kan ni läsa här…
Z plågas av sin hosta, men kämpar sig igenom de två timmarna som föreställningen tar. Vi går åter till min väns ateljé för några gintonic innan efterfesten börjar på Angelini vid hörnet Västra Norrlandsgatan/Rådhusesplanaden, blott femtio meter från Norrlandsoperan. Vi möter regissörer, scenografer, inspicienter och sångare. Tackar dem alla för föreställningen.
På plats i restaurangen hittar vi en vrå där vi slår oss ned. Det blir lite mat (en meningslös pastasallad) och lite rödvin. Sällskapet växer. Min vän känner många i sin hemstads kultursfär. En ung (ja, alltså yngre än mig), tystlåten man smyger in. Snygg som om en välbevarad Björn Andrésen. Han pratar tyst med min vän, kilar iväg för en öl, lyssnar på oss andra och visar plötsligt sitt Instagramkonto för min vän. En bild på ”Röd plåt”, Kai Martin & Stick!:s andra album. Så smickrande. Så märkligt. Jag har frågar om han har någon cd-spelare hemma. Får ett ja och plockar upp ett exemplar av ”Sol på svenska” till honom. Så sveper Jenny Wilson in med sällskap. Jag reser mig och går efter, presenterar mig och tackar för både föreställning och musik hon har gjort överlag. Jag räcker över en [utan titel], som tack. Hon uppskattar gåvan och jag återgår till mitt sällskap.
Kvällen börjar bli sen. Z och jag bryter upp för att ta bussen hem. Missar den precis och väljer att promenera. 3–0 till Z. Vi knyter oss och jag somnar ungefär då klockan slår ett. Z gör sig i ordning, släcker och hör precis något i dörren, som ett vinddrag. Inser att någon har öppnat dörren, förmodligen med en nyckel, och står i hallen. Z säger högt ”Vem där” och personen smiter snabbt ut. Det ska vara omöjligt att komma in i lägenheten om den är paxad, så som min vän har gjort. Jag sover redan tungt och för besked om dramat först på morgonen när vi vaknar.
SÖNDAG:
Vi ska lämna Umeå. Men planet går först halv sju, så vi har tid. Lägenheten ska städas ur, sängkläder och handdukar ska tas med. Ingen brådska. Jag går i förväg. Fixar med frukost. Huset är tomt. Min vän och hennes gäst sover. Det dröjer innan de vaknar. Z och jag kikar på damernas femmil i mobilen. Dramatik. Jag följer också Frölunda–Brynäs, den avgörande semifinalen i SDHL. Drama där med med Frölundavinst. Senare spelar Blåvitt strålande mot Hammarby och vinner med 4–0 i Svenska cupens kvartsfinal. Huset vaknar. Gästen ska ta tåget tillbaka till huvudstaden. Stressar iväg så avskedet blir hastigt och ett par handskar glöms i brådskan. Nu är vi bara tre. Min vän och hennes gäst hade varit uppe till fem. Hon kände sig som vore hon tjugo, men uppvaknandet ger ett skoningslöst besked. Z och jag lämnar henne för en kort promenad till Bildmuseet för deras utställningar. På sjätte våningen, där vi börjar, hänger Elias Crespins utställning ”Chronomorphosis”. Mobiler som är så sinnrikt skapade att de är som poetry in motion, som en stilla rofylld andning, ständigt i rörelse som vågor på ett hav i stiltje. Allt knappt skönjbart. En fantastisk upplevelse.
En våning ner finns Aseel AlYaqoub spännande verk. I förstone inte så mycket. Men kuwaitiskan utforskar trotsigt sin nationen som, som det står i programmet, ”uppfunnen och föreställd, formad av kulturarvsplatser, frimärksbilder, militära ceremonier, kartor och arkitektur”. Framför allt några videor är intressanta där hon blir stoppad av vakter, som förbjuder henne att filma. Men motiven är helt meningslösa och därmed förbudet. Som en yachthamn med byggnader i bakgrunden. Som protest, då hon inte får svar, tar hon ”lydigt” bort element för element från videon: båtarna, byggnaderna i bakgrunden etc.
En annan utställning är Alexandra Daisy Ginsbergs, som har skapat fågelkvitter med hjälp av AI. Inledningsvis är det bedrägligt likt, men snart finns en spinnande elektronisk ton som går från till allt mer intensiv till total tystnad. Fascinerande i den nedsläckta hallen där det ljuset rör sig med intensiteten i ”fågelkvittret”.
Bildmuseet har dessutom en extra utställning i form av sina panoramafönster som främst vätter mot älven. Lite som Louisiana i vissa rum.
Det blir en fika innan vi går. Meningslös egenbeställning, som det sedan vid serveringen visar sig inte ha. Men en stilla stund med Z är aldrig fel.
Det är dags att gå tillbaka och fixa i ordning lägenheten. Det går snabbt. Vi har inte varit där så mycket. Så upp till min väns lägenhet där jag hjälper till att knacka bort is på gången in till hennes entré och sedan hämtar grus för att förhindra onödig halka. Vi bestämmer oss för middag hos Gröna Älgen, en hipsterrestaurang med goda pizzor. Jag släpar väskan den korta promenaden dit, för däcken på hjulen håller på att ge upp. Väl plats beställer jag en pizza till mig och något kolgrillat till Z, sitter ned vid min väns vän som är där och inväntar sin man och son. Det blir ytterligare trevligt sällskap innan det är dags för flygbussen uppe vid hotel Mimer. Vi står en halvtimme innan bussen kommer i den tilltagande Norrlandsskymningen. Totalt blir det fyra resor av sex. Med 30 kronor per resa gick vi med förlust. Z har alltid rätt.
Incheckningen är klappad och klar, även om jag misstänker att det är något skumt på bagagefronten. Efter säkerhetskontrollen häckar vi med BK Häckens damer, åtminstone ledningen med Mak Lind i täten. Laget har besegrat Umeå med 5–0 i Svenska cupen och ska hem med samma plan som vi. Jag har intervjuat honom under min tid som sportreporter på GT, men låter nog vara nog och låter honom vara. Det har runnit mycket vatten under broarna sedan dess.
Så ska vi gå ombord. Mycket riktigt. På hemresan har jag inget bagage. Förstår inte vad som är missats där från min sida, men visar ett kvitto om att jag har betalt och får gå ombord. Planet är proppfullt när vi lämnar ett mörkt Umeå för Arlanda. Där har vi en lång väntan till vårt flyg som inte går förrän klockan elva.
Jag tänker att det är lika bra att ta tjuren vid hornen och kolla hur det ligger till med min kabinväska. Vid SAS-disken får jag besked. Jag har betalat för den en väg, men inte ned. Men, säger mannen bakom disken, det sena flyget till Göteborg är glest besatt. Han föreslår att jag bara ska gå ombord, blir jag stoppad betalar jag. Inga konstigheter. Jag tackar för det.
Z köper glass och vi äter dem i väntan på att tiden ska gå. Hennes hosta är ihållande. Det gör ont i mig, men mer för henne. Så får vi äntligen gå ombord och, ja, jag smiter förbi som om ingenting har hänt. När planet lyft somnar jag, men vaknar efter en stund. Z påstår att det handlar om någon sekund. Nedanför ser jag städers ljus, men jag kan inte orientera mig i mörkret. Snart går vi nedför landning, hämtar bilen och kommer hem för att somna i vår egen säng. Några intensiva dagar är över.
Utmanande och ogenerad. Jenny Wilsons tonsättning av Erik Norbergs libretto tolkande Elfriede Jelineks roman ”Älskarinnorna” går inte att ducka för. En opera som är både se- och hörvärd på Norrlandsoperan. Foto: ELIN BERGE
Elfriede Jelinek – född 1946 och Nobelpristagare i litteratur 2004 – är många gånger generande rättfram och explicit i sitt uttryck. Österrikiskans ”Älskarinnorna” från 1975 är inget undantag. 50 år efter att romanen publicerats har den alltså via omvägar hamnat på Norrlandsoperans scen. Det handlar om en nyskriven opera signerad Jenny Wilson, som härmed begår sin debut som ”seriös” kompositör.
Det är förstår en utmaning som gränsar på galenskapens gräns. Men varför inte…? Hon som normalt jobbar inom popformatet med ett både drabbande och öppnade mörker vad både text och musik anbelangar rör sig ändå i det musikdramatiska. Hon vet dessutom att föra sig på scen efter eget huvud och helt utan kompromisser.
Det är förstår djärvt att ge sig på en ny musikform. Det är naturligtvis och modigt av Erik Norberg att koka ned essenserna av romanen till ett så mustigt och kraftfullt libretto som har skett.
Johan Siberg har orkestrerat Jenny Wilsons musik, som med ett slags klassisk norm kliver in i en ny dräkt utan att förlora hennes så typiska snitt. Bra är också att inte addera exempelvis trummor, bas och elgitarr för att fånga upp någon eventuell popmusik. Istället får Norrlandsoperans symfoniorkester, stringent ledd av unge geniet Eduardo Strasser (1985) tillika operans chefdirigent, finna sin egen symfoniska rytm och harmoni.
Vi hamnar rappt i textilfabriken som syr bh:ar, trosor och korsetter. Musiken är staccatoartad med hela ensemblen i ett försök till en attackerande, entonig symbios. Några bryter sig ut, som tävlande om att att ta högsta tonen. Allvaret och humorn är satt från början. Denna växelverkan spinner genom musik och libretto i föreställningen.
I denna fabrik i skuggan av alptopparna härskar hierarki, konventioner och tradition. Fabriksarbetet är bara en förberedelse för kvinnorna att söka det äktenskap som ska leda till en tillvaro som hemmafru, äkta maka och mamma till de barn som regelmässigt ska produceras.
Det är förstås en partiarkalisk formel, präglad av tradition och av jantelag. Ingen ska försöka gå utanför den, ingen ska göra sig märkvärdig.
Det blir förstås både dråpligt och dramatiskt. Två kvinnor särskiljer sig i berättelsen – Brigitte (Linnea Andreassen) och Paula (Alexandra Büchel) – 20 respektive 15 år. Brigitte vill gifta sig med Heinz (Hrólfur Sæmundsson), som också jobbar på fabriken. Förvisso lockar hon med sex, men han är inte intresserad av någon framtid med henne. Dessutom är hans föräldrar strängt avståndstagande till relationen.
Brigitte sliter med sin önskan om att nå sina drömmar, men tvivlar samtidigt på sin kärlek och priset det kostar för att slippa slitet på fabriken. Linnea Andreassen är lysande som den ambivalenta Brigitte, som blandar förakt, svartsjuka och förförarknep i jakten på ett annat liv. Det liv som ändå är enligt normen.
Paula är den juvenila kvinnan som drömmer om att bli sömmerska. Hennes föräldrar är helt emot, men hon lyckas övertala framför allt fadern med att lova lärlingslönen till honom plus att hon ska jobba extra på deras gård. Hon lär sig avvisa kavaljerer, men skogshuggaren Erich fångar hennes gunst.
Han är hårt hållen med fysisk fostran och föräldrarna vill inte släppa honom till ett eget, vuxet liv.
Men Erich och Paula blir ett par. Hon lämnar utbildningen som sömmerska, ingår äktenskap och får barn. Men relationen blir våldsam med slag och våldtäkt. Hon flyr och hamnar i ett mörker som prostituerad med både manliga och kvinnliga kunder.
Nej, det är ingen ljust underhållande berättelse som ”Älskarinnorna” bjuder. Men så är ju heller inte Elfriede Jelineks tematik. Språket är rått, naket och fullt av könsuttryck och rättframma sexbeskrivningar i librettot – men också i sångarnas gestaltning.
När inte det räcker bryter just Elfriede Jelineks röst från en intervju.
Jenny Wilson kan det där och hittar en passande, mörk ton. Hon hittar som hand i handske Jelineks brutalitet, men också svarta humor, med sin musik.
Det är en skicklig iscensättning av ett helt nytt verk som regissör Francisca Éry gjort med ensemblen. Basia Bińkowskas scenografi, med öppna scenlösningar, är stark, finurlig och bedrägligt enkel. Hennes kostymdesign färgstark mot det gråa, inskränkta livet på fabriken och i familjerna.
Det blir med andra ord en opera som är både se- och hörvärd.
Premiärdag. Norrlandsoperans opera ”Älskarinnorna” hade premiär på Internationella kvinnodagen. Foto: ELIN BERGE
Det är förstås ingen slump att ”Älskarinnorna” har premiär på Internationella kvinnodagen – något som också speglas på scen. Men av denna kraftfulla, underhållande, tänkvärda och roande föreställning återstår bara fem ytterligare föreställningar. Det är synd.
”Älskarinnorna”, Norrlandsoperan, Umeå. Premiär 8 mars 2025. Spelas till och med 29 mars.
Tonsättare: Jenny Wilson.
Libretto: Erik Norberg, efter Elfriede Jelineks roman ”Älskarinnorna” (1975 – översättning Aimée Delblanc)
Orkestrering: Johan Siberg.
Dirigent: Eduardo Strausser.
Regissör: Francisca Éry
Scenografi och kostymdesign: Basia Bińkowska.
Ljusdesigner: Mathieu Cabanes.
Maskdesigner: Emma Eastop.
Orkester: Norrlandsoperans symfoniorkester.
I rollerna: Alexandra Büchel (Paula), Linnea Andreassen (Brigitte), Hrólfur Sæmundsson (Heinz/Wolfgang), Per Lindström (Erich), Natalie Hernborg (Susie), Markus Schwarz (Papi/Paulafarsan), Susanna Levonen (Mammi), och Charlotte Hellekant (Paulamorsan/Heinzsystern).
Kuslig. ”Det heliga trädets frukter” skildrar inte bara de iranska protesterna utan också en familj i sönderfall. Foto: PRESSBILD
Det kostar på att vara kulturarbetare i länder med rädda regimer. Som Iran. Manusförfattaren och regissören Mohammad Rasoulof har en dom på åtta års fängelse hängandes över sig. En flykt till Tyskland, där han nu bor och är verksam. Så… att göra en film som ”Det heliga trädets frukter” har ett pris, men belönas med andra. Den jurypriset efter premiärvisningen i Cannes förra året och har varit nominerad till både en Globen Gold och en Oscar.
Självklart är filmen inte kontroversiell. Med dokumentärfilmer interfolierade från det iranska protesterna hösten 2022 efter 22-åriga Mahsa Jina Amini död, då iranska sedlighetspolisen hade gripit henne, blir det allvar.
Iman (Missagh Zareh) har precis tillträtt en ny tjänst inom domstolsväsendet. Med det en högre status och en möjlighet för familjen – hustru och två döttrar – att flytta till en större lägenhet och bättre omständigheter.
Men han hamnar mitt i protesterna med domstolsbeslut på löpande band, inkluderat dödsdomar. Han har fått en pistol av sina arbetsgivare, som han tveksamt tagit emot och förvara i en låda i en byrå i sovrummet då han är hemma. Men stressen gör honom disträ. Plötsligt är pistolen borta.
Samtidigt har döttrarna – tonåring Sana (Setareh Maleki ) och 21-åriga Rezvan (Mahsa Rostami) – blivit indragna i protesterna via Rezvans studentkamrat Sadaf (Niousha Akhshi). Allt i konflikt med modern Najmeh (Soheila Golestani), som dels fullt ut trot på regimens lögner och dels förlitar sig på sin man och hans arbete. Hon som är den trogna hemmafrun, som gör allt för hans välbefinnande.
Men den försvunna pistolen och den allt mer påträngande sanningen sliter familjen itu.
”Det heliga trädets frukter” skildrar närgånget och effektivt en krackelerande familj där statens paranoia också klastrofobiskt når hemmet. Det patriarkaliska, religiösa systemet får sig i stort och smått en känga. Här kritiseras inte bara den fundamentalistiska regimen utan också den hierarkiska struktur som finns i hemmet.
En otäckt bra film spelad av skådespelare som med små medel skapar stor dramatik i en allt mer växande thrillerartad story.
”Det heliga trädets frukter”, premiär 7 mars 2025.
Regi och manus: Mohammad Rasoulof.
Klippare: Andrew Bird.
I rollerna: Soheila Golestani (Najmeh), Missagh Zareh (Iman), Mahsa Rostami (Rezvan), Setareh Maleki (Sana), Niousha Akhshi (Sadaf) med flera.
Favoriten Jo Nesbøs produktion är enastående. Lika imponerande är hans förmåga till att inte bara hitta kittlande intriger utan också, gång efter annan, hålla i spänningen och skapa nya, oväntade lösningar när man som läsare tror att fallet är klart. ”Blodsband” är inget undantag. I denna norrmannens senaste roman återvänder han till de massmördande bröderna Carl och Roy Opgard på den norska landsbygden. Duon vi mötte i ”Kungariket” och som nu fått sin fristående uppföljare. Ny, storvulna planer är i gång. Roy, bensinmacksägaren och mekanikern tillika dyslektikern, vill bygga en storslagen berg- och dalbana i trä värdig Zadra, den som finns i verkligheten i polska Zator, väster om Krakow.
Till det behövs förstås enormt mycket pengar. Lägg till att planerna om en vägtunnel förbi brödernas hemort Os inte ska gå i lås. Det går förstås att övertyga, men hur. Jo Nesbø tar tag i dramatiken från start och släpper sedan inte greppet om sin historia, som får lika många branta upp- och nedförsbackar i dramatik och hastiga förvecklingar som den bergbana Roy vill bygga.
Ja, han är skicklig på att skapa spänning. Men har det inte också, trots intelligensen i både storyn och skrivandet, gått lite rutin i författandet…?
Mohlin Nyström: Den högra handen (Norstedts)
Barndomsvännerna från Åmål, Peter Mohlin och Peter Nyström, vet sannerligen hur en thrillerslipsten ska dras. ”Den högra handen” är den fjärde romanen i krimserien om FBI-agenten John Adderly, som lever under hemlig identitet i Karlstad. Men som detta också ett liv kriminalpolisen Fredrik Adamsson. Karlstad är inte så oväntat, han är uppvuxen där. Men vid skilsmässan mellan hans afroamerikanska pappa och hans svenska mamma blev det New York för John Adderly och fortsatt Karlstad för hans bror.
Ja, ni ser, det öppnar för förvecklingar och dramatik bara på det personliga planet. Så John Adderly balanserar mellan att hålla sitt privatliv hemligt, men ändå ta hand om sin brorsdotter där pappan avlidit, och polisuppdragen han får. Samtidigt ska han hålla koll på den nigerianska maffian, där han efter ett liv som undercover avslöjade en höjdare. Han har med andra ord ett pris på sitt huvud, om än att det är få som känner till hans hemliga identitet.
Nu handlar det om fastighetsbranschen i Karlstad, lånade pengar och luftslott parat med våldtäkt och mord. Författarduon vilar sannerligen inte på hanen utan gasar på från början utan att det går för fort. ”Den högra handen” är fortsatt driven spänningslitteratur med ett intressant porträttgalleri och karaktärer med hög trovärdighetsfaktor. Lägg till Karlstadsmiljön, som är både diktade och baserad på stadens faktiska gator, torg och byggnader, så har man återigen en roman som engagerar.
Jensen & Gabay: Carpe noctem (Nona)
Den göteborgska författarparet Morgan Jensen och Theo Gabay har på kort tid under förra året publicerat inte mindre än två romaner. Den första (”Justitia” 2024) var en lika bloddrypande som kittlande kriminalroman med kriminalinspektörerna Milla Becker och Simon Kempe i huvudrollen. I ”Carpe noctem” återvänder dessa i ett Göteborg hårt ansatt av gängkriminalitet och annan brottslighet. Men när en forskare från Göteborg hittas mördad på Svalbard får duon en annan terräng att röra sig i.
Det är ett bistert klimat med de isande vindarna viner med snön mellan raderna i denna lika drivet skrivna och spännande roman som debuten. Det stannar förstås inte med ett mord och när Göteborgspoliserna blir allt annat än observatörer för att hjälpa sina underbemannade norska kollegor uppstår spänningar.
Svalbard, forskning, ond bråd död och ett liv i utkanten av civilisationen med ett konstant mörker under den tid som team Becker-Kempe är plats… ja, sällan kan förutsättningarna för rafflande intrig vara bättre.
Jensen & Gabay vårdar storyn väl, väver in familjeintriger, romantik och vardagskonflikter i berättelsen för att skapa dynamik. Det lyckas de utmärkt med och fortfarande lever första romanens slut som en cliffhanger till en fortsättning. Det dröjer nog inte länge förrän roman tre i serien kommer. Tack för det.
Dennis Lehane: Hatets hjärta (Bookmark förlag)
Dennis Lehane skildrar ett USA som utan omskrivningar inte är speciellt smickrande. Det är en nation byggt på våld och korruption, där man kan köpa sig till framgång och rättslig frihet; funkar inte det går hut och hot hem.
Med den darrande amerikanska demokratin i nedmontering av sittande president är det egentligen inte förvånande. Ja, Dennis Lehane – precis som Cormac McCarthy och James Ellroy – skildrar oförblommerat just detta, hur ett samhälle plågas av våld, våldets tradition och korruptionen lamslår rättsväsendet.
Ja, böckerna är förstås fiktion. Men det finns en ton av verklighet i det som dessa författare skriver. Antingen mer, men sällan mindre.
Dennis Lehanes ”Hatets hjärta” utspelar sig i segregationens Boston 1974. Det år då, genom ett domstolsutslag, bussningar startade. Ett sätt och experiment att lindra segregationen genom att bland elever med olika bakgrund. Det skapade protester. Afroamerikanarna vill inte gå i samma skola som de med irländsk härkomst. De med rötterna i Italien ville inte beblanda sig med latinamerikanarna.
Den ensamstående mamma Mary Pat har förlorat sin son, avliden på grund av narkotikamissbruk efter hemkomsten från Vietnam. Kvar är tonårsdottern, som en kväll försvinner. Mary Pat skyr inga medel för att nå sanningen och få hem dottern vid liv.
Det blir en resa genom maktmissbruk, våld, kriminalitet och rasism. Det blir också en roman som når in i veka livet med sin stegrande dramatik, men också i skildringarna av meningslösa, cementerade åsikter om rätt bakgrund och oförmågan till förståelse.
Få kan, som Dennis Lehane, skriva med en så stark närvaro och socialt patos. Han skapar högoktanig dramatik med en social skärpa, kantade av faktiska omständigheter, med personer som hade de en gång levt då för 50 år sedan och fortsatt arvsynden framgent.
kaimartinblog 