kaimartinblog

Konsert:

HÅKAN HELLSTRÖM med gäster

!!!!

Ullevi, Göteborg.

Publik: 73781.

Bäst: Generositeten.

Sämst: Det finns inget att klaga på.

Fråga: Har Håkan Hellström någonsin gjort en Ullevikonsert där han upprepat en kväll till en annan…?

Som artist kan man göra det ”enkelt” för sig. Spela sin låtlista inövat och hemtamt kväll efter kväll. Addera samma mellansnack. vara trygg i det och räkna med att publiken sällan, eller aldrig, är en och samma.

När Håkan Hellström, 25 år som soloartist, bjuder in till sin andra kväll på Ullevi 2025 slår han förstås publikrekordet från kvällen innan. Nu är vi 73781 på plats. De iskalla vindarna från fredagen är bortblåsta. Man kan ana en ljum försommardag. Det blåser inte. Inget regn hotar. Förutsättningarna är de bästa.

Jag hade det på känn under första konserten (läs recension här), att det nog skulle kunna bli exakt samma låtlista… ja, samma show en vända till. Varför slösa bort något som var så underbart, så känslosamt berörande?

Det kom att bli så. Samma, samma, men annorlunda.

För Håkan Hellström lever väldigt mycket i nuet, även i sina drömmar. Allt vävs samman till den fantastiska värld som vi bjuds in till. Från startskottet med introt med utdrag från ”Du är snart där” med delar av bandet till entrén där han kliver in som en tamburmajor hämtad från Tom Waits video till ”In the neighbourhood”. Det är från början rörande och roande. Lika snabbt famnar Håkan Hellström publik och den honom i en varm kram när ”Jag har varit i alla städer” inleds.

Stämningen? Jag den vibrerar på ett sätt som den inte gjorde första aftonen. Det är magiskt.

Så tar han oss genom kvällen med sitt bredaste leende och sina vigaste danssteg. Han är en sång- och dansman av rang. Låter musiken rytmiskt pulsera för att han ska få möjlighet att utföra sina koreografiska konstverk.

Samtidigt med allt slipat och skickligt är han den desperata indiegrabben som bara låter känslorna komma på en och samma gång. Han kvider på scengolvets alla skrymslen och vrår, skriker, slår handflatan på någon av bryggorna så att det dundrar in i mikrofonen som ligger bredvid honom.

Alltid underhållande. Håkan Hellström bjuder på allt för alla tillsammans med sina gästartister. Foto: KAI MARTIN

Då har Frälsningsarménskavajen och kepsen rykt för länge sedan. Skjorta från fredagen hänger på tork i logen. Nu är det bara västen med broderierna på, den som blottar hans smala, muskulösa armar. Han springer ett Göteborgsvarv för vår skull och tar oss med in i sin drömvärld. Den med ett persongalleri av trasiga, kantstötta, vackra människor med sorgkant på tillvaron. De som aldrig syns. De vars hjärta aldrig hörs slå. Det är vackert.

Vackert är också ljuder som är skirt och klart.

För första gången sedan kapellmästare Stefan Sporséns (piano och trumpet) avhopp efter Ullevikonserterna 2022 faller de nya arrangemangen på plats. Trumpetaren Tobias Wiklunds arrangemang för blåsorkestern (med medlemmar ur bland annat Bohuslän Big Band och Göteborgsoperans orkester, inte Frälsningsarmén, som man bedräglig kan tro och som församlingen också tagit cred för, märkligt nog) är superba. Vackra, inbjudande, emellanåt avantgardistiska, men oftast i ljus harmoni.

Låtarnas omstöpta form – jag dristar mig till att samtliga av dem har klätts i ny dräkt – visar på ett kreativt sinne, att aldrig stanna till, aldrig låta en låt cementeras. Musik är till för att utmana, omforma och våga tolka– om och om igen.

Nu blir också de nya låtarna känslosamma stadiumlåtar. Berättande ”Sweethearts” får en tydlighet i sin ömsinthet.

Gästartisterna – Sarah Klang, Björn Gustafsson, Nisse Hasselgren och Miriam Bryant – får var och en glänsa. Och jag tänker, varför inte göra ett album med dessa plus andra gäster Håkan Hellström haft på Ullevi…? ”Alla sjunger Håkan”, som ett duettalbum, men också med deras tolkningar…

Det blir helt enkelt åter en fantastisk kväll, trots att Håkan Hellström håller sig till planen. Men det dyker förstås alltid upp något oväntat. Som studenten som under just ”Sweethearts” skickar upp sin mössa på scen. Håkan Hellström tar på den för att sedan, fortfarande sjungandes, signera den med tuschpenna. Alltså… vilken vacker gest.

Jo, han har en unik förmåga att uppmärksamma sin publik. Han är en storslagen underhållare av högsta internationella snitt, så svensksjungande artist han är.

Men… jag vet inte om det beror på scenens placering i mitten som gör det. Men jag upplever som att Håkan Hellström inte interagerar med sitt band som han har gjort tidigare. Det kamratliga, förtroendefulla finns säker där, men är lagd på en mer professionell nivå. Gitarristen Simon Ljungmans roll är mer tillbakadragen. Utmaningarna mot slagverkaren Finn Björnulfson finns, men i ringa skala.Etc, etc.

Jo, jämfört med i fredags vågade musikerna ta en större plats och gå runt på scenen. Men de verkar ändå lite vilsna mot hur det har sett ut förut.

Nå, randanmärkningar. Håkan Hellström på Ullevi är alltid en känslostark upplevelse, ett godisregn med extra allt. Men det kan bli lite bättre. Då är ändå gästartisterna fullkomligt lysande. Från Sarah Klangs personliga, intensiva version av ”Pärlor”, Björn Gustafsson komikernummer – och sång! –, Nisse Hasselgren – 13-åringen från Nordhemsskolans musikklass – skira tolkning av ”Nordhemsgatan leder rakt in i himlen” (arrangemang Thomas Gustavsson från bland annat New Tide Orquesta) till Miriam Bryants rätt igenom bländande skickligaoch personliga sång på ”Du kan få mig så lätt” och ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”.

Nu laddar jag för den tredje konserten – Håkan Hellströms tolfte på arenan – med drömmar om någon eller några gästartister till och en delvis annorlunda låtlista. För drömma det är ju det han uppmanar till.

Håkan Hellström, Ullevi, Göteborg, 7 juni 2025. Spelar också 13 juni.

Bandet: Tobias Wiklund, trumpet, David Nyström, klaviatur, Finn Björnulfson, slagverk/sång, Labbe Grimelund, trummor, Oscar Wallblom, bas/sång, Mattias Hellberg, gitarr/munspel/sång, Simon Ljungman, gitarr/sång, Nils Berg, saxofon/klaviatur/fiol/sång, LaGaylia Frazier, sång, Annika Granlund, sång och trumpet, Ingela Olsson, sång, och Kerstin Ryhed-Lundin, sång.

Gäster: Sarah Klang, Nisse Hasselgren, Björn Gustafsson och Miriam Bryant samt ”Frälsningsarméns blåsorkester” med ”Frälsningsarméns blåsorkester” med ”Frälsningsarméns blåsorkester” med Joakim Rolandsson, flöjt och altsax, Lina Lövstrand (flöjter och alt- & barytonsax,, Malin Wättring tenorsaxofon, Jacek Onuszkiewicz, trumpet och flügelhorn, Lennart Grahn, trumpet och flügelhorn,  Elin Andersson, trumpet och flügelhorn, Michele Campo, trombon, Magnus Wiklund, trombon, Ella Wennerberg Wettéus, trombon & bastrombon, och Niclas Rydh, bastrombon och sousafon.

Låtlista:

1. Intro med temat från Du är snart där
2. Jag har varit i alla städer
3. En vän med en bil
4. Gå för glory
5. Dom där jag kommer ifrån
6. Mitt hjärta är ett jordskred
7. Tro och tvivel
8. Sweethearts
9. Du kan gå din egen väg
10. Mitt Gullbergs kaj paradis
11. Pärlor (med Sarah Klang som gäst)
12. Gårdakvarnar och skit
13. Refrängen till Som sommaren (Gunnar Danielsson, här med Björn Gustafsson som gäst)
14. En midsommarnattsdröm (med Björn Gustafsson som gäst)
15. Nordhemsgatan leder rakt in i himlen (med Nisse Hasselgren som gäst)
16. När lyktorna tänds
17. Kom igen Lena!
18. För sent för Edelweiss
19. Det kommer aldrig va över för mig
20. Ramlar
21. Valborg
22. Mellanspel med visning av en scen ur filmen Närkontakt av tredje graden med John Williams Wild signals
23. Din tid kommer
24. Nu kan du kan få mig så lätt (med Miriam Bryan som gäst)
25. Känn ingen sorg för mig Göteborg (med Miriam Bryant som gäst)
26. Du är snart där

Konsert:

HÅKAN HELLSTRÖM med gäster

!!!!

Ullevi, Göteborg.

Publik: 73 162.

Bäst: Så många starka stunder, men ögonblicket med 13-årige Nisse Hasselgren var tårdrypande och magiskt.

Sämst: Ljudet var bitvis bortom all räddning i blåsten.

Fråga: En snudd på optimal kväll, hur ska han toppa den…?

Det är som en sommardag, en sen vårkväll förklädd till höst. Regnet håller förvisso andan, men vindarna viner kalla och vi som är dressade för student. Men här gäller det att inte missa en sekund för då blåser ögonblicket bort i snålblåsten.

Inte bara för att Håkan Hellström gör sin tionde Ullevikonsert. Inte bara för att han åter slår Nordens största arenas publikrekord (nu 73162). Utan för att det händer saker hela tiden.

En konsert med Håkan Hellström är som en cirkusföreställningen. Men tältet där allt händer är en utomhusarena dit alla är bjudna och exklusiva gäster därtill. Då måste man vara med från start.

Från bandets start till den centralt placerade scenen, där musik från ”Du är snart där” ljuder för att snart brytas av av Håkan Hellströms entré från den långa bryggan från Ullevis norra läktare till scenen. Han kommer in som en tamburmajor, iklädd poprandiga byxor, Frälsningsarméns skärmmössa och kavaj, som väl inte burits sedan Thåströms Imperietdagar. Nu i det mest rörande sammanhang med Frälsningsarmén sedan Freddie Wadlings ”Blott en dag” på välgörenhetsalbumet ”En salig samling” (1999).

Så gör han denna paradentré med just Frälsningsarméns blåsorkester och resterande delar av hans band. Det är redan då fullkomligt sensationellt och förtjusande.

Han tar förstår snabbt grepp om publiken med väl alla musiker på plats på centrumscenen och konsertens egentliga början. Hela Ullevi blir ett förtjust stormande hav som tävlar om uppmärksamhet i de intensiva vindarna som drar in. Så av med Frälsiskavajen, mössan har redan flugit all världens kos. På med en hatt som som hämtad från Bob Dylans ”Desire”-album (1976) och plötsligt är han en Dylanlookalike med stil likt en exalterad indiepopkille från Göteborg som som få andra kan domptera en publik på över 70000.
Varje nummer får sin nya dräkt. In med nya arrangemang, annorlunda intro och kärleksfull upp- och omdatering. Dylanhatten byts mot en, passande nog, stormhatt i femte låten ”Dom där jag kommer ifrån”. En hatt som tjänar som en del i den koreograferade jongleringen han titt som tätt underhåller med.

Ja, ni fattar. Det går undan.

Ja, Håkan Hellström är en sann entertainer. Noga in i minsta detalj. Allt verkar spontant, men är inrepat, stött, nött och blött länge inför det här stora ögonblicket. Ja, senast kvällen innan då man i ett folktomt Ullevi körde igenom hela programmet plus kostym för samtliga.

Sarah Klang kommer, som första gäst från Göteborg (alla kvällens gäster är härifrån eller från närområdet), glider drottninglikt in för att sjunga ”Pärlor” med Håkan Hellström. Hon gör den förstås till sin. De gör den självklart till något gemensamt.

Med den mäktiga allsången till ”Gårdakvarnar och skit” (gaisare kan ju drömma om den storpubliken som Håkan har) kommer plötsligt en poliskonstapel inskridande på scen med batongen hängandes i midjan. Vad händer…?

Det visar sig vara Björn Gustafsson, som bryter av med ett strålande komiskt nummer där han som polis undrar om artisten på scen har tillstånd. Det blir dråpligt, fruktansvärt roligt och lekfullt tramsigt för att mynna ut i refrängen till Gunnar Danielssons ”Som sommaren”, låten som Håkan Hellström otippat gjorde en cover på förra året.

Björn Gustafsson hänger på i sången och följer även fint med in i ”En midsommarnattsdröm”, där spexet fortsätter med en spelat pårökt polis som chillar med bandet.

Så hämtar vi andan och Håkan Hellström presenterar nästa gästartist med att han blivit tipsad om ett filmklipp om en kille från Nordhemsskolan, som sjunger ”Nordhemsgatan leder rakt in i himlen”. In på scen med kepsen bak och fram kliver 13-årige Nisse Hasselgren och sjunger skirt, rörande vackert just den låten som senast – 2022 – gjordes med Göteborgs symfoniker. Nu är det i ett avskalat arrangemang med fokus på denne gossopran med grungelook. Det är magiskt med mina tårar som ackompanjemang.

Håkan Hellström står bredvid, spelar lite munspel, men är främst en pedagogisk, uppmuntrande sidekick i stunden.

Ja, han kan sådant där. Skapa en sällsynt känslomässiga dramaturgi i sina arenakonserter. Med scenen i mitten har han väl hoppats på att bjuda alla på allt och exklusivt – åtminstone någon gång under kvällen. Jag vet inte om det fungerar helt optimalt, även om tanken är god. Emellanåt skymmer högtalarpelarna, ibland den centrala delen av scenen där bandet och Frälsningsarméns blåsorkester för det mesta håller hus.

Men det är en kväll för fest, för gripande tal och versioner av låtarna, för smittande glädje och för nostalgi. Ingen vurmar väl så för Göteborg och en romantisk bild av staden. Bildskärmarna bjuder inte bara på händelser från scenen utan klipp som accentuerar låtarnas innehåll. Det blir en allsköns radda bilder med allt från artistiska förebilder (John Lennon, Bob Dylan, Torbjörn Nilsson, David Bowie, Freddie Wadling, Astrid Lindgren…) till humoristiska filmsnuttar med dansande suputer inramat av lekfulla animationer,. Scenarbetarna är som hämtade ur det där klippet från de sommarturnén 2023 om göteborgska hamnsjåare med sina lustiga smeknamn. Ingen detalj är för liten för att slarvas bort. Ja, till och med en gigantisk krok från någon kran i hamnen hänger över scenen.

Finalen är emotionell med ”Valborg” som utgångslåt och allsång. Mäktig, trots att den hyllar Gais. (Å andra sidan sjunger han i andra låter mer om änglar än om grönsvart, så det må vara hänt.) Istället för exalterade applådåskor dånar en del av slutscenen i Steven Spielbergs ”Närkontakt av tredje graden” med John Williams suggestiva, majestätiska ”Wild signals”, som efter en låååång stund glider över i första extranumret ”Din tid kommer”.

Så kommer Miriam Bryant in som efterlängtad gästartist för ”Du kan få mig så lätt”. Och, nej, det blir inte lika magiskt som första mötet på Ullevi 2016, då duetten blev som från ett älskande par. Men det är nog så ljuvt ändå. Och visst sjunger hon bättre än någonsin, trygg i sitt artisteri och sina kvaliteter som sångerska.

Klokt nog är hon också med i ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”, en låt som Håkan Hellström ensam inte riktigt bemästrar längre. (Den ligger otroligt högt i originaltonarten.) Det blir en annorlunda version, som är helt bländande.

Så farväl med ”Du är snart där”, återigen ett nytt arrangemang, men med samma utgång som vanligt med slutscenen i Charlie Chaplins ”Moderna tider”.

Ja, det är en formidabel kväll med bitvis uselt ljud. Det blir lätt så i blåsten och kanske också på grund av den centralt belägna scenen. Det måste vara otroligt svårt att ratta rätt med en sångare som försvinner utom synhåll emellanåt och med ett band som rör sig runt omkring.

Nytt blandas (premiär för ”Gå för glory” och ”Sweethearts” plus refrängen från ”Som sommaren”) med gammalt, som ”Ramlar”, som skapar ett än mer kokande Ullevi.

Ikväll bjuder han på sin elfte Ullevikonsert. Det kommer bli ett nytt godisregn, en cirkus med kanske nya nummer och gäster. Man vet aldrig med Håkan. För han vill att varje kväll ska vara unik.

Håkan Hellström, Ullevi, Göteborg, 6 juni 2025. Spelar också 7 och 13 juni.

Bandet: Tobias Wiklund, trumpet, David Nyström, klaviatur, Finn Björnulfson, slagverk/sång, Labbe Grimelund, trummor, Oscar Wallblom, bas/sång, Mattias Hellberg, gitarr/munspel/sång, Simon Ljungman, gitarr/sång, Nils Berg, saxofon/klaviatur/fiol/sång, LaGaylia Frazier, sång, Annika Granlund, sång och trumpet, Ingela Olsson, sång, och Kerstin Ryhed-Lundin, sång.

Gäster: Frälsningsarmén blåsorkester, Sarah Klang, Nisse Hasselgren, Björn Gustafsson och Miriam Bryant.

Fotnot, korrigering 20250617: Frälsningsarméns blåsorkester är egentligen inte från kåren utan består av jazzmusikerna ”Frälsningsarméns blåsorkester” med ”Frälsningsarméns blåsorkester” med Joakim Rolandsson, flöjt och altsax, Lina Lövstrand (flöjter och alt- & barytonsax,, Malin Wättring tenorsaxofon, Jacek Onuszkiewicz, trumpet och flügelhorn, Lennart Grahn, trumpet och flügelhorn,  Elin Andersson, trumpet och flügelhorn, Michele Campo, trombon, Magnus Wiklund, trombon, Ella Wennerberg Wettéus, trombon & bastrombon, och Niclas Rydh, bastrombon och sousafon.

Låtlista:

1. Intro med temat från Du är snart där
2. Jag har varit i alla städer
3. En vän med en bil
4. Gå för glory
5. Dom där jag kommer ifrån
6. Mitt hjärta är ett jordskred
7. Tro och tvivel
8. Sweethearts
9. Du kan gå din egen väg
10. Mitt Gullbergs kaj paradis
11. Pärlor (med Sarah Klang som gäst)
12. Gårdakvarnar och skit
13. Refrängen till Som sommaren (Gunnar Danielsson, här med Björn Gustafsson som gäst)
14. En midsommarnattsdröm (med Björn Gustafsson som gäst)
15. Nordhemsgatan leder rakt in i himlen (med Nisse Hasselgren som gäst)
16. När lyktorna tänds
17. Kom igen Lena!
18. För sent för Edelweiss
19. Det kommer aldrig va över för mig
20. Ramlar
21. Valborg
22. Mellanspel med visning av en scen ur filmen Närkontakt av tredje graden med John Williams Wild signals
23. Din tid kommer
24. Nu kan du kan få mig så lätt (med Miriam Bryan som gäst)
25. Känn ingen sorg för mig Göteborg (med Miriam Bryant som gäst)
26. Du är snart där

Konsert:

MADNESS

!!!

Liseberg, Stora scenen.

Publik: 8000.

Bäst: Jovaliteten.

Sämst: Det överdrivna tramset.

Fråga: Hur många hitlåtar spelade Madness inte…?

När Madness senast, och hittills enda gången, spelade i Göteborg skrev vi 1980. Bandet var då förband till Ulf Lundell, inledde med ”Night boat to Cairo” och ska enligt uppgift slagit knockout på publiken (de som begrep) och på huvudakten. Nu 45 år senare är bandet still going strong, men knappast i skick att skicka ut några hårda slag.

Madness inledde ju som ett av de främsta banden inom den ny skavågen, som kom i slutet på 70-talet och från Storbritannien gav eko runt om i västvärlden. Ja, till och med till Göteborg där band som Bruset och, ja, Kai Martin & Stick! omfamnades av stilen (lyssna på ”Stadens gator”, som omformades från pop till ska till debutalbumet ”Biomusik” 1980).

Men det var när gruppen smälte samman ska och popens förening med music hall och vurmande för något slags brittisk nostalgi. Med inspiration från Kinks, Ian Dury och i viss mån Beatles (tänk ”Penny Lane”) steg framgångarna in i 80-talet.

När bandet nu står på Lisebergs stora scen är det ett gäng aktade herrar, som fortfarande famnar sitt brittiska arv med stolthet. Den här gången är det genombrottslåten – Prince Buster-låten – ”One step beyond” som får sätta tonen för konserten. Det blir en spelning som är både generös, jovialisk och emellanåt lite onödigt skojfrisk. Men precis som vädret i stort håller Madness musiken stången, även om det finns nummer som tempomässigt är lite trötta.

Nej, sångaren Suggs är inte den med störst röstomfång och faller emellanåt ur ton precis som Lee ”Kix” Thompson på saxofon. Å andra sidan det som de förlorar i ton tar de igen med charm och humor. I stort saknar bandet inte espri och naturligtvis inte låtar. Samtidigt kan man fundera lite över urvalet. Nog saknas det lite klassiker, som ”Michael Case”, även om nyare (ja, bandet har skrivit nytt och gett ut i ”modern” tid) material som ”Mr Apples” och ”NW5” håller måttet.

Ändå, Madness 2025 bjuder in till värmen, om än emellanåt med armbågen. Finalen? ”Night boat to Cairo”, som de inledde med senast.

Madness, Stora scenen, Liseberg, 4 juni 2025.

Bandet: Chris Foreman, gitarr, Mike Barson, klaviatur och sång, Lee Thompson, saxofon, slagverk och sång,Dan Woodgate, trummor och sång, Mark Bedford, bas, och Graham ”Suggs” McPerson, sång samt Mez Clough, slagverk, Steve Hamilton, barytonsaxofon, Joe Auckland, trumpet, och Mike Kearsey, trombon.

Låtlista:

1. ”One step beyond” (Prince Buster-cover)
2. ”Embarassment”
3. ”The prince”
4. NW5
5. ”My girl”
6. ”Taller than you are” (Lord Tanamo-cover)
7. ”Love struck”
8. ”The harder they come” (Jimmy Cliff-cover)
9. ”Shut up”
10. ”The sun and the rain”
11. ”Wings of dove”
12. ”Grey day”
13. ”Mr Apples”
14. ”Bed and breakfast man”
15. ”House of fun”
16. ”Baggy trousers”
17. ”Our house”
18. ”It must be love” (Labi Siffre-cover)
19. ”Madness” (Prince Buster-cover – extranummer)
20. Night boat to Cairo (extranummer)

Festival:

WEST COAST COUNTRY FESTIVAL med JAMIE MEYER, DON REDMAN, JAY SMITH, JILL JOHNSON, JACKSON DEAN OCH LUCINDA WILLIAMS

!!!

Scandinavium, Göteborg.

Publik: Några par tusen.

Bäst: Trots allt, stämningen.

Sämst: Klichéerna.

Fråga: Festivalen är redan klar för nästa år, men med vilka toppnamn…?

West Coast Country Festival har entusiastiskt kört några år i Mölndal. Nu, med viss hjälp av Göteborgs pr-grupp Göteborg & co, har man dragit på stort med Scandinavium. Vädersäkert, förstås, men en solig dag som denna kanske effekten och den publika närvaro varit större om allt arrangerades i, säg, Slottsskogen. Jo, ja förstår att årstiden inte medger detta och risken för aprilväder i maj är stort.

Nu blir det countryfest i Scandinavium och alla tjommarna var inte där. Visst, en härligt entusiastisk publik var på plats. Stetsonhattar, westernskjortor med broderier, linedansare, storrutigaskjortor, westernboots… you name it. Utmaningar i form av ”bullriding”. På plats också utställare som erbjöd allt från hattar, kläder till tatueringar.

Men det är förstås musiken som är i centrum, både inne i arenan och ute i environgerna där spirande countrystjärnor fick sin chans bland förbipasserande. En tuff utmaning.

Tufft var det också på den stora scenen. Scandinavium är stort, med mycket publik kan magi skapas. Men utan den blir det ödsligt.

Jag ska inledningsvis erkänna att min festivalkondition var dålig. Ja, jag ville se Lucinda Williams. Men med en start klockan tio kroknade jag långt innan dess. Så, ja, jag missade henne (enligt rapporten många med mig med blott några hundra framför scen) och även Jill Johnson och Jackson Dean.

Men så är det med festivaler. Man vinner en del, förlorar annat.

Värd en större publik. Kvillegrabben Jamie Meyer kan sitt Nashville och kan föra sig på scen. Foto: KAI MARTIN

Jamie Meyer inledde på stora scenen. En otacksam uppgift, förstås. Men grabben från Kville har alltid haft ambitioner så länge jag har känt till – och skrivit om – honom. Entusiastiskt tar han snabbt scenen i besittning som vore det fullt av gapande fans framför honom.

Han har gått den moderna countryskolan, kan sitt Nashville, har bott där och har också jobbat med låtskrivande i Los Angeles. Han är trygg i sin roll som både låtskrivare och entertainer. Någonstans i det bredbenta gubbrockandet men med en mer smittande ungdomlig energi, om man nu kan ha det som snart 45-åring.

Musikalisk är det i Bryan Adams-land. Tryggt, stabilt och samtidigt lika smittande som hans leende. Jag önskar verkligen att det hade varit en större publik på plats – det är både han och publiken värda – för han vet hur man för sig på scen, poserar snyggt och har låtarna.

Han har också ett tajt, stabilt band med sig – en tryggt svängig rytmsektion i Anders Jonsson, bas och Magnus Fritz, trummor, Micke Haglund, keyboard, och sidekicken, sologitarristen Magnus Lervik. Det låter snyggt och stort, som vore det den arenaspelning som det skulle kunna ha varit med en stor publik.

Kanske skulle han vågat variera sig mer och haft en större dynamik. Och Bon Jovis ”Whole lot of leavin'” blev för mycket after ski för min smak. Bäst blir det då han är personlig, som i nyskrivna ”Only U can” eller snärtiga ”Here comes the weekend”. Jag är också förtjust i gospelkryddade ”Holy ground to me”.

Låtlistan hittar ni här med tillägget att ”Only U can” – inte utgiven än – kom mellan ”Whole lot of leavin'” och ”Live to dig another day”.

Stabilt. Don Redmon kan sin country, men vågar för lite; det blir för klichéfyllt. Foto: KAI MARTIN

Don Redmon är Andreas Johansson från Finspång. Men bara om man vet. Han är en countryartist ut i fingerspetsarna och bjuder på traditionell countryrock som är solid, stabil och trygg. Musik med inspiration från George Jones och Merle Haggard. Man kan ha sämre förebilder, men resultatet blir klichéfyllt. Det finns emellanåt också kopplingar till Lasse Stefanz och den Olle Jönssonledda musiken. Honkytonk på svenska, men här på amerikanska. Jo, det är skickligt, kompetent. Men i mina öron trist.

Så blir det också med Jay Smith, som ju har skapat en och annan radiohit. Men hans scennärvaro är som önskade han sig någon annanstans. Då gör jag det också. Synd. För hans rockdominerade country – alltså mer rock än country, om ni förstår – har vissa poänger.

Ja, jag erkänner. I stort är country inte min grej. Men jag är heller inte oresonlig. Jag tjusas av Maja Francis fantastiska förening av Kate Bush och Dolly Parton. Eller David Ritschards country från Söder. Kanske namn som kan adderas till galan nästa år.