Med huvudrollen som Elphaba i Göteborgsoperans succéuppsättning av ”Wicked” var hon grön i dubbel bemärkelse. Dels för att rollen krävde det. Men också för att hon då, som 23-åring, gjorde sin första huvudroll på en av Sveriges största scener.
Nu är hon tillbaka. Som Kim i hennes favoritmusikal ”Miss Saigon” – på Göteborgsoperan.
– Jag har längtat efter att få spela henne i halva mitt liv, säger hon.
Favoritroller. Timothy Garnham, som den amerikanske soldaten Chris, och Feline Andersson som den vietnamesiska kvinnan Kim har sin roll i ”Miss Saigon” högst upp på listan. Foto: KAI MARTIN
13 år gammal såg hon ”Miss Saigon” på Malmöoperan. På samma plats fanns Timothy Garnham, nu 27. Båda fick samma vision. Det här var musikalen de skulle spela i. Föga anad de att av drömmarna skulle det bli verklighet. För vem kunde någonsin tro att en påg från Höör och en flicka från Malmö skulle förenas på scen i huvudrollerna som Chris respektive Kim 12 år senare när Göteborgsoperans sätter upp ”Miss Saigon” igen efter 20 år.
– För mig var det en roll som jag aldrig trodde att jag skulle få, säger han, som fortfarande någon vecka innan premiären (då denna intervju görs) nyper sig i armen för att han verkligen har fått rollen.
– När de ringde frågade jag tre gånger om det var sant. Det känns helt otroligt.
Visar sina färdigheter igen
Det var det. Det innebar att han återigen fick möjlighet att visa på sina färdigheter som musikalartist på Göteborgsoperan. Så som han tidigare har gjort i ”Cabaret” och i ”Wicked” (2023/24). Men nu handlar det om ett större ansvar på scen i den krävande rollen som Chris.
Han är fostrad i Göteborg. Både på Balettakademin och på Högskolan för scen och musik.
– Jag har bott sju år i Göteborg och har alltid trivts här och ville flytta hit efter att jag var här och såg Håkan Hellström när jag var elva år, säger han.
Scenstarkt. Timothy Garnham gör rollen som Chris till sin. Foto: KAI MARTIN
Ja, Feline Andersson och Timothy Garnham har mötts förut. Dels gick de på samma gymnasium i Lund och dels delade de scen under sejouren med ”Wicked”. Hon hade då huvudrollen som Elphaba, häxan som blev grön. Hon var inte helt oetablerad, som scenartist. Hade gjort utbildning och spelat i England. Men Elphaba blev hennes första stora huvudroll på en av Sveriges största scener.
Tror du att Elphaba och ”Wicked” blev något av en audition för ”Miss Saigon” och rollen som Kim?
– Ja, men lite så är det nog. Jag tror ingen i huset missade att jag ville göra ”Miss Saigon”, men då visste jag inte att den skulle komma hit, säger hon.
Gjorde ett ”kemitest”
– När vi sedan gjorde ett kemitest med Guy (regissören för ”Miss Saigon”), för att se om det klickade… ja, då förstod jag att det skulle gå vägen. Det är ju en roll som jag velat göra i halva mitt liv.
Kemitest?
– Ja, alltså för att se om det uppstod rätt kemi mellan oss. Men det dröjde ändå innan jag fick besked. Jag for från mitt uppdrag i London till Göteborg flera gånger. Till slut sa jag att det inte gick. Jag var tvungen att få ett slutgiltigt svar. Jag trodde ett tag att de drev med mig, säger hon.
Men efter en slutaudition i London fick hon sitt ja.
Hon är fokuserad och ser fram emot premiären. Men ändå var olyckan framme bara timmar innan vi möts. Hon fastnade med en klack i en trappa och vrickade foten.
– Det ska gå bra. Det är ju inte så mycket koreografi i ”Miss Saigon”.
Hämtad från Oslo
Uppsättningen av den nu klassiska musikalen från 1989 är hämtad från Oslo och Folkteatret. Den som hade Guy Unsworth som regissör, som också tagit med delar av teamet och några av musikalartisterna. För honom har det handlat om att inte slarva med budskapet och att få denna sin uppsättning så autentisk som möjligt.
– Inför jobbet i Oslo gjorde jag flera resor till Vietnam för att göra research. Inför uppsättningen i Göteborg gjorde jag ännu en och for till landsbygden, pratade med risbönder. Det var inte helt lätt. Vietnameser vill inte se tillbaka. Men det är fortfarande ett trauma, säger han om Vietnamkriget, som upphörde först 1975 då USA lämnade landet efter flera år av krig på Sydvietnams sida.
– Men det gäller att hitta en balans. Jag vet, som regissör, att jag har två och en halv timme på mig att berätta om ett 25 år långt krig. För mig handlar det inte så mycket om en historielektion som ett försök att skilda hur människor drabbas i krig. Det finns ju, tyvärr, parallell till det som sker i dag.
Efter sitt uppdrag på Göteborgsoperan väntar något väldigt mycket mer brittiskt för den 38-årige, talangfulle och prisade regissören, som ju efter Oslo höll i trådarna för premiären av Roxette-musikalen ”Joyride” i Malmö.
Mästerregissör. Guy Unsworth gjorde ”Miss Saigon” i Oslo, har hunnit med Roxettemusikalen ”Joyride” i Malmö. Nu ansvarar han för ”Miss Saigon” på Göteborgsoperan innan han återvänder till England för scenuppsättningen av ”Morden i Midsummer” Foto: KAI MARTIN
– Ja, det blir en iscensättning av ”Morden i Midsummer”, som ska ut på turné i Storbritannien. Det blir något helt annat och annorlunda. En musikal är ju speciell där så många är involverade med betydande ansvar, som koreografer, dirigenter, scenografer plus artisterna. Där är ju mitt uppdrag att samla ihop allt till en helhet.
Men trots att han återvänder till England så lämnar hans övergripande arbetet inte uppsättningen av ”Miss Saigon”. Inte bara han har gjort sin research; det har även Feline Andersson och Timothy Garnham gjort.
– Jag har sett sjukt mycket dokumentärer och läst böcker om Vietnamkriget. Jag har ju en mamma som är historielärare, så jag får ju inte fuska. Jag spelar ju dessutom inte asiat utan är en amerikansk soldat som inte vill vara där, säger han.
– Ja, det har blivit mycket att lära. Det är viktigt att det blir rätt för någonstans är det ju en riktigt historia. Dessutom har Guy haft historielektioner med oss, säger hon.
– För mig, med mamma från Thailand, har det också varit viktigt att ge folket i Vietnam rättvisa. Kim är ju så mycket mer än en prostituerad, så systerskapet är viktigt. För Guy har det ju varit väsentligt att ha med människor med asiatiskt utseende. Alldeles för många uppsättningar av ”Miss Saigon” har det varit för mycket stereotyper.
”Miss Saigon”, Göteborgsoperan. Premiär 27 september 2025. Spelas till och med 28 mars 2026.
Av: Claude-Michel Schönberg och Alain Boublil.
Regi: Guy Unsworth.
Dirigent och musikaliskt ansvarig: Joakim Hallin.
Scenograf: David Woodhead.
Kostymdesign: Jean Chan.
Koreografi: Cressida Carré.
Maskdesign: Tiiu Luht .
Ljusdesign: Matt Haskins.
Ljuddesign: Avgoustos Psillas.
Musik: Claude-Michel Schönberg.
Sångtexter: Richard Maltby Jr och Alain Boublil.
Ytterligare sångtexter: Michael Mahler.
Orkestrering: William David Brohn.
I rollerna: Feline Andersson (Kim), Timothy Garnham (Chris), Eu Jin Hwang (ingenjör), Arvid Assarsson (John), Karin Mårtenson Good (Ellen), Alistair So (Thuy), Natalie Chua (Gigi).
Ensemble: Jesper Blomberg (cover John), Albin Boudrée, John Browning (cover Engineer), Julia Carlström (cover Ellen), Fanny Dan Tomter, Sonny Enell, Anton Engström, Julia Forssell, Tord Hansson, Martine Hattestad Kveli, Lars Hjertner, Andrea Rymoen (cover Kim), Evelina Schilling (cover Gigi), Robert Sillberg, Carl Sohlberg (cover Thuy), Matias Steen Hauge (cover Chris), Oscar Sundling Wallin, Lea Undall, Vivian Wrang plus statister och barnstatister.
Barnet Tam (spelas av fyra barn under spelperioden): Pontus Bremholm, Louis Linusson, Gabriel Melo och Mia Terese Yasuda.
Festligt. När Stella – med sångerskan Karin Klingenstierna i spetsen – firar 30 år famnar man musik högt och lågt med mängder med gäster. Som Erik Blix. Foto: KAI MARTIN
30 år! Det är några år. Mitt kalas hade jag på klubben Karelia, inhyst i Errols lokaler på Magasinsgatan 3 i Göteborg. (Namnet på klubben var taget från ett grekiskt cigarettmärke som Kai Martin & Stick!-saxonfonisten Gomer Explensch fallit för och övertygat klubbägarna om att ta.) Huset var fullt, det var festligt och glatt. En vakt som inte begrep att tillställningen var privat släppte in friskt. Annika Blennerheds band stod på scen. Hon hade kommit med ”Poems by Dorthy Parker” och bjöd på ljuv musik. Jag tror också att Parad – bandet med rester från just Kai Martin & Stick! (Ronny Svensson, trummor, Jörgen Cremones, gitarr, och jag på sång) – underhöll.
För så är det ju: jubileum ska man fira och då gärna till musik.
Så när Stella – Göteborgsbandet som jag nyligen skrev om här – firar 30 år som orkester är det förstås värt att fira. Hur gänget gör det? Till en sprakande musikfest, förstås.
Stella – med sin basmedlemmar Karin Klingenstierna, sång, Mia Samuelsson, trumpet, Elisabeth Engdahl, saxofon, Niss Kerstin Hallgren, kontrabas, Tomas Olsson, trummor och Paul af Malmborg Ward, klaviatur – spänner över mycket utan att förlora hela stycket. Det är jazz, 60-talspop, som Petula Clarks klassiker ”Down town” från 1964 , storbandsjazz, 70-talsdisco, Aretha Franklinlåtar, Sting… ja, banne mig om man med Erik Blix, konferencieren, lyckas med Frank Zappas svåra, men underhållande ”Cosmik Debris” från albumet ”Apostrophe (‘)” från 1974.
Det fina med Stella är att man lyckas sätta sin egen accent på musiken. Niss Kerstin Hallgrens kontrabas skapar delvis soundet tillsammans med Tomas Olssons mångfacetterade trumslagarkonster.. Men den ständigt, ljuvt leende Paul af Malmborg Wards klaviaturspel skojar man heller inte bort. Hon skapar sitt eget ackompanjemang med nyfikenhet och glädje, som är en fröjd att höra. Så blåsarna – Mia Samuelsson, trumpet, och Elisabeth Engdahl, saxofon – öppnar ju upp för än rikare arrangemang. Så då Karin Klingenstierna. Denna urkraft på sång, som sveper som en storm genom repertoaren och verkar hålla skoningslöst genom en kväll som denna.
Stella kastar sig speglat och vigt i de musikaliska lianerna. Det är vuxenunderhållning, men inte barnförbjudet, utan helt enkelt varm musikunderhållning.
Bandet har gäster på scen: Raymond Karlsson och Martina Almgren, trummor, Vanja Holm, slagverk, Lisa Eriksson, klaviatur, Urban Ward, tenorsaxofon, Lars-Göran Dimle, trombon, Magnus Johansson, trumpet, Perra Strandberg, gitarr, Peeter Wiik, gitarr, Göran Klinghage, gitarr och Erik Gullbransson, sång. Alla som sätter sin ton och adderar något till Stellas repertoar.
Vanja Holm, en gång bandets första trummis, visar vilken fantastisk slagverkare hon är. Lekfull, svängig och ständigt taktfull. Magnus Johansson sätter spets på sitt spel. Göran Klinghage sveper in med blueston. Martin Almgren med ett funky groove. Liza Eriksson och Raymond Carlsson färgar försiktigt med jazz. Urban Ward och Lars Göran Dimle fyller brassektionen med fyllighet. Perra Strandbergs och Peeter Wiiks gitarrspel ger sin respektive touch. Så då Erik Gullbransson, som slitit sig loss från ”Chicago” på Malmöoperan för ära Stella denna kväll. Croonern som rutinerat sveper in med sin röst.
Det blir en lekfull kväll med musik som byggs utav glädje. Nej, allt är inte slipat. Tekniken kärvar ibland. Men humöret är på topp och det är fest. Och jag kan inte låta bli att fnissa lite då Stella, som ju startade för 30 år sedan med ambitionen att bilda ett band bestående enbart av kvinnliga musiker, kör Eurythmics ”Sisters are doin’ it for themselves” uppbackad av de gästande männen. Inte för att detta feministiska anthem från 80-talet inte saknar värde, men för scenversion visar att tillsammans är vi starka – oavsett kön. Det är samarbetet och respekten som är grunden till samförstånd, enligt min ringa mening.
Erik Blix gör sina inpass. Klurig och underhållande, en ordvändare och humoristisk profil som vet hur texter ska presenteras. Att han smickrar min blogg från scen gör mig, förstås, generad men stolt.
Ja, det blir en helkväll späckad med musik och musiker på scen. Men…
Det började med Stella ensamma på scen med ”Fever”. Det slutar – med en avskalad ”Time after time” – med Stella på scen. En fin kväll för 30-åringarna på scen.
Fotnot: Detta är ingen recension, så inget betyg från !–!!!!! sätts. Orsaken är enkel: Det var ett kalas, en fest, lika mycket som en konsert.
Stella, 30-årsjubileum, Musikens hus, 20 september 2025.
Stella är: Karin Klingenstierna, sång, Mia Samuelsson, trumpet, Elisabeth Engdahl, saxofon, Niss Kerstin Hallgren, kontrabas, Tomas Olsson, trummor och Paul af Malmborg Ward, klaviatur.
Gäster: Raymond Karlsson och Martina Almgren, trummor, Vanja Holm, slagverk, Liza Eriksson, klaviatur, Urban Ward, tenorsaxofon, Magnus Johansson, trumpet, Lars-Göran Dimle, trombon, Perra Strandberg, gitarr, Peeter Wiik, gitarr, Göran Klinghage, gitarr och Erik Gullbransson, sång.
Låtlista – första set:
Fever
These boots are made for walkin’
Black coffee
9 to 5
Downtown
Happy talk
Gröna små äpplen (Erik Gullbransson på sång)
Something stupid (duett Erik Gullbransson och Karin Klingenstierna)
Acuarela do Brazil
Magdalena
Only human
Cotton Eye Joe
Paus
Andra setet:
Var blev ni av ljuva drömmar (Erik Gullbransson på sång)
Why I sing the blues
Son of a preacher man
A rose is still a rose
In these shoes
Always something there to remind me
My way (Erik Gullbransson på sång)
Komma som jag är (duett med Erik Blix och Karin Klingenstierna)
Cosmik Debris (Erik Blix på recitation)
Snow queen
Set them free
Rock the boat (extranummer – sång Perra Strandberg)
Sisters are doin’g’ it for themselves (extranummer)
Ett sista brev med avslutningsmeningen ”Från din äskade Hilde” från mor till dotter och hennes nyfödde son. Allt som behövs för att skapa ett tyskt, känslosamt drama. Brevskrivaren var Hilde Coppi, som timmar innan sin avrättning 1943 författade ett farväl till sin mamma med förhoppningar om att Hildes kärlek till sonen Hans, förlöst inom fängelsets grymma, kalla murar skulle förmedlas in i framtiden.
Hilde Coppi (starkt spelad av favoriten Liv Lisa Fries från ”Babylon Berlin) är baserad på en sann historia. Den om den unga kvinnan (1909–1943), som under nazismens glansdagar och spirande krig för en motståndskamp mot regimen. Men hon – och gruppen Röda orkestern som hon tillhörde – var också sovjetspioner. Allt sammantaget skäl nog för att dömas till döden.
”Från din älskade Hilde” växelspelar mellan den underbara sommaren då hon – en rapp maskinskriverska – träffar Hans (Johannes Hegemann), telegrafist i gruppen, förälskar sig, gifter sig och blir med barn. Samtidigt växer motståndskampen och slutligen kommer Gestapo gruppen på spåren. Samtliga blir fängslade, den gravida Hilde hamnar i ett kvinnofängelse för andra i sin situation.
Filmen är traditionellt berättad, fint filmad av Judith Kaufmann med ett växelvis romantiskt skimmer och klaustrofobiskt mörker. Våldet anas, men bara dess resultat syns. Hilde Coppi är en mönsterfånge. Får förtroende hos både medpatienter och fångvaktare. I en grymt stark scen förlöser hon sonen Hans, men med vetskap om att hon inte kommer få behålla honom. Tiden för nåd rinner ut och med historien som facit vet vi hennes liv ändades av en giljotin 5 augusti 1943. Tidigare det året hade slaget vid Stalingrad gått nazi-Tyskland emot. Krigslyckan hade vänt.
”Farväl från din älskade Hilde” är gripande. Liv Lisa Fries är smärtsamt närvarande i en ordentliga Hilde Coppi, även om man egentligen aldrig får orsaken till varför hon blev sovjetspion och motståndskvinna. Extra rörande är det när sonen – ja, Hans Coppi junior, tysk historiker och drygt 80 år – läser avslutningstexten i filmen. Andra världskrigets dramatik berör fortfarande – och speglar sig i vår samtid.
”Från din älskade Hilde”, Sverigepremiär 19 september 2025.
Regissör: Andreas Dresen.
Manus: Laila Stieler.
Foto: Judith Kaufmann.
Klippning: Jörg Hauschild.
I rollerna: Liv Lisa Fries (Hilde Coppi), Johannes Hegemann (Hans Coppi), Lisa Wagner (Anneliese Kühn), Emma Bading (Ina Ender-Lautenschläger), Lisa Hrdina (Grete Jäger), Alexander Scheer (pastor Harald Poelchau) med flera.
LIFE OF CHUCK
!!!!
Ur Stephen Kings novellsamling ”Blod säljer/nya berättelser” (2020) har regissör och manusförfattare Mike Flanagan skapat en bitterljuv, lågmäld, men storslagen film. Den berättas i tre kapitel, men börjar med det sista. Under en litteraturlektion med magister Marty Anderson (Chiwetel Ejiofor) slocknar internet samtidigt som rapporter om att Kalifornien bit för bit rasar ut i Stilla havet. Ja, världens undergång är på gång samtidigt som reklam för ”Life of Chuck” sprids irrationellt överallt. Chuck, visar det sig, är Charles Krantz (Tom Hiddleston), en revisor och bokförare, som lever sitt ordentliga liv omgiven av siffror, hustru och son. Men han har drabbats av obotlig cancer och ligger på sin dödsbädd. Några månader tidigare går han hem från sitt jobb och börjar spontant dansa till en trumslagare gatumusikant. Han gör det med bravur och bjuder upp Janice Halliday (Annalise Basso), nyss dumpad via SMS, som är både arg och besviken. Det blir en fantastiskt storslagen dansscen à la ”La la land” – och för mig som älskare av musikal blir det förstås en motorväg till hjärtat. Dansen får sin förklaring när man fortsätter kapitelvis bakåt i Chucks liv och uppväxt.
Ja, det är förstås bara Stephen King som kan väva samman spöklika historier, traditionell amerikansk vardag, spådomar in i framtiden med apokalyps och underbara dansscener. Med Mike Flanagans visioner och regi gifter sig allt väldigt bra på vita duken; skådespeleriet är utmärkt och berättelsen ekar otäckt i vår nutid med en allt ökande grad av förnekelse gällande miljöförstöring.
”Life of Chuck”, Sverigepremiär 19 september 2025.
Regi: Mike Flanagan.
Manus: Mike Flanagan och Stephen King.
Foto: Eben Bolter.
Klippning: Mike Flanagan.
Musik: The Newton Brothers.
I rollerna: Tom Hiddleston (Charles ”Chuck” Krantz), Jacob Tremblay (Charles ”Chuck” Krantz, som tonåring), Benjamin Pajack (Charles ”Chuck” Krantz, som yngre grabb), Cody Flanagan (Charles ”Chuck” Krantz, den yngre), Chiwetel Ejiofor (Marty Anderson, lärare), Mia Sara (Sarah Krantz), Mark Hamill (Albie Krantz), Karen Gillian (Felicia Gordon läkare och exhustru till Marty), Annalise Basso (Janice Halliday) med flera.
Intensivt. Spelet mellan Jesper Söderbloms Brick och Caroline Söderströms Maggie i Stadsteaterns ”Katt på hett plåttak” är intensivt. Foto: JENS SETHZMAN
Fram till 1979 framstod , enligt svensk medicinska klassificeringen, som en psykisk störning. Visst, sexuellt samröre mellan vuxna personer var legaliserat redan 1944. Men skammen över samkönad kärlek levde kvar. In på 80-talet fick svenska homosexuella allt större rättigheter, men aids-vågen skapade moralpanik hos allmänheten (för att inte tala om desperationen och rädslan i de queera kretsarna). In bit in på millenniet växte gayrörelsen. Det blev lättare att andas och möjlighet till registrerat partnerskap (1995) bäddade också för rättigheterna till samkönadadoption (2003) och samkönat äktenskap (2009).
Bögknackningarnas tid från 80- och 90-tal var – i stort sett förbi. Men… med pandemin har ultrakonservativa flyttat fram sina positioner. Att leva som homosexuell – eller inom någon av de andra som inkluderar sig under samlingsnamnet HBTQ(I)+ – är plötsligt inte längre en självklarhet i Sverige.
Märkligt nog inte heller för kvinnor, där feminismen tagit kliv tillbaka. I Sverige och internationellt. ”Avvisa feminismen. Underordna dig din man, Taylor. Du bestämmer inte.” Citat från nyss mördade, amerikanske influencern Charlie Kirk, som också hävdat att ”Abort är värre än förintelsen”.
Amerikanske dramatikern Tennessee Williams (1911–1983) hade premiär på sin pjäs ”Katt på hett plåttak” i mars 1955 på Broadway. Ett halvår senare hade den svensk premiär på Göteborgs stadsteater (med författaren i salongen). 70 år senare, nära nog exakt, spelas den åter på Stadsteaterns stora scen. Sunil Munshi regisserar och har skapat en eldfängd, intensiv föreställning som omfamnar just frågeställningen om man får älska den man vill.
Visst, homosexualitet är denna pjäs ett spörsmål som löper som en katt kring en het gröt. Den är outtalad. Här krackelerar respekt och, framför allt, kärleken mellan makar. I äktenskap som vittrar sönder inom familjen Pollitt, den rika familjen som styrs av pappa Pollitt (Dag Malmberg) som patriark av den gamla stammen, är det destruktivitet i utförslöpa.
Han är sjuk, men vägrar tro det. Yngste sonen Brick, favoriten, (Jesper Söderblom) kliver med raska steg in i alkoholism på grund av sin vän (älskare) Skipper, som nyligen tagit sitt liv. Bricks hustru söker desperat kärleken hos sin man, men finner den obesvarad. Mamma Pollitt (Carina M Johansson) vill vara kittet i familjen, men lyckas dåligt. Äldste sonen, advokaten, Cooper (Johannes Lindkvist) och hans fertila hustru (Maria Salomaa) – de har fem barn med ett sjätte på väg – vill vara perfekta, men positionerar sig egentligen för det kommande arvet.
Jo, det är en intrig som vibrerar. Men här bor också farsen nära dramat. Det är hastiga entréer och sortier. Svärtade repliker, som inte kan låtas bli att bjuda på en skämtsam, brutal knorr. Eller en lustig pastor (Martin Berggren) som blir berusad, förvirrad och kräks (rollen finns inte med i originalsättningen), som en komikens spindoctor.
Nu förtar inte detta pjäsens glödande dramatik. Inramat av en snillrikt enkel scenografi (signerad Jens Sethzman) möts man i salongen av en art deco-ram, ett podiet med en schäslong, en drinkvagn, några stolar och hyllor. Sparsmakat och elegant smart där spelet mellan skådespelarna får ta plats.
Det sker med emfas från start. Caroline Söderström är fullkomligt bländande som Maggie, fattigflickan som gift upp sig tack vare sin slående skönhet. Hon är rapp i munnen och med en svada som är flödande. Hennes entréreplik varar i minuter och hon levererar allt med känslosamhet och dynamik. På en gång är hon sårbar och stark, desperat och lugnt analyserande. Hennes make Brick görs av Jesper Söderblom, som legat i på gymet i sommar. Herregud, sällan har väl Stadsteatern skådat en liknande hunk i Mark Spitz-skolan med tvättbräda, svällande muskler och en elegant mustasch. Han är sluten, bitter och, alltså, hårt drickande. Han dricker till han får sitt ”klick” och det dröjer. Han, den förre elitidrottaren och sportkommentatorn, bär på dubbla smärtor; en bruten fot och ett brustet hjärta. Att älska sin hustru är bara en konstruktion, ett resonemang. Hon vill ha barn. Han vill det inte. Paret är smärtsamma mil ifrån varandra. Men ingen vill skiljas. Jesper Söderblom spelar med återhållsam lidelse, som emellanåt brister i gap, skrik och fysisk attack.
Dan Malmbergs patriark spelas med högburet arrogans, som någon som blivit friskförklarad och tar sig fortsatt an livet som härskare, men också inser att han nog trots allt är dödligt sjuk. Han är konstant giftig mot sin hustru. Något hans älskade, yngste son ärvt av sin far. Mamma Pollitt hukar under slagen, men balanserar allt på ett sätt som bara Carina M Johansson kan göra; en mor som gullar och skyddar sin lille pojk, som ömt förmanar honom att inte dricka, men förlåter honom för att han gör det. Hon och hennes make längtar efter yngsta paret Pollitts barn. Men får vänta. Som Maggie.
Cooper hålls i strama tyglar. Johannes Lindkvist gör sin roll prudentligt. Vill desperat vara sina föräldrar till lags, vara den duktiga sonen och förfäras av sin brors brist på karaktär. Maria Salomaas Mae Pollitt är så som Charlie Kirk önskade att kvinnor ska vara. Men tar också position i maktkriget mot Maggie.
Det är rasande bra skådespel av en driven ensemble. En scen i andra akten, där Brick i bakgrunden ömsint sjunger Beach Boys ”God only knows” i ett enkelt ackompanjemang, blir en både smärtsam och desperat paus. Allt stannar upp. Håller flämtande andan och kommer ifrån det högoktaniga, eldfängda och intensiva spelet mellan de andra karaktärerna. Men bara för en stund. I ”Katt på hett plåttak” finns inga vinnare. Känslostormarna fortsätter vina och håller den förtärande branden vid liv.
Stadsteaterns start på säsongen har börjat bra.
”Katt på hett plåttak”, Göteborgs stadsteater, stora scenen. Premiär 19 september 2025. Spelas till och med 29 november.
Manus: Tennessee Williams.
Översättning: Jacob Hirdwall och Björn Mellander.
Regi: Sunil Munshi.
Scenografi och ljusdesign: Jens Sethzman.
Kostymdesign: Ann Bonander Looft.
Maskdesign: Marina Ritvall.
Ljuddesign: Dan Andersson.
På scen: Martin Berggren (Pastorn), Caroline Söderström (Maggie Pollitt), Jesper Söderblom (Brick Pollitt), Carina M Johansson (mamma Pollitt), Dag Malmberg (pappa Pollitt), Johannes Lindkvist (Cooper Pollitt) och Maria Salomaa (Mae Pollitt).
Mörkt och glatt. ”Djupet” på Backa teater bjuder in till en livfull föreställning från tio år och uppåt. Foto: ELLIKA HENRIKSON
Som Bibelns skapelseberättelse börjar allt ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds Ande svävade över vattnet. Och Gud sade: ‘Varde ljus’; och det vart ljus.” Men i Backa teaters uppsättning av nyskrivna pjäsen ”Djupet” (från åldrarna tio år och uppåt) dröjer man sig kvar i djupet. Där ibland det okända, det outforskade, med ett djur- och fiskliv som människor vet lite om, men som vi ändå påverkar med utsläpp och nedskräpning.
Inledningen står i en bjärt kontrast till barn som rusar runt fyllda av lek. Men deras fokus är beundransvärt när ljuset släcks och tystnaden och mörkret får tala. För djupt, djupt nere i våra oceaner härskar tystnaden – och mörkret.
Så släpps vi in till undervattensvärlden med olika slags havsdjur fantasifull kreerade med Katrin Linds masker och Lisa Berkert Wallards kostymer. Som vore skådespelarna hämtade från Jens S Jensens klassiska bilder från Hammarkullens 70-tal, men år senare. Jeans, hårdrock-tischor som smiter över mage och bröst, långt hår…
Inte en knyst hörs när ensemblen gör sin koreograferade rörelser. Det varar utmanande länge, men Backa teater vet hur man fångar sin unga publik och den blir snart belönad.
Snart börjar fiskarna prata. Förvrängda röster som om de endast in helium. Sedan brister det. För ”Djupet” bjuder också på mängder av musik. Sångnummer som framförs så att var och en får sin stund i det dunkla strålkastarljuset. Allt från Ringo Starrs bidrag ”Octopus’s Garden” från Beatles album ”Abbey Road” till Dios ”Holy diver” och Céline Dions paradnummer ”My heart will go on” från storfilmen ”Titanic”. Ja, också Gyllen Tiders ”Gå och fiska” i en houseversion och Billie Eilishs ”Ocean eyes”, med flera.
Det dröjer inte länge förrän publiken är på tårna. Allsången drar igång med taktfast handklapp och dans. Det blir en teaterfest med extra allt för unga och gamla.
Men ”Djupet” är ju så mycket mer än en pjäs kryddat med musik och sång, som vore det kalas. Under ytan ser man plastpåsar singla ner, ett oljefat ligger på botten, människorna kommer emellanåt ned med sina undervattensfarkoster med starka strålkastare som bländar skoningslös i mörkret.
Vad ska djuren med detta…?
Sista repliken lyder ”Kan vi inte bara få bli lämnade ifred” är tydlig. Men vi vet ju att så inte är fallet.
”Djupet” är paradoxalt nog en medryckande föreställning med en engagerad ensemble, som leker fram allvaret. Men jag kan också känna att allvaret i budskapet är för lättviktigt. Havet som för alla är en sådan självklarhet för bad, segling, transporter och fiske är hårt drabbat av människors nedskräpning och rovfiske. Tyvärr ligger djupet i vad som behöver sägas bara på ytan i föreställningen.
Kanske är det uppdraget för barnens pedagoger och lärare att ta ämnet vidare. Men jag skulle, å andra sidan, vilja ha fått bättre napp på plats. Det är ”Djupet” och havet värt.
”Djupet”, Backa teater, premiär 19 september 2025. Spelas till och med 10 december.
Regi: Najda Hjorton.
Manus: En kollektivs skapad föreställning efter en idé av Nadja Hjorton och Lisa Berkert Wallard.
Scenografi och kostymdesign: Lisa Berkert Wallard.
Maskdesign: Katrin Lind.
Ljusdesign: Bella Oldenqvist.
Ljuddesign: Jesper Lindell.
Musikarrangemang: Backa teaters musiker.
På scen: Marta Andersson-Larson, Tuva Börgö, Daniel Ekborg (också musiker: gitarr och piano), Ylva Gallon, Alexander Gustavsson, Jonas Redig (också musiker: bas), Julia Scahhauer (också musiker: trummor och fiol) och Kjell Wilhelmsen.
Låtlista:
The blue planet (Hans Zimmer, Jacob Shea, David Fleming)
Fullt ös. När Majornas 3dje Rote tog farväl som band var det både känslosamt och fullt ös hela vägen in i mål. Foto: KAI MARTIN
Musikens Hus, Göteborg.
Publik: Helt utsålt (för andra kväll å rad).
Bäst: Spelglädjen.
Sämst: Att det nu är över.
Fråga: Den definitiva finalen blir på söndag på Café Hängmatta med gästartister – är det verkligen över då…?
Allt har sitt slut. Är man lyckligt lottad får man själv bestämma över det. Som med Majornas 3dje Rote, som efter 35 år som underhållande orkester, fattat beslutet att själva välja sin final. Efter över 1000 spelningar med i snitt hundra personer per konsert är det alltså över. Men inte hur som helst.
Ska man lägga av ska man göra det till musik, man ska göra det till den fest. Bryta sorgen för fest. Det förstår dessa spelmän med emfas.
Till den sagda slutkonserten 17 september rök biljetterna fortare än kvickt. Lika snabbt försvann biljetterna till extrakonserten 16 september. Jo, det är många som vill ta farväl och sörjer bandets beslut, men som också vill passa på att hylla de fem i orkestern som under så många år spritt glädje med sin musik.
På klockslaget (19.30) gör bandet entré i mörker till Richard Strauss pompösa ”Also Sprach Zarathustra”. De kommer nedför den vådliga spiraltrappan från logen ned till scen endast med mobiltelefonernas ledljus som hjälp. Det är försiktiga steg som var och en av de drygt 70-åriga musikerna tar för att komma på plats. Men sen…
Det blir en rykande start där man snabbt visar var skåpet ska stå med ”Välkommen hem”. Glider snabbt över i en av publikfavoriterna – ”Majornatjej” och det är ett speglat gäng på scen, som kan varandra, sin musik och sitt tilltal.
Ja, Majornas 3dje Rote rör sig, som namnet skvallrar om, gärna i sitt hemman. Men Göteborg – med Majorna – är ju en sjöfartsstad med örat ut mot världen och strömningar därifrån. Så bland de svenska folkmusikinfluenserna med polskor med mera finns ogenerat också musik från de Storbritannien och Irland med reel och jig. In smyger sig också influenser från både american och country. Alison Krauss mollstämda musik blir inspiration till något eget. Kompositioner av Lucinda Williams och Billy Bragg ges svenska texter med lokal förankring och plötsligt är det Majornas 3dje Rotes signatur över det hela. Likaså med David Urwitz låt ”Din skull”, som åkte nedför Fjällgatan i Masthugget, där han bor, ner till Majorna där grabbarna i Majornas 3dje Rote kramar om den till sin.
Rötterna till bandet kan man söka tillbaka till redan 1977. Namnet kom 1981. Men nuvarande sättning är från 1996, så det där med 35 år kan man ju ta med en nypa salt. Gruppen är väsentligt äldre än så. En sak står dock klart och det är med Göran Premberg, sång och fiol, fick inte bara en spelman av rang utan också en estradör. Det är han som drar roande skrönor på scen, som är något av bandets frontman. Samtidigt är var och en en viktig kugge i det musikaliska maskineriet. Fiolduellerna mellan Göran Premberg och Lasse Gustafsson glöder. Den senare italienska durspel – så vackra instrument – skapar lidelse. Göran Bergs gitarrspel och -melodier ger ackuratess och elegans. Thomas Sjöstrands trumspel ger, tillsammans med Stefan Kirchhoffs basspel, groovet som skapar dynamik och tempo. Tillsammans är de dessutom utmärkta sångare både var och en för sig och tillsammans.
Denna musikaliska kraft har gett musikunderhållning genom åren på allt från mindre sammankomster till stora scener. Tomas von Brömssen har många gånger varit en kär gäst – bland annat på julgalorna ”En grön jul” på Stora Teatern. När denne Blåvittsupporter tillsammans med Majornas 3dje Rote gästade Gais-galan (ännu ett insamlingsknep för att rädda klubben) på Konserthuset för nära nog exakt tolv år sedan lyfte taket. Man spelade ”Valborg” och in kom Håkan Hellström som en överraskning. Att Konserthuset stod kvar efter det kan man undra.
Överraskning. När Majornas 3dje Rote med Tomas von Brömssen gästade Gais-galan 16 september 2013 överraskade Håkan Hellström. Foto: KAI MARTIN
Den emotionella kraften nås inte på Musikens hus, men så är vi ju i publiken lite äldre och mer luttrade. Men visst var det rörande när Stefan Kirchhoff, efter sitt framträdande med ”Spårvagn” (där han sjunger om att han vill ha sitt namn på en) får en överraskning av bandet. Via Göran Bergs omsorg har man lyckats få en emaljerad plåt från en rangerad 3:ans spårvagn med hans namn på. En fin gest.
Jo, Majornas 3dje Rote har gjort sina år med den ära. Nu är det över. Efter de 23 låtarna med grand finalen med ”Älvsborgsbron” (med adderade textrader om Hisingsbron) och ”Flickorna i Göteborg” är inte ett öga torrt. Varken på scen eller i salongen.
Tack för allt.
Fotnot:Ska man vara krass spelar Majornas 3dje Rote även 19 och 20 september, då på Skaftö Folkets hus, och med en verklig final på Café Hängmatta söndag den 21 september med ett öppet hus. Då kommer gästartister hoppa in i det som mest kan definieras som ett jam, enligt orkestern, med korta set (30 minuter): 15.30, 16.30, 17,30 och 18.30. Det är då fri entré.
Majornas 3dje Rote, Musikens hus, 17 september 2025. Den andra av två finalkonserter (den första den 16/9).
Bandet: Lasse Gustafsson, durspel, fiol och sång, Göran Berg, gitarrer, mandolin och sång, Göran Premberg, sång, fiol och gitarr, Stefan Kirchhoff, bas och sång, och Thomas Sjöstrand, trummor och sång samt inhoppande medlemmen Jörgen Berg, dobro, gitarr och banjo.
Allvaret möter lekfullheten. Easy-sångaren Johan Holmlund är ute på en turné i egenskap av diktare med sinsenaste diktsamling ”En spegel i rymden”. För soundtracket stod Jacobsteel. Foto: KAI MARTIN
Poesin har ju sin egen inneboende kraft. Ord som isolerade bär på tyngd, som försiktigt hanterade kan bli sprängkraft. Som kan beskriva en regndroppes inre universum på samma sätt som rymden.
Johan Holmlund är diktaren med den styrkan. Kanske främst känd som sångare i Easy, Jönköpingsbandet som med Göteborg som bas blev Sveriges första internationella indieband och som fortfarande är aktivt. Han är i ord och handling inte stilla för en sekund, om än nyss fyllda 60, nu boendes i Schwerin i Hamburgtrakten. Kreativiteten är som en feber, en rastlös klåda. Möter man honom ger han ett stilla, eftertänksamt intryck. Men allt är bedrägligt. Inom honom tickar det en bomb. Skrivs inte orden för dikter är det för någon sång. Är det inte för Easy är det för hans kommande soloprojektet Silent Sunshine. Flyger inte orden för skapandet gör de det i hans roll som lärare. Orden och meningarna stannar aldrig; de flyger mot himlen, hittar nya sträck, nya sammanhang.
Johan Holmlund har nyss kommit ut med ännu en diktsamling. Den femte i ordning (hans sångtexter finns också i en utgiven i sammanställningen ”A Secret Challenge – Selected Lyrics 1990–2020”). Med en ”En spegel i rymden” i bagaget har han återvänt till Sverige för en uppläsningsturné. Ett sätt att sälja, förstås, men också för att möta sin publik. För i samtalet uppstår ju något nytt i orden.
Göteborg och Utopia är sist ut. För den här gången. Med sig på scen har han Jacobsteel, alias Jacob Stålhammar – musiker, ljudkonstnär, animatör och till vardags psykolog/läkare – som har en bakgrund som ljudtekniker för band/artister som Souls och Håkan Hellström. Här är hans roll som skapare av de ljudlandskap med repetitiva melodier som agerar en försiktigt fond för Johan Holmlund att läsa till.
Det blir ett alldeles utmärkt möte.
Johan Holmlund läser sin poesi i förstone ur denna hans senaste diktsamling. Han läser med tydlighet, artikulerar på ett sätt som minner om Ola Salo eller Björn Ranelid, men utan deras prålighet och den sistnämndes uppfordrande förnumstighet. Han är diskret, men inte överdrivet försiktig, spetsar med en smula humor, lockas av musiken som pockar på hans uppmärksamhet. Nej, det blir aldrig i symbios rytmiskt, för det är det inte tänkt att bli. Men det driver på rastlösheten och – kanske också – tempot.
Dikterna är många gånger korta, blixtrande, tydliga, men aldrig kärva. De öppnar slutna ögon för inre syner, som ibland blir filmiska och storslagna. Som den sista av de 33 dikterna: ”och barnen som inte drunknar//kommer försöka igen”. Två rader. Det är allt. Och det är svindlande stort.
Det som var tänkt att bli ett 500-sidigt magnum opus, som föll redan tidigt i skaparprocessen, blev något annat. Av mycket blev det mindre, men inte mindre kraftfullt för det.
Han flikar in med en sång från sitt soloprojekt Silent Sunshine. ”All the answers” är tänkt att komma på albumet med planerad release fram mot jul. Ett stillsamt, fint, kontemplativt exempel med mersmak. Så läser han lite dikter ur sina tidigare samlingar och håller sin publik i andäktig närvaro innan han släpper greppet. Föreställningen är slut. Ett citat ekar kvar: ”Universum är en återvändsgränd” (från dikt nr 18 i samlingen). En spegel i rymden.
Johan Holmlund och Jacobsteel, Utopia, 16 september 2025.Finalen på en uppläsningsturné med anledning av sin senaste diktsamling ”En spegel i rymden”.
För hösten i biosalongen eller i tv-soffan med strömningstjänsterna redo.
Tre franska filmer med olika kynne, mystik och attraktion, men alla sevärda:
” Misericordia”, ”Min kära tjuv” och ”En sommar utöver det vanliga”.
Två filmer med premiär i fredag 12 september. Den sistnämnda gick upp tidigare i år, men får sitt omnämnande ändå.
Franskt. ”Misericordia”, ”Min kära tjuv” och ”En sommar utöver det vanligt – franska filmer med olika temperament. Foto: PRESSBILDER
MISERICORDIA
!!!
Det är höstruggigt när den arbetslöse bagaren Jérémie Pastor (Félix Kysyl) återvänder till sin barndomsby för att nära vara vid sin förre arbetsgivares begravning. Sonen Vincent Rigal (Jean Baptist Duran) är Jérémies barndomsvän och blir omedelbart inbjuden att stanna över efter begravningen hos dennes mor, änkan Martine Rigal (Catherine Frot). Snart utspinner sig ett kammardrama där ouppklarade affärer mellan barndomsvänner snart leder till våld och död med Vincent som förloraren. Jérémie begraver sin vän i skogen där slagsmålet med det fatala slutet skett. Det är svampsäsong, regnigt, fuktigt och ögon ser. Hela tiden. Bland annat byns pastor (Jacques Develay). I ett långsamt utspelat drama med homoerotiska drag kläs sanningen in på skinnet. Polisen kommer dådet på spåret, men omständigheter gör att man aldrig kan avslöja mördaren. I den lilla byn hålls sanningen innanför stadens murar.
”Misericordia” är en mollstämd, känslomässigt rå och kall film, som kryper innanför ben och märg som höstens fukt. Ensemblen håller hemlighetsfullt i sina rollkaraktärer, rör sig försiktigt för att när det väl känslomässigt briserar nå full effekt. Félix Kysyl spelar med återhållsam nervositet, som vore han avskalad på de känslor han egentligen känner innästlad i sina lögner. Catherine Forts änka Martine hålls i strama tyglar utan att förlora en sekund av skärpa, så som en skicklig skådespelare plägar göra. L’abbé Philipe Griseul, pastorn, görs med sparsmakad finurlighet satt att lösa deckargåtan som en annan Hercule Poirot, men hans avsikter är förstås helt andra.
Jag får en känsla av Claude Chabrol i denna Alain Guiraudies film (regi och manus). Men istället för borgarklassens diskreta charm är det landsbygdsbyns förkrympta. Sak samma men med olika klangfärg.
”Misericordia”, Sverigepremiär 12 september 2025.
Regissör och manus: Alain Guiraudie
Foto: Claire Mathon.
Klippning: Jean-Christophe Hym.
Musik: Marc Verdaguer.
I rollerna: Félix Kysyl (Jérémie Pastor), Catherine Frot (Martine Rigal), Jean-Baptist Duran (Vincent Rigal), Jacques Develay (L’abbé Philipe Griseul), David Ayala (Walter Bonchamp), Tatiana Spivakova (Annie) med flera.
MIN KÄRA TJUV
!!!
Maria (ömsint spelad av Ariane Ascaride) drygar ut den knappa hushållskassan som en empatisk och populär hemvårdare. Hennes make Bruno är ofrivilligt pensionär och spelmissbrukare med grasserande skulder. Tillsammans har de dottern Jennifer (förtjusande porträtterad av Marilou Aussilloux), vars barn är en talangfull pianoelev. Mormor står för kostnaderna både gällande lektioner och hyra av pianot, som unge Nicolas (Thorvald Sondergaard ) älskar att sitta vid. Men… de checker som Maria får i förtroende för att handla för sina brukare får en annan summa eller skickas till pianouthyren. Allt för att uppmuntra dottersonen. Störst ”donator” är rullstolsburne, hyfsat förmögna Bruno (Gérad Meylan i en stramt hållen roll), vars relation med sin son är usel. Sonen Laurent (Grégoire Leprince-Ringuet, som får möjlighet att blomma ju längre filmens handling lider) besöker, men bara i avsikt att få fadern att flytta.
Snart uppdagas Marias stölder. Laurent spårar checkbedrägerierna till pianouthyrarna, som uppger Jennifers adress. Hon i sin tur är förstås helt ovetande, men anar att hennes mamma åter igen har ställt till det. Så gråtandes kommer Jennifer till Laurents mäklarfirma och plötsligt uppstår en het passion dem emellan.
”Min kära tjuv” är, som alltid i Robert Guédiguians filmer, baserad i de kvarter han kan bäst: Marseilles. Det är flödande sol i en lika flödande, lättsamt berättad intrig. Ja, tjuven är god för hennes avsikter är det. Så förutsägbart blir det en film som bjuder på slutet gott, allting gott. Men den är välspelad, varmt humoristisk och humanistisk i sitt tilltal.
”Min kära tjuv”, svensk biopremiär 12 september 2025.
Två rånare utför sitt dåd i en juvelerarbutik. Men flyktbilen är parkerad på en handikapparkering när ett hem för ungdomar med olika grader av funktionsstörningar. Dessa ska ut på sitt årliga sommarlov i de franska alperna, bussen väntar och den nitiska pedagogen Céline (Céline Groussard) ser till att den felparkerade bilen bärgas. Rånet är utfört, tjuvarna har snabbt skiftat kläder, men flyktbilen saknas. De två rånarna – Paulo (Artus) och hans pappa Lucien (Clovis Cornillac) kliver helt sonika på bussen, som står och väntar. Det går som smort, för en ungdom (Sylvain, som spelas av Benjamin Vanderwalle) saknas. Paulo blir Sylvain, pappan hans vårdare. Den riktiga Sylvain hamnar på ett annat transportmedel, en partybuss till Spanien och får – som ett sidospår till filmen huvudhandling – en resa han sent ska glömma.
Men att komma ifrån gruppen med sina stulna juveler visar sig vara lättare sagt än gjort för rånarna. ”Sylvain”/Paulo blir snart avslöjad för sitt spel av ungdomarna. Men å andra sidan växer en kärlek till ungdomarnas sorglöshet, hyss och liv. Pedagogen Alice (Alice Belaïdi) har huvudansvaret, involverar samtliga i olika aktiviteter, men uppmuntrar också Lucien att ta ansvar. Han som helst vill fly med stöldgodset så snabbt som möjligt.
Ja, det är en måbrafilm. En film som på samma som sätt Glada Hudik-teatern låter ungdomar med funktionsnedsättning ha ett stort ansvar i rollerna som sig själva och i egenskap av rollkaraktärer. Det blir charmigt, roligt och med en fin touch av humanism, som värmer nu när höstmörkret närmar sig.
”En sommar utöver det vanliga”, svensk premiär i januari 2025.
Regi: Artus.
Manus: Artus, Clément Marchand och Milan Mauger.
Foto: Jean-Marie Dreujou.
Klippning: Jean-Francois Elie.
I rollerna: Artus (Paulo/Sylvain), Alice Belaïdi (Alice), Céline Groussard (Céline), Théophile Leory (Baptiste), Clovis Cornillac (Lucien) Marc Riso (Marc) med flera.
Diskat och bortplockat. Minnen från den långt utsträckta trerättersmiddagen i går. Foto: KAI MARTIN
När festen är över. När glas och porslin diskats för hand, för det har dukats fint. När flaskor är bortplockat, linneservetterna placerad i tvättkorgen och det regnar ute. Det är dagen efter, men jag är inte uppstigen ur ett bakrus utan bara fylld av något slags glädje.
Ja, det blev sent. En lång dag där huset fejades från topp till tå. Där Z förberedde efterrätterna till fyra för oss okända personer och, förstås, oss själva. Ute strålade solen, som en septemberlördag kan göra när den tror att det fortfarande är sommar.
Vi hade startat dagen med kaffe och dopp vid Hovåsbadet, där vilda, sugande vågor tvingades oss till ett försiktigare bad i lä än där vi brukar hoppa i. Vi var redo för en dag, som vi inte visste var den skulle sluta.
Z hade, för vår räkning, tackat ja till en promenadmiddag i kvarteren där vi bor. X antal par/personer skulle mötas på en av våra närliggande lekplatser. Ja, där jag som barn lekte. Den som vi kallade den för Gungorna – det var ju där tre gungor fanns, som utmanade från tidig ålder till häng och slängperioden i de tidiga tonåren – heter nu Boulebanan.
Det skulle vankas trerätters och via arrangörerna omsorgsfulla logistik skulle man få en rätt att ansvara för för sex personer; alltså värdparet plus fyra. Vilka, visste man inte. Den maträtt man fick ansvaret för fick man besked om för drygt en vecka sedan. Vi fick i uppgift att bjuda på efterrätt. Någon annan förrätt och ytterligare några huvudrätten. Vad var upp till var och en.
Samling för fest. Foto: KAI MARTIN
Så vi samlades vid Boulebanan för en fördrink klockan 16. Par efter par kom och det blev en stor skara grannar. Några man kände, men förfärande många som vi inte kände till ens till ansiktet. Vi gick runt och hälsade. Namn utväxlades. Några namn lades på minnet. Andra föll bort i röran bland alla. Inte för att vara otrevlig eller arrogant, men för att det blir så.
De tre kvinnorna som stod som arrangörer kom med ett kuvert till var och en av paren. I detta fanns riktlinjer och klockslag; efter mingel skulle man samla för förrätt på en given adress, umgås där och äta för att bryta upp för middag hos någon annan och så vidare.
I kuvertet låg också de två adresser som vi blivit inbjudna till. Spännande.
Det skålades, hölls lite välkomsttal och vi försökte räkna hur många det var som var på plats. Mer än 50. Färre än 60. Men en fin rörelse av samverkan mellan grannar.
Mina närmaste grannar, de bredvid och mitt emot, har jag koll på. Några lite mer perifert. Men skrämmande lite i alla de andra husen. Men det är väl som det är.
Jag är ju uppvuxen i området. Bor bara hundra meter från mitt barndomshem, så, ja, jag bor på mammas gata, har inte kommit långt i livet och av mina snart 70 år på jorden har jag bara bott nio år utanför kvarteren där jag nu bor. Trygghet, förstås, men också med en vetskap om att här var det bra för barn att växa upp. När till stan, men också en lite bit vid sidan av.
Märkligt nog blir vår första adress på samma gata som där vi bor, men på ett högre nummer, udda istället för jämnt.
Jag har varit i huset tidigare, men inte hos nuvarande ägare. Värdinnan visar sig också vara uppvuxen i området, men är väsentligt yngre än jag. Det andra paret bor även de på samma gata, men i andra änden. Det blir husesyn och berättelser om bostaden. Man jämför med sitt eget och samtalen dansar. Vi får utsökt mat – surdegsbröd, räkor, avokado, crème fraîche, kalixrom, hackad rödlök – och bubbel därtill. Det blir en lättsam och oerhört trevlig stund, utbyte av livshistorier och grannproblematik, så tiden rusar iväg. Snart är vi på väg till nästa adress.
Där överraskar vi paret. Vi trodde vi var sena, men de är i full fart med förberedelserna av middagen och trodde att vi skulle komma en stund senare. Snart kommer nästa par och vi blir en mix av äldre och unga. Värden visar sig även han vara uppvuxen i området, är något år äldre än jag och vi växlar lite hastigt bekanta mellan oss. Återigen blir det en fin stund med ett böljande samtal och utbyte av levnadshistorier och erfarenhet. Torskrygg med lite baconbitar, kokt potatis, riven pepparrot och morötter plus skirat smör är ju ljuvligt att inmundiga – oavsett om det var till vitt eller rött vin.
Så rusar även tiden här och vi, som har ansvaret för efterrätten, måste skynda oss hem. Z är ju ett under av förberedelser och hade ordnat med inte bara en björnbärstiramisu utan också den danska paradefterrätten æblekage. Hon är fantastisk på att kreera maträtter, som blir som konstverk. Aptitliga att se på likväl som att äta. Ja, björnbären är från trädgården. Moset från frukterna från vårt Ingrid Marie. Vi bjuder kaffe till, lemoncello till plus Majornacava. Alla låter sig väl smaka. Samtalen löper från en den ena. Kopplingar görs mellan gemensamma vänner, som krymper världen som den emellanåt kan göra. Timmarna fladdrar iväg, de framdukade snacksen äts upp, glasen töms och plötsligt är det midnatt. Vi bryter upp. Tack för oss. Gästerna går ut i regnet, som kom mot kvällskvisten, och vi plockar undan för mig att städa undan dagen efter. Vi lägger oss. Z:s huvud faller mot kudden och hon somnar innan hon hinner blinka. Jag följer efter och drömmer stora delar av natten om promenadmiddagar och 1–2–3, som hela tiden räknas för att skynda till nästa ställe.
Men… det var inget jäkt. Det här var trevligt, ett sätt att umgås, att möta människor man aldrig har träffat förut. En möjlighet att utbyta erfarenheter, prata allvar och skratta bort en stund med. Lite som ”Halv åtta hos mig” parat med ”Vem bor här?” – tv-programmen ni vet.
Vi for mot Stockholm för ett farväl. Vi – Z och jag –har på olika håll och tillsammans följt Bob Hunds karriär. När gruppen nu efter över 30 tillsammans valt att lägga konserterna på hyllan ville vi vara på plats. Jag hängde på låset i höstas när biljetterna skulle ut. Det blev haveri, men slutligen ståtade jag med två biljetter till Zinkensdamm där Bob Hunds 777 och sista spelning skulle gå av stapeln.
Finalen för bandet kom ju att dra ut och fler spelningar adderades. Så det där med 777 totalt kanske man kan ta med en nypa salt. Men en sak är säker: jag tror inte bandet ändrar sig beträffande detta faktum att det nu är över. Bob Hunds medlemmar har ett beundransvärt konsekventtänk som jag beundrar.
Nå… vi litade inte på SJ, vi undviker flyg. Det blev Hilda, som tog oss nordost upp till huvudstaden. Men först efter ett morgonbad och ett gympass ute i Hovås. Jag har en operation som väntar, ett knä som spökar. Jag behöver vara så stark det går till dess det är dags.
När Z stökar omkring hittar hon plötsligt en loppis i lokalerna. Hon har hittat en spagettiskål, precis liknande en som vi har, men mindre. Jag kikar på den. 20 kronor är ingenting. Swishar summan till numret som står vi bordet. Loppisfynd efter morgonrehab…? Jo, jag tackar.
Så… vi lunchtid är vi redo och far österut, förbi Borås och ett stopp i Ulricehamn för lunch och tankning. Färden går vidare under ett grått molntäcke som spänner över hela färden. Utanför Mjölby faller vi fullständigt till föga och köper smågodis i massor som reskost. Korkat. Men…
Jag tröttnar efter att ha snaskat lite gotter. Tar sikte mot den fortsatta färden. Ser flygplanen som välkomnar en in till Linköping, korsar den väldiga bron som välver över Göta kanal, Norrköping, stigningen upp mot Kålmården, i ilfart förbi Stigtomta, Nyköping, Södertälje och köerna som stillar färden fram mot Aspunden. Där har vi fått låna en lägenhet av en vän. Ett stilla område. Hon har lämnat nyckeln hos en granne och vi ställer in vårt bagage för att omedelbart skaka liv i de stillasittande kropparna efter bilresan. Det blir en promenad ned mot tunnelbanan, där vi konstaterar att Icabutiken har öppet till elva och att restaurangen Vår Pizza, som vi har blivit rekommenderade, ligger där den ligger mitt emot tunnelbanestationen.
Men vi stannar inte där. Först väljer vi att gå nedför Hägerstensvägen för att snedda ned mot vattnet. Vi snirklar oss ned och passerar skådespelargatorna som ligger på tvärsan: Allan Edwalls Gata, Jarl Kulles Gata, Margaretha Krooks Gata.
Det duggar och våra glasögon behöver vindrutetorkare i gråvädret.
Så ner mot Örnsbergs båtklubb och ut på strandpromenaden förbi Klipporna i Vinterviken, där vi konstaterar att man kan bada (och om man är medlem kan bada bastu). Fortsätter längs Vinterviken, kommer fram till Winterviken – festvåning, café och konferens – och in i koloniträdgården med sina höstprunkande trädgårdslotter.
Vildmarken gör sig på mind. En hare korsar vårt spår, grodor likaså. På en höjd spejar en rådjursbock.
Vi gör hela varvet. Kommer upp vid Aspuddens skola, går nedför Erik Segersälls Väg ned mot där vi startade och går in på Vår Pizza, bestämmer mat och vin efter att vi fått bord i den hyfsat välbesökta lokalen. Jag beställer chianti att dricka, ett glas var, och vatten. En barbacoa blir mitt val och jag övertygar hustrun om en västkusten, för det är ju ändå därifrån vi kommer.
Det är alldeles utmärka pizzor med vinstlott för Z, där hennes är rik på bland annat räkor. Men hon har ju aldrig varit den som är den, så vi delar som äkta makar gör.
Bredvid oss, med två hundar, sitter ett par som en gång var ett par. Hon har bestyr med sina väninnerelationer och pratar lite småberusat om detta. Han lyssnar, försöker lägga sordin på hennes känslor. Så småningom kryper deras uppbrott upp. Hon har varit otrogen, ett olyckligt misstag, men han ville inte mer. Hon vill be om ursäkt. Han ansåg nu att saken redan var utredd och ville inte prata med om det hela.
Z:s öron och mina far som radar, uppfattar vartenda ord. Samtidigt försöker vi ha vårt samkväm i fred.
Nå, dagen har varit lång. Vi går upp till vår lägenhet efter att först ha handlat på Ica, lite frukostmat. Passerar en parkbänk i branten där en man satt och pratade i telefon när vi gick ner. Han sitter kvar, nu i gatlampans bleka sken, fortsatt pratande i sin mobil.
Z söker en skylt för information hur vi får parkera. (Jo, vår värdinna har berättat, men man kan inte vara nog så försiktig.) Jag drabbas av nöden i väntan på henne och tänker att buskarna in på gården kan bli min räddning. Jag smyger in på parkeringen, men hinner inte en meter innan ett starkt ljus slås på per automatik. Lyckligtvis ger chocken att nödigheten tvärt avstannar och inte tvärt om. Z kommer så småningom så att allt ordnar upp sig i lägenhet, som snart omfamnar oss i mörket för vår första natt i Stockholm.
Vi vaknar. Tar handduk och badkläder för en lite annorlunda väg ned till Klipporna i Vinterviken och Örnbergets bryggbad för ett morgondopp. Strandpromenaden är flitigt använd av promenerande och jobbare. Det är fler än vi som badar, men vi gör oss plats. Mälarens vatten är friskt, kallare än på västkusten. Men vi njuter ändå. Z alltid lite extra, som flyter avslappnat i vattnet länge för full avkoppling.
Så tillbaka samma väg som vi kom.
Hemma gör jag frukost. Läser, lägligt nog, Svenska Dagbladets intervju med Bob Hund, till morgonmaten. Stockholm är fortfarande grått, men sikten norröver är god. Jag försöker pricka in byggnaderna i horisonten. Men går bet. Tror att jag kan skönja Kungsholmen, men vet inte.
Z läser bok. Jag låter henne vara. Hon är en kvinna i karriären. Jag blir gubbtrött, går och lägger mig och somnar. När jag vaknar har tiden gått. Planen är att vi ska hinna med Anton Corbijnutställningen på Fotografiska innan Bob Hund-paraden från Medborgarplatsen går av stapeln 16.00. Klockan klämtar för utställningen som stänger ned 12 oktober. Det känns som nu eller aldrig.
Men tiden har runnit iväg såpass att klockan är över ett. Vi gör oss skyndsamt i ordning och kastar oss på tunnelbanan mot Slussen. Med den vises auktoritet tar jag ut riktningen, men Slussen är en arbetsplats värre än Västlänken. Där jag tror att vi ska nå Stadsgårdsleden och vidare mot Fotografiska hamnar vi istället på Katarinavägen. Nå, där finns det väl en trappa som leder oss rätt. Men den beskäftige har fel. Det blir en lång omväg som vi inte har tid med. Det blir Katarinavägen hela vägen upp mot Folkungagatan ned till Viking terminalen och tillbaka. Bra med steg, men inte optimalt för oss som vill hinna med allt.
Utställningen är vi inte ensamma om att vilja se. Vi rusar igenom de fantastiska artistporträtten, som man ofta har sett förut. Vi har fått ned pulsen och kan ändå hyfsat tillgodogöra oss utställningen innan vi smiter ut i denna lördagseftermiddag som försiktigt försöker göra anspråk på att vara höst utan att lyckas. Det här är Anton Corbijn som bäst. Hans utställning på Göteborgsoperan när han hade följt Danskompaniet var inte lika vass, som om han inte riktigt klarade av poetry in motion.
Vi lämnar Nick Cave, Sinéad O’Connor, U2, PJ Harvey, David Bowie, Annie Lennox, Kate Bush och alla de andra musikcelebriteterna som den holländske mästerfotografen har fångat. Så tack och hej, nästa grej.
Nu går vi närmaste vägen till Slussen, en stökig väg med fotgängare, bussar, cyklar och fartblinda förare på elsparkcyklar. Slussen känns, förstås, inte igen. Men vi ägnar inte nybygget någon större uppmärksamhet utan söker oss mot den folkrika Götgatan den en Postnordbuss försöker manövrera med en förvirrade norrman i bilen bakom.
Vi går med bestämda steg över Götgatspuckeln och når Medborgarplatsen som är the Bob Hund Square i detta ögonblick. Inne i biblioteket är det en utställning, på utsidan en stor, uppblåsbar Bob Hund-logo, den formgivare Martin Kann så skickligt skapade ur ingenting.
Vi tränger oss in till utställningen. Tränger oss ut igen. För mycket folk för att få ordning på någonting.
Några flickor har på sig en snygg röd Bob Hund-tröja. Det visar sig att de ska sjunga i Popkollakören och att t-shirten är exklusivt för då och inte finns till försäljning. Några har gjort hattar som trafikkoner, en del virkade. En annan har skapat ett Bob Hund-huvud. Kreativieten är stor. Vill ni följa med? Ja!.
Vi ställer oss på platsen där blåsorkestern ska leda paraden till Medborgarplatsen. Klockan fyra var det sagt. Men den tiden gällde samlingen. Någon hör någon Bob Hundmusik och rusar dit andra följer efter. Falskt alarm. Så dyker orkestermedlemmarna upp lite spritt med sina instrument. Det hälsas och kramar. Men ingen vet när allt ska starta. Rastlöst väntar vi i en trekvart till innan processionen startar. Vi som har stått närmast orkestern trängs plötsligt bakåt och vi är 25 mer ifrån och hör knappt någonting. Vi är många som går med och någon säger att det är fler i marschen än det var senast på första maj.
Så lyckas Z och jag ta tillbaka våra positioner när vi når Fatbursparken. Nu strider vi för våra platser och det är tätt, tätt på bakom. Någonstans vid Rosenlundsgatan eller kanske Maria Bangata trappar någon på mina exklusiva Ballyskor (jag vet, inte världens bästa promenadskor) – en gång inköpta vid Blå kors i Ølstykke för 225 danska kronor sommaren 2023 – så illa att klacken släpper. Jag hasar mig fram till Zinkensdamm, som vore jag Ringaren i Notre Dame.
Vi får gå i en vid U-sväng på Ringvägen för att komma in, men ingen större fara. Vi är nära på där då portarna öppnas. Vi kan med andra ord ställa oss ganska så bra när resten kommer. Jag försöker få kontakt med någon som kan hjälpa mig med Gaffatejp, så att jag kan bristfälligt fixa klacken. Men det funkar så där. Z smiter iväg för att köpa mat och jag stannar vid en rektangel där en kamerakille står för sitt uppdrag. Skyddad av staketet kan vi slippa stök bakom oss och se bra. Z dröjer. Men först kommer Henrik Wallgren, allkonstnären från Brännö som precis fått Lasse Dahlquiststipendiet, sedan Kalle Malmstedt, som är på plats med sin fru. Göteborgare, förstås. de första jag känner som jag stöter på. Den förstnämnde är inte bara allkonstnär utan också en fixare av rang. Han har – tillsammans med Gustav Martner (kreativ chef på Greenpeace) – fixat den stora Bob Hunden med pipa i mun så att pipan ryker när bandet kliver på scen och hunden sedan stiger upp mot scenhimlen. Klart han kan ordna Gaffatejp till mig. Han lovar återkomma.
Z dröjer och jag försöker vara tålmodig. Köerna är gigantiska. Alla ska ha mat och dryck innan konserten drar igång. Vi är totalt 18000 på plats. Efter långt tid kommer hon med famnen full av mat och dryck. Vi bestämmer oss för att tråckla oss upp på läktaren, där vi kan ha chans att få sitta. Precis då vi lämnar vår plats kommer Henrik tillbaka med en remsa tejp. Han fixar skorna i ett nafs. Jag kan gå. Jag kan se. Jag kan höra.
Vi hittar en plats på den lilla läktaren vid arenan som vintertid tjänar som Hammarby bandys hemmais. Jag känner vingslagen, men nu handlar det om att ta farväl av en älskad jycke.
Troget och tålmodigt väntar vi. Z smiter iväg för lite mer att dricka – varför inte en Bob Hund-öl…?. Köerna är långa. Martin Kann håller sitt föredrag med powerpoint om sitt trogna samarbete med Bob Hund. Intressant, trots en del tekniskt haveri.
Jag ser och hälsar lite på personer jag känner, ser några passera nedanför läktaren utan att vi får kontakt. Smiter iväg under pausen till toan och lyckas komma undan de värsta köerna.
Tillbaka och ser finalen och sedan promenera vid ut uppfyllda, bortskämda, utrymda och sorgsna. T-banan hem. Vägen uppför. Ingen man på bänken som pratar i den sena, ja, den sista, augustinatten. Vi dricker var sitt glas vin och pratar om konserten, tar något lite att äta. Men dagen har varit långt och intensiv. Imorgon väntar en ny dag.
Vi packar ihop, diskar efter frukost, gör oss i ordning och lämnar vårt boende. Allt nedpackat. Ingenting glömt. Först hemma inser jag att min nya CCM-keps hänger på kroken i hallen. Den får jag då jag får den.
Vi ska ta omvägen om Artipelag – konstmuseet när Gustavsberg – för att se den tynande Lars Wallin-utställningen. (Den släcktes ned 7 september.) Z är guiden som dirigerar mitt körande och det tar sin modiga tid innan vi når Noiceland, när nog. Kringelikrokvägar leder oss till en parkering där vi parkerar under regntunga skyar.
Vi går till den väldiga byggnaden på Hålludden vid Baggensfjärd. Går in, snokar runt lite, betalar entré – där vi får reda på att på promenaden i skulpturparken ingår – och kliver sedan in i Lars Wallins värld. Den som skildrar han skapande från starten, genombrottet till nu. Det är fantastiska kreationer och fantasifull sömnad av hög klass. Oerhört fascinerande, men också en smula beklämmande. Alla modellerna tillhör människor med smala midjor. Få, om ens någon, är för kvinnor med former i den större skalan. Och herrkläder…? Nja, någon smoking. Trist och det, tycker jag/vi, tar ner upplevelsen.
Vi startar strandpromenaden för att möte skulpturerna i det fria. Lite som en smula mer organiserat än Pilarne på Tjörn. Regnet vilar ovanför molnen, det grå täcket är kompakt. Men det är skönt. Under promenaden, där vi försöker pricka in samtliga skulpturer, letar vi också badställen utan framgång. Förvånande nog hittar vi öronmaneter. Trodde inte de trivdes i bräckt vatten. Men visst är det en generös miljö skaparna av Babybjörn-företaget har skapat…
Vi tar sikte mot Saltsjöbaden, där vi hoppas på att få napp gällande badandet och kanske dessutom äta något innan vi åker hemåt.
Det är en guidad tur i okänd terräng, även om vi varit och nosat på resmålet tidigare (vi hade hoppats på Grand hotel och en lunch för några år sedan – under pandemiåren – med det var stängt). Nu åker vi med förhoppningar, men vi tar sikte mot Restaurangholmen och Saltsjöbaden friluftsbad. En anrik anrättning. Parkerar nära. Kikar in, men upptäcker att det är på väg att stänga och skulle i alla fall bara vara tillgängligt för män. Snopna söker vi oss ut mot klipporna. Men de är för hala och känns för vanskliga för ett dopp.
Så vi går slokörade tillbaka och tänker, att bryggan kan vi åtminstone gå ut på och hoppa i ifrån. Det sitter ett sällskap med öl och mat, trevligt. Lite danskt, så där. Vi frågar om de vet om det finns någon trappa på bryggan och om det går att bada därifrån. Svaret kommer på danska, så Z får vädra sitt hemspråk. En man med barn kommer in från bryggan och han ger oss tipset om att det finns räddningsstegar, så upp kommer vi alltid. Det blir bad. Tack och lov. Skönt att få svalka ned oss innan hemfärd. Torra går vi till Holmen Kök och Bar för en pyttipanna. Lite segt kött, men god och krämig ändå. Lite vatten att dricka (hade varit godare med öl) och kaffe med en tiramisu, som vi delade Nu var vi redo för hemresa.
Uppenbarligen var andra det också. För om vi tog färden söderut i god hastighet var det köer norröver från Södertälje och en strid ström bilar fortsatt norrut från Nyköping. En märklig reflektion.
Vi hade glömt av att leta ”Fantomen i Göteborg” i Stockholm och när vi ändå skulle tanka i Linköping tog vi chansen. Men bensinstationerna säljer knappt tidningar längre. Vi fick fara vidare med full tank, men utan Fantomen. Under resan googlar Z efter tidningen som stigit i pris. Jag nämner också ”Kalle Anka i Göteborg”, en tidning som kom för några år sedan och som jag också missade att köpa. Inom loppet av ingenting har hon lagt ett bud på ett x på Tradera. I Jönköping svänger vi av vid gamla artilleriet och Coop. Z smiter in snabbt och kommer ut strålande. ”Fantomen” var i hamn. Färden hem gick snabbt och sängen hemma var skön.
Ett kap. Fina fyndet i Jönköping. Foto: KAI MARTIN
Någon dag senare mötte jag upp en man på Linneplatsen, en hållplats från mig, för att få Kalle Anka-tidningen, som Z ordnat åt mig. Ett helt nytt, oläst exemplar till samlingen.
Några veckor senare kom ett paket till Z. Bob Hund-tröjor för minnen och framtida bruk. Bob Hund lämnar oss aldrig.