kaimartinblog

Vi for mot Stockholm för ett farväl. Vi – Z och jag –har på olika håll och tillsammans följt Bob Hunds karriär. När gruppen nu efter över 30 tillsammans valt att lägga konserterna på hyllan ville vi vara på plats. Jag hängde på låset i höstas när biljetterna skulle ut. Det blev haveri, men slutligen ståtade jag med två biljetter till Zinkensdamm där Bob Hunds 777 och sista spelning skulle gå av stapeln.

Finalen för bandet kom ju att dra ut och fler spelningar adderades. Så det där med 777 totalt kanske man kan ta med en nypa salt. Men en sak är säker: jag tror inte bandet ändrar sig beträffande detta faktum att det nu är över. Bob Hunds medlemmar har ett beundransvärt konsekventtänk som jag beundrar.

Nå… vi litade inte på SJ, vi undviker flyg. Det blev Hilda, som tog oss nordost upp till huvudstaden. Men först efter ett morgonbad och ett gympass ute i Hovås. Jag har en operation som väntar, ett knä som spökar. Jag behöver vara så stark det går till dess det är dags.

När Z stökar omkring hittar hon plötsligt en loppis i lokalerna. Hon har hittat en spagettiskål, precis liknande en som vi har, men mindre. Jag kikar på den. 20 kronor är ingenting. Swishar summan till numret som står vi bordet. Loppisfynd efter morgonrehab…? Jo, jag tackar.

Så… vi lunchtid är vi redo och far österut, förbi Borås och ett stopp i Ulricehamn för lunch och tankning. Färden går vidare under ett grått molntäcke som spänner över hela färden. Utanför Mjölby faller vi fullständigt till föga och köper smågodis i massor som reskost. Korkat. Men…

Jag tröttnar efter att ha snaskat lite gotter. Tar sikte mot den fortsatta färden. Ser flygplanen som välkomnar en in till Linköping, korsar den väldiga bron som välver över Göta kanal, Norrköping, stigningen upp mot Kålmården, i ilfart förbi Stigtomta, Nyköping, Södertälje och köerna som stillar färden fram mot Aspunden. Där har vi fått låna en lägenhet av en vän. Ett stilla område. Hon har lämnat nyckeln hos en granne och vi ställer in vårt bagage för att omedelbart skaka liv i de stillasittande kropparna efter bilresan. Det blir en promenad ned mot tunnelbanan, där vi konstaterar att Icabutiken har öppet till elva och att restaurangen Vår Pizza, som vi har blivit rekommenderade, ligger där den ligger mitt emot tunnelbanestationen.

Men vi stannar inte där. Först väljer vi att gå nedför Hägerstensvägen för att snedda ned mot vattnet. Vi snirklar oss ned och passerar skådespelargatorna som ligger på tvärsan: Allan Edwalls Gata, Jarl Kulles Gata, Margaretha Krooks Gata.

Det duggar och våra glasögon behöver vindrutetorkare i gråvädret.

Så ner mot Örnsbergs båtklubb och ut på strandpromenaden förbi Klipporna i Vinterviken, där vi konstaterar att man kan bada (och om man är medlem kan bada bastu). Fortsätter längs Vinterviken, kommer fram till Winterviken – festvåning, café och konferens – och in i koloniträdgården med sina höstprunkande trädgårdslotter.

Vildmarken gör sig på mind. En hare korsar vårt spår, grodor likaså. På en höjd spejar en rådjursbock.

Vi gör hela varvet. Kommer upp vid Aspuddens skola, går nedför Erik Segersälls Väg ned mot där vi startade och går in på Vår Pizza, bestämmer mat och vin efter att vi fått bord i den hyfsat välbesökta lokalen. Jag beställer chianti att dricka, ett glas var, och vatten. En barbacoa blir mitt val och jag övertygar hustrun om en västkusten, för det är ju ändå därifrån vi kommer.

Det är alldeles utmärka pizzor med vinstlott för Z, där hennes är rik på bland annat räkor. Men hon har ju aldrig varit den som är den, så vi delar som äkta makar gör.

Bredvid oss, med två hundar, sitter ett par som en gång var ett par. Hon har bestyr med sina väninnerelationer och pratar lite småberusat om detta. Han lyssnar, försöker lägga sordin på hennes känslor. Så småningom kryper deras uppbrott upp. Hon har varit otrogen, ett olyckligt misstag, men han ville inte mer. Hon vill be om ursäkt. Han ansåg nu att saken redan var utredd och ville inte prata med om det hela.

Z:s öron och mina far som radar, uppfattar vartenda ord. Samtidigt försöker vi ha vårt samkväm i fred.

Nå, dagen har varit lång. Vi går upp till vår lägenhet efter att först ha handlat på Ica, lite frukostmat. Passerar en parkbänk i branten där en man satt och pratade i telefon när vi gick ner. Han sitter kvar, nu i gatlampans bleka sken, fortsatt pratande i sin mobil.

Z söker en skylt för information hur vi får parkera. (Jo, vår värdinna har berättat, men man kan inte vara nog så försiktig.) Jag drabbas av nöden i väntan på henne och tänker att buskarna in på gården kan bli min räddning. Jag smyger in på parkeringen, men hinner inte en meter innan ett starkt ljus slås på per automatik. Lyckligtvis ger chocken att nödigheten tvärt avstannar och inte tvärt om. Z kommer så småningom så att allt ordnar upp sig i lägenhet, som snart omfamnar oss i mörket för vår första natt i Stockholm.

Vi vaknar. Tar handduk och badkläder för en lite annorlunda väg ned till Klipporna i Vinterviken och Örnbergets bryggbad för ett morgondopp. Strandpromenaden är flitigt använd av promenerande och jobbare. Det är fler än vi som badar, men vi gör oss plats. Mälarens vatten är friskt, kallare än på västkusten. Men vi njuter ändå. Z alltid lite extra, som flyter avslappnat i vattnet länge för full avkoppling.

Så tillbaka samma väg som vi kom.

Hemma gör jag frukost. Läser, lägligt nog, Svenska Dagbladets intervju med Bob Hund, till morgonmaten. Stockholm är fortfarande grått, men sikten norröver är god. Jag försöker pricka in byggnaderna i horisonten. Men går bet. Tror att jag kan skönja Kungsholmen, men vet inte.

Z läser bok. Jag låter henne vara. Hon är en kvinna i karriären. Jag blir gubbtrött, går och lägger mig och somnar. När jag vaknar har tiden gått. Planen är att vi ska hinna med Anton Corbijnutställningen på Fotografiska innan Bob Hund-paraden från Medborgarplatsen går av stapeln 16.00. Klockan klämtar för utställningen som stänger ned 12 oktober. Det känns som nu eller aldrig.

Men tiden har runnit iväg såpass att klockan är över ett. Vi gör oss skyndsamt i ordning och kastar oss på tunnelbanan mot Slussen. Med den vises auktoritet tar jag ut riktningen, men Slussen är en arbetsplats värre än Västlänken. Där jag tror att vi ska nå Stadsgårdsleden och vidare mot Fotografiska hamnar vi istället på Katarinavägen. Nå, där finns det väl en trappa som leder oss rätt. Men den beskäftige har fel. Det blir en lång omväg som vi inte har tid med. Det blir Katarinavägen hela vägen upp mot Folkungagatan ned till Viking terminalen och tillbaka. Bra med steg, men inte optimalt för oss som vill hinna med allt.

Utställningen är vi inte ensamma om att vilja se. Vi rusar igenom de fantastiska artistporträtten, som man ofta har sett förut. Vi har fått ned pulsen och kan ändå hyfsat tillgodogöra oss utställningen innan vi smiter ut i denna lördagseftermiddag som försiktigt försöker göra anspråk på att vara höst utan att lyckas. Det här är Anton Corbijn som bäst. Hans utställning på Göteborgsoperan när han hade följt Danskompaniet var inte lika vass, som om han inte riktigt klarade av poetry in motion.

Vi lämnar Nick Cave, Sinéad O’Connor, U2, PJ Harvey, David Bowie, Annie Lennox, Kate Bush och alla de andra musikcelebriteterna som den holländske mästerfotografen har fångat. Så tack och hej, nästa grej.

Nu går vi närmaste vägen till Slussen, en stökig väg med fotgängare, bussar, cyklar och fartblinda förare på elsparkcyklar. Slussen känns, förstås, inte igen. Men vi ägnar inte nybygget någon större uppmärksamhet utan söker oss mot den folkrika Götgatan den en Postnordbuss försöker manövrera med en förvirrade norrman i bilen bakom.

Vi går med bestämda steg över Götgatspuckeln och når Medborgarplatsen som är the Bob Hund Square i detta ögonblick. Inne i biblioteket är det en utställning, på utsidan en stor, uppblåsbar Bob Hund-logo, den formgivare Martin Kann så skickligt skapade ur ingenting.

Vi tränger oss in till utställningen. Tränger oss ut igen. För mycket folk för att få ordning på någonting.

Några flickor har på sig en snygg röd Bob Hund-tröja. Det visar sig att de ska sjunga i Popkollakören och att t-shirten är exklusivt för då och inte finns till försäljning. Några har gjort hattar som trafikkoner, en del virkade. En annan har skapat ett Bob Hund-huvud. Kreativieten är stor. Vill ni följa med? Ja!.

Vi ställer oss på platsen där blåsorkestern ska leda paraden till Medborgarplatsen. Klockan fyra var det sagt. Men den tiden gällde samlingen. Någon hör någon Bob Hundmusik och rusar dit andra följer efter. Falskt alarm. Så dyker orkestermedlemmarna upp lite spritt med sina instrument. Det hälsas och kramar. Men ingen vet när allt ska starta. Rastlöst väntar vi i en trekvart till innan processionen startar. Vi som har stått närmast orkestern trängs plötsligt bakåt och vi är 25 mer ifrån och hör knappt någonting. Vi är många som går med och någon säger att det är fler i marschen än det var senast på första maj.

Så lyckas Z och jag ta tillbaka våra positioner när vi når Fatbursparken. Nu strider vi för våra platser och det är tätt, tätt på bakom. Någonstans vid Rosenlundsgatan eller kanske Maria Bangata trappar någon på mina exklusiva Ballyskor (jag vet, inte världens bästa promenadskor) – en gång inköpta vid Blå kors i Ølstykke för 225 danska kronor sommaren 2023 – så illa att klacken släpper. Jag hasar mig fram till Zinkensdamm, som vore jag Ringaren i Notre Dame.

Vi får gå i en vid U-sväng på Ringvägen för att komma in, men ingen större fara. Vi är nära på där då portarna öppnas. Vi kan med andra ord ställa oss ganska så bra när resten kommer. Jag försöker få kontakt med någon som kan hjälpa mig med Gaffatejp, så att jag kan bristfälligt fixa klacken. Men det funkar så där. Z smiter iväg för att köpa mat och jag stannar vid en rektangel där en kamerakille står för sitt uppdrag. Skyddad av staketet kan vi slippa stök bakom oss och se bra. Z dröjer. Men först kommer Henrik Wallgren, allkonstnären från Brännö som precis fått Lasse Dahlquiststipendiet, sedan Kalle Malmstedt, som är på plats med sin fru. Göteborgare, förstås. de första jag känner som jag stöter på. Den förstnämnde är inte bara allkonstnär utan också en fixare av rang. Han har – tillsammans med Gustav Martner (kreativ chef på Greenpeace) – fixat den stora Bob Hunden med pipa i mun så att pipan ryker när bandet kliver på scen och hunden sedan stiger upp mot scenhimlen. Klart han kan ordna Gaffatejp till mig. Han lovar återkomma.

Z dröjer och jag försöker vara tålmodig. Köerna är gigantiska. Alla ska ha mat och dryck innan konserten drar igång. Vi är totalt 18000 på plats. Efter långt tid kommer hon med famnen full av mat och dryck. Vi bestämmer oss för att tråckla oss upp på läktaren, där vi kan ha chans att få sitta. Precis då vi lämnar vår plats kommer Henrik tillbaka med en remsa tejp. Han fixar skorna i ett nafs. Jag kan gå. Jag kan se. Jag kan höra.

Vi hittar en plats på den lilla läktaren vid arenan som vintertid tjänar som Hammarby bandys hemmais. Jag känner vingslagen, men nu handlar det om att ta farväl av en älskad jycke.

Troget och tålmodigt väntar vi. Z smiter iväg för lite mer att dricka – varför inte en Bob Hund-öl…?. Köerna är långa. Martin Kann håller sitt föredrag med powerpoint om sitt trogna samarbete med Bob Hund. Intressant, trots en del tekniskt haveri.

Men… om det som hände på scen skriver jag om här.

Jag ser och hälsar lite på personer jag känner, ser några passera nedanför läktaren utan att vi får kontakt. Smiter iväg under pausen till toan och lyckas komma undan de värsta köerna.

Tillbaka och ser finalen och sedan promenera vid ut uppfyllda, bortskämda, utrymda och sorgsna. T-banan hem. Vägen uppför. Ingen man på bänken som pratar i den sena, ja, den sista, augustinatten. Vi dricker var sitt glas vin och pratar om konserten, tar något lite att äta. Men dagen har varit långt och intensiv. Imorgon väntar en ny dag.

Vi packar ihop, diskar efter frukost, gör oss i ordning och lämnar vårt boende. Allt nedpackat. Ingenting glömt. Först hemma inser jag att min nya CCM-keps hänger på kroken i hallen. Den får jag då jag får den.

Vi ska ta omvägen om Artipelag – konstmuseet när Gustavsberg – för att se den tynande Lars Wallin-utställningen. (Den släcktes ned 7 september.) Z är guiden som dirigerar mitt körande och det tar sin modiga tid innan vi når Noiceland, när nog. Kringelikrokvägar leder oss till en parkering där vi parkerar under regntunga skyar.

Vi går till den väldiga byggnaden på Hålludden vid Baggensfjärd. Går in, snokar runt lite, betalar entré – där vi får reda på att på promenaden i skulpturparken ingår – och kliver sedan in i Lars Wallins värld. Den som skildrar han skapande från starten, genombrottet till nu. Det är fantastiska kreationer och fantasifull sömnad av hög klass. Oerhört fascinerande, men också en smula beklämmande. Alla modellerna tillhör människor med smala midjor. Få, om ens någon, är för kvinnor med former i den större skalan. Och herrkläder…? Nja, någon smoking. Trist och det, tycker jag/vi, tar ner upplevelsen.

Vi startar strandpromenaden för att möte skulpturerna i det fria. Lite som en smula mer organiserat än Pilarne på Tjörn. Regnet vilar ovanför molnen, det grå täcket är kompakt. Men det är skönt. Under promenaden, där vi försöker pricka in samtliga skulpturer, letar vi också badställen utan framgång. Förvånande nog hittar vi öronmaneter. Trodde inte de trivdes i bräckt vatten. Men visst är det en generös miljö skaparna av Babybjörn-företaget har skapat…

Vi tar sikte mot Saltsjöbaden, där vi hoppas på att få napp gällande badandet och kanske dessutom äta något innan vi åker hemåt.

Det är en guidad tur i okänd terräng, även om vi varit och nosat på resmålet tidigare (vi hade hoppats på Grand hotel och en lunch för några år sedan – under pandemiåren – med det var stängt). Nu åker vi med förhoppningar, men vi tar sikte mot Restaurangholmen och Saltsjöbaden friluftsbad. En anrik anrättning. Parkerar nära. Kikar in, men upptäcker att det är på väg att stänga och skulle i alla fall bara vara tillgängligt för män. Snopna söker vi oss ut mot klipporna. Men de är för hala och känns för vanskliga för ett dopp.

Så vi går slokörade tillbaka och tänker, att bryggan kan vi åtminstone gå ut på och hoppa i ifrån. Det sitter ett sällskap med öl och mat, trevligt. Lite danskt, så där. Vi frågar om de vet om det finns någon trappa på bryggan och om det går att bada därifrån. Svaret kommer på danska, så Z får vädra sitt hemspråk. En man med barn kommer in från bryggan och han ger oss tipset om att det finns räddningsstegar, så upp kommer vi alltid. Det blir bad. Tack och lov. Skönt att få svalka ned oss innan hemfärd. Torra går vi till Holmen Kök och Bar för en pyttipanna. Lite segt kött, men god och krämig ändå. Lite vatten att dricka (hade varit godare med öl) och kaffe med en tiramisu, som vi delade Nu var vi redo för hemresa.

Uppenbarligen var andra det också. För om vi tog färden söderut i god hastighet var det köer norröver från Södertälje och en strid ström bilar fortsatt norrut från Nyköping. En märklig reflektion.

Vi hade glömt av att leta ”Fantomen i Göteborg” i Stockholm och när vi ändå skulle tanka i Linköping tog vi chansen. Men bensinstationerna säljer knappt tidningar längre. Vi fick fara vidare med full tank, men utan Fantomen. Under resan googlar Z efter tidningen som stigit i pris. Jag nämner också ”Kalle Anka i Göteborg”, en tidning som kom för några år sedan och som jag också missade att köpa. Inom loppet av ingenting har hon lagt ett bud på ett x på Tradera. I Jönköping svänger vi av vid gamla artilleriet och Coop. Z smiter in snabbt och kommer ut strålande. ”Fantomen” var i hamn. Färden hem gick snabbt och sängen hemma var skön.

Någon dag senare mötte jag upp en man på Linneplatsen, en hållplats från mig, för att få Kalle Anka-tidningen, som Z ordnat åt mig. Ett helt nytt, oläst exemplar till samlingen.

Några veckor senare kom ett paket till Z. Bob Hund-tröjor för minnen och framtida bruk. Bob Hund lämnar oss aldrig.

Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN