Jag besökte Berlin första gången sommaren 2000 som medresenär på Hardcore Superstars turnébuss. Göteborgsbandet skulle göra sina första Tysklandsspelningar och framför allt den i den tyska huvudstaden var viktig. Det är klart att det var både spännande och roligt för bandet att ha med en reporter, som dessutom var nära 20 år äldre än bandmedlemmarna. Redan i höjd med Kållered kom juice och vodka fram. Jag somnade innan Helsingborg, väcktes av turnéledaren som ville ha ordning på pass, och somnade sedan snabbt om.

Spelning skulle ske på Wild at Heart på Wiener Strasse i Kreutzberg. Ett hål i väggen med en toalett som konkurrerade med anrika CBGC’s i New York. Fullklottrad och en sanitär olägenhet i ett skrymsle som aldrig sett Ajax jobba rent. Backstage var ett råtthål. Bandet var dovt imponerade, men taggade inför spelningen. Skulle det går bra skulle det ge fler gig i ett land som hade (har) en bra marknad för rock. Det gick inte riktigt som killarna hade tänkt sig. För luftkonditioneringen var ur spel, om den ens någonsin fungerat, och gav denna varma sommardag en temperatur som i en bastu och i den fullsatt salongen en luftfuktighet som snabbt gjord det omöjligt att vistas där. Det bekom inte Hardcore Superstars energiske sångare Jocke Berg, som piskade upp stämningen på sedvanligt manér. Inte heller trummisen, Magnus ”Adde” Andréasson stördes något nämnvärt av hettan. Thomas Silver, den karismatiske gitarristen, kämpade på. Men basisten Martin Sandvik klarade halva låtlistan innan han skrek ”Jag orkar inte!” och rusade av scenen ut på Wiener Strasse och den svala stadsluften. Spelningen avbröts för att aldrig återupptas. Publiken blev förbannad och skrek något om arroganta svenskar.

Bandet torkade svetten ur pannan och kröp in i nightraidern för sömn. Dagen efter gick killarna molokna till Wellenbad am Spreewaldplatz för att duscha och bada. Det fick bli i kallingarna, för badbyxor hade ju ingen med sig. Med inte bara svetten sköljdes bort i badpalatset utan också det dåliga humöret.

Jag åkte med bandet till Hamburg och checkade in med killarna på en klubb på Reeperbahn, som jag inte minns namnet på, innan jag lämnade dem för en taxi och flyget hem.

Det skulle dröja drygt åtta år innan jag kom tillbaka. Då för en längre sejour och med min stora kärlek Z. Vi hade träffats året innan och kärleken var i spirande. Vi hade snabbt insett att vi, förutom att vi var väldigt förtjusta i varandra, gillade att resa ihop. I slutet av februari flög vi till New York för en knapp vecka. Vi ville ju inte göra Leonard Cohen besviken, så samma år i november blev det Berlin enligt devisen ”First we take Manhattan, then we take Berlin”.

Trots mitt besök tillsammans med glamrockkillarna i Hardcore Superstar var jag novis på staden. Z likaså. Min, ja, vår, vän Torbjörn – en kollega från GT – kunde och kan fortfarande allt om staden. Han gav några handfasta tips som vi följde. Som att ta en Hop on hop off-buss, för att få en hyfsat snabb överblick av staden. Han tipsade också om Hackescher Markt, som efter DDR-åren försummelse putsats och fejats där de låg i skuggan av TV-tornet vid Berlin Alexanderplats. Där fanns (ja, finns) de fascinerande gårdarna i de gamla arbetarkvarteren vid Dircksenstrasse, som varit rivningshotat men pietetsfull renoverats för kommers, restauranger och gallerier.

Vi har återvänt till Berlin, som blivit något av en favoritstad tillsammans med Köpenhamn och London, flera gånger. Men tillsammans har vi inte varit där på hisnande elva år. Nu var det hög tid igen.

Orsaken var vacker.

När vi firade vår vän S:s 60-årsdag med den enastående resan till Akureyri i norra Island (äs om den resan här), så insåg vi två saker; dels att paret S och E 2024 22 september skulle fira 40 år som gifta. Det är på samma dag som Z och jag skulle fira vår mer anspråkslösa 12-årsdag som äkta par. Dels skulle det i augusti vara det 30 år sedan som jag första gången träffade S och E, som tillsammans med sina barn kom att bli grannar med min gamla familj (x-hustru och pojkarna).

Det fanns skäl att fira, alltså. Men 22 september var ett datum i kläm för oss båda. För vår del på grund av att Z:s dotter ställde till med ett gigantiskt bröllop dagen innan. Så vi siktade helt enkelt på några veckor senare.

Onsdag

En tidig onsdag startade vår resan där Z och jag klev upp klockan fyra efter en orolig natt (jag hade spelat sen hockey och kroppen vägrade koppla av) för att hämta Z:s son T, som skulle ta över bilen efter att vi åkt till Landvetter. Vi är i god tid, incheckning av en resväska (för oss båda) gick bra, passeringen av säkerhetskontrollen likaså och vi satte oss hos Joe & the Juice för frukost i väntan på planet. Det som skulle ta oss till Arlanda!

Jo, så var det. Ingen passande linjer gick direkt till Berlin Brandenburg. Det fick bli omvägen om ”Stockholm”. Vi hinner knappt på planet, hamnat i sätet och spänt fast oss förrän vi knoppade in. Utanför var vädret grådaskigt, så det gjorde inte så mycket. Landningen går över ett hösttrist Uppland över marker där min pappa en gång växte upp som liten grabb, då han hamnat hos en bondfamilj från det han var tre till nio.

Vi landar på en bana som ligger så långt ifrån stationsbyggnaden, så att det känns som vi lika väl kunde ha tagit bussen till Arlanda. Men väl av planet imponeras jag av Arlandas väldighet. På några år har flygplatsen vuxit rejält.

Det skulle inte dröja så länge förrän planet till Brandenburg skulle gå. Men vi kunde kika runt lite i environgerna och tog oss en kaffe med något till. Så iväg till gaten, där Z fick uppdraget att plåta en teaterskoleklass på väg till just Berlin.

Det blev en molnrik resa ned, men det sprack upp när vi gick ned för landning. Jag kunde från min fönsterplats konstatera att vi flög in för ost till väst, syd om staden. Vi passerade Erkner och Wilhelmshagen, den ringlande Seddinsee som Spree mynnar i – eller ut ur. I fjärran tornade Berlin upp sig med Fernsehnturm.

Senast vi landade i Berlin – 2013 – var det Tegel som välkomnade oss och en knapp halvtimme till Mitte. Men redan då skulle Berlin Brandenburg ha varit klar, men förseningar följdes av förseningar så den gigantiska flygplatsen kunde inte invigas förrän föra fyra år sedan. En skuffelse och nesa för tysk ingenjörskonst.

I korridorerna kunde jag konstatera att flygplatsen på något märkligt sätt så daterad ut. Som om den byggt på 70-talet. Efter att vi hämtat vår resväska klev vi ut i transithallen för att vänta in våra isländska vänner. Planen var att ta något att äta och en öl med dem innan vi skulle ta någon transport in till staden.

Det dröjde innan de kom. Displayen varslade om att planet från Keflavik var på nära ingång, men vi väntade och väntade. Folk stod och höll upp skyltar för att varsla kära om ankomst efter en lång frånvaro. Människor kom och gick. Mycket lite hände. Så kom de, S och E. Vilket kärt möte.

Vi tog vår öl, åt något litet. Men restaurangen som serverade korv hade märkligt nog stängt. Går till en turistinformation och köper varsin Berliner card, som ger oss möjlighet att resa kommunalt och får rabatt till olika sevärdheter.

Så tar vi vårt gebäck mot stationen någon våning ner för att ta tåget in till Hauptbahnhof där vi skulle skifta till S-bahn för att kliva av vid Zoologischer Garten. För det var nära Kurfürstendamm, ja till och med på, vi skulle bo.

Tåget masar sig i väg. Stannar vid en hel del stationer på sin väg mot vårt mål, gör en krok norr om Hauptbahnhof innan den anländer till en perrong långt ned i den väldiga stationsbyggnaden som har flera etage. Vi lämnar för att ta oss upp. Men var går S-bahn? Vi irrar med mig som vilsen guide innan vi kommer högst upp och jag går till en informationsdisk och får besked: perrong 16. Alla tåg går till Zoo.

Vi knallar iväg med vårt bagage och reströtthet. Islänningarna har, som vi, börjat dagen tidigt, men också haft en flygtid på fyra timmar. Det kunde inte vi skryta med.

Berlin smilar upp sig och bjuder på solsken. Vi kliver på S-bahn för att några stationer senare kliva av vid Bahnhof Zoo och sedan promenera ned mot Kurfürstendamm och Lindner hotel. Vi checkar in och bestämmer oss för en liten tupplur, efter den söker vi upp en restaurang för gedigen tysk mat och öl. Utanför har himlen slagit upp gråväder.

Det är lätt att resa med S och E, men här ska vi presentera en stad som de aldrig har varit i och vi ska försöka vara goda guider.

Vi drar oss till minnes en restaurang som vi besökte efter vår Hop on hop off-tur i november 2008. Ett ställe med eisbein och skummande öl, som vi fortfarande blir alldeles yra av när vi pratar om hur gott det var. Z säger och pekar med hela handen att det sitter ditåt. Jag är mer tveksam, men vi hamnar på ett ställe som serverar det tyska köket och vi har en fantastisk tur som får det sista bordet. För ikväll är det fullsatt.

Vi får en fin stund och, förstås, Z och jag tar eisbein (fläsklägg) med det hela (erbspüree, sauerkraut, salzkartoffeln und meerettich. Och, ja, det är mäktigt men så gott.

Vi beställer in mer av Berliner Kindl, ölen som är så god. Men vi blir alla trötta av att sitta på de höga pallar som detta det sista bordet erbjöd, så vi går ut i den milda Berlinernatten för att få oss mer öl och en apfelstrudel till Z. På Kurfürstendamm är folklivet tätt. Uteserveringarna har öppet utan infravärmen, men kvällen är ljum som en svensk sommarkväll.

Mittemot hotellet ligger Alt Berliner Biersalon, en turistfälla, men så är vi ju också det klientelet. Vi får plats utomhus med den brusande boulevarden några meter ifrån. Det är stadsliv i sin prydno. Vi dricker öl, S vin och Z beställer en apfelstrudel som aldrig kommer och sedan inte kommer förrän att väldigt sent, när hon nästan har gett upp, dyka upp utan en ursäkt från den unga servitrisen. Inte var den något god heller, kunde Z besviket konstatera.

Trots tuppluren på eftermiddagen kroknar vi samfällt. Tur att vi har nära till hotellet. Rummen är bra. Sängarna hårda, men vi slocknar snabbt med siktet att träffa våra isländska vänner till frukost klockan åtta.

Torsdag

Vi kommer förstås inte ner till frukostmatsalen förrän, kanske, kvart över åtta. Våra vänner har redan tagit plats och är på slutrefrängen. Men de visar som vanligt stort tålamod med våra vanor. Frukost är tyskt gedigen med det mesta man kan önska, men kaffet är blekt då de spottar ur från en maskin.

Vi har våra mål i dag, denna åter gråmulna dag (som om Berlin någonsin erbjuder något annat…): Olympiastadion, KaDeWe, Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche, eventuellt en Hop on hop off-tur och Brandenburger Tor, Förintelsemonumentet och Checkpoint Charlie på Friedrichstrasse.

Turen börjar från Bahnhof Zoo och västerut i en fullkomligt fullastad U-bahn, som ska ta oss till den väldiga Olympiastadion. Om man letar efter historiens vingslag i Berlin, så är det kanske främst där man känner dem. Det mäktiga monumentet över Nazitysklands inledande storhetstid, invigt 1936 för de olympiska spelen och byggt på blott två år.

Tunnelbanan glesar ut efter att en dansk skolklass/damlag i handboll (?) gått av med sitt omfångsrika bagage några stationer från vårt slutmål. Vädret är ihållande grått, som ackompanjemang till stadens historia och stämningar. Men samtidigt, och det ska sägas, är Berlin en lika omfamnade som omvälvande stad.

Från tunnelbanan är det en kort promenad upp till den bussparkering som ligger som öde och tom plats – förutom en MC-förare som övningskör i sin ensamhet – för att bygga upp förväntningarna inför arenan som ligger i fonden.

Vi betalar vår entré, glömmer att utnyttja vår Berliner cardrabatt, och går in för att insupa intrycken. Det går att förstärka dem med en guide, men ingen av de gånger som Z och jag har varit där har vi gjort så. Vi har sett med egna ögon och läst på skyltar. Vi knallar in och möts av väldigheten i denna stadion som i sina glans dagar tog 100000 i publiken. Sedan renovering och uppfräschning, som inkluderat tak över stora delar av arenan, mäktar den med drygt 70000. Stort nog.

Man ser överallt och har framför allt en förbluffande god utsikt över innerplanen med sin fotbollsplan och löparbanor. 2013 var Z och jag med släktingar på en fotbollsmatch, det var hisnande i sig.

Nu är det bara vi och lite olika, inresta skolklasser med blasé gymnasieelever ledda av mindre blasé lärare, ivriga att berätta historien och att knyta an då till nu. Som idrottsplats har området anor från innan första världskriget, men med Hitlers hybris blev den så mycket mer.

Vi tar tid på oss, men i den ljumma hösten har det blivit blåsigt med regn som hänger i luften, så vi skyndar våra steg. När vi har gått vårt varv och tagit in så mycket som vi orkat kikar vi in i Hertha Berlins merschshop innan jag behöver jag uppsöka en toalett. Hittar, med lite hjälp från S, en som är öppen, och slås av hur spatiöst det är med plats för alla även när det är trångt.

Då jag kommer ut är mitt sällskap försvunnet och regnet piskar ner. Jag går till entrén och souvenirshoppen för skydd och ringer Z, som berättar att det stannat kvar på arenan. Så möts vi och bestämmer oss för att ta S-bahn in till vår utgångsposition.

Kommunikationerna är imponerade. Vi S-bahn finns det ett tiotal perronger för att vi evenemang kunna slussa in och ut besökare. Nu är det bara två som tjänar sitt syfte. Vi får vänta en stund på tåget, men susar snart in mot Bahnhof Zoo för att promenera förbi Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche och mot KaDeWe, det väldiga varuhuset på Tauentzienstrasse, en förlängning av Kurfürstendamm. Vi passerar butiker och det slår mig att Kurfürstendamm har åter blivit en publikmagnet efter en trendmässig nedgång strax efter murens fall och knappt tjugo år fram. Det är folk överallt.

KaDeWe är luxuöst och gigantiskt. Vi snirklar oss förbi de flotta butikerna med stränga vakter på första plan och tar oss uppför. Utbudet är både magnifikt och förfärande. Vi går en tur förbi en McLaren formel 1-bil som lockar män, män, män och vidare mot herravdelningen, som borde locka mig. Men jag blir förbannad. Hittar en Scorpions-tischa för 319 euro (!), en pullover som ser mer än maläten ut för svindlande 1190 euro! Jag blir tokig på sånt. Trumpet jag vidare med mitt sällskap. Vi provar solglasögon och fnissar. Tar en lov förbi matavdelningen, som är fascinerande i sin mångfald, julbutiker, avdelningen för exklusiva barnkläder och uppåt, uppåt mot den eftertraktade ölen som E velat ha sedan frukost. Jag tar en vända högst upp där fler restauranger ligger innan jag ansluter för lite vila. Så småningom tar vi oss nedför och ut och in i andra, mindre exklusiva butiker. I en närliggande outlet hittar S och E skor och strumpor till facila priser. Närmare Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche finns en Dr Martensbutik där Z uppehåller oss med sin skoprovarshow, alltid med en förhoppning att hitta ett par som passar hennes känsliga fötter. Men nej.

Så in i kyrkan, som i sin ruin minner om krigets fasor för 80 år sedan, men också hur man kan bygga nytt för att söka en framtid. Vi häpnar både i resterna av kyrkan och den, på insidan, så vackra nya kyrkan.

Hungern slår till så vi knallar tvärs över Kurfürstendamm, hittar en italienare på Rankestrasse, slår och ner på uteservering och beställer pasta och rödvin, som vi snabbt slukar innan vi går tillbaka till hotellet för att lossa av den last som de shoppande skaffat sig.

Så tar vi bussen från Budapester Strasse vid Europacenter, platsen där och vid kyrkan som ett terrorattentat skedde med flera döda och skadade på julmarknaden för blott några år sedan. I Berlin ligger grymheten nära historien. Vi åker förbi Tiergarten, upp mot den väldiga kampanilen Grosser Stern och via Spreeweg mot riksdagsbyggnaden, där vi går av. En genväg genom parken mot imponerande paradgatan Strasse des 17 Juni, som S jublar över eftersom det är hennes födelsedag, som i en raklinje förenar nära nog förenar Olympiastadion med Brandenburger Tor och i förlängningen Under den Linden som leder mot Fernsehturm.

Vi går, förstås till Brandenburger Tor, turistar oss och tar bilder innan vi rör oss ned mot Förintelsemonumentets dramatiska labyrinter, där betongblocken höjer och sänker sig som suckande andetag. Jag upphör aldrig att fascineras över platsen och hur listigt arkitekt Peter Eisenman skapat denna 190000 kvadratmeter stora plats av dramatik. En plats att minnas världens galenskap i denna tid där vi återgått oförnuft och oförmåga att förhandla och balansera.

Vi tappar bort varandra, men hittar tillbaka och går vidare i den tilltagande kvällningen med hotande regn. Mot Checkpoint Charlie via Französische Strasse i östlig riktning och Friedrich Strasse söderut. Det tar sin tid och himlen öppnar sig för mer ihållande regnskurar. Men väder är islänningars minsta bekymmer; det här är som hemma. När vi kommer till Checkpoint Charlie, efter en tillfällig paus i någon outletbutik, har mörkret slagit till. Gatljusen reflekterar regnet och vi har få konkurrenter om att ta bilder vid kuren som fram till 9 november 1989 blev en symbol över Öst- och Västberlins delning och som sedan, i turistifierad version blivit en magnet för tillresta. Som vi.

Vi funderar på det intilliggande muséet, men väljer istället souvernirshopen där det inhandlas lite grand innan vi går ut i regnet och tar U-bahn vid Stadtmitte för en station till Unter den Linden och mitt mål för alla, en restaurang.

Jo, vi är hungriga och senast jag var i Berlin – 2014 – hamnade vi på en i och för sig turistfälla, men med god tysk mat. En wienerschnitzel och några öl lockade. Vi blev inte besvikna på Nante-Eck och det var ju inte heller fel att ta igen sig efter promenerandet.

Höstmörkret och -kvällen har famnat den forna berlinska paradgatan. Vi går upp mot Brandenburger Tor i mitten där de är utställningar och folkliv. Upp vid den stora stadsporten från 1791 är det en ljusshow som imponerar. Vi står förundrade som barn framför upptäckten av den nyklädda granen julaftons morgon. Teknikens under i kombination med konstnärers kreativitet och fantasi.

Fredag

Ny morgon. Ny frukost. Ny sen ankomst, men inte så farlig ändå. Nya upptäckter vid frukostbuffén, men kaffet är inte mycket att göra något åt. Maskinen ger det maskinen ger. Planen idag är uppstigande. Vi ska till Fernsehturm vid Alexanderplatz, det östtyska 388 meter höga skrytbygget – byggt mellan 1965 och 1969 – som är fascinerande på håll, interiört och – kanske främst – för utsikten.

Vi tar U-bahn dit, får byta och pratar med våra vänner om tokigheten med tiden med Öst- och Västberlin där tunnelbanan från Västberlin åkte förbi stationer som tangerade Östberlin. Så nära. Så långt borta. När vi kommer upp på den väldiga Alexanderplatz, som är en ny skapelse efter ruinerna från andra världskrigets slut och även sedan murens fall, strålar solen över en blekt blå himmel. Vi ska få utsikt så att vi tiger!

Vi betalar vår entré. Är noga med att utnyttja vår Berlin Cardrabatt och åker sedan den snabbgående hissen till utkiksplattformen på drygt 200 meters höjd. Jag, som har anlag för svindel, älskar utsikten. Står och spanar efter en stad jag försöker få grepp om. Där de ligger det ena. Där ligger det andra. Men då jag ser en kätting och ett rep med en knop på utsidan, för fönsterputsarna, viker sig knäna bara av tanken; hur vågar man putsa fönster på utsidan, närmast fritt svävande 200 meter upp i luften? Det tar en stund att slå ner känslorna och fortsätta fascineras av utkiken.

Mot väster ser jag tolv kilometer rätt ut Olympiastadion och hur rakt Strasse des 17 Juni efter Under den Lindens paraderande sticker iväg som Bundesstrasse 2 och 5. Nedanför är allt så litet med vetskapen om att allt är så stort. Jag tar en varv till, kikar ned på Hackescher Markt vars kvarter vi snart ska promenera omkring i.

Efter toalettbestyr tar vi så hissen ner för att ta vagnen någon hållplats bort och sedan är det dags för favoritområdet i Berlin. Vi går in på gårdarna vid Rosentahler Strasse efter att de shoppats lite på Uniqlo. Vi tjusas snabbt av gårdarnas charm, kikar lite på historiken och berömmer beslutet att vårda och sanera istället för att rasera. Vi går ut och in i butiker, en del handlas (inte jag) och vi fortsätter ut på Rosentahler strasse för att ta oss uppför Neue Schönhauser Strasse och med spårvagn vidare längs långa Kastanienallé till ölhallen Prater för berlinsk pilsner i fin miljö. Men vi fastnar i en klädbutik där Kastanienallé möter Schönhauser Allé där det provas kläder – ja, även jag – och shoppas en del – nej, inte jag –samt skrattas. För S hittar en t-shirt med manslemmar i olika uttryck som roar inte bara henne furstligt utan även oss andra.

Kontokorten fungerar inte när Z ska köpa så jag går till en närliggande bank för uttag och kommer tillbaka och räddar hennes köp. Så äntligen Prater. In på gården kan vi emellertid konstatera att själva ölhallen inte öppnar förrän om några timmar. Men parkens servering öppnar ungefär som vi står där. Vädret är fantastiskt och behagligt, så vi sätter oss med varsin öl och njuter.

Men törsten som släcks lindrar inte hungern och Z och jag vill ner till Monsieur Vuong på Alte Schönhauser Strasse, vietnamesiskt kök med mycket god mat i en smula intensiv miljö. Tyvärr lurar jag av sällskapet någon hållplats för tidigt, så vi promenerar oss rätt och det tar lite tid. ”Är vi inte framme snart?”, grymtas det. Men plötsligt är vi på plats och kön in (det är alltid kö dit) är moderat för lunchrusningen har passerat. Vi får ett bord långt in i lokalen, plötsligt står det vietnamesisk öl på bordet och snart kommer våra beställningar. Sultna slukar vi allt, men i moderat tempo. Samtidigt, vi ska inte äta oss proppmätta. Om bara några timmar ska vi sitta på det av Tripadvisor rekommenderade och mycket populära A Mono, en italiensk restaurang där vi lyckats få kvällens sista bord, men lite tidigare än vad vi önskat.

Nu är det svårt att inte äta sig mätt på Monsieur Vuong, ett ställe som Z och jag har besökt varje gång i Berlin utan att någonsin bli besvikna. Det blir ingen i sällskapet den här gången heller. Så nöjda betalar vi, efter att jag besökt etablissemangets toa med lite otippad homoerotisk konst på väggarna, och går ut på Alte Schönhauser Strasse, går tvärsöver gatan till en herrbutik jag tidigare frekventerat. Men nu kräver den kundbokning, så vi står snopna på utsidan och tittar in. Nå, det finns andra butiker. Rejält med andra butiker, bland annat en Stetsonbutik på Münzstrasse där E får sig en ny huvudbonad. Det blir in och ut, fram och tillbaka mot Hackescher Markt. Några fynd på vägen (inte för mig) där Z köper ett par Dr Martens och instudering av gatans mode innan vi tar S-bahn i fredagsrusningen tillbaka till hotellet.

Kort vila och sedan är det dags att pudra näsan, ta på sig finkläderna (för min del en Bosskostym som jag köpte på Erikshjälpen i somras, väst, skjorta och slips) för vi ska fira våra bröllopsdagar med finmiddag. Återigen blir det U-bahn, som skramlar oss österut, efter ett byte, till Strausberger Platz på väldiga Karl-Marx-Allé (DDR-regimens paradgata för militär uppvisning).

Det är Z som har bokat bord, ordnat med korrespondensen och också hon som hittat stället. Vi följer i hennes spår och hon leder oss via tunnelbanans environger upp till Strausberger Platz och den korta promenaden till A Mono. När vi kommer in är det mycket riktigt fullt och stimmigt, men man slås snart av en gemytlig atmosfär. Kyparna pilar fram och tillbaka, men är kontant uppmärksamma mot både sina gäster och varandra. I fonden finns en vinhylla från golv till tak och vi fnissar och säger att vi borde beställa det vinet som ligger högst upp till vänster. Men så blir det inte förstås. Vi finner oss snart tillrätta, beställer in vin och vatten och kommer snart underfund med vad vi vill äta. För min del en lättare tomatsallad och saltimbocca, en maträtt mamma gjorde som ingen övertrumfat. Z tar en tomatsoppa som entré och något jag inte minns till huvudrätt. Tiden går, för den gör det i trevligt sällskap. Vi rundar av vår sittning med espresso och tiramisu. Allt smakar ljuvligt, men lika god saltimbocca som mammas det gjorde de inte. Kyparna är trevliga och han som i huvudsak har vårt bord blir förtjusta över att ha två svenskar som gäster, han har en gång jobbat i Boden (!).

Vi är nu mäktigt mätta och går ut på Karl-Marx-Allée och går upp mot Alexanderplatz i kvällens dunkla mörker. Där är det otroligt mycket folk i rörelse och vid Fernsehturm är det, på grund av ljusfestivalen, projiceringar på tornet. Lika fascinerande som på Brandenburger Tor, men inte lika mäktigt. Folksamlingen denna fredagskväll är tät, men här finns inga avspärrningar som de som satts upp kring den kommande julmarknaden vid Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche, där ju attentatet var för åtta år sedan.

Jag känner en krypande oro och manar försiktigt mitt sällskap att röra på sig, så jag får iväg dem mot – återigen – Hackescher Markt där vi bakvägen kommer in i en av de restauranger som ligger i valven under S-Bahnstationen. Där vi blir sittande efter att blivit placerade vid ett bord, men serveringspersonalen ägnar sig mer åt sig själva än åt oss, så vi går. Vi försöker med några andra stället, men det är fullt – eller stängt. Istället hamnar vi i matsalen Hackescher Hof, som är märkligt glest, för en kvällsöl och mer samtal. Det är gemytligt, ingen störande musik och sober miljö. Så S-bahn hem, där någon hockeymatch nyss avslutats så tågen är proppfulla, men vi tackar nej och tar nästa efter en fullastad dag.

Lördag

Z:s och min faiblesse för loppisar har väl knappast undgått någon. Inte heller min förtjusning över gatans mode (ja, mode över lag), som ni kan se på några av bilderna ovan där några snapshots tagit av människor jag mött och aldrig kommer möta igen. Idag var det dags för loppisar och det var en god dag för det med strålande sol, blå himmel och varmt i luften för årstiden. Läge för fynd och möjlighet att spana in folk och kläder.

Z hade tagit sikte mot Rathaus Schöneberg, en kvarts busstur söderut från hotellet räknat. Men först ska hon lämna tillbaka sina Dr Martens, som hon bestämt sig för att inte behålla. Hon chansar på att butiken på Tauentzienstrasse ska ta emot dem för återbetalning och det är inga problem.

Så på bussen och nedför Martin-Luther-Strasse till loppisen vid Rathaus Schöneberg. När vi kommer är kommersen redan i full gång. En loppis med trånga gånger och allsköns ting, bröte, kläder och skor. Z tar täten och försvinner snabbt in i vimlet. Jag strosar efter, men inser att jag inte kommer kunna hänga med i hennes tempo. Islänningarna tar det vackert, snirklar runt på sitt vis.

Z hittar en pepparkvarn i mässing, en som fanns i hennes barndomshem. En gedigen historia, som hon dessutom såg passera revy i något av hemmen i ”Vem bor här?”. På sedvanligt manér prutar hon ned den till ett belopp som känns rimligt för henne. På ett annat ställe hittar hon ett par ökenkängor i mossgrönt, ett par Clarks som dessutom är gjorda i Leeds. I hennes storlek (hon provar dem).

Hon fångar säljaren och frågar honom vad han ska ha. ”30 euro”, säger han avmätt. ”Har du en tjuga?” frågar hon mig, får den passande eurosedeln. Går till säljaren som sträcker ut handen, tar sedeln och stoppar den i fickan. Prutat och klart. Hon har dessutom hittat en King Louie-kappa i höstprakt, helt ny, men i en storlek som kan vara numret för litet. 20 euro är ingenting. Hon gillar märket sedan tidigare och matchningen är topp. Men hon tvekar och går vidare. Jag säger flera gånger till henne att köpa den. Funkar det inte så säljer eller ger hon bort den. Efter lång stund går hon tillbaka. Prutar och får till säljarens förtvivlan ner den till 18 euro och kappan är hennes, som dessutom stoppas ned i en KaDeWe-kasse. Z hittar ytterligare ett par skor, några monster som hämtade för en goth-fest. Hon är försedd.

En märklig kvinna i fotvid, svart kappa och något liknande en pickelhuva med en näpp i plåt går omkring och rotar i saker samtidigt som hon skäller på allt och alla.

Jag behöver uppsöka en toalett och går med E tvärs över gatan till ett kafé. Medan jag gör mina behov köper E kaffe till oss och slutligen sluter tjejerna upp. Z med kassar som från värsta shoppingraiden.

Vi tänker ta bussen tillbaka, men precis då den kommer får Z för sig att hon ska ta ut pengar ur en uttagsautomat, så hela sällskapet får snällt vänta tio minuter på nästa buss. Den är trång. Ändå behagar en yngling sitta på en ytterplats med innerplatsen tom utan att ägna någon uppmärksamhet åt att erbjuda det fira sätet åt någon behövande. Jag vet inte vad som är mest irriterande, att jag inte säger till eller propsar på platsen eller beteendet.

Bussen tar oss till Bahnhof Zoo och S-bahn till Tiergarten där loppis nummer två finns. Här är det mindre kaotiskt, mer tysk ordnung. Z och jag har varit här förut och konstaterat att det finns mycket antikviteter, tavlor och mattor bland prylar och krimskrams. Det är inte riktigt lika mycket folk, men ändå tillräckligt för att det ska vara stimmigt.

Vi går ut och in ur stånden, kikar lite avmätt ibland, en smula mer intresserat vid andra. Så plötsligt är det mängder av Burberrys- och Barbour-kläder tillsammans med tweedkavajer. Mina sinnen väcks och jag provar en Burberryskavaj, rejält vintage. Den har en perfekt passform, men ärmar för långa för mina pingvinarmar. Dessutom konstaterar jag att det är ett hål längst ned vid manschetten. 60 euro känns lite för mycket, men plötsligt kommer Z och säger att jag kan få den för 30. Nå, då så. Jag har köpt mitt första plagg hittills (och skulle det visa sig enda) under denna Berlinvistelse. Det är ett kap. Förutom hålet är kavajen i utmärkt skick.

Vid ett stånd dyker travar av Prippsbackar upp. Jag överhör säljaren som talar svenska med tysk brytning och han överhör i sin tur att vi pratar svenska och börjar snacka med oss. Han bor i Halland på gränsen till Småland, men åker hit med jämna mellanrum för att göra business.

S och E fyndar och efter någon timme känner vi oss färdiga med Tiergartenloppisen, där S kände sig hemma då den löper längs ”hennes” gata, Strasse des 17 Juni. Vi kliver på en S-bahn tillbaka. Vi tar sikte mot en currywurst och öl, som vi hittar i en gatukiosk på Rankestrasses omedelbara början.

Det är utmärkt spis i all sin enkelhet och ölen smakar så förträffligt att E köper en till. En clown kommer med en hand klädd i en vit tyghandske utsträckt för tiggande. Han får våra skakande huvuden, går till nästa bord med samma resultat och går därifrån muttrande och svärande. Getingar försöker störa oss, men är för trötta att reta oss.

Vi pratar om kvällsmat och har snabbt bestämt att det bli ost, vin och kex på hotellrummet denna vår sista kväll. Vi är fyllda av intryck, tempot har måhända inte varit intensivt, men högt nog för att vi alla ska vara lite tagna. Det har varit fina dagar. Så varför inte samlas på hotellrummet och ha det trevligt i all sin enkelhet.

Bara några butiker bort ligger en ostbutik som vi har noterat. Den är holländsk, Henri Willig, och har ostar högt och lågt i affären på Kurfürstendamm mitt emot Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche.

Efter besöket i ostbutiken och inhandlandes av diverse ostar skiljer vi på oss. Z ska göra något. Jag går tillbaka till hotellet och S och E ska köpa kex och vin. Så förenas vi senare på kvällen för den sista nattvarden på resan. Delar bröd (nå, kex) och vin, samtalar och summerar. Imorgon ska vi åka hem.

Söndag

Dags för avfärd. Vi backar vårt gebäck och jag lyckas får med allt i vår gemensamma resväska. Frukost har intagit för sista gången. Tack och hej. Så släpar vi vårt pick och pack mot S-bahn för transport till Hauptbahnhof där tåget ska ta oss till flygplatsen. Som av en slump går våra plan ungefär samtidigt.

När Z och jag ska checka in vårt bagage manuellt väger väska för mycket (17,3 kg). Vi är förvånade. Hade vi inte packning för 23 kg…? Jag balanserar om väskan, som vågen plötsligt visar väger ett kilo ytterligare. Nytt försök och 20,3 kg. Jag blir stressad och förbannad.

Vi tar ut grejer och väger väskan igen, som nu inte är försluten. Plötsligt åker den iväg, så jag får rycka tillbaka den. Då kommer personal, som på bristfällig engelska förklarar att vi får gå runt till disken med personal.

Vi gör så, förklarar vad som har hänt (har fått en tagg som sitter på väskan för omedelbar incheckning). Men, nej, väskan måste vägas igen och den väger för mycket. ”Ni har bara lov att ta med tolv kilo”, säger den unga kvinnan bakom disken, som kollar mitt pass och plötsligt börjar prata svenska.

”Du fyller år snart! Grattis!”, säger hon.

Jag muttrar ett tack och hon fortsätter ”Då har vi födelsedag nästan på samma dag. Jag fyller den 17 oktober.”

Jag nämner att det ju är samma dag som Anne-Lie Rydé fyller (årsbarn med mig), men henne känner hon inte till.

”Men Eminem fyller år då.”

Vi stuvar om väskan utan att det ger positivt resultat. Återigen skenar vågen och det gör mig tvärilsk, trots att kvinnan bakom disken är trevlig. Ärligt talat, vad är det för vågar som ökar för varje gång man väger en väska med samma innehåll…?

Det slutar mig att jag strejkar. Köper de kilo som väskan väger för mycket (24 euro) och vi kan passera till säkerhetskontrollen.

I handbagaget har Z sin massiva pepparkvarn i mässing, som naturligtvis granskas extra av de ocharmiga säkerhetsvakterna. Helt ok. Det tar en stund av kollande och springande innan hon får ett kärvt tummen upp.

Så in i taxfreen och vidare runt i butiker innan vi tar en sista öl med våra vänner innan det är dags för farväl.

Vi har haft en god resa, sett mycket, gjort mängder, ätit och druckit gott. Kanske har det inte varit så mycket kultur, men det har varit en kul tur. Till Berlin återvänder vi gärna.