Bravo, Billie!

Konsert:

BILLIE EILISH

!!!

Royal Arena, Köpenhamn.

Publik: Fullt hus.

Bäst: Hennes förmåga att bjuda in publiken till sin värld.

Sämst: Ljudet. Obegripligt burkigt för att vara 2025.

Fråga: Vad kommer härnäst för denna oexceptionella, unga stjärna…?

Hon har redan betat av en stor del av sin ”Hit me hard and soft: tour”. Den som startade i Quebec, Kanada, i september för att jobba sig igenom fler städer genom Nordamerika under hösten, ta en sväng om Australien efter nyår och sedan starta Europaturnén i Stockholm förra veckan.

Huvudstaden avklarad, Oslo likaså. Succé oavsett var hon spelar. Inte illa för en 23-åring. Men så är också Billie Eilish något exceptionellt. Hon har redan varit i fokus sedan tio år, låtskrivare längre än så tillsammans med sin bror Finneas O’Connell. Han som nu är ute på egen turné, som slumpartat (?) nog gav Stockholm samtidigt som systern, så Avicciarena fick besök på scen av honom då Billie Eilish spelade.

I Köpenhamn är förväntningarna alltså stora. Precis som i vilken stad hon än kommer. Men så är hon en fenomenal röst för främst unga kvinnor i Z-generationen. En på samma gång grannflickan, som en världsstjärna med stil och ödmjukhet.

Hennes musik är som sprungen ur hiphopens groove tillsammans med EDM. Hon kan skapa intim pop, men också svulstiga danslåtar, som väcker döda till liv. Hon vet att tackla en refräng och än mer hur man skriver den. Musiken är som fuktiga fotavtryck på en regntung gata där man går ensam fram innan natten blivit dag. Hon sjunger lekfullt lättsamt om allvar och det innersta.

För det är framför allt texterna som bär. Hon är naturligtvis främst språkrör för sig själv och sina känslor, men har i ett utanförskapets 2010- och 2020-tal blivit just den röst så många behöver. Hon kan ensamhet. Hon kan tvivel. Hon kan självförakt. Hon kan osäkerhet. Hon kan olycklig kärlek. Men hon kan också förmedla hopp.

”Hit me hard and soft: tour” bjuder på en scen i centrum. I två diken sitter bandet. Hon gör entré i en bur, öppnar explosivt med ”Chihiro” med en tordönsvägg av skrik från den månghövdade publiken, främst unga kvinnor. Ett skrikande jag nog inte hört sedan New Kids On the Block i Scandinavium tidigt 90-tal. En ljudvägg som aldrig upphör. Så, ja… det dröjer inte länge innan samtliga är på fötter och festen är igång.

Billie Eilish är coolt förtjust, men tappar emellanåt fattningen över uppståndelse. Petit moi? Men hon vet att vårda uppmärksamheten. Låter inget gå över huvudet. Publiken är viktig, den vill hon ge näring och uppskattning. Det blir ett fantastiskt spel mellan den och henne, som ger energi över den nära en och en halv timme konserten varar.

Det är ett effektivt framträdande, som emellanåt gör mig punchig. Hon bjuder på sig själv, delar sin uppmärksamhet med hart när varje kotte i publiken. Det är snyggt.

En liten plattform i mitten åker effektfullt upp och låter henne sväva högt över scenen. Hon sjunger med mjuk, melodisk röst och behöver aldrig, någonsin, ta i för att ta ton. Alla sjunger med. Alla vet vad det handlar om. Alla känner att det här berör mig. Det är starkt.

När hon sätter sig i skräddarställning och äskar om tystnad vet också alla vad som ska komma. Hon ska sampla sin röst för att på plats skapa en unik version av acapellalåten ”When the party’s over” och får total lydnad i respons. ja, fram till hon börjar sjunga texten till den nu förinspelade röstgrunden. Det är magiskt! Med en allsång som knockar.

Inte för en sekund släpper hon publiken. Inte för en sekund släpper den henne. När hon vid pianot på ena kortändan kör trion låtar ”Lovely”/”Blue”/”Ocean eyes” blir buren centralt ett hav med vågor som slår in. Så enastående starkt och vackert. För det är inte bara musiken som talar utan också iscensättningen med fräckt ljus.

Dessvärre är det sorgkant på ljudet. Burkighet trodde jag tillhörde 70- och 80-talets konserter. Här fanns inte en chans att differentiera instrumenten och vad de egentligen spelar. Minus också till de ljuspelar, rikligt förekommande, som hissades upp och ned och därmed skymde sikten för oss på läktaren ned mot scenen.

Ja, det är synd då tekniken skymmer Billie Eilish kraft och särart på scen. Det förtar dessvärre intrycket.

Billie Eilish ”Hit me hard and soft: tour”, Royal Arena, Köpenhamn. Europapremiär i Stockholm 23 april 2025.

Låtlista:

  1. Chihiro
  2. Lunch
  3. NDA (kortad)
  4. There for I am
  5. Wildflower
  6. When the party’s over (sjunger med sig själv till sina egna loopar)
  7. The diner
  8. Ilomilo (kortad)
  9. Bad guy
  10. The greatest
  11. Your power (akustisk)
  12. Bury a friend
  13. Oxytocin
  14. Guess (Charli xcx-cover plus hennes video)
  15. Everything I wanted (kortad)
  16. Lovely/Blue/Ocean eyes
  17. L’amour da ma vie
  18. What was I made for?
  19. Happier than ever
  20. Bird of a feather

Sprudlande Påskbubbel – med mersmak

Revy:

PÅSKBUBBEL

!!!

Revypar med ambitioner. Emilie N Hagman och Sebastian Hagman bjuder på en ny sprudlande revy på Aftonstjärnan. Foto: FREDRIK AREMYR

Aftonstjärnan, Göteborg.

Publik: Fullt till tre fjärdedelar.

Bäst: Ikeanumret är fortfarande briljant.

Sämst: Mer fyndiga sketcher hade inte skadat.

Fråga: Blir ”Påskbubbel” en tradition…?

När scenerna för nyårsrevyerna är trånga väljer Aftonstjärnans revygäng ledda av paret Emelie N Hagman och Sebastian Hagman samt Andreas Nygård att knô sig in på påsk. Ja, efter tre lyckade uppsättningar är det alltså dags för något nytt.

Men när man tidigare konkurrerat med andra revyer om uppmärksamheten, så tävlar man nu om vårväder, påskmiddagar och familjehäng. I ett mörkt och tris januari behöver man ljus. Men i sent april…?

Nå, ”Påskbubbel” lär inte göra någon revyentusiast besviken. Det här gänget kan sin sak.

I år har fler förändringar än premiärdatum skett. Några i ensemblen har fallit ifrån. Nya har tillkommit. Som Douglas Wegberg och Isabella Sundling Wallin. Det innebär ny kompetens, nya möjligheter – och som duon tar chansen.

Båda är utmärkta sångare, vilket krävs i den här revyn som är strösslad med klassiska musikalnummer till nya texter. De har karisma och tajming. Douglas Wegbergs påskhare, som ska bjuda på påskmiddag men får sent avhopp från gästerna Tomten, Tandfén och Jesus (!) är briljant humor med röstvig, elegant sång. Snyggt.

Sångstarka. ”Påskbubbel”-ensemblen är röststarka och finstämda. Foto: FREDRIK AREMYR

Ja, det blir mycket sång. På gott och ont. Inte för att gänget inte kan sjunga; det kan alla här. Stämsången sitter klockrent, Soloprestationerna likaså. Men det blir också lite på bekostnad av sketcherna, som jag tycker är för få.

Här får i och för sig Andreas Nygårds ”Ikea”-nummer, det han skrivit med Daniel Richardson, en välförtjänt plats. Jag såg det på ”Falkenbergsrevyn” i januari och det var dråpligt då, lika bra nu. Ja, varför ska man inte få ha sex i en fåtölj på möbelvaruhuset.

Andreas Nygård har också skrivit numret ”Sälja på blocket”, som i sina förvecklingar är utmärkt revyhumor med oanade konsekvenser.

In kommer från sidan också nummer skrivna av Claes Eriksson och, som traditionen bjuder, något av Kent Andersson (”Vi lever i samma låda” och ”Kärlek”), för det är ju i hans andas som ”Påskbubbel” lever.

Humor. Mycket sång och smarta texter är genomgående i ”Påskbubbel”. Foto: FREDRIK AREMYR

Sebastian Hagman tjänar återigen förtjänstfullt som konferencier. Lugn, trygg och listigt roande. Men han har, förutom att han också spelar i flera nummer, skrivit flera av texterna. Det är definitivt en sak han kan med smartness och väl slipad humor.

Revyentusiaster. På Aftonstjärnan bjuder ”Påskbubbel” på traditionell revy – med mersmak. Foto: FREDRIK AREMYR

”Påskbubbel” bjuder på ett påskägg fyllt av godis, som alltså mestadels kretsar kring musik. Vilket hästjobb tvåmannaorkestern med Björn Regnér och David Timonen gör! Allvaret är lagt åt sidan. Reflektionerna likaså. Här finns inga tillbakablickar från ett gånget år att (tvångs-)redovisa. Istället är det en roande revy, som skickligt delas av en skicklig ensemble. Men där jag ändå lämnar salongen med känslan av att de egentligen har lite mer att ge.

”Påskbubbel”, premiär 25 april 2025, Aftonstjärnan, Göteborg. Denna recension baserad på föreställningen 27 april. Spelas till och med 4 maj.

Regi: Andreas Nygård, Emelie N Hagman och Sebastian Hagman.

Producent/Konstnärlig ledare: Emelie N Hagman.

Kapellmästare, musikaliskt ansvarig: David Timonen.

Koreografi: Johanna Lovis Håkansson, Annie Nilsson och David Timonen.

Påskscenografi: Emelie N Hagman, Pierre Hagman, Fobin Rösehag och Caroline Sehm.

Ljusdesign: Stiltje Asplund.

Ljudteknik: Joakim Samuelsson, Soundreal.

Kostymansvarig: Pernilla Karlsson.

Peruker: Tiina Bengtsson

Manus och mellansnack: Sebastian Hagman.

Välkomströst: Hans Josefsson.

Medverkande: Emelie N. Hagman, Sebastian Hagman, Johanna Lovis Håkansson, Andreas Nygård, Björn Regnér, Isabella Sundling Wallin, David Timonen och Douglas Wegberg.

Fotnot: Tidigare recensioner från Aftonstjärnansrevyer kan läsa här: 2023 och 2024.

Perfekt, Perrett!

Konsert:

PETER PERRETT

!!!

Vitt ljus, vit hetta. Peter Perrett, sångaren och frontmannen från the Only Ones står som ett under fortfarande stark. Foto: KAI MARTIN

Pustervik, Göteborg.

Publik: Borde ha varit fullt, men var det långt ifrån.

Bäst: Att han med högburet huvud håller stilen genom Only Ones-låtarna till solomaterialet.

Sämst: Att sonen Jamie Perrett dominerade ljudbilden.

Fråga: Hur kan han, efter ett så tufft liv, vara så oerhört vital…?

Jag är inte så förtjust i att använda ordet vital när det handlar om äldre artister, som fortfarande kan, vill och gör det de alltid har gjort. Men i Peter Perretts fall är det befogat. Mannen från legendariska the Only Ones hade en strålande karriär i sin hand, men ett tungt, eskalerande drogmissbruk under 80-talet slocknade möjligheterna för honom.

Så står han nu här, som något av ett under, på Pusterviks scen med två av sina söner – Jamie, gitarr, och Peter jr, bas – i bandet som turnerar runt Europa och bjuder på ett pärlband av låtar från sin karriär. The Only Ones-låtar sömlöst invävda i låtlistan med solomaterial. Det blir perfekt. det blir starkt. Det blir alldeles förtjusande. Från the Only Ones debut 1978 till senaste soloalbumet ”The clearing” från förra året.

Londongrabben Peter Perrett lyckades egensinnigt smälta ihop influenser från Velvet Underground och Lou Reeds solokarriär med Television på 70-talet enligt ekvationen London + New York = 1. Ett lågmält rockberättande med en sång som aldrig behöver ta i för att vara tydlig. Melodierna har lyckats vara starka och drabbande, men utan muskelkraft. När så sker blir det desto mer explosivt.

Nyss fylld 73, smal som ett sugrör, svartklädd, svarta canvasgympadojjor på fötterna och med ett par skrymmande solglasögon är han allt annat än en sång- och dansman. Men han skapar musikalisk magi med sina låtar, trollbinder publiken som låter sig uppslukas hänfört av framförandet.

Han trivs, det kan man ana. För säger mycket gör han inte. Det är sångerna som får tala och de är snyggt arrangerade för att få full laddning. Bandet är tajt och effektivt. Emellanåt får Jamie Perrett, som också var förband med musik som på något vis förenar Strokes med the Only Ones, dominera. Det blir som om han ensam försöker skapa Tom Verlains och Richard Lloyds snirklande, vackert ihopvävda gitarrdueller. Ett omöjligt uppdrag, men han löser det.

Posör. Peter Perretts son Jamie värmde upp med musik som förenar the Only Ones med Strokes, för att sedan spela i pappas band.
Foto: KAI MARTIN

I bakgrunden står keyboardisten Lauren Moon, yppig och intagande, som får delar (kanske alla) av den manliga (äldre) publiken att bli trånande tonårspojkar. Sval, sensuell, men trots en stark profil hamnar hon dels bakom yvige Jamie Perrett, dels är hon alldeles för lågt mixad gällande klaviaturspelare och sång. Men när hon delade ut låtlistan till en nära vän till mig, dedikerade hon den med en kyss på papperet; så kan man också göra av- och intryck.

I bakgrunden, men i blickfånget. Keyboardisten Lauren Moon hamnade i skymundan i ljudbilden, men gjorde intryck ändå.
Foto: KAI MARTIN

Självklart spelar Peter Perrett och bandet the Only Ones klassiker ”Another girl, another planet” och det görs som om tiden har stått still. Det är imponerande, som om varje ton gäller, som varje stavelse och frasering inte få missas. Det är skickligt med en låt som kunde ha tjatats ut efter 47 år, men som här vårdas och äras som kronjuvelerna.

Peter Perrett, Pustervik, 16 april 2025.

Bandet: Peter Perrett, sång och gitarr, Jamie Perrett, gitarr och sång, Peter Perrett jr, bas, Eduardo Dolzan, trummor, Lauren Moon, klaviatur, tamburin och sång, samt kompgitarristen vars namn jag inte kunnat finna.

Låtlista:

  1. I wanna go with dignity
  2. Sweet endeavour
  3. The big sleep (the Only Ones)
  4. An epic story
  5. The immortal story (the Only Ones)
  6. Secret taliban wife
  7. Flaming torch (the Only Ones)
  8. Living in my head
  9. Fountain of you
  10. Mixed up confucius
  11. War plan red
  12. Heavenly day
  13. Another girl, another planet (the Only Ones)
  14. The beast (the Only Ones)
  15. Someone who cares (the Only Ones – extranummer)
  16. Take me home (extranummer)
  17. Disinfectant (extranummer)

Ödmjuk och utmanande Bach på jazzvis

Konsert:

BACH JAZZ

!!!!

Bach på jazzvis. Bach Jazz hyllar och utmanar Johann Sebastian Bachs kompositioner. Foto: KAI MARTIN

Sankta Birgittas Kapell, Göteborg.

Publik: Fullt.

Bäst: Den fria kärleken till Bachs melodier.

Sämst: Att alla inte kom in som önskade.

Fråga: Blir det album nummer två för Bach Jazz…?

Med Bach Jazz debutalbum från förra året satte trion med bas i Göteborg tonen. Den blev uppmärksammad och möttes av kritikerrosor. Plötsligt syntes Bach Jazz i teve, hördes i radio och syntes i tidningar. Inte en självklarhet för jazz i Sverige. Kanske någonstans.

Men jag håller albumet som ett av 2024 års favoriter. Här finns en ödmjukhet inför mästaren Johann Sebastian Bach. Men också med jazzens busighet och vilja att utmana. Att ta sig an klassisk musik på jazz- eller rockvis har gjorts förut. Ibland, som med Charlie Norman och hans boogiewoogietolkning av Griegs ”Anitras dans” (från ”Peer Gynt”), skapar det skandal, ibland beundran.

Bach Jazz vågar, men har också en respekt för musiken och för melodierna. Med kärleken till Johann Sebastian Bachs musik blir det en ljuv förening.

I februari lyckades jag inte få till det när bandet sålde ut på Nefertiti. Inte heller tajmade det under Record Store Day då trion spelade på Bengans. Kanske bättre då att pricka in denna deras konsert i vackra Sankta Birgittas kapell nere vid Klippan. Bachs musik var ju i många stycken sakral, tänkta för kyrkoåret och lever i högsta grad som det även nu 300 år senare. Denna balansgång mellan det kyrkliga och profana landar Bach Jazz utmärkt väl.

Det har hittat rätt någonstans mellan Jan Johanssons känsla för folkmusik, Esbjörn Svensson Trios nyfikenhet på modernare element och Keith Jarretts improvisationer (tänk ”The Köln Concert”). Bach Jazz sviker aldrig Bachs melodier, men leker med dess teman. Antingen via pianisten Emil Carlsson Rinstad, som initierar för att vackert fladdra ut i improvisationer, eller kontrabasisten Magnus Bergström som får ansvaret för melodin spelad högt upp i registret. Batteristen Ola Winkler använder sig oftast av olika slags vispar, skapar rytm men sällan beat; för groovet förenas trion i.

Det är rent och skirt. Oftast spelat med lätta händer. Men när så behövs skapas musik med kraft. Det blir en dynamisk och snyggt dramaturgiskt orkestrerad konsert, oftast där styckena förenas i ett famntag för att emellan brytas av då Emil Carlsson Rinstad berättar om musikens tillkomst. Hör förenas mörker och ljus, tyngd och lätthet på Bach Jazz’ eget vis, men med största vördnad för mästarens kompositioner.

Bach Jazz, Sankta Birgittas Kapell, Göteborg, 13 april 2025.

Musiker: Emil Carlsson Rinstad, piano och sång, Magnus Bergström, kontrabas, och Ola Winkler, trummor och sång.

Låtlista:

  1. Präludium, BWV* 846
  2. Passacaglia, BWV 582
  3. Jesu Bleibet meine Freude, BWV 147 
  4. Goldberg Variations Aria, BWV 988
  5. Black Pearl, BWV 988
  6. Menuet II, BWV 1007
  7. Fantasia Prelude, BWV 922
  8. Aria Variata, BWV 989
  9. Agnus Dei, BWV 232 (sång)
  10. Badinerie, BWV 1067
  11. Nun komm der Heiden Heiland, BWV 659
  12. Prelude X, BWV 855
  13. Air, BWV 1068
  14. Galanteries, BWV 1012 (extranummer, allsång)

Fotnot: * BWV står för Bach-Werke-Verzeichnis och är alla känd katalogiserad musik av Johann Sebastian Bach. Förenklat blir Bach-Werke-Verzeichnis för Bachs arbetskatalog.

Med pianomännen i centrum

Konsert:

THE PIANO MAN med DAVID CARBE, KARIN FUNK & JOHAN BODING

!!!

Glödhett… ibland. Med pianounderhållaren, den fingerfärdige David Carbe på scen hettade ”The piano man” till.
Foto: KAI MARTIN

Kungsbacka teater.

Publik: Nära nog utsålt (knappt 500 personer).

Bäst: När Karin Funk bidrar med kvinnliga pianoartister.

Sämst: Ljusteknikerns bländande teknik.

Fråga: Blir det fler kvinnor representerade vid den mansdominerande repertoaren när ”The piano man” kommer tillbaka i höst…?

Som namnet antyder är det här i förstone en hyllning till alla pianospelande män genom historien. Från Mozart till Benny Andersson, från Chopin till Elton John. Och Billy Joel, förstås, vars låt ”Piano man” har satt titeln för den här showen signerad David Carbe, Johan Boding och Karin Funk med musiker.

Det blir en späckad kväll denna deras final på turnén som pågått intensivt sedan premiären på Lorensbergsteatern 25 mars. Här slipper inga favoriter undan. Det går i en rasande fart från sexhändiga entrén till Totos ”Child’s anthem” extranumret med just ”Piano man”.

Däremellan är det allt mellan udda nummer som Zez Confreys ”Kitten on the keys” från 1921 till ”Trollflöjten”–duetten mellan Pamina och Papageno plus musik från ”Chess”. Eller Bachs ”Air”, som Johan Boding sätter sång till inspirerad av norrmannen Jan Werners text och sång. Men… syntetisk cembalo gör att det skaver i mina öron och nog är ”Air” bäst som ”Air”.

Man utmanar storheter och gör det många gånger tekniskt med den äran. Men jag kan sakna lite själ och hjärta bland ekvilibrismen.

Fast visst går det bara att applådera David Carbes flinka fingerfärdigheten i det klassiska medley som hyser Chopins ”Minutvals”, Brahms ”Ungersk dans”, Vittorio Monto ”Czardas”, Mozarts ”Rondo alla turka” och Rimskij Korsakovich’ ”Humlans flykt” i rasande fart över knappt fyra minuter.

Jo, det är i många och mycket den 31-årige pianovirituosens kväll. Kungälvskillen som först vid 15-årsåldern började spelade piano och nu har en karriär med instrumentet som yrke. Han är en sann underhållare, är slagfärdig och ödmjuk och skapar tempo – upp och ned – i föreställningen. Så blir det en fin hommage till förebilderna Robert Wells och Charlie Norman där den senares boogie woogie-version av ”Anitras dans” får armhåren att krulla sig förtjust.

Johan Boding är en sann Queen-entusiast. Så självklart får Freddie Mercurys pianokunskaper sin hyllning. Det blir ”Don’t stop me now” följt av den legendariska sångarens duett ”Barcelona” med Montserrat Caballé, men här med Johan Boding respektive Karin Funk. Djärvt att våga, även om de svenska sångarna har en bit kvar till originalen.

Elton Johns musik får naturligtvis stort spelutrymme. Men även Benny Anderssons skapande får välförtjänt plats. Och Stevie Wonder och Jery Lee Lewis där David Carbe i ”Great balls of fire” spelar som om han tänker elda upp sin flygel.

Mycket män, alltså, som hyllas. Men utan att det riktigt berör. När så Karin Funk får chansen att bjuda på musikaliska klassiker som ”Feeling good” – originalet ifrån musikalen ”The Roar of the Greasepaint – The Smell of the Crowd” –, ”If I ain’t got you” och ”Natural woman” händer något. Dels sätter hon låtarna inifrån och ut, rösten kommer från det innersta. Dels bjuder hon in Nina Simone, som ju gjorde en magnifik tolkning av ”Feeling good” 1965, Alicia Keys och Carol King i matchen.

För min del hade de kvinnliga inslagen mycket väl kunnat få ett större utrymme. Bara Carol King är värd att hylla med fler låtar.

Nu blir det en fortsättning på framgången med ”The piano man” i höst”. Kanske kan man då öppna upp för fler bidrag från pianospelande, låtskrivande kvinnor i historien…

”The piano man”, premiär på Lorensbergsteatern 25 mars 2025. Denna recension baseras på finalen av elvadagarsturnén, Kungsbacka teater 6 april. ”The piano man” kommer tillbaka med en höstturné, start 15 oktober.

På scen: David Carbe, flygel, keyboard och sång, Johan Boding, sång, keyboard och gitarr, Karin Funk, sång och piano, Johan Walter, gitarr och sång, Jonathan Hansson, trummor och sång, och Simon Johansson, bas och sång.

Musikens nödvändighet ut ur mörkret

Musik ut ur mörkret. Kristina Hansen, här med gitarristen John Sarafian, använder sitt band/projekt Drever som en väg ut ur mörkret mot ljuset. Foto: KAI MARTIN

Hur kommer man ur ett 30-årigt trauma.? När minnen formar det dagliga livet. När frågorna blir en tvångströja svår att klara sig ur.
Musiken var vägen ut för Kristina Hansen. Men inte den musik hon fostrats in i. Den klassiska. Istället hittade hon en ton i mörkret som gav öppningar för ett nytt, livsviktigt skapande.
Ur sorgen, erfarenhet av föräldrar vars liv ändade i havets djup med Estonia gör hon nu i Drever musik av nödvändighet och lust.

Det skulle nu dröja några modiga år innan musiken kom. Den som skulle vara så nödvändig för att vädra ut själen och släppa in ny frisk luft.

Jag gjorde för några år sedan en intervju för GöteborgDirekt gjorde jag henne väl inte riktigt rättvisa på det knappa utrymmet.

Ja, hon berättade om föräldrarnas grymma öde. Men det blev bara några förklarande rader istället för något mer djuplodande. Det är märkligt, för mötet dröjde kvar. Hur hon då insåg att hon inte skulle bli operasångerska. Att Sisters of Mercys och Cure betydde mer än Wagner och Puccini. Hur senare PJ Harvey och White Stripes kom in i bilden. ”De jackade in i min personlighet.”

Men hon har inte stannat vid sin första singelrelease, som var den som gjorde att jag kom att skriva om henne, då hon var 54 år.

Nu var det examensprov i Matsalen, Pustervik. Eller ett releasekalas. Åttaspårsalbumet ”The good girl” har kommit. Med det också en uppvisning live. Och vilket band hon hade trummat ihop! Tomas Ledins solida rytmsektion Johan Franzon, trummor, och Ove Andersson, bas, meriterade keyboardisten John Lönnmyr, John Sarafian på explosiv och samtidigt känslig gitarr plus körande Kristina Eklöf och Anna Sarafian. Det låter starkt och ömsint.

Musiken är som hämtad från 80-talets ljuva sturm und drang. Hon rör runt i den mustiga gothgrytan, men är noga med att koka sin egen brygd. Finesserna på plattans låtar är bortskalade på scen för ett mer direkt uttryck. Men essensen av låtarna och kanske framför allt deras innehåll slarvas det inte med.

Ja, det är manierat och ska vara det. Vill man kan man höra en skolad röst som rumsterat om i rockrummen. Å andra sidan är man som jag uppvuxen med Nina Hagen, Diamanda Galas och Lene Lovich är det helt i sin ordning. Det är musik som står på tårna och balanserar mot avgrunden. Men framför allt finns här ett eget uttryck som Kristina Hansen ska vårda. Här ryms förtvivlan och sorg med ljus och hopp i en snyggt hoplagd mosaik av känslor och genrer. Och, framför allt, en stolthet över vad som kommit ut ur allt det. Snyggt jobbat.

Drever, releasekalas Matsalen, Pustervik 5 april 2025.

På scen: Kristina Hansen, sång, John Sarafian, gitarr, Ove Andersson, bas, Johan Franzon, trummor, John Lönnmyr, keyboard, Kristina Eklöf och Anna Sarafian, sång.

Låtar: 1. The good girl. 2. Mediocrazy. 3. There will be oceans. 4. Big ship. 5. The haunted house. 6. In your face. 7. Same space. 8. Play dough.

”Fröken Julie” ur spännande, nytt perspektiv

Teater:

JAG SPÄNNER UPP HIMLEN MED EGNA HÄNDER

Nytt perspektiv. Med utgångspunkt från Kristins synvinkel ger Revet scenkonst Strindbergs ”Fröken Julie” ny näring. Hanna Ingman gör rollen som Kristin. Foto: DAN ANDERSSON

August Strindbergs kammardrama ”Fröken Julie”, det passionerade mötet mellan högadliga fröken Julie och betjänten Jean med kokerskan Kristin närmast i kulisserna, är ju en klassiker väl spelade över världens scener. Men Kristin, hon som anar, ser sin trolovade Jean kurtisera med fröken Julie, har aldrig fått något större utrymme. Men då Strindberg ger sig hän åt fröken Julie och Jean, det omöjliga mötet mellan adel och tjänstefolk, där lusten vinner över förståndet, vill Revets scenkonst utforska pjäsen ur Kristins perspektiv.

I denna snyggt skapade monolog, författad av Erika Lindahl, om cirka en och en halvtimme håller skådespelaren Hanna Ingman hov på scen. På sitt rum, med neddragna persienner och en dörr som hon kan glänta på för att höra midsommarnattens hetta stegras mellan hennes Jean och fröken Julie, skapar hon ensam dramatik i rollen som Kristin.

Ja, det är ett annorlunda perspektiv. Inte bara för att vi här får Kristins tankar från naivitet och blind tro på sin fästman Jean till raseriet då sanningen uppdagas. Nej, i detta hennes rum är också tidsförskjutningen markant och intressant.

Furumöbler, en mikrovågsugn, en elektrisk fläkt, olika lampor som tjänar som strålkastare beroende på var i rummet Kristin befinner sig. Kristin, allt annat än tidstroget klädd, är dessutom noga med att påpeka att vi ska vara varse om att, det inledningsvis dygdiga, spelet mellan Julie och Jean utspelar sig på 1880-talet (pjäsen hade ju premiär 1889). Själv halsar hon öl och poppar popcorn. Som om hon från sitt rum kikar 136 år tillbaka i tiden för att hitta en distans till händelserna.

Kristin är trotjänarinnan som satts sin lit till sin fästman. Hon gör det envist och stolt, men av samtalen som utspelar sig utanför rummet då hon gläntar på sin dörr, står det alltså allt mer klart att han bedrar henne. Hon håller stoiskt stången, men drivs sedan till vrede, besvikelse och rannsakan. Kanske är det tid att kasta loss, att lämna slitet för Amerika, att lämna kärleken. Att bry sig om sig själv.

Hanna Ingman skapar en modern Kristin, som är allt annan än devot. Här spänner rollen mellan humor, förtvivlan, ilska och tomhet. Vilsen i allt som händer har hon bara sig själv. Hanna Ingman balanserar detta med finkänslighet och styrka.

”Jag spänner upp himlen med egna händer”, Revet scenkonst, Hagateatern, premiär 4 april 2025. Denna recension är baserad på föreställningen 5 april. Spelas även 11,12 och 13 april.

Baserad på ”Fröken Julie” av August Strindberg
Text: Erika Lindahl
Utifrån ett koncept av Revet Scenkonst
Regi: Dan Andersson
Scenografi och kostym: Emilia Bongilaj
Musik och ljuddesign: Jenny Soovik
Mask: Osborne Petersson
På scen: Hanna Ingman
Röstskådespelare: Erik Mattsson, Lovisa Perman

Arvingarna släpper förtöjningarna

Show:

FESTEN med ARVINGARNA

!!!

Fullt ställ. När Arvingarna bjuder på showen ”Festen” är det fullt ös från start till mål. Foto: TOMMY HOLL/STELLAPICTURES

Kajskjul 8, Göteborg.

Publik: Knôkfullt.

Bäst: Generositeten.

Sämst: Casper Janebrink hade inte sin bästa kväll med borttappade texter.

Fråga: Hur publikflörtande får man vara…?

Vilken show är det i ordningen för Arvingarna på Kajskjul 8…? Hur ska bandet lyckas upprepa tidigare succéer utan att upprepa sig själva…? Ja, rätt givna frågor. För det är som en medverkan i Melodifestivalen per automatik ger uppslaget till en ny föreställning för det populära gänget.

Men tillsammans med luttrade regissören Hans Marklund har man skapat en show med helt nya förutsättningar. Här kastar Arvingarna loss fullkomligt. Det blir från start annorlunda med bandmedlemmarna uppträdande på små scener ute bland borden. Som ett slags aptitretare. Väl på stora scenen drar man igång ett valspotpurri som är som hela havet stormar. Inte en klassiker slipper undan, oavsett om det är ”Dans på Brännö brygga” eller ”Maj på Malö”. Publiken är med från start och fattar armkrog i detta nummer som egentligen avbryts först då mat ska ställas på bordet. Det är Grotescoklass på det hela.

Publiken får möjlighet att andas, men bara kort. För nytt för den här gången är också dansarna Ellen Weston och Linnea Hult, som på något vis ska tjäna som ett kitt som ska hålla samman allt mellan numren. Nu ska man via en QR-kod delta i en tävling om vilka kända låtar bandet ska spela på slutet eller via en annan QR-kod få tillgång till allsångstexter.

Ja, alla ska med. Hela tiden. Man sätter maten i halsen och, sorry, men det blir lite stressigt. Jag inbillar mig att man också vill umgås en smula. Men… det är jag. Publiken är med på noterna och gör det mangrant. Maken till gensvar på en show har jag aldrig varit med om.

Showen är uppdelad i olika akter utefter hur maten serveras med förrätt, varmrätt och efterrätt. Men Arvingarna håller ingen på halster. Någon egentlig huvudshow blir det aldrig, utan allt fördelas över hela kvällen mer eller mindre intensivt. Så kör man ballader tidigt – återigen med starkt gensvar – och har lite prator, som då man konstaterar att förr, när man var ung smet man ut för att gå på fest, nu smiter man från festen för att gå hem.

Med blåstrion – Ella Wennerberg, trombon, tuba, slagverk och sång, Hugo Hammarlund, trumpet, gitarr och sång, Love Nilsson, saxofon och sång – och trummisen Tim Nilsson får man ett driv i musiken, som är smittande. Att Arvingarna kan spela står tvivels utan klart sedan tidigare. Att de är några rackare på att sjunga är också givet. Som den överraskande snapsvisan till melodin klassiska vårkörsstycket ”Längtan till landet” (eller ”Vintern rasat…” i folkmun). Fyrstämmigt, a capella ute i publikhavet utan en darr på stämbandet. Imponerande skickligt.

All inclusive med Arvingarna. Foto: TOMMY HOLL/STELLAPICTURES

De hinner hylla sina fäder i Streaplers och Flamingokvintetten i ett gäng nummer. Generar sig inte för att köra ”Vad har du under blusen, Rut?” men kontras av Ellen Weston och Linnea Hult, som sjunger ”Vad har du i byxan, Jan?” – Gösta Ekmans låt som Lena Nyman gjorde odödlig i Hasseåtages ”Glaset i örat”-revy från 1974.

Ja, ni ser. Det kastas vilt mellan genrer, tempon och förunderligheter. Till det utmanande dans av Ellen Weston och Linnea Hult i mer eller mindre kläder.

Men när man tror att det inte kan bli mer galet, så kliver bandet med sina musiker och dansare in i en extra dimension. ”QR-tävlingen” är avgjord (den har förstås aldrig funnits utan de valda låtarna ingår i repertoaren, sorry en spoiler) och i rasande tempo avverkar man ”Vi är på gång” (Tomas Ledin), ”Michelangelo” (Björn Skifs), ”Don’t stop me now” (Queen), ”Det gör ont” (Lena Philipsson) och så vidare. De stoppar inte ens för en cover på E-types ”This is the way” med Tommy Carlsson utstormandes på ett långbord.

Ja, det skenar iväg och publiken rusar glatt med. För det här är all inclusive. Ett after ski utan skidor, som kröns med ”Eloise”.

Underhållande på sitt sätt. Men egentligen för mycket av allt.

”Festen” med Arvingarna, Kajskjul 8, premiär 4 april 2025. Spelas under våren fram till och med 17 maj.

Regi: Hans Marklund.

På scen: Arvingarna med Casper Janebrink, sång och bas, Kim Carlsson, gitarr och sång, Lars ”Lasseman” Larsson, gitarr, keyboard och sång, och Tommy Carlsson, sång och slagverk, samt Tim Nilsson, trummor, Ella Wennerberg, trombon, tuba, slagverk och sång, Hugo Hammarlund, trumpet, gitarr och sång, Love Nilsson, saxofon och sång. Dessutom medverkar dansarna Ellen Weston och Linnea Hult, även sång.

Makalös dans in i och ut ur mörkret – med eller utan musik

Dans:

DUSK TO DAWN

Kampen mellan ljus och mörker. Koreograf Crystal Pite blottlägger i ”Frontier” mänsklighetens ständiga kamp mellan ljus och mörker, tillit och otillräcklighet. Foto: TILO STENGEL

Göteborgsoperans danskompani skämmer bort sin publik. Inte en svag föreställning och med en – för att använda en sportsterm – och oerhört hög lägsta nivå. De två föreställningarna bjuder på andlös och makalös dans, som försätter tid och rum, mörker och ljus.

Inledande ”I cannot love without trembling” av koreograferna Bobbi Jene Smith och Or Schreiber är en sömlös förening mellan musik och dans, men det dröjer. Inledningsvis kommer Iris Telting in ensam för att ta det stora salsgolvets ”parkett” i besittning. Hon njuter av situationen, åmar och prålar, som vill hon ta tillfället i akt att stråla i det vackra gemaksgolvet. Men så kommer tvivlen. Dansen blir allt mer destruktiv. Med endast hennes tunga andning som ackompanjemang och hårda klatschningar mot kroppen bryts stoltheten ner. Så tar Valentin Durand, August Palayer och Logan Hernandez över pojklikt. Som om de i berusning vill göra streetdance av Gene Kellys och Donald O’Connors dans i ”Singin’ in the rain”, men krackelerar dansen och ambitionen till skuggslagsmål. På lek. På låtsas. På gränsen till allvar. Paret Rachel McNamee och Benjamin Behrends lever ut sin passion, som mynnar i något alltmer destruktivt. Som Nicole Kidmans och Alexander Skarsgårds roller som Celeste Wright respektive Perry Wright i tv-serien ”Little big lies”.

Destruktivt. Dansarna Rachel McNamee och Benjamin Behrends bjuder upp till destruktiv passionerad kärlek med sin dans. Foto: TILO STENGEL

De tio dansarna i ”I cannot love without trembling” dansar tillsammans emellanåt, men mer var och en för sig tillsammans eller i mindre grupper. Skickligt, effektivt.

Allt i musikalisk tystnad med bara andningen som rytm. Det är oerhört suggestivt. Andlöst dramatiskt med Göteborgoperans danskompanis aktörer på balanserande på eggen av sin förmåga och sitt kunnande. Så efter en lång tystnad (20 minuter?) kliver Göteborgsoperans symfoniker in på salsgolvet, klyver det med servila steg till de tio dansarnas förvåning. Samtliga musiker tar plats i orkesterdiket förutom kvällens solist Emil Jonasson med viola. Cassandra Millers musik tar plats i handlingen. Det är som en komposition hämtad från oceanens dyningar efter en tung storm. Som en stor andning, lugnt men intensivt, växlande mellan mer kraft och mer återhållsamt. Oerhört suggestivt med en puls som fångas upp av dansarna.

Dansarna kan som få upphäva tiden, stanna i ögonblicket och samtidigt fånga detsamma med sällsam skicklighet och kroppskontroll.

Koreografen Crystal Pites ”Frontier” hade i sin originalversion premiär på Nederlands Dans Theater 2008. I denna nyuppsättning på Göteborgsoperan slår mörkrets krafter till. Ålandes upp ur orkesterdiket, som ansiktslösa, svarta skuggor som kopierar de vita dansarnas rörelser för att sakta kväva dem. Det är en strid mellan mörker och ljus, självförtroende och brist på detsamma, självanklagelser och saknad av tillit till sig själv. Till kompositör Owen Beltons musik är det en brottningskamp där mörkret tar över för att slutligen sluka scenen innan skuggorna återigen kravlar ned i sitt dike. Kvar står en dansare med en flämtande strålkastare som ensamt hopp i det kompakta mörkret. Det är makalöst starkt och drabbande samt, lyckligtvis, en smula hoppfullt.

Göteborgsoperans danskompani tar åter andan ur sin publik.

”I cannot love without trembling”, Göteborgsoperan, premiär 3 april 2025. Spelas till och med 27 april.

Koreograf och kostymdesign: Bobbi Jene Smith och Or Schreiber.

Musik: Cassandra Miller.

Dirigent: Nathan Brock.

Med Göteborgsoperans orkester.

Scenografi/kostymdesign: Christian Friedländer.

Ljusdesign: David Stockholm.

Verket är skapar i samarbete med dansarna i Göteborgsoperans danskompani.

Dansare: Valentin Durand, August Palayer, Logan Hernandez, Iris Telting, Mei Chen, Hiroki Ichinose, Duncan C Schultz, Amanda Åkesson, Rachel McNamee och Benjamin Behrends.

”Frontier”, Göteborgsoperan, premiär 3 april 2025. Spelas till och med 27 april.

Koreograf: Crystal Pite.

Kompositör: Owen Belton.

Musik: Eric Whitacre.

Kostymdesign: Nancy bryant.

Scenografi: Jay Gower Taylor.

Ljusdesign: Tom Visser.

Dansare: Olivia Blanch, Tsung-Hsien Chen, Zander Constant, Giovanni D’Agati, Miquel Duarte, Zachary Enquist, Clàudia Gil Cabús, Viola Esmaralda Grappiolo, Sabine Groenendijk, Jiwan Jung, Mikaela Kelly, Victor Ketelslegers-Polster, Da Young Kim, Valērija Kuzmiča, Ivo Mateus, Dominic McAinsh, Adam McGaw, Einar Nikkerud, Anna Ozerskaia, Sofia Sangregorio, Úrsula Urgelés, Josephine Weise och Johanna Wernmo.

”Bird” lyfter ur eländet – starka systrar i ”All we imagine as light”

Film:

Skilda världar. Andrea Arnolds ”Bird” rör sig skoningslöst i brittisk underklass och drogmiljö. Payal Kapadias ”All we imagine as light” skildrar solidaritet och kvinnlig självständighet i Mumbai. Foto: PRESSBILDER

BIRD

!!!!

Med vibrerande närvaro och en dokumentär känsla skapar Andrea Arnolds white trashpoesi med ”Bird”. Utan förmildrande omständigheter djupdyker hon ned i ett Storbritannien långt från intriger hos herrskap och tjänstefolk i ”Downton Abbey”, fjärran från ”Hem till gården”-idyll eller teatralisk gangsterdramatik med Shakespeareknorr som i ”Peaky Blinders”. Kanske mer i samma härad som ”Trainspotting”, men Arnolds rör sig fritt och otvunget i både regi och handling, som om skeende under processen har fått styra filmen.

Bugs (truligt briljant spelad av Barry Keoghan) är pappa till Bailey, en tolvårig dotter med skarpt huvud men fast i samhällets bottenskikt och dess normer. När han plötsligt ska gifta sig ställer hon sig på tvären, trotsigt och självklart ska hon liera sig med sin storebrors gäng. Under hand träffar hon Bird, en sällsam, skygg och ömsint gestalt, som blir något av en skyddsängel som vakar över henne.

Bailey (starkt rollporträtt av nu 13-åriga Nykiya Adams) är något av ett maskrosbarn. Hon har en stark, egen vilja. Vill skydda sina yngre halvsyskon från sin mammas våldsamma man. Överallt dyker Bird (känslostark och ömsint spelad av Franz Rogowski), som skyddsänglarna i Wim Wenders ”Himmel över Berlin”.

Ja, det är en dyster, hopplös miljö som spelas upp med hopp om droger som lösningen på det mesta, våld och tonårsgraviditeter som regel utan undantag. Men i ”Bird” finns också en ton av värme, ömsinthet och – faktiskt – hopp, som ger filmen luft under vingarna.

”Bird”, premiär i Sverige 27 mars 2025.

Regi och manus: Andrea Arnold.

Foto: Robbie Ryan.

Klippning: Joe Bini.

Musik: Burial.

I rollerna: Nykiya Adams (Bailey), Franz Rogowski (Bird), Barry Keoghan (Bug), Jason Buda (Hunter), Frankie Box (Kayleigh) med flera.

ALL WE IMAGINE AS LIGHT

!!!

Indiska regissören och manusförfattaren Payal Kapadia hyllar de strävsamma och solidariska kvinnorna i ”All we imagine as light” (märkligt att inte översätta filmens titel). Hon hyllar också världs- och mångmiljonstaden Mumbai, där den inledande scenerna är från en aldrig vilande kosmopolitisk smältdegel. Här jobbar sjuksköterskan Prabha (Kani Rushuti) på en kvinnoklinik tillsammans med sin inneboende, yngre, kollega Ana (Divya Prabha). På jobbet finns också kokerskan Parvathy (Chhaya Kadam). Där den förstnämnda är fylld av sina plikter och trogen sin man, trots att han jobbar i Tyskland och slutat höra av sig, är Ana lustdriven och dejtar sin pojkvän mot allt vad traditionen säger. Av kyssar och försiktiga smekningar väcks sinnena mot den ljuvaste av föreningar. Parvathy är på väg att bli vräkt och tvingas att flytta tillbaka till hembyn vid havet. Här möts kvinnornas öden och bakgrund i en ömsint förening. Det är en film utan större dramatik, men samtidigt ett försiktigt skildrande av de här kvinnornas liv och leverne i ett starkt systerskap. Kanske är tematiken med Anas växande lust och sexuella frigörelse ett hetare ämne i Indien än här.

”All we imagine as light”, Sverigepremiär 27 mars 2025.

Regi och manus: Payal Kapadia.

Foto: Ranabir Das.

Klippning: Clément Pinteaux.

Musik: Topshe och Emahoy.

I rollerna: Kani Rushuti (Prabha), Divya Prabha (Ana), Chhaya Kadam (Parvathy) med flera.