Konsert:

BILLIE EILISH

!!!

Royal Arena, Köpenhamn.

Publik: Fullt hus.

Bäst: Hennes förmåga att bjuda in publiken till sin värld.

Sämst: Ljudet. Obegripligt burkigt för att vara 2025.

Fråga: Vad kommer härnäst för denna oexceptionella, unga stjärna…?

Hon har redan betat av en stor del av sin ”Hit me hard and soft: tour”. Den som startade i Quebec, Kanada, i september för att jobba sig igenom fler städer genom Nordamerika under hösten, ta en sväng om Australien efter nyår och sedan starta Europaturnén i Stockholm förra veckan.

Huvudstaden avklarad, Oslo likaså. Succé oavsett var hon spelar. Inte illa för en 23-åring. Men så är också Billie Eilish något exceptionellt. Hon har redan varit i fokus sedan tio år, låtskrivare längre än så tillsammans med sin bror Finneas O’Connell. Han som nu är ute på egen turné, som slumpartat (?) nog gav Stockholm samtidigt som systern, så Avicciarena fick besök på scen av honom då Billie Eilish spelade.

I Köpenhamn är förväntningarna alltså stora. Precis som i vilken stad hon än kommer. Men så är hon en fenomenal röst för främst unga kvinnor i Z-generationen. En på samma gång grannflickan, som en världsstjärna med stil och ödmjukhet.

Hennes musik är som sprungen ur hiphopens groove tillsammans med EDM. Hon kan skapa intim pop, men också svulstiga danslåtar, som väcker döda till liv. Hon vet att tackla en refräng och än mer hur man skriver den. Musiken är som fuktiga fotavtryck på en regntung gata där man går ensam fram innan natten blivit dag. Hon sjunger lekfullt lättsamt om allvar och det innersta.

För det är framför allt texterna som bär. Hon är naturligtvis främst språkrör för sig själv och sina känslor, men har i ett utanförskapets 2010- och 2020-tal blivit just den röst så många behöver. Hon kan ensamhet. Hon kan tvivel. Hon kan självförakt. Hon kan osäkerhet. Hon kan olycklig kärlek. Men hon kan också förmedla hopp.

”Hit me hard and soft: tour” bjuder på en scen i centrum. I två diken sitter bandet. Hon gör entré i en bur, öppnar explosivt med ”Chihiro” med en tordönsvägg av skrik från den månghövdade publiken, främst unga kvinnor. Ett skrikande jag nog inte hört sedan New Kids On the Block i Scandinavium tidigt 90-tal. En ljudvägg som aldrig upphör. Så, ja… det dröjer inte länge innan samtliga är på fötter och festen är igång.

Billie Eilish är coolt förtjust, men tappar emellanåt fattningen över uppståndelse. Petit moi? Men hon vet att vårda uppmärksamheten. Låter inget gå över huvudet. Publiken är viktig, den vill hon ge näring och uppskattning. Det blir ett fantastiskt spel mellan den och henne, som ger energi över den nära en och en halv timme konserten varar.

Det är ett effektivt framträdande, som emellanåt gör mig punchig. Hon bjuder på sig själv, delar sin uppmärksamhet med hart när varje kotte i publiken. Det är snyggt.

En liten plattform i mitten åker effektfullt upp och låter henne sväva högt över scenen. Hon sjunger med mjuk, melodisk röst och behöver aldrig, någonsin, ta i för att ta ton. Alla sjunger med. Alla vet vad det handlar om. Alla känner att det här berör mig. Det är starkt.

När hon sätter sig i skräddarställning och äskar om tystnad vet också alla vad som ska komma. Hon ska sampla sin röst för att på plats skapa en unik version av acapellalåten ”When the party’s over” och får total lydnad i respons. ja, fram till hon börjar sjunga texten till den nu förinspelade röstgrunden. Det är magiskt! Med en allsång som knockar.

Inte för en sekund släpper hon publiken. Inte för en sekund släpper den henne. När hon vid pianot på ena kortändan kör trion låtar ”Lovely”/”Blue”/”Ocean eyes” blir buren centralt ett hav med vågor som slår in. Så enastående starkt och vackert. För det är inte bara musiken som talar utan också iscensättningen med fräckt ljus.

Dessvärre är det sorgkant på ljudet. Burkighet trodde jag tillhörde 70- och 80-talets konserter. Här fanns inte en chans att differentiera instrumenten och vad de egentligen spelar. Minus också till de ljuspelar, rikligt förekommande, som hissades upp och ned och därmed skymde sikten för oss på läktaren ned mot scenen.

Ja, det är synd då tekniken skymmer Billie Eilish kraft och särart på scen. Det förtar dessvärre intrycket.

Billie Eilish ”Hit me hard and soft: tour”, Royal Arena, Köpenhamn. Europapremiär i Stockholm 23 april 2025.

Låtlista:

1. Chihiro
2. Lunch
3. NDA (kortad)
4. There for I am
5. Wildflower
6. When the party’s over (sjunger med sig själv till sina egna loopar)
7. The diner
8. Ilomilo (kortad)
9. Bad guy
10. The greatest
11. Your power (akustisk)
12. Bury a friend
13. Oxytocin
14. Guess (Charli xcx-cover plus hennes video)
15. Everything I wanted (kortad)
16. Lovely/Blue/Ocean eyes
17. L’amour da ma vie
18. What was I made for?
19. Happier than ever
20. Bird of a feather

Konsert:

BACH JAZZ

!!!!

Sankta Birgittas Kapell, Göteborg.

Publik: Fullt.

Bäst: Den fria kärleken till Bachs melodier.

Sämst: Att alla inte kom in som önskade.

Fråga: Blir det album nummer två för Bach Jazz…?

Med Bach Jazz debutalbum från förra året satte trion med bas i Göteborg tonen. Den blev uppmärksammad och möttes av kritikerrosor. Plötsligt syntes Bach Jazz i teve, hördes i radio och syntes i tidningar. Inte en självklarhet för jazz i Sverige. Kanske någonstans.

Men jag håller albumet som ett av 2024 års favoriter. Här finns en ödmjukhet inför mästaren Johann Sebastian Bach. Men också med jazzens busighet och vilja att utmana. Att ta sig an klassisk musik på jazz- eller rockvis har gjorts förut. Ibland, som med Charlie Norman och hans boogiewoogietolkning av Griegs ”Anitras dans” (från ”Peer Gynt”), skapar det skandal, ibland beundran.

Bach Jazz vågar, men har också en respekt för musiken och för melodierna. Med kärleken till Johann Sebastian Bachs musik blir det en ljuv förening.

I februari lyckades jag inte få till det när bandet sålde ut på Nefertiti. Inte heller tajmade det under Record Store Day då trion spelade på Bengans. Kanske bättre då att pricka in denna deras konsert i vackra Sankta Birgittas kapell nere vid Klippan. Bachs musik var ju i många stycken sakral, tänkta för kyrkoåret och lever i högsta grad som det även nu 300 år senare. Denna balansgång mellan det kyrkliga och profana landar Bach Jazz utmärkt väl.

Det har hittat rätt någonstans mellan Jan Johanssons känsla för folkmusik, Esbjörn Svensson Trios nyfikenhet på modernare element och Keith Jarretts improvisationer (tänk ”The Köln Concert”). Bach Jazz sviker aldrig Bachs melodier, men leker med dess teman. Antingen via pianisten Emil Carlsson Rinstad, som initierar för att vackert fladdra ut i improvisationer, eller kontrabasisten Magnus Bergström som får ansvaret för melodin spelad högt upp i registret. Batteristen Ola Winkler använder sig oftast av olika slags vispar, skapar rytm men sällan beat; för groovet förenas trion i.

Det är rent och skirt. Oftast spelat med lätta händer. Men när så behövs skapas musik med kraft. Det blir en dynamisk och snyggt dramaturgiskt orkestrerad konsert, oftast där styckena förenas i ett famntag för att emellan brytas av då Emil Carlsson Rinstad berättar om musikens tillkomst. Hör förenas mörker och ljus, tyngd och lätthet på Bach Jazz’ eget vis, men med största vördnad för mästarens kompositioner.

Bach Jazz, Sankta Birgittas Kapell, Göteborg, 13 april 2025.

Musiker: Emil Carlsson Rinstad, piano och sång, Magnus Bergström, kontrabas, och Ola Winkler, trummor och sång.

Låtlista:

1. Präludium, BWV* 846
2. Passacaglia, BWV 582
3. Jesu Bleibet meine Freude, BWV 147 
4. Goldberg Variations Aria, BWV 988
5. Black Pearl, BWV 988
6. Menuet II, BWV 1007
7. Fantasia Prelude, BWV 922
8. Aria Variata, BWV 989
9. Agnus Dei, BWV 232 (sång)
10. Badinerie, BWV 1067
11. Nun komm der Heiden Heiland, BWV 659
12. Prelude X, BWV 855
13. Air, BWV 1068
14. Galanteries, BWV 1012 (extranummer, allsång)

Fotnot: * BWV står för Bach-Werke-Verzeichnis och är alla känd katalogiserad musik av Johann Sebastian Bach. Förenklat blir Bach-Werke-Verzeichnis för Bachs arbetskatalog.

Konsert:

THE PIANO MAN med DAVID CARBE, KARIN FUNK & JOHAN BODING

!!!

Kungsbacka teater.

Publik: Nära nog utsålt (knappt 500 personer).

Bäst: När Karin Funk bidrar med kvinnliga pianoartister.

Sämst: Ljusteknikerns bländande teknik.

Fråga: Blir det fler kvinnor representerade vid den mansdominerande repertoaren när ”The piano man” kommer tillbaka i höst…?

Som namnet antyder är det här i förstone en hyllning till alla pianospelande män genom historien. Från Mozart till Benny Andersson, från Chopin till Elton John. Och Billy Joel, förstås, vars låt ”Piano man” har satt titeln för den här showen signerad David Carbe, Johan Boding och Karin Funk med musiker.

Det blir en späckad kväll denna deras final på turnén som pågått intensivt sedan premiären på Lorensbergsteatern 25 mars. Här slipper inga favoriter undan. Det går i en rasande fart från sexhändiga entrén till Totos ”Child’s anthem” extranumret med just ”Piano man”.

Däremellan är det allt mellan udda nummer som Zez Confreys ”Kitten on the keys” från 1921 till ”Trollflöjten”–duetten mellan Pamina och Papageno plus musik från ”Chess”. Eller Bachs ”Air”, som Johan Boding sätter sång till inspirerad av norrmannen Jan Werners text och sång. Men… syntetisk cembalo gör att det skaver i mina öron och nog är ”Air” bäst som ”Air”.

Man utmanar storheter och gör det många gånger tekniskt med den äran. Men jag kan sakna lite själ och hjärta bland ekvilibrismen.

Fast visst går det bara att applådera David Carbes flinka fingerfärdigheten i det klassiska medley som hyser Chopins ”Minutvals”, Brahms ”Ungersk dans”, Vittorio Monto ”Czardas”, Mozarts ”Rondo alla turka” och Rimskij Korsakovich’ ”Humlans flykt” i rasande fart över knappt fyra minuter.

Jo, det är i många och mycket den 31-årige pianovirituosens kväll. Kungälvskillen som först vid 15-årsåldern började spelade piano och nu har en karriär med instrumentet som yrke. Han är en sann underhållare, är slagfärdig och ödmjuk och skapar tempo – upp och ned – i föreställningen. Så blir det en fin hommage till förebilderna Robert Wells och Charlie Norman där den senares boogie woogie-version av ”Anitras dans” får armhåren att krulla sig förtjust.

Johan Boding är en sann Queen-entusiast. Så självklart får Freddie Mercurys pianokunskaper sin hyllning. Det blir ”Don’t stop me now” följt av den legendariska sångarens duett ”Barcelona” med Montserrat Caballé, men här med Johan Boding respektive Karin Funk. Djärvt att våga, även om de svenska sångarna har en bit kvar till originalen.

Elton Johns musik får naturligtvis stort spelutrymme. Men även Benny Anderssons skapande får välförtjänt plats. Och Stevie Wonder och Jery Lee Lewis där David Carbe i ”Great balls of fire” spelar som om han tänker elda upp sin flygel.

Mycket män, alltså, som hyllas. Men utan att det riktigt berör. När så Karin Funk får chansen att bjuda på musikaliska klassiker som ”Feeling good” – originalet ifrån musikalen ”The Roar of the Greasepaint – The Smell of the Crowd” –, ”If I ain’t got you” och ”Natural woman” händer något. Dels sätter hon låtarna inifrån och ut, rösten kommer från det innersta. Dels bjuder hon in Nina Simone, som ju gjorde en magnifik tolkning av ”Feeling good” 1965, Alicia Keys och Carol King i matchen.

För min del hade de kvinnliga inslagen mycket väl kunnat få ett större utrymme. Bara Carol King är värd att hylla med fler låtar.

Nu blir det en fortsättning på framgången med ”The piano man” i höst”. Kanske kan man då öppna upp för fler bidrag från pianospelande, låtskrivande kvinnor i historien…

”The piano man”, premiär på Lorensbergsteatern 25 mars 2025. Denna recension baseras på finalen av elvadagarsturnén, Kungsbacka teater 6 april. ”The piano man” kommer tillbaka med en höstturné, start 15 oktober.

På scen: David Carbe, flygel, keyboard och sång, Johan Boding, sång, keyboard och gitarr, Karin Funk, sång och piano, Johan Walter, gitarr och sång, Jonathan Hansson, trummor och sång, och Simon Johansson, bas och sång.