Anarki och kaos in på bara skinnet i en utmanande ”Black rider”

Teater/musikal:

BLACK RIDER

Utmanar. ”Black rider”, med musik av Tom Waits, är en musikal som tumlar om och utmanar. Foto: MATS BÄCKER

Bara kombinationen Tom Waits (1949), beatnick-författaren William S Burroughs (1914–1997) och manusförfattaren och regissören Robert Wilson (1941–2025) både skaver utmanade och kittlar. Så blev också musikalen ”Black rider – the casting of the magic bullets” – premiär i Hamburg 1990 – från starten något annorlunda för scenkonsten. 1997 antog Dramaten och Elverket utmaningen, då med Tom Waits-musikern Bebe Risenfors med flera från Bad Livet som medlemmar i orkestern. Denna burleska, mustiga musikal – baserad på den tyska folksagan ”Friskytten” – har irrat vidare i olika uppsättningar. Men när den nu landar på Göteborgs folkteaters scen är den både eklektisk och elektrisk, vågad, galen och så nära anarki och kaos man kan komma. Som en febrigt berusad ”Cabaret”.

Tom Waits musik är närvarande konstant (ja, till och med i en ljudupptagning av artisten själv vid ett tillfälle), men nu i Tonbrukets och Per ”Texas” Johanssons musikaliska och dramatiska dräkt. Musik med all respekt för originalmusiken, men vågat nog för att hitta sin egen ton. Men den starkaste och mörkaste tonen sätter ändå regissör Mellika Melouani Melani. Hon har djärvt satt skådespelarna i pant, fått dem att vrida och vända sig ut och in och, ja, in på bara skinnet. Det är naket, orgiastisk, utmanande, närgånget, expressionistiskt, galet och omtumlande. Som publik får man helt enkelt spänna fast säkerhetsbältet i denna hisnande berg- och dalbanefärd av känslor, uttryck och trots. För här kommer ingen undan.

Musiken gungar och skenar i en förening av disharmoni, cirkus- eller teatermusik i kombination med Kurt Weill och klezmer i Tom Waits karaktäristiska dräkt. William S Burroughs meskalinpåverkade text bjuds upp till en surrealistisk dans av de skickliga skådespelarna där ingen duckar för det omöjliga.

Mitt i detta virrvarr landar humor, från starten med ensemblen tätt förenade som heroinister eller zombier. Redan här är mörkret det dominerande. Redan här tar det burleska greppet om föreställningen. Men det som är början är verkligen endast i sin linda. Allt ska bli värre, bättre, kaxigare för att mynna i en skoningslös backanal innan sista kulan träffar fel… för ”Black rider” är scenkonst på randen till haveri och fulländning. Allt i ett kippande andetag. Efter drygt två timmars föreställning är man, som publik, svettigare än skådespelarna, som ändå har manglat ur sig sitt yttersta.

Jag som sett/hört Tom Waits på Konserthuset 1985, på Cirkus 1999 (två bländande konserter väsensskilda från varandra) och haft förmånen att höra hans musik i Betty Nansen Teatrets uppsättning av ”Woyzeck” i Köpenhamn (premiär 2000) har adderat ytterligare ett kapitel till hans kompositioner. Tillsammans med regissör Mellika Melouani Melani närmast besatta uppsättning av ”Black rider” – har hon sålt, precis som friskytten, sin själ till djävulen för att uppnå denna sceniska fulländning? – landar det tungt i själens mörkaste vrår av minnen.

Teater-/musikalåret har startat starkt.

”Black rider”, Göteborgs folkteater, premiär 14 februari 2026. Spelas till och med 1 april.

Av: William S Burroughs med musik av Tom Waits.

Översättning: Einar Heckscher.

Sångtexter: Tom Waits och Kathleen Brennan.

Originalorkestrering: Greg Cohen och Tom Waits.

Regi, originalproduktion: Robert Wilson.

Regi: Mellika Melouani Melani.

Musikalisk ledning: Johan Lindström och Oscar Micaelsson.

Scenografi: Mats Sahlström.

Ljusdesign: Joakim Brink.

Kostymdesign: Jenny Ljungberg.

Maskdesign: Sun Åberg.

Koreografi: Lidia Wos.

Videodesign: Johannes Ferm Winkler.

Musiker: Tonbruket – Dan Berglund, kontrabas, Martin Hederos, klaviatur och fiol, Johan Lindström, steel guitar, gitarr och klaviatur, och Ola Winkler, trummor – och Per ”Texas” Johansson, saxofoner och klarinetter.

I rollerna: Pelle Grytt (Pegleg), Bror Gunnar Jansson (Mannen på hjorten/Georg Schmid), Nina Jeppsson (Wilhelm), Anna Lundström (Kätchen), Andres Rothlin Svensson (Bertram), Jonas Sjöqvist (Robert, konferencier), Elin Skarin (Anne), Birthe Wingren (hertiginnan/Ernest Hemingway), Lidia Wos (husan/unge Kuno) samt burleskartisterna Andreas Hammarström och Inga Kolbrún Gunnlaugsdottír Söring.

Feiner Rask öppnar mystiken till den svenska visskatten

Konsert:

FEINER RASK

!!!

Hittar en ny ton. Bland svenska visskatter hittar duon Feiner Rask en ny, mörk, förtrollande ton. Foto: KAI MARTIN

Utopia Jazz, Göteborg.

Publik: Snudd på utsålt.

Bäst: Det musikaliska samarbetet.

Sämst: Det blev lite kort.

Fråga: Hur ska Feiner Rask kunna välja ur den rika folkmusikskatten som Sverige har…?

Som sångare i Anywhen och Exit North – det sistnämnda i samarbete med brittiske musikern Steve Jansen (Japan med flera) – har göteborgaren Thomas Feiner skapat musikalisk dramatik. Hans sonora baryton gräver djupt i både röst- och känsloregistret. I dessa sammanhang har han tagit ut svängarna arrangemangsmässigt med ett svårmod kopplat till elegant, storslagen sentimentalitet. Anywhens album ”The opiates” från 2000 tillhör favoriterna i skivsamlingen. Exit Norths båda album (2019 respektive 2023) likaså.

Så det är klart det lockar då han tillsammans med multimusikern och producenten Johan Ludvig Rask ger sig ut på exkursion på jakt efter svenska visor. Ambitionen är att ge klassiker ett nytt djup, en ny ingång och tolka dem efter eget, artistiskt huvud. Projektet är, vad jag förstår, ännu i sin linda. Men spelningen i november på Utopia Jazz sålde snabbt slut, så den hann jag aldrig se. Nytt försök nu och vid en lika välbesök tillställning skapade verkligen duon mörka, spännande stämningar.

Det blir vibrerande ljudlandskap med Johan Ludvig Rask som ett slag Don Partridge, en klassisk gatumusikant, som spelade allt – trummor och gitarr – på en och samma gång. Till det Thomas Feiners eleganta, drabba, mörka röst som bara i sig skapar stämningar. Men som är också, när så krävs, flörtar med jojken och som utmanar de melodier som vi hört i allt från skolavslutningar till vårkonserter eller när vi kurar skymning till hösten. Det blir både avskalat och dramatiskt, minimalistiskt och stort med musik som andas både tungt och lätt.

Så får ”Idas sommarvisa” inte bara en brittisk språkdräkt – handplockad ur EU songbook, översatt av brittiske folkmusikern Fred Lane – utan också en helt annan ton, som blir trolsk, dov och mystisk.

Thomas Feiner är en perfekt ledsagare, förklarar musikens tillkomst och bjuder på en historielektion interfolierad med den invitationen till Feiner Rasks tolkningar. Det blir effektivt, okonstlat och spär på fascinationen för det båda gör.

Allt är, som sagt, i sin linda. Fler sånger ska utforskas och adderas till samlingen. Allt sparsmakat och för just Feiner Rasks syfte. Men det är redan nu fascinerande, som när man gör Fred Åkerström-klassikern (Tom Paxtons originallåt) ”Jag ger dig min morgon”. Det blir en version i en försiktig upptempo, som mot slutet går in i något slags ”Strawberry Fields”-mystik. Eller ”Vårvindar friska”, den sorgliga visan från 1828, som blivit en käck vårhymn för studentkörer vid valborg. Här fångar Feiner Rask in melankolin och dramatiken. Kanske har man också adderat de verser som strukits för att göra texten mer käck. Hur som, här omfamnar duon mörkret och den svenska folktonen med ekon från samernas vidder. Skickligt.

Feiner Rask, Utopia Jazz, Göteborg. 10 februari 2026.

Är: Thomas Feiner, sång och slagverk, och Johan Ludvig Rask, elgitarr, akustisk gitarr, trummor, slagverk och sång.

Låtlista: 1. Ida’s summer song (Idas sommarvisa, översatt av Fred Lane, för EU songbook). 2. Du är den ende. 3. Vårvindar friska. 4. Jag ger dig min morgon. 5. Visa vid midsommartid. Paus. 6. The sun fell softly on the ocean (Så skimrande var aldrig havet, översättning Felix Taube). 7. Höstvisa. 8. I only believe in untold stories (Exit North-sång). 9. Casteo (Thomas Feiner-sång). 10. Visa vid midsommartid (i engelsk version – extranummer).

Poesi i rörelse – lek när allvar får plats i Shakespeares sonetter

Teater:

SONETTER

Lekfullt och allvarsamt. William Shakespeares sonetter blir levande när koreografen och regissören Kenneth Kvarnström tar sig an 28 av dem. Foto: MALIN ARNESSON

Kenneth Kvarnströms känsla för rörelse är oomtvistad. Som en av Sveriges ledande koreografer kan han skapa tyngdlöshet och dramatik av det mest. Skickligt förenar han musik med motorik. Med ”Sonetter” på Studion på Stadsteatern förenar han dessutom text. Och då inte vilken text som helst, utan ett urval av William Shakespeares sonetter. Under en timme och en kvar skapas en lustfylld föreställning som omfamnar texternas allvar och lek, som får de sex aktörerna på scen att utmana både sig själva och sonetterna. De är överraskande, underhållande, fascinerande och uppslukande.

Jonas Nordberg är väl i förstone ingen skådespelare, men en desto säkrare lutspelare. En i sammanhanget inte oväsentlig uppgift. Han trakterar instrumenten med stor skicklighet och skapar med sin musik en passande anakronism. Dansaren Rachel McNamee rör sig normalt sett med Danskompaniet på Göteborgsoperans scen, men får här ta steget som skådespelare – oftast på engelska – men förstås med scener som blommar i vacker koreografi. De här två bildar en helhet med de övrigas – Philip Zandén, Karin de Frumerie, Emil Ljungstig och Maria Salomaa – skilda skickligheter och rutin.

Till det den symbios som Joonas Tikkanens ljus- och videodesign bildar med Dan Andersson subtila, ibland uträtta ljuddesign och den scenografi som Kenneth Kvarnström skapat med Joonas Tikkanen. Det är poesi i rörelse med dramatik, vackert och fult, drabbande och pulserande. Musik – ni kan se varifrån i listan nedan – är från vitt skilda håll. Ensemblen bjuder upp, som ljuvt sjungande Philip Zandén eller Emil Ljungstig, eller i flerstämmigt. Men, och det ska jag erkänna, jag hörde varken Bryan Ferrys magnifikt känsliga ”Sonnet 18” eller Rufus Wainwrights ”Sonnet 20” (kanske har de strukits ur ljudbilden för Jonas Nordbergs skicklighet sedan premiären). Å andra sidan är Prodigys larmande ravepunkiga ”Firestarter” med Emil Ljungstig som en kanin uppflugen ur något hål från Alices Underland svår att ducka för. Friskt!

Ja, det är ett mischmasch av stilar och stämningar. Just därför så härligt att få bevittna, då allt hålls samman så skickligt av såväl ensemblen som regissör, scenografi, ljud, ljus, video och musik.

”Sonetter”, Studion, Göteborgs stadsteater. Premiär 16 januari 2026. Denna recension baserad på föreställningen 4 februari. Spelas till och med 21 februari.

Text: William Shakespeare i översättning av Lena R Nilsson.

Regi, kostymdesign och scenografi: Kenneth Kvarnström.

Ljus- och videodesign samt scenografi: Joonas Tikkanen.

Maskdesign: Katrin Lind.

Ljuddesign: Dan Andersson.

På scen: Karin de Frumerie, Emil Ljungstig, Rachel McNamee (från Göteborgsoperans Danskompani), Jonas Nordberg (även lutspelare), Maria Salomaa och Philip Zandén samt Johan Gry (inspelad röst) och Lena R Nilsson (inspelad röst).

Musik i föreställningen:

Bryan Ferry: Sonnet 18

John Dowland: Lachrimae P. 15

Rufus Wainwright: Sonnet 20

Alessandro Piccinini: Toccata XIII

The Prodigy: Firestarter

John Dowland: The Frog Galliard P. 23a

John Dowland: Now, Oh Now I Needs Must Part

Henry Purcell: Rondeau ur The Fairy Queen

John Dowland: Can She Excuse P. 42

Loscil: Estuarine

Murcof: Ruido

Giulio Caccini: Amarilli Mia Bella

John Dowland: Orlando Sleepeth

Elvis Presley: Can’t Help Falling In Love

samt improvisationer av Jonas Nordberg

Nära magi med Miriam

Konsert:

MIRIAM BRYANT

!!!

Nära magiskt. När Miriam Bryant skalar av sin musik till akustiskt blir det nära nog magiskt. Foto: SIMON LJUNGMAN

Göteborgs konserthus.

Publik: Utsålt (drygt 1200).

Bäst: Miriam Bryant sång.

Sämst: Det avslappnade blev lite för avslappnat emellanåt.

Fråga: Har Miriam Bryant hittat tillbaka till musiken nu…?

Det har hänt något med Miriam Bryant. Ja, förstås väldigt mycket om man räknar sedan genombrottet som kom med hennes medverkan i ”Så mycket bättre” för drygt tio år sedan. Hon har ju intagit inte bara svenska folkets hjärtan utan också de stora scenerna. Antingen i eget namn eller som gäst med, främst, Håkan Hellström på Ullevi. Insatser som har varit så berörande starka att det vore synd och skam om de inte gjorde ett duettalbum.

Men… det jag främst tänker på är hur hon har utvecklats som artist. Det är några år sedan jag såg en Miriam Bryankonsert. Tror det var Way out West 2018 och hon levde ut sin rockdrömmar och halsade ur en flaska vitt vin. Det lät okej, men var också en signal på något oroväckande. Det har hon skakat av sig med en mer nykter syn på tillvaron. Med detta har också insikten om hur musik ska framföras kommit. Musiken som i sin jakt på perfektion naglat fast henne i något hon inte vill vara i eller med. För mycket förprogrammerat. För mycket bestämt. För långt ifrån att musik ska byggas utav glädje, spontanitet…

Så för att bryta sig fri och hitta tillbaka till musikens glädje uppstod då idén om denna hennes akustiska turné, som är i sin linda när den når Göteborgs konserthus för två kvällar.

För de som undrade varför hon hade ett halvt vardagsrum med sig på ”Idrottsgalan” i SVT för några veckor sedan får man förklaringen nu. ”Vardagsrummet” är hennes chilla place, som hon har tagit med på resan för att kunna slappna av i sin egen miljö. Det ser lite apart ut, men funkar ändå. Å andra sidan funkar det mesta med Miriam Bryant.

Intimt. Miriam Bryant bjuder in publiken med sin akustiska turné. Foto: SIMON LJUNGMAN och KAI MARTIN

Med beslutet att vara återhållsam med drickandet har – och detta är min tolkning – hon vunnit så mycket. Framför allt som sångerska. Hon är tryggare, bättre och mer skicklig. I somras med Håkan Hellström var hon helt hisnande bra med en sångteknik som bländade.

Den förmågan besitter hon också denna kväll, men i ett mindre svulstigt sammanhang.

Kaxigt kliver hon med band in på scen med påslaget ljus i salongen. En artistiskt rätt så påver entré utan intromusik. Pang på bara med gruppen och, även detta kaxigt, med den omdebatterade ”Inte tillsammans”, som artisten Sandra Beijer menar är texten till hennes ”Affären”. Ingen kommentar på scen. Bara låtens styrka.

Allt är avskalat och, som hon kallar det ”ett experiment som ni är välkomna att delta i”. ”Det är som jag klär av mig naken på ett osexigt vis”, fortsätter hon. Men så blottläggande blir det inte. Eller… inte mer än de blottläggande hon redan gör med sina närmast dagbokslika texter. Det är ju just hudlösheten, direktheten och det oförställda som är hennes styrka.

Det blir nära inför en andaktsfull publik där musiken verkligen får tala. Hon har ett lyhört och mångfacetterat band på scen, som lätt växlar instrument och som därmed ger låtarna dynamik. Det improviseras, leks och skapar därmed en lätthet av låtarna. Men det är en konsert heller inte utan trams. En frågelåda, som stått i foajén inför konserten, vittjas och frågor från fansen ställs, som ”Vem är din favoritskidskytt?”. Men Miriam Bryant är ingen showartist. Det är musiken, låtarna och texterna som mår bäst av att få hamna i centrum. Det är då det nära nog blir magi.

Miriam Bryant, Göteborgs konserthus, 31 januari 2026.

På scen: Mats Sandahl, kontrabas, cello, tolvsträngad akustisk gitarr, akustisk gitarr och sång, David Larsson, piano, orgel, munspel, akustisk gitarr och sång, Oskar Bettinsoli Nilsson, akustisk gitarr, elgitarr och sång, John Bjurström, trummor, slagverk, klaviatur och sång, Miriam Bryant, sång.

Låtlista:

  1. Inte tillsammans
  2. Ditt fel
  3. Avundsjuk på regnet
  4. Under någon ny
  5. In kom en ängel
  6. And I love you so (Shirley Bassey-cover)
  7. Passa dig
  8. Magiker
  9. Okej att dö
  10. Ge upp igen
  11. Nothing 4-ever
  12. Regnblöta skor
  13. Santiago
  14. Svart bil
  15. Rör mig
  16. Blåmärkshårt (Mi amor)
  17. Tystnar i luren
  18. Ps. Jag hatar dig
  19. Ett sista glad (extranummer)

Peter Apelgren kröner sin karriär med musikaldebut

Stjärnorna stod inte rätt när komikern, skådespelaren och konstnären Peter Apelgren gjorde sin debut på Göteborg stadsteater 2011.

Det var då som han hade huvudrollen i pjäsen ””Profeten i Västra Götaland”. Men efter några föreställningar ställdes den in. Peter Apelgren hade drabbats av diabetes och yrsel. Skådespelarkarriären kom på skam.

Nu tar han igen det. I höst gör han musikaldebut i ”Så som i himmelen” – succéfilmen som blev succémusikal.

– Med detta avrundar jag min karriär. Det ska bli så roligt, säger han.

Mot Göteborg. I höst får succémusikalen ”Så som i himmelen” premiär i Göteborg. Kvar från Stockholmsuppstättningen (2018–2020) är Tuva B Larsen och Philip Jalmelid. Bland de nya på scen finns Peter Apelgren och Sanna Nielsen. Foto: MATS BÄCKER

Peter Apelgren har under en lång spelperiod uppträtt med ”Livets efterrätt” – från premiär 2024 fram till finalen i Göteborgs konserthus i höstas. Det var ju tänkt som slutet på en omfattande och framgångsrik scenkarriär för Göteborgsprofilen, komikern och konstnären. Men…

– Jag blev kontaktad av producenten Johan von der Lancken, som frågade om jag ville vara med i en musikal. Jag pratade vidare och vi snackade om ditt och datt då han frågade igen. ”Allvarligt, vill du vara med i ‘Så som i himmelen’?” Jag tvekade och sa att jag inte visste om jag räckte till sångmässigt. Men så gjorde vi ett test med regissören Markus Virta och Fredrik Kempe och jag fick rollen, berättar han.

– Så gick jag hem och berättade det och då svara Anna (Mannheimer, Peter Apelgrens fru, reds anm): ”Nej, det ska du inte. Du ska ju sluta.” Så det tog några dagar innan jag svarade och sa att jag tackade ja.

Tvingades ställa in

Men att vara komiker med eget manus och en egen spinnande motor på scen är något annat än att ställa sig inom en rolls ramar med skrivet manus och en regissör som håller i taktpinnen. 2011 skulle Peter Apelgren göra huvudrollen i den nyskrivna pjäsen ””Profeten i Västra Götaland” på Göteborgs stadsteater. Det kom till premiären. Men kort därefter ställdes hans medverkan in.

– Jo, ja… men det var en grej för sig. Jag hade drabbats av diabetes utan att veta om det. Fick yrsel. Samtidigt hade jag gjort mycket på kort tid, säger han och börjar rabbla.

– Jag var med och vann ”På spåret” med Hélène Benno, spelade med Robert Gustafsson, hade egna föreställningar och Anna och jag flyttade från lägenhet till hus; allt hände. Så när jag drabbades trodde jag att det var stressen. När jag träffade en läkare sa han att det inte var konstigt att jag blev sjuk.

Musikaldebuterar. Peter Apelgren gör sin musikaldebut med uppsättningen av ”Så som i himmelen” på Lorenbergsteatern. Foto: TOMMY HOLL

Men nu är han redo för sin insats som lanthandlaren Arne (Lennart Jähkels roll i filmen) när uppsättningen har premiär på Lorensbergsteatern 17 september i år.

– Jag är inte orolig. Jag har spelat min föreställning, ibland dubbla föreställningar på en dag.Det har gått bra. Nu får jag avrunda min karriär med en musikal. Det ska bli så roligt, säger han och utbrister.

– Tänk att få spela med Sanna (Nielsen) – hon är ju inte sann så bra hon är. Och de andra. Jag har blivit så till mig att jag funderar på om det inte borde göras en Göteborgsmusikal.

Så utbrister han i en rad favoritmusikaler, som skulle tjäna som inspiration. Så… än är kanske inte Peter Apelgrens scenkarriär trots allt inte över.

Sanna Nielsen är förtjust

Huvudrollsinnehavarna Tuva B Larsen (Lena, som spelas av Frida Hallgren i filmen) och Philip Jalmelid (Daniel Dalérus, Michael Nyquists roll i filmen) är kvar från den succéartade sejouren på Oscarsteatern. Den från premiären hösten 2018 fram till pandemin släckte ljuset. Men övriga i ensemblen är nya för Göteborg, dit uppsättningen var planerad att komma hösten 2020. Bland dessa Sanna Nielsen, som tar över Malena Ernmans roll som Gabriella (Helen Sjöholm i filmen). Hon är förtjust.

– Jag fick frågan i logen när jag spelade ”Änglagård” på Oscarsteatern. Jag tackade genast ja. Filmen har jag sett tusen gånger, ”Gabriellas sång” tog jag snabbt upp på min repertoar efter att jag hade sett filmen första gången. Och Helen Sjöholm är ju en stor förebild för mig, säger hon.

– Men när jag skulle sjunga den nyligen insåg jag att jag att jag var tvungen att göra den i en karaktär. Jag fick analysera den, gå igenom texten och vem Gabriella är. Låten hamnade plötsligt i ett helt annat sammanhang och jag fick tårar i ögonen.

Men hon är inte bara förtjust i att hon har fått den prestigefyllda rollen som Gabriella. Hon är också glad över att få återförenas med Åsa Fång, Christopher Wollter och Philip Jalmelid.

– När jag gjorde min premiär i en musikal var det med dem i ”Doktor Zjivago” i Malmö. Vi hängde med varandra jämt, det är så roligt att få återse dem.

Hållit det hemligt

Hon ”flyttar” ner till Göteborg för repetitioner i slutet av augusti och får då tillfälle att träffa sin släkt som bor här.

– Jag har fått hålla detta hemligt, men nu vet det. Det ska bli fint att få ses och att få hjälp med barnvakter de gånger min son är med ner.

Per Morberg gör Gabriellas man Conny i filmen, en brutal man som misshandlar sin hustru. Den rollen har gått till Robin Stegmar, som gör sin första stora musikal med ett men.

– Det här är den enda rollen som inte sjunger, erkänner han snopet.

Men han är ändå glad över att ha fått möjligheten och ser fram emot att spela den på Lorensbergsteatern.

– Jag såg filmen härom dagen, men har valt bort att se musikalen. Jag vill skapa min egen karaktär. Visa att ingenting är svart eller vitt. Att man någonstans ska förstå Conny. Men det ska bli för jävligt att vara elak mot Sanna. Hon som är så otroligt trevlig, erkänner han.

En lång resa

Paret Carin och Kay Pollack har fått göra en lång resa med sitt manus som ligger till grund för filmen (2004), som regisserades av Göteborgssonen, Kålltorpsgrabben Kay Pollack, 87 år gammal. Han och hans sjutton år yngre hustru är både förtjusta i att filmen fått ett förlängt liv genom musikalen.

– Vi hade fått flera förfrågningar från både Australien, England och Holland om att gör musikal av filmen, säger hon.

– Ja ,det var många som var tagna av filmen, fortsätter han.

– Det var viktigt att det var vi som fick skriva manus, så när Vicky von der Lancken köpte rättigheterna blev det klart.

Tillsammans med kompositör Fredrik Kempe började sedan ett drygt arbete, som sedan mynnade i musikalen.

– Det var ett äventyr där vi skulle välja vad som skulle vara med och inte, säger Carin Pollack.

– Vi åkte till London och såg musikaler. Sedan läste vi böcker. ”How to make a musical”, så att säga, skjuter Kay Pollack in.

Musikalen fick vingar

– Vi satt i två år i Fredrik Kempes studio för att få allt på plats. Jag tjatade på Fredrik om att det skulle vara som Puccini, alla känslorna skulle vara med, fortsätter han och syftar på den italienska kompositören med verk, operaklassiker som ”La bohème”, Tosca” och ”Madama Butterfly”.

Efter premiären hösten 2018 har musikalen fått vingar och flugit runt i världen, men för Fredrik Kempe är det första gången sedan i Stockholm som han engagerar sig i uppsättningen.

– Jag har valt bort det. Men nu är det en uppsättning som är som den i Stockholm. Vi hade audition för ett år sedan här i Göteborg och det är fantastiskt att vi lyckades hitta så många från stan och dess närhet.

”Så som i himmelen”, musikal, premiär på Lorensbergsteatern, Göteborg 17 september 2026.

Musikalen är baserad på filmen med samma namn (manus Carin och Kay Pollack, den sistnämnde även regissör) med premiär 2004. Den blev en tittarsuccé. 2018 hade musikalen premiär på Oscarsteatern. Därefter har den spelats i flera länder och även på flera ställen i Sverige. I Göteborg skulle Stockholmsuppsättningen kommit hösten 2020, men pandemin ställde in de planerna. ”Gabriellas sång” av Stefan Nilsson (musik) och Py Bäckman (text) blev i Helen Sjöholms version i filmen en hit.

Regi: Markus Virta.

Manus: Carin och Kay Pollack med hjälp av Edward af Sillén.

Författare: Kay Pollack.

Kompositör: Fredrik Kempe.

I rollerna: Sanna Nielsen (Gabriella), Tuva B Larsen (Lena), Philip Jalmelid (Daniel Daréus), lanthandlaren Arne (Peter Apelgren), Åsa Fång (Inger), Robin Stegmar (Conny) med flera.

Stereo Mc’s pumpar på

Konsert:

STEREO MC’S

!!!

För allt annat än döva öron. Stereo Mc’s Rob Birch är som en speedkula från start och får hela Pustervik att koka. Foto: KAI MARTIN

Pustervik, Göteborg.

Publik: 500.

Bäst: Den aldrig sinande energin.

Sämst: Det blir lite stereotypt.

Fråga: Hur länge orkar Rob Birch, 64, pumpa på…?

Stereo Mc’s var några som på 90-talet inte bara fick södra London på fötter utan en hel generation. Någonstans mellan rave, hiphop och EDM pumpade de på och var ständigt bubblande på en MTV hos någon. Det i sin tur fick fart på Stakka Bo, som rörde sig i samma musikaliska härad, och faktiskt också E-Typ, men sin mer eurotechnoorienterade nisch i genren.

90-talet var Nick Hallams, producenten och dj:n, och Rob Birchs, den strålande, energiske frontmannen, årtionden tillsammans med sångerskan Cath Coffey. En trio födda -60, 61 och 65 som nu väckt liv i konstellationen och med slagverkaren Tansay Omar (som ersatt trummis Owen If, som avled 2022) gör en försvarlig mängd spelningar i Europa med stopp i Göteborg.

Det är klart att det är läge för nostalgi för den generationen som hade Stereo Mc’s som soundtrack för 30–35 år sedan. Det kan om inte annat anas på publiken, som långsamt stävar in i salongen. Men det pockar på och stora salen fylls på med förväntningarna där ingenting kommer på skam. Rob Birch är på fötterna från start. Ja, även Cath Coffey, men som håller armlängds avstånd initialt, stram och svårflörtad. Hon är där för att göra sitt i denna avkrok i Norden (bandet gästade Kägelbanan i Stockholm kvällen innan).

Men med Rob Birch som ledsagare och engagerad friskis och svettis-ledare blir det inte en tur i någons barndom, en längtan efter något från förr. Istället bjuder Stereo Mc’s friskt upp till ett här och nu. Ja, ja, i och för sig med låtar från då (det har inte blivit så mycket nytt). Men allt är uppdaterat, varje låt är en så kallad extended version. Rob Birch fixar förtjust själv sina sångeffekter via en lite mixer kopplad till mikrofonen. Förövrigt de få gånger som han står still.

Han utmanar. Han uppmanar. Han frammanar. Här ska ingen komma undan festen. Alla är bjudna. Och, som han säger, detta är live!

Redan i grundsetet kommer de stora hitlåtarna ”Connected” och ”Step it up”, men också ”On 33” från debutalbumet ”33-45-78” (1989). Med tiden har publiken hettats upp till kokpunkten och i sista omgången extranummer smäller Cath Coffey av ett bländande leende. Det hårda jobbet har gått hem. Stereo Mc’s pumpar liv också i 2020-talet.

Stereo Mc’s, Pustervik, 24 januari 2026.

Är: Nick Hallam, dj/produktion, Rob Birch, sång, Cath Coffey, sång, och Tansay Omar, slagverk.

Låtlista:

  1. Fade away
  2. Everything
  3. Black gold
  4. Pressure
  5. Connected
  6. Changes
  7. On 33
  8. Elevate
  9. Step it up
  10. Place
  11. Running
  12. Sketch (extranummer)
  13. Lost in music (extranummer)
  14. We belong in the world together (extranummer)
  15. Creation (extranummer)
  16. Thank You (falettinme be mice elf agin) (extra extranummer Sly and the Family Stone-cover)
  17. Don’t burn (extra extranummer)
  18. Deep down & dirty (extra extranummer)
  19. Place (extra extranummer)

Requiem för en rocker

Mina ögonbryn höjs när jag läser GP:s dödsannonser. En gymnasiekamrat har lämnat jordelivet 69 år gammal. Han var en excentrisk klasskamrat, tystlåten, brutalt skoltrött, men visade på en intellektuell skärpa som ibland häpnade. Som när den mörkt blå, ja till och med brune, historieläraren skulle sätta grabben på plats under en lektion. Utspilld över sin skolbänk längst bak i salen fick han en fråga av den Caligula-liknande magistern (dock utan pekpinne för pennalism), som skulle sänka den tillspillogivne under bänken, ned på golvet och bli ett med dammet. Det blev aldrig så. Min klasskamrat, som tillsammans med mig och ett annat gäng illustra elever tvingade gå om etta på grund av för dåliga betyg, reste på huvudet och svarade adekvat och kunnigt på frågan för att sedan sänka skallen mot vila mot bänken igen. Det visade sig att han var extremt kunnig i just historia, men att han under högstadiet hamnat i en lärares våld som inte klarade att hans elev var kunnigare än honom och därmed frös ut adepten. Där och då slog skoltröttheten till och en enstöring blev än mer en störig.

Nu har döden slutit honom i sin famn, sörjd av sin mor och sin bror med familj.

Jag har googlat honom under livets gång, men han har flugit under radarn, utan titel, märkbar jobbkarriär, utan ett noterat liv för oss utanför. Jo, döden nafsar oss i nacken.

Tagit farväl. Anders Möller, en rocker av rang, har lämnat oss. Foto: KAI MARTIN

Så hinner jag knappt hämta andan förrän nästa dödsbesked kommer. Anders Möller, en rockens kraftkarl och ödmjuke tjänare har lämnat oss.

Jo, jag visste att han var sjuk. Men hade svårt att ta in det och hur sjuk är sjuk? Läkarkonsten klarar så mycket nu mer, men – förstås – inte allt.

Några år efter ovan nämnda gymnasieperiod stötte jag på honom för första gången. Då som juvenil trumslagare i Partillebandet Slobobans Undergång, ett av de första punkbandet i Göteborgsområdet, med spelningar på Sprängkullen. Det var 1978 och punken flög igenom luften och sögs in i mitt blodomlopp. Främst blev jag väl vän med bröderna Per och Staffan Hassling. Kanske inte så konstigt, som född 2 december 1962 var Anders Möller en minior i sammanhanget. När vi andra möttes på rockklubbar hade inte han ålder för att komma in.

Han lämnade bandet 1979 och jag förlorade honom ur sikte för att höra honom i the Few tillsammans med bland andra Magnus Tengby. Nu som sångare och gitarrist. Jag vill minnas, och rätta mig om jag har fel, att dessa herrar med övriga i the Few ingick i bandet Les Twist, som var en popbandsdröm med fransk touch (randiga Picasso-tröjor) initierat av Henrik Cederberg perioden innan han blev medlem i Kai Martin & Stick!. Det finns en obekräftad historia om hur Möller och Tengby kom till replokalen på Sprängkullsgatan, i landshövdingehusen mot Skanstorget. När de öppnar dörren fångar de Cederberg mitt i ett Pete Townshend-hopp, allt för att allt skulle vara noga inrepeterat inför kommande spelningar. Det blev aldrig något av det bandet, men the Few – med radioprofilen Stefan Livh på trummor – gick från the Chosen Few till just the Few. Fick en karriär som underhållande coverband. Bland annat gjorde de en sejour som husband på Valand i 90-talets början med gästartister som Thomas Di Leva, Lisa Nilsson (innan genombrottet) och Sven-Ingvar (som innebar startskottet på deras stora comeback).

Anders Möller hade en röst av stål och klarade otvunget alla möjliga genrer. Hårdrock? Inga problem. Tom Jones? Fantastisk. Tillsammans med Stonefunkers Emrik gjorde de en show med crooner-/Las Vegas-tema under rubriken ”Vic Fountaine vs Tony De Wonderful” på Trädgår’n 2003. Underhållande och skickligt.

Mångfacetterad. Anders Möllers kunnande på scen spände över mängder av olika genrer. Här bilder från Slobobans Undergång på Musikens hus hösten 2025, Nationalteaterns Rockorkester på Liseberg1 september 2022 och minnes- och hyllningskonserten på Pustervik till Bruce Emms ära några veckor senare. Foto: KAI MARTIN

Jo, han var mångfacetterad. The Few blev så småningom Black Ingvars, som kanske blev kronan på rockverket för Anders Möller. Men han var också en period med i glamrockbandet Swedish Erotica och, de sista åren, i Nationalteaterns Rockorkester. Ja, han gjorde också en ödmjuk comeback i Slobobans Undergång för drygt tio år sedan, som stöttepelare och rutinerad rocker i punkbandet som startade hans karriär.

Anders Möller svävade aldrig iväg. Han var generös privat och jordnära. Under större delen av sin levnad jobbade han som hamnsjåare parallellt med sitt uppdrag på rockscenerna runt om i Norden.

Nu har hans röst tystnat, hans sista riff klingat ut och hans sista takt slagits. Trist och sorgligt.

Det känns inte länge sedan som jag gick med mitt barnbarn från förskolan och passerade Anders med fru utanför deras hem. Kanske bara något år sedan, en vår, försommar eller precis då terminen startat. Det blev ett trevligt möte, ett kort snack om livet. Inte anade vare sig han, hon eller jag att en sjukdom lurade i vassen.

Tack för allt och mina tankar i sorgen går till Anders Möllers familj. All omtanke.

Vila i frid.

Ojämnt men roande flöde när Kalsongrevyn håller tätt

Nyråsrevy:

HÅLL TÄTT

!!!

Roar. Kalsongrevyn underhåller med sin ”Håll tätt”. Foto: KAI MARTIN

Sagateatern, Borås.

Bäst: ”Nuheter” är storartad humor.

Sämst: Hustru- och styvmorsskämten känns passé.

Fråga: Är Kalsongrevyn Sveriges mest lokala revy…?

Med omvärlden mullrande är det sannerligen inte lätt att hålla stången för alla lokalrevyer som håller hov efter nyår. Men anrika Kalsongrevyn gör det och sätter Borås och Sjuhäradsbygden stolt i centrum. Här får lokalpolitiker sina slängar, precis som Elfsborg, vars allsvenska säsong inte riktigt motsvarade förväntningarna.

Med ett vasst manusgäng som Stefan Livh (frontfigur och programledare för underhållningsprogrammet ”Rally” mellan 1996 och 2002) och revystjärnan Krister Classon (Stefan och Krister) med son Lars finns det bra tuggmotstånd. Men faktum är att stjärna in min humorbok går till Jens Peterson. Denna Kalsongrevyns allt i allo är över allt; på scen, fixar scenografin och författar alltså fyndiga manus. Det är imponerande. Inslagen med ”Nuheter” (som delvis är skrivna med Stefan Livh) är humor i mitt slag, intelligent, nutidsnära och kan med enkelhet röra sig mellan det lokala planet och de internationella vyerna.

Där och då är Kalsongrevyns ”Håll tätt” i toppklass och i ett rappt, roande flöde.

Med lokalrevyer, med alla entusiaster som med gemensam kraft bjuder upp och in till underhållning, blir det inte alltid så hög nivå. Det får man ta. Så också med ”Håll tätt”, som kämpar med några nummer, men sprudlar i desto fler.

Jag är förtjust i ”Audition”, där det slipade revyrävarna Göran Sandberg, Lena Öjler och Henry Augustsson (som varit med i över 50 år!), försöker övertyga de privata äldreboendenägarna om att de är kvalificerade för just detta hem. Det är vass satir och finfint framfört med texter av Heléne Skoglund till klassiska musikalörhängen från allt från ”Spelman på taket”, ”Annie” och ”Westside story”. Heléne Skoglund är förövrigt inte bara hon en stjärna bland manusförfattarna. Hon har på scen en komisk tajming och, kanske, framför allt en röst som trumfar det mesta. Mer sång på henne hade inte varit fel. Men… gracerna ska fördelas.

Om första akten är haltande, som om man inte riktigt har lyckats sätta allt på plats, är flödet i andra akten desto rikare. Här håller man definitivt inte tätt. Men så får också ”Nuheter” en betydande plats, men även reflektioner om att sätta 13-åringar i fängelse, förbudsförslag mot strypsex (underhållande med Heléne Skoglund och Jens Peterson), Pippi Långstrump 80 år (kul med Henry Augustsson som en åldrad Pippi) eller paddelhallsdöden (där Petra Kyllergård briljerar).

Här gör också Anders Gustafsson en fin hyllning till Helge Skoog (1938–2025), Boråsskådespelaren som avled strax innan jul. Heléne Skoglund har elegant förvandlat ”Oh helga natt” till ”Helge Skoog”. Smart och snyggt.

Det är alltså mer som roar än skaver i denna Kalsongrevyns uppsättning 2026. Regissör och koreograf Sonja Gube har pli på sin ensemble. Och det är ju alltid underhållande att höra när skådespelarna lämnar manus och nära nog hamnar i diket. Som i ”Fis”, där Jens Peterson och Anders Gustafsson fnittrande duellerar i improvisationskonst på rim.

Mycket ska med och med 17 nummer i vardera akt går det undan. Det är onekligen imponerande, precis som det är med ensemblen som har ett ålderspann från 15-årsåldern upp till väldigt mycket mogen rutin och spelglädje. Ungdomarna Nora Cronvall och Jeff Arturén har varit med i några år och tar allt större plats. Den senares sång i ”En röst” är både rörande och stark.

Lägg till detta den lyhörda och skickliga orkestern, som hanterar det mesta av genrer. Då ska dessutom Ulrik Arturén, trummor, och Goda Varnaité, klaviatur, hinna med att medverka i allsköns nummer, dessutom.

”Håll tätt”, Kalsongrevyn, Sagateatern, Borås. Premiär 5 januari 2026. Denna recension baserad på föreställningen 17 januari. Spelas till och med 7 februari.

Regi och koreografi: Sonja Gube.

Manus: Jens Peterson, Heléne Skoglund, Stefan Livh, Anders Gustafsson, och Krister och Lars Classon.

Scenografi: Jens Peterson.

Ljudteknik: Patrik Pilsmedh.

Ljus: Roger Malmer.

Orkester: Göran Åhlfeldt, klaviatur och kapellmästare, Janne Manninen, el- och kontrabas, Ulrik Arturén, trummor, och Goda Varnaité, klaviatur.

Ensemble: Jens Peterson, Lena Öjler, Anders Gustafsson, Heléne Skoglund, Göran Sandberg, Petra Kyllergård, Henry Augustsson, Nora Cronvall och Jeff Arturén samt även Ulrik Arturén och Goda Varnaité.

Stefan Anderssons flamencoflirt funkar

Show:

LA GRAN HISTORIA

!!!!

Flirtar med flamenco. Med ”La gran historia” bryter Stefan Andersson ny mark, men är samtidigt trogen sin stil och sitt berättande. Foto: TOMMY HOLL/STELLA PICTURES

Kajskjul 8, Göteborg.

Bäst: Han är en berättare av rang.

Sämst: Det kunde ha varit mer flamenco.

Fråga: Hur länge sedan var det som han sjöng ”Catch the moon”…?

Som liten grabb vurmade jag för flamenco. Hur musiken kommit till mig vet jag inte. Men vid en lunch med morfar som sällskap vid Ulricehamns stadshotell spelade en orkester. Morfar frågade om jag ville höra något. Jag svarade ”spanskt”, för jag visste inte bättre. Morfar gick till orkesterledaren, viskade något i hans höra och en spansk schlager spelades. Jag blev besviken.

Kort därefter for mamma på en charterresa tillsammans med mormor och morfar till Gran Canaria, med mellanlandning i portugisiska Faro. Hon kom hem med en skiva med flamenco. Omslaget var fascinerande. Männens smala, svarta byxor, kråsskjortor och svarta boots till det kvinnan som dansade i sin vida, brokiga kjol, den smala midjan och den yppiga bysten. Händerna böjt som i en båge över huvudet. Grace, stil.

Så kom Beatles. Allt ställdes på ända, men de smala byxorna och bootsen kom till användning i detta popfenomenets stora hysteri.

Ja, flamenco föll i glömska och låg väl där stilla hovrande i sinnet till Gipsy Kings dök upp sent 80-tal. Så väcktes allt till liv och långt senare kom jag att, i tjänsten, möta Robert ”Robi” Svärd, den fingerfärdige gitarristen från Mölndal som via just Beatles hittade till flamencon. Detta med sådan briljans att han nu gör karriär i Spanien (läs min intervju från 2018 med honom här).

När nu Stefan Andersson bryter sig ur sin förnämliga svenska historiska kontext (senast ”Flygblad över Berlin”) är det för att landa på den spanska solkusten och flamencons hetta. Det skulle ju kunna gå hur som helst, men Stefan Andersson har hittat ett sätt i sitt musikaliska berättande som bjuder på stor show och utmärkt musikalisk underhållning. In har han klokt bjudit Robert ”Robi” Svärd. Det blir ett musikaliskt möte av rang.

Stefan Andersson är en skrönikör av rang, väver samman historier från sitt liv som bjuder på lika mycket lögner som sanningar. Det är pricksäkert, roligt och väl balanserad humor. Till detta hans musik, som inte har tagit en tvär vändning.

För alla som älskar Stefan Anderssons sätt att skriva musik kan sitta lugnt i salongen. Listigt har han emellertid inte bara plockat in Robert ”Robi” Svärd för att krydda kompositionerna med flamencogitarrspel. Med på scen finns också Ann ”La Pantera” Sehlstedt, som med dans, handklapp (palma) och sång adderar stämningen ytterligare. Hon har just gracen, stoltheten och den eldiga elegansen i sin dans.

Orkestern är omstuvad där två slagverkare – Valter Kinbom och Fredrik Gille – söker andra rytmer än en trummis givna. Stefan Anderssons vapendragare Magnus ”Moffa” Thörnqvist står tryggt vid hans sida och violinisten Erika Risinger utmanar flamencon med sin fiolslingor. Till det Sebastian Hankers basspel, som är stabilt och levande och John Lönnmyrs klaviatur, som blir kittet i den musikaliska kompositionen.

Det märks att ensemblen trivs med denna nya utmaning. Det märks också att Stefan Andersson gör det. Och (för första gången på väldigt länge, väl?) bjuder han inte bara på genombrottslåten ”Catch the moon” från debutalbumet ”Emperor’s Day” 1992 utan också den andra stora hiten ”Anywhere in paradise” från ”Under a low ceilinged sky” (1996). Sällan spelade, men inte desto mindre efterlängtade, låtar från Stefan Anderssons repertoar.

Brokigt. ”La gran historia” görs med musikaliskt glatt humör och stor berättarglädje.

Foto: TOMMY HOLL/STELLA PICTURES och KAI MARTIN

Arrangemang rör sig inte lika sömlöst till något slags Gipsy Kingsartat som Bo Kaspers Orkester kan göra så elegant. Det är heller inte meningen. Istället andas musiken på samma gång Stefan Andersson och drömmen om flamenco, den som väcktes en gång i hans och ”Moffa” Thörnqvists ungdom vid en tågluff till Malaga. Gott så. Det blir nordisk svalka med spanskt temperament, helt enkelt.

Och, om det nu inte räcker med Stefan Anderssons underhållande berättelser, kommer skådespelaren Gunnar Pedersen in lite skälmskt från sidan som Pekka de Lucia, finsk halvbror till den store flamencogitarristen Paco de Lucia (1947–2014). Ett inledningsvis lätt lökigt inslag, som senare får pondus och väsentlighet då romernas flamencos dramatiska och vandrande historia gestaltas från Indien till södra Spanien. Detta snyggt speglat mot svenska traditioner. Skickligt.

”La gran historia” är en rik och generös musikalisk afton där Stefan Andersson, efter många turer, landat rätt med sin flirt med flamencon. Musiken, inspelad och skapad i Granada, finns också på det nyss utkomna albumet med samman namn som showen.

”La gran historia” med Stefan Andersson och orkester, Kajskjul 8, Göteborg, premiär 16 januari 2026. Spelas till och med 7 mars.

På scen:

Stefan Andersson, gitarr, sång, manus och producent, Robert ”Robi” Svärd, gitarr och slagverk, Ann ”La Pantera” Sehlstedt, dans, palmas och sång, Magnus ”Moffa” Thörnqvist, gitarr och sång, Sebastian Hankers, elbas, kontrabas och sång, Erika Risinger, fiol och sång, John Lönnmyr, keyboard och dragspel, Valter Kinbom, slagverk, Fredrik Gille, slagverk, och Gunnar Pedersen, skådespelare.

Låtlista:

  1. Mahradjors land
  2. Landet länge sedan
  3. Det sista lövet
  4. Norrländska till bords
  5. Catch the moon
  6. Ingen dansar som du
  7. Paco
  8. Al pie de montaña
  9. Svart onsdag (efter paus)
  10. Har du varit på månen
  11. Tanta carhua
  12. Elefanten i rummet
  13. Har du träffat nån annan
  14. Anywhere in paradise
  15. Flickan mellan träden
  16. Carmelita
  17. Vykort från Albayzin

Barbara Hannigan förmedlar sorgens smärta

Konsert:

THE WHITE BOOK, CLOCKS AND CLOUDS och TROIS PETITES LITERGIES DE LA PRÉSENCE DIVINE

Sångens kraft. Barbara Hannigan gestaltar sorgen i Laura Bowlers ”The white book” baserad på utvalda texter från Nobelpristagaren Han Kangs roman med samma namn. Foto: KAI MARTIN

”The white book” är ett beställningsverk som hamnat i kompositören Laura Bowlers expressiva händer. Ett beställningsverk dels för Barbara Hannigan, sopranen som också ät förste gästdirigent hos Göteborgs Symfoniker sedan 2019. Dels för Göteborgs Symfoniker, London Symphony Orchestra och Copenhagen Phil.

Det är alltså med en illa dold förväntan som salongen i Göteborgs konserthus får sig till livs en urpremiär. Valet av Barbara Hannigan är smart. Hon kan levandegöra texter med sin sång, har ett uttryck som är modernt, djärvt, men också subtilt. Hon är på samma gång utmanande och ödmjuk inför uppgiften.

Brittiskan Laura Bowles (född 1986) har valt ett arrangemang för en stor orkester där tre slagverkare får ta sig an inte alltid helt vanliga instrument. Det blir udda takter bland pukor och cymbaler och med det också annorlunda ljud. Lägg till detta att ljudteknikern Matthew Fairclough arbetar med reverb och effekter från sin plats vid mixerbordet på rad 27 i salongen. Ett uppfriskande angreppssätt och synnerligen djärvt i den akustiska kontexten.

”The white book” är baserad på utvalda texter Nobelpristagaren Han Kangs roman med samma namn. Med sorgen, i Sydkorea är sorgedräkten vit, i fokus får man en omtumlande litania, som Barbara Hannigan hanterar med dynamik, omväxlande mellan disharmoni och sång svärtad av förlust. Det är vackert och ibland rent skärande. Hon gestaltar texten, dess nakenhet och förstärker orden med sin sång, som tillsammans med orkestern växlar mellan försiktighet och rå kraft.

Barbara Hannigan växlar sedan från scengolvet till pulpeten efter paus. Nu för att leda György Ligetis (1923-2006) ”Clocks and clouds”, som emellanåt är skirt poetiskt, som sprunget ur något från Claude Debussy men i en moderna tondräkt. Det är en nedskalade orkester med två harpister, två slagverkare, piano och med blott cello och kontrabasar i duell med den tolv kvinnor starka damkören ur Göteborgs symfonikers vokalensemble.

”Trois petites liturgies de la présence divine” av Olivier Messiaen (1908-1992) är något av cluen, förutom att stycket gästas av både en pianist och Juan Zurutuza på flygel, att Cécile Lartigau framträder med det märkliga instrumentet ondes martenot. Ett tidigt elektroniskt instrument som skapades för knappt hundra år sedan. Ljudmässigt kan det liknas vid en thermin i samspel med en partyorgel. Emellanåt blir den här som en lustifikation, men oftast som en spöklik ton som gömmer sig i ljudbilden för att narras.

”The white book”, ”Clocks and clouds” och ”Trois petites liturgies de la présence divine”, Göteborgs konserthus, 14 januari 2025.

”The white book”, av kompositör Laura Bowlers är baserad på utvalda texter från Nobelpristagaren Han Kangs roman med samma namn. Stycket har sin urpremiär på Göteborgs konserthus och är ett beställningsverk Göteborgs Symfoniker, London Symphony Orchestra och Copenhagen Phil.

Dirigent: Bar Avni.

Sopran: Barbara Hannigan.

Med: Göteborgs symfoniorkester och Matthew Fairclough, liveelektronik.

”Clock and clouds” av György Ligeti.

Dirigent: Barbara Hannigan.

Med: Göteborgs symfoniorkester och Damkör ur Göteborgs symfonikers vokalensemble.

”Trois petites liturgies de la présence divine” av Olivier Messiaen.

Dirigent och sopran: Barbara Hannigan.

Med: Göteborgs symfoniorkester och Damkör ur Göteborgs symfoniska kör.

Ondes martenot: Cécile Lartigau.

Piano: Juan Zurutuza.