Konsert:

FEINER RASK

!!!

Utopia Jazz, Göteborg.

Publik: Snudd på utsålt.

Bäst: Det musikaliska samarbetet.

Sämst: Det blev lite kort.

Fråga: Hur ska Feiner Rask kunna välja ur den rika folkmusikskatten som Sverige har…?

Som sångare i Anywhen och Exit North – det sistnämnda i samarbete med brittiske musikern Steve Jansen (Japan med flera) – har göteborgaren Thomas Feiner skapat musikalisk dramatik. Hans sonora baryton gräver djupt i både röst- och känsloregistret. I dessa sammanhang har han tagit ut svängarna arrangemangsmässigt med ett svårmod kopplat till elegant, storslagen sentimentalitet. Anywhens album ”The opiates” från 2000 tillhör favoriterna i skivsamlingen. Exit Norths båda album (2019 respektive 2023) likaså.

Så det är klart det lockar då han tillsammans med multimusikern och producenten Johan Ludvig Rask ger sig ut på exkursion på jakt efter svenska visor. Ambitionen är att ge klassiker ett nytt djup, en ny ingång och tolka dem efter eget, artistiskt huvud. Projektet är, vad jag förstår, ännu i sin linda. Men spelningen i november på Utopia Jazz sålde snabbt slut, så den hann jag aldrig se. Nytt försök nu och vid en lika välbesök tillställning skapade verkligen duon mörka, spännande stämningar.

Det blir vibrerande ljudlandskap med Johan Ludvig Rask som ett slag Don Partridge, en klassisk gatumusikant, som spelade allt – trummor och gitarr – på en och samma gång. Till det Thomas Feiners eleganta, drabba, mörka röst som bara i sig skapar stämningar. Men som är också, när så krävs, flörtar med jojken och som utmanar de melodier som vi hört i allt från skolavslutningar till vårkonserter eller när vi kurar skymning till hösten. Det blir både avskalat och dramatiskt, minimalistiskt och stort med musik som andas både tungt och lätt.

Så får ”Idas sommarvisa” inte bara en brittisk språkdräkt – handplockad ur EU songbook, översatt av brittiske folkmusikern Fred Lane – utan också en helt annan ton, som blir trolsk, dov och mystisk.

Thomas Feiner är en perfekt ledsagare, förklarar musikens tillkomst och bjuder på en historielektion interfolierad med den invitationen till Feiner Rasks tolkningar. Det blir effektivt, okonstlat och spär på fascinationen för det båda gör.

Allt är, som sagt, i sin linda. Fler sånger ska utforskas och adderas till samlingen. Allt sparsmakat och för just Feiner Rasks syfte. Men det är redan nu fascinerande, som när man gör Fred Åkerström-klassikern (Tom Paxtons originallåt) ”Jag ger dig min morgon”. Det blir en version i en försiktig upptempo, som mot slutet går in i något slags ”Strawberry Fields”-mystik. Eller ”Vårvindar friska”, den sorgliga visan från 1828, som blivit en käck vårhymn för studentkörer vid valborg. Här fångar Feiner Rask in melankolin och dramatiken. Kanske har man också adderat de verser som strukits för att göra texten mer käck. Hur som, här omfamnar duon mörkret och den svenska folktonen med ekon från samernas vidder. Skickligt.

Feiner Rask, Utopia Jazz, Göteborg. 10 februari 2026.

Är: Thomas Feiner, sång och slagverk, och Johan Ludvig Rask, elgitarr, akustisk gitarr, trummor, slagverk och sång.

Låtlista: 1. Ida’s summer song (Idas sommarvisa, översatt av Fred Lane, för EU songbook). 2. Du är den ende. 3. Vårvindar friska. 4. Jag ger dig min morgon. 5. Visa vid midsommartid. Paus. 6. The sun fell softly on the ocean (Så skimrande var aldrig havet, översättning Felix Taube). 7. Höstvisa. 8. I only believe in untold stories (Exit North-sång). 9. Casteo (Thomas Feiner-sång). 10. Visa vid midsommartid (i engelsk version – extranummer).

Konsert:

MIRIAM BRYANT

!!!

Göteborgs konserthus.

Publik: Utsålt (drygt 1200).

Bäst: Miriam Bryant sång.

Sämst: Det avslappnade blev lite för avslappnat emellanåt.

Fråga: Har Miriam Bryant hittat tillbaka till musiken nu…?

Det har hänt något med Miriam Bryant. Ja, förstås väldigt mycket om man räknar sedan genombrottet som kom med hennes medverkan i ”Så mycket bättre” för drygt tio år sedan. Hon har ju intagit inte bara svenska folkets hjärtan utan också de stora scenerna. Antingen i eget namn eller som gäst med, främst, Håkan Hellström på Ullevi. Insatser som har varit så berörande starka att det vore synd och skam om de inte gjorde ett duettalbum.

Men… det jag främst tänker på är hur hon har utvecklats som artist. Det är några år sedan jag såg en Miriam Bryankonsert. Tror det var Way out West 2018 och hon levde ut sin rockdrömmar och halsade ur en flaska vitt vin. Det lät okej, men var också en signal på något oroväckande. Det har hon skakat av sig med en mer nykter syn på tillvaron. Med detta har också insikten om hur musik ska framföras kommit. Musiken som i sin jakt på perfektion naglat fast henne i något hon inte vill vara i eller med. För mycket förprogrammerat. För mycket bestämt. För långt ifrån att musik ska byggas utav glädje, spontanitet…

Så för att bryta sig fri och hitta tillbaka till musikens glädje uppstod då idén om denna hennes akustiska turné, som är i sin linda när den når Göteborgs konserthus för två kvällar.

För de som undrade varför hon hade ett halvt vardagsrum med sig på ”Idrottsgalan” i SVT för några veckor sedan får man förklaringen nu. ”Vardagsrummet” är hennes chilla place, som hon har tagit med på resan för att kunna slappna av i sin egen miljö. Det ser lite apart ut, men funkar ändå. Å andra sidan funkar det mesta med Miriam Bryant.

Intimt. Miriam Bryant bjuder in publiken med sin akustiska turné. Foto: SIMON LJUNGMAN och KAI MARTIN

Med beslutet att vara återhållsam med drickandet har – och detta är min tolkning – hon vunnit så mycket. Framför allt som sångerska. Hon är tryggare, bättre och mer skicklig. I somras med Håkan Hellström var hon helt hisnande bra med en sångteknik som bländade.

Den förmågan besitter hon också denna kväll, men i ett mindre svulstigt sammanhang.

Kaxigt kliver hon med band in på scen med påslaget ljus i salongen. En artistiskt rätt så påver entré utan intromusik. Pang på bara med gruppen och, även detta kaxigt, med den omdebatterade ”Inte tillsammans”, som artisten Sandra Beijer menar är texten till hennes ”Affären”. Ingen kommentar på scen. Bara låtens styrka.

Allt är avskalat och, som hon kallar det ”ett experiment som ni är välkomna att delta i”. ”Det är som jag klär av mig naken på ett osexigt vis”, fortsätter hon. Men så blottläggande blir det inte. Eller… inte mer än de blottläggande hon redan gör med sina närmast dagbokslika texter. Det är ju just hudlösheten, direktheten och det oförställda som är hennes styrka.

Det blir nära inför en andaktsfull publik där musiken verkligen får tala. Hon har ett lyhört och mångfacetterat band på scen, som lätt växlar instrument och som därmed ger låtarna dynamik. Det improviseras, leks och skapar därmed en lätthet av låtarna. Men det är en konsert heller inte utan trams. En frågelåda, som stått i foajén inför konserten, vittjas och frågor från fansen ställs, som ”Vem är din favoritskidskytt?”. Men Miriam Bryant är ingen showartist. Det är musiken, låtarna och texterna som mår bäst av att få hamna i centrum. Det är då det nära nog blir magi.

Miriam Bryant, Göteborgs konserthus, 31 januari 2026.

På scen: Mats Sandahl, kontrabas, cello, tolvsträngad akustisk gitarr, akustisk gitarr och sång, David Larsson, piano, orgel, munspel, akustisk gitarr och sång, Oskar Bettinsoli Nilsson, akustisk gitarr, elgitarr och sång, John Bjurström, trummor, slagverk, klaviatur och sång, Miriam Bryant, sång.

Låtlista:

1. Inte tillsammans
2. Ditt fel
3. Avundsjuk på regnet
4. Under någon ny
5. In kom en ängel
6. And I love you so (Shirley Bassey-cover)
7. Passa dig
8. Magiker
9. Okej att dö
10. Ge upp igen
11. Nothing 4-ever
12. Regnblöta skor
13. Santiago
14. Svart bil
15. Rör mig
16. Blåmärkshårt (Mi amor)
17. Tystnar i luren
18. Ps. Jag hatar dig
19. Ett sista glad (extranummer)

Konsert:

THE WHITE BOOK, CLOCKS AND CLOUDS och TROIS PETITES LITERGIES DE LA PRÉSENCE DIVINE

”The white book” är ett beställningsverk som hamnat i kompositören Laura Bowlers expressiva händer. Ett beställningsverk dels för Barbara Hannigan, sopranen som också ät förste gästdirigent hos Göteborgs Symfoniker sedan 2019. Dels för Göteborgs Symfoniker, London Symphony Orchestra och Copenhagen Phil.

Det är alltså med en illa dold förväntan som salongen i Göteborgs konserthus får sig till livs en urpremiär. Valet av Barbara Hannigan är smart. Hon kan levandegöra texter med sin sång, har ett uttryck som är modernt, djärvt, men också subtilt. Hon är på samma gång utmanande och ödmjuk inför uppgiften.

Brittiskan Laura Bowles (född 1986) har valt ett arrangemang för en stor orkester där tre slagverkare får ta sig an inte alltid helt vanliga instrument. Det blir udda takter bland pukor och cymbaler och med det också annorlunda ljud. Lägg till detta att ljudteknikern Matthew Fairclough arbetar med reverb och effekter från sin plats vid mixerbordet på rad 27 i salongen. Ett uppfriskande angreppssätt och synnerligen djärvt i den akustiska kontexten.

”The white book” är baserad på utvalda texter Nobelpristagaren Han Kangs roman med samma namn. Med sorgen, i Sydkorea är sorgedräkten vit, i fokus får man en omtumlande litania, som Barbara Hannigan hanterar med dynamik, omväxlande mellan disharmoni och sång svärtad av förlust. Det är vackert och ibland rent skärande. Hon gestaltar texten, dess nakenhet och förstärker orden med sin sång, som tillsammans med orkestern växlar mellan försiktighet och rå kraft.

Barbara Hannigan växlar sedan från scengolvet till pulpeten efter paus. Nu för att leda György Ligetis (1923-2006) ”Clocks and clouds”, som emellanåt är skirt poetiskt, som sprunget ur något från Claude Debussy men i en moderna tondräkt. Det är en nedskalade orkester med två harpister, två slagverkare, piano och med blott cello och kontrabasar i duell med den tolv kvinnor starka damkören ur Göteborgs symfonikers vokalensemble.

”Trois petites liturgies de la présence divine” av Olivier Messiaen (1908-1992) är något av cluen, förutom att stycket gästas av både en pianist och Juan Zurutuza på flygel, att Cécile Lartigau framträder med det märkliga instrumentet ondes martenot. Ett tidigt elektroniskt instrument som skapades för knappt hundra år sedan. Ljudmässigt kan det liknas vid en thermin i samspel med en partyorgel. Emellanåt blir den här som en lustifikation, men oftast som en spöklik ton som gömmer sig i ljudbilden för att narras.

”The white book”, ”Clocks and clouds” och ”Trois petites liturgies de la présence divine”, Göteborgs konserthus, 14 januari 2025.

”The white book”, av kompositör Laura Bowlers är baserad på utvalda texter från Nobelpristagaren Han Kangs roman med samma namn. Stycket har sin urpremiär på Göteborgs konserthus och är ett beställningsverk Göteborgs Symfoniker, London Symphony Orchestra och Copenhagen Phil.

Dirigent: Bar Avni.

Sopran: Barbara Hannigan.

Med: Göteborgs symfoniorkester och Matthew Fairclough, liveelektronik.

”Clock and clouds” av György Ligeti.

Dirigent: Barbara Hannigan.

Med: Göteborgs symfoniorkester och Damkör ur Göteborgs symfonikers vokalensemble.

”Trois petites liturgies de la présence divine” av Olivier Messiaen.

Dirigent och sopran: Barbara Hannigan.

Med: Göteborgs symfoniorkester och Damkör ur Göteborgs symfoniska kör.

Ondes martenot: Cécile Lartigau.

Piano: Juan Zurutuza.