Musik | kaimartinblog

Nära magi med Miriam

Posted on 2 dagar sedan av Kai Martin

Konsert:

MIRIAM BRYANT

!!!

Göteborgs konserthus.

Publik: Utsålt (drygt 1200).

Bäst: Miriam Bryant sång.

Sämst: Det avslappnade blev lite för avslappnat emellanåt.

Fråga: Har Miriam Bryant hittat tillbaka till musiken nu…?

Det har hänt något med Miriam Bryant. Ja, förstås väldigt mycket om man räknar sedan genombrottet som kom med hennes medverkan i ”Så mycket bättre” för drygt tio år sedan. Hon har ju intagit inte bara svenska folkets hjärtan utan också de stora scenerna. Antingen i eget namn eller som gäst med, främst, Håkan Hellström på Ullevi. Insatser som har varit så berörande starka att det vore synd och skam om de inte gjorde ett duettalbum.

Men… det jag främst tänker på är hur hon har utvecklats som artist. Det är några år sedan jag såg en Miriam Bryankonsert. Tror det var Way out West 2018 och hon levde ut sin rockdrömmar och halsade ur en flaska vitt vin. Det lät okej, men var också en signal på något oroväckande. Det har hon skakat av sig med en mer nykter syn på tillvaron. Med detta har också insikten om hur musik ska framföras kommit. Musiken som i sin jakt på perfektion naglat fast henne i något hon inte vill vara i eller med. För mycket förprogrammerat. För mycket bestämt. För långt ifrån att musik ska byggas utav glädje, spontanitet…

Så för att bryta sig fri och hitta tillbaka till musikens glädje uppstod då idén om denna hennes akustiska turné, som är i sin linda när den når Göteborgs konserthus för två kvällar.

För de som undrade varför hon hade ett halvt vardagsrum med sig på ”Idrottsgalan” i SVT för några veckor sedan får man förklaringen nu. ”Vardagsrummet” är hennes chilla place, som hon har tagit med på resan för att kunna slappna av i sin egen miljö. Det ser lite apart ut, men funkar ändå. Å andra sidan funkar det mesta med Miriam Bryant.

Intimt. Miriam Bryant bjuder in publiken med sin akustiska turné. Foto: SIMON LJUNGMAN och KAI MARTIN

Med beslutet att vara återhållsam med drickandet har – och detta är min tolkning – hon vunnit så mycket. Framför allt som sångerska. Hon är tryggare, bättre och mer skicklig. I somras med Håkan Hellström var hon helt hisnande bra med en sångteknik som bländade.

Den förmågan besitter hon också denna kväll, men i ett mindre svulstigt sammanhang.

Kaxigt kliver hon med band in på scen med påslaget ljus i salongen. En artistiskt rätt så påver entré utan intromusik. Pang på bara med gruppen och, även detta kaxigt, med den omdebatterade ”Inte tillsammans”, som artisten Sandra Beijer menar är texten till hennes ”Affären”. Ingen kommentar på scen. Bara låtens styrka.

Allt är avskalat och, som hon kallar det ”ett experiment som ni är välkomna att delta i”. ”Det är som jag klär av mig naken på ett osexigt vis”, fortsätter hon. Men så blottläggande blir det inte. Eller… inte mer än de blottläggande hon redan gör med sina närmast dagbokslika texter. Det är ju just hudlösheten, direktheten och det oförställda som är hennes styrka.

Det blir nära inför en andaktsfull publik där musiken verkligen får tala. Hon har ett lyhört och mångfacetterat band på scen, som lätt växlar instrument och som därmed ger låtarna dynamik. Det improviseras, leks och skapar därmed en lätthet av låtarna. Men det är en konsert heller inte utan trams. En frågelåda, som stått i foajén inför konserten, vittjas och frågor från fansen ställs, som ”Vem är din favoritskidskytt?”. Men Miriam Bryant är ingen showartist. Det är musiken, låtarna och texterna som mår bäst av att få hamna i centrum. Det är då det nära nog blir magi.

Miriam Bryant, Göteborgs konserthus, 31 januari 2026.

På scen: Mats Sandahl, kontrabas, cello, tolvsträngad akustisk gitarr, akustisk gitarr och sång, David Larsson, piano, orgel, munspel, akustisk gitarr och sång, Oskar Bettinsoli Nilsson, akustisk gitarr, elgitarr och sång, John Bjurström, trummor, slagverk, klaviatur och sång, Miriam Bryant, sång.

Låtlista:

Inte tillsammans
Ditt fel
Avundsjuk på regnet
Under någon ny
In kom en ängel
And I love you so (Shirley Bassey-cover)
Passa dig
Magiker
Okej att dö
Ge upp igen
Nothing 4-ever
Regnblöta skor
Santiago
Svart bil
Rör mig
Blåmärkshårt (Mi amor)
Tystnar i luren
Ps. Jag hatar dig
Ett sista glad (extranummer)

Peter Apelgren kröner sin karriär med musikaldebut

Posted on 7 dagar sedan av Kai Martin

Stjärnorna stod inte rätt när komikern, skådespelaren och konstnären Peter Apelgren gjorde sin debut på Göteborg stadsteater 2011.

Det var då som han hade huvudrollen i pjäsen ””Profeten i Västra Götaland”. Men efter några föreställningar ställdes den in. Peter Apelgren hade drabbats av diabetes och yrsel. Skådespelarkarriären kom på skam.

Nu tar han igen det. I höst gör han musikaldebut i ”Så som i himmelen” – succéfilmen som blev succémusikal.

– Med detta avrundar jag min karriär. Det ska bli så roligt, säger han.

Mot Göteborg. I höst får succémusikalen ”Så som i himmelen” premiär i Göteborg. Kvar från Stockholmsuppstättningen (2018–2020) är Tuva B Larsen och Philip Jalmelid. Bland de nya på scen finns Peter Apelgren och Sanna Nielsen. Foto: MATS BÄCKER

Peter Apelgren har under en lång spelperiod uppträtt med ”Livets efterrätt” – från premiär 2024 fram till finalen i Göteborgs konserthus i höstas. Det var ju tänkt som slutet på en omfattande och framgångsrik scenkarriär för Göteborgsprofilen, komikern och konstnären. Men…

– Jag blev kontaktad av producenten Johan von der Lancken, som frågade om jag ville vara med i en musikal. Jag pratade vidare och vi snackade om ditt och datt då han frågade igen. ”Allvarligt, vill du vara med i ‘Så som i himmelen’?” Jag tvekade och sa att jag inte visste om jag räckte till sångmässigt. Men så gjorde vi ett test med regissören Markus Virta och Fredrik Kempe och jag fick rollen, berättar han.

– Så gick jag hem och berättade det och då svara Anna (Mannheimer, Peter Apelgrens fru, reds anm): ”Nej, det ska du inte. Du ska ju sluta.” Så det tog några dagar innan jag svarade och sa att jag tackade ja.

Tvingades ställa in

Men att vara komiker med eget manus och en egen spinnande motor på scen är något annat än att ställa sig inom en rolls ramar med skrivet manus och en regissör som håller i taktpinnen. 2011 skulle Peter Apelgren göra huvudrollen i den nyskrivna pjäsen ””Profeten i Västra Götaland” på Göteborgs stadsteater. Det kom till premiären. Men kort därefter ställdes hans medverkan in.

– Jo, ja… men det var en grej för sig. Jag hade drabbats av diabetes utan att veta om det. Fick yrsel. Samtidigt hade jag gjort mycket på kort tid, säger han och börjar rabbla.

– Jag var med och vann ”På spåret” med Hélène Benno, spelade med Robert Gustafsson, hade egna föreställningar och Anna och jag flyttade från lägenhet till hus; allt hände. Så när jag drabbades trodde jag att det var stressen. När jag träffade en läkare sa han att det inte var konstigt att jag blev sjuk.

*Musikaldebuterar. Peter Apelgren gör sin musikaldebut med uppsättningen av ”Så som i himmelen” på Lorenbergsteatern. Foto: TOMMY HOLL*

Men nu är han redo för sin insats som lanthandlaren Arne (Lennart Jähkels roll i filmen) när uppsättningen har premiär på Lorensbergsteatern 17 september i år.

– Jag är inte orolig. Jag har spelat min föreställning, ibland dubbla föreställningar på en dag.Det har gått bra. Nu får jag avrunda min karriär med en musikal. Det ska bli så roligt, säger han och utbrister.

– Tänk att få spela med Sanna (Nielsen) – hon är ju inte sann så bra hon är. Och de andra. Jag har blivit så till mig att jag funderar på om det inte borde göras en Göteborgsmusikal.

Så utbrister han i en rad favoritmusikaler, som skulle tjäna som inspiration. Så… än är kanske inte Peter Apelgrens scenkarriär trots allt inte över.

Sanna Nielsen är förtjust

Huvudrollsinnehavarna Tuva B Larsen (Lena, som spelas av Frida Hallgren i filmen) och Philip Jalmelid (Daniel Dalérus, Michael Nyquists roll i filmen) är kvar från den succéartade sejouren på Oscarsteatern. Den från premiären hösten 2018 fram till pandemin släckte ljuset. Men övriga i ensemblen är nya för Göteborg, dit uppsättningen var planerad att komma hösten 2020. Bland dessa Sanna Nielsen, som tar över Malena Ernmans roll som Gabriella (Helen Sjöholm i filmen). Hon är förtjust.

– Jag fick frågan i logen när jag spelade ”Änglagård” på Oscarsteatern. Jag tackade genast ja. Filmen har jag sett tusen gånger, ”Gabriellas sång” tog jag snabbt upp på min repertoar efter att jag hade sett filmen första gången. Och Helen Sjöholm är ju en stor förebild för mig, säger hon.

– Men när jag skulle sjunga den nyligen insåg jag att jag att jag var tvungen att göra den i en karaktär. Jag fick analysera den, gå igenom texten och vem Gabriella är. Låten hamnade plötsligt i ett helt annat sammanhang och jag fick tårar i ögonen.

Men hon är inte bara förtjust i att hon har fått den prestigefyllda rollen som Gabriella. Hon är också glad över att få återförenas med Åsa Fång, Christopher Wollter och Philip Jalmelid.

– När jag gjorde min premiär i en musikal var det med dem i ”Doktor Zjivago” i Malmö. Vi hängde med varandra jämt, det är så roligt att få återse dem.

Hållit det hemligt

Hon ”flyttar” ner till Göteborg för repetitioner i slutet av augusti och får då tillfälle att träffa sin släkt som bor här.

– Jag har fått hålla detta hemligt, men nu vet det. Det ska bli fint att få ses och att få hjälp med barnvakter de gånger min son är med ner.

Per Morberg gör Gabriellas man Conny i filmen, en brutal man som misshandlar sin hustru. Den rollen har gått till Robin Stegmar, som gör sin första stora musikal med ett men.

– Det här är den enda rollen som inte sjunger, erkänner han snopet.

Men han är ändå glad över att ha fått möjligheten och ser fram emot att spela den på Lorensbergsteatern.

– Jag såg filmen härom dagen, men har valt bort att se musikalen. Jag vill skapa min egen karaktär. Visa att ingenting är svart eller vitt. Att man någonstans ska förstå Conny. Men det ska bli för jävligt att vara elak mot Sanna. Hon som är så otroligt trevlig, erkänner han.

En lång resa

Paret Carin och Kay Pollack har fått göra en lång resa med sitt manus som ligger till grund för filmen (2004), som regisserades av Göteborgssonen, Kålltorpsgrabben Kay Pollack, 87 år gammal. Han och hans sjutton år yngre hustru är både förtjusta i att filmen fått ett förlängt liv genom musikalen.

– Vi hade fått flera förfrågningar från både Australien, England och Holland om att gör musikal av filmen, säger hon.

– Ja ,det var många som var tagna av filmen, fortsätter han.

– Det var viktigt att det var vi som fick skriva manus, så när Vicky von der Lancken köpte rättigheterna blev det klart.

Tillsammans med kompositör Fredrik Kempe började sedan ett drygt arbete, som sedan mynnade i musikalen.

– Det var ett äventyr där vi skulle välja vad som skulle vara med och inte, säger Carin Pollack.

– Vi åkte till London och såg musikaler. Sedan läste vi böcker. ”How to make a musical”, så att säga, skjuter Kay Pollack in.

Musikalen fick vingar

– Vi satt i två år i Fredrik Kempes studio för att få allt på plats. Jag tjatade på Fredrik om att det skulle vara som Puccini, alla känslorna skulle vara med, fortsätter han och syftar på den italienska kompositören med verk, operaklassiker som ”La bohème”, Tosca” och ”Madama Butterfly”.

Efter premiären hösten 2018 har musikalen fått vingar och flugit runt i världen, men för Fredrik Kempe är det första gången sedan i Stockholm som han engagerar sig i uppsättningen.

– Jag har valt bort det. Men nu är det en uppsättning som är som den i Stockholm. Vi hade audition för ett år sedan här i Göteborg och det är fantastiskt att vi lyckades hitta så många från stan och dess närhet.

”Så som i himmelen”, musikal, premiär på Lorensbergsteatern, Göteborg 17 september 2026.

Musikalen är baserad på filmen med samma namn (manus Carin och Kay Pollack, den sistnämnde även regissör) med premiär 2004. Den blev en tittarsuccé. 2018 hade musikalen premiär på Oscarsteatern. Därefter har den spelats i flera länder och även på flera ställen i Sverige. I Göteborg skulle Stockholmsuppsättningen kommit hösten 2020, men pandemin ställde in de planerna. ”Gabriellas sång” av Stefan Nilsson (musik) och Py Bäckman (text) blev i Helen Sjöholms version i filmen en hit.

Regi: Markus Virta.

Manus: Carin och Kay Pollack med hjälp av Edward af Sillén.

Författare: Kay Pollack.

Kompositör: Fredrik Kempe.

I rollerna: Sanna Nielsen (Gabriella), Tuva B Larsen (Lena), Philip Jalmelid (Daniel Daréus), lanthandlaren Arne (Peter Apelgren), Åsa Fång (Inger), Robin Stegmar (Conny) med flera.

Stereo Mc’s pumpar på

Posted on 9 dagar sedan av Kai Martin

Konsert:

STEREO MC’S

!!!

Pustervik, Göteborg.

Publik: 500.

Bäst: Den aldrig sinande energin.

Sämst: Det blir lite stereotypt.

Fråga: Hur länge orkar Rob Birch, 64, pumpa på…?

Stereo Mc’s var några som på 90-talet inte bara fick södra London på fötter utan en hel generation. Någonstans mellan rave, hiphop och EDM pumpade de på och var ständigt bubblande på en MTV hos någon. Det i sin tur fick fart på Stakka Bo, som rörde sig i samma musikaliska härad, och faktiskt också E-Typ, men sin mer eurotechnoorienterade nisch i genren.

90-talet var Nick Hallams, producenten och dj:n, och Rob Birchs, den strålande, energiske frontmannen, årtionden tillsammans med sångerskan Cath Coffey. En trio födda -60, 61 och 65 som nu väckt liv i konstellationen och med slagverkaren Tansay Omar (som ersatt trummis Owen If, som avled 2022) gör en försvarlig mängd spelningar i Europa med stopp i Göteborg.

Det är klart att det är läge för nostalgi för den generationen som hade Stereo Mc’s som soundtrack för 30–35 år sedan. Det kan om inte annat anas på publiken, som långsamt stävar in i salongen. Men det pockar på och stora salen fylls på med förväntningarna där ingenting kommer på skam. Rob Birch är på fötterna från start. Ja, även Cath Coffey, men som håller armlängds avstånd initialt, stram och svårflörtad. Hon är där för att göra sitt i denna avkrok i Norden (bandet gästade Kägelbanan i Stockholm kvällen innan).

Men med Rob Birch som ledsagare och engagerad friskis och svettis-ledare blir det inte en tur i någons barndom, en längtan efter något från förr. Istället bjuder Stereo Mc’s friskt upp till ett här och nu. Ja, ja, i och för sig med låtar från då (det har inte blivit så mycket nytt). Men allt är uppdaterat, varje låt är en så kallad extended version. Rob Birch fixar förtjust själv sina sångeffekter via en lite mixer kopplad till mikrofonen. Förövrigt de få gånger som han står still.

Han utmanar. Han uppmanar. Han frammanar. Här ska ingen komma undan festen. Alla är bjudna. Och, som han säger, detta är live!

Redan i grundsetet kommer de stora hitlåtarna ”Connected” och ”Step it up”, men också ”On 33” från debutalbumet ”33-45-78” (1989). Med tiden har publiken hettats upp till kokpunkten och i sista omgången extranummer smäller Cath Coffey av ett bländande leende. Det hårda jobbet har gått hem. Stereo Mc’s pumpar liv också i 2020-talet.

Stereo Mc’s, Pustervik, 24 januari 2026.

Är: Nick Hallam, dj/produktion, Rob Birch, sång, Cath Coffey, sång, och Tansay Omar, slagverk.

Låtlista:

Fade away
Everything
Black gold
Pressure
Connected
Changes
On 33
Elevate
Step it up
Place
Running
Sketch (extranummer)
Lost in music (extranummer)
We belong in the world together (extranummer)
Creation (extranummer)
Thank You (falettinme be mice elf agin) (extra extranummer Sly and the Family Stone-cover)
Don’t burn (extra extranummer)
Deep down & dirty (extra extranummer)
Place (extra extranummer)

Requiem för en rocker

Posted on 14 dagar sedan av Kai Martin

Mina ögonbryn höjs när jag läser GP:s dödsannonser. En gymnasiekamrat har lämnat jordelivet 69 år gammal. Han var en excentrisk klasskamrat, tystlåten, brutalt skoltrött, men visade på en intellektuell skärpa som ibland häpnade. Som när den mörkt blå, ja till och med brune, historieläraren skulle sätta grabben på plats under en lektion. Utspilld över sin skolbänk längst bak i salen fick han en fråga av den Caligula-liknande magistern (dock utan pekpinne för pennalism), som skulle sänka den tillspillogivne under bänken, ned på golvet och bli ett med dammet. Det blev aldrig så. Min klasskamrat, som tillsammans med mig och ett annat gäng illustra elever tvingade gå om etta på grund av för dåliga betyg, reste på huvudet och svarade adekvat och kunnigt på frågan för att sedan sänka skallen mot vila mot bänken igen. Det visade sig att han var extremt kunnig i just historia, men att han under högstadiet hamnat i en lärares våld som inte klarade att hans elev var kunnigare än honom och därmed frös ut adepten. Där och då slog skoltröttheten till och en enstöring blev än mer en störig.

Nu har döden slutit honom i sin famn, sörjd av sin mor och sin bror med familj.

Jag har googlat honom under livets gång, men han har flugit under radarn, utan titel, märkbar jobbkarriär, utan ett noterat liv för oss utanför. Jo, döden nafsar oss i nacken.

*Tagit farväl. Anders Möller, en rocker av rang, har lämnat oss. Foto: KAI MARTIN*

Så hinner jag knappt hämta andan förrän nästa dödsbesked kommer. Anders Möller, en rockens kraftkarl och ödmjuke tjänare har lämnat oss.

Jo, jag visste att han var sjuk. Men hade svårt att ta in det och hur sjuk är sjuk? Läkarkonsten klarar så mycket nu mer, men – förstås – inte allt.

Några år efter ovan nämnda gymnasieperiod stötte jag på honom för första gången. Då som juvenil trumslagare i Partillebandet Slobobans Undergång, ett av de första punkbandet i Göteborgsområdet, med spelningar på Sprängkullen. Det var 1978 och punken flög igenom luften och sögs in i mitt blodomlopp. Främst blev jag väl vän med bröderna Per och Staffan Hassling. Kanske inte så konstigt, som född 2 december 1962 var Anders Möller en minior i sammanhanget. När vi andra möttes på rockklubbar hade inte han ålder för att komma in.

Han lämnade bandet 1979 och jag förlorade honom ur sikte för att höra honom i the Few tillsammans med bland andra Magnus Tengby. Nu som sångare och gitarrist. Jag vill minnas, och rätta mig om jag har fel, att dessa herrar med övriga i the Few ingick i bandet Les Twist, som var en popbandsdröm med fransk touch (randiga Picasso-tröjor) initierat av Henrik Cederberg perioden innan han blev medlem i Kai Martin & Stick!. Det finns en obekräftad historia om hur Möller och Tengby kom till replokalen på Sprängkullsgatan, i landshövdingehusen mot Skanstorget. När de öppnar dörren fångar de Cederberg mitt i ett Pete Townshend-hopp, allt för att allt skulle vara noga inrepeterat inför kommande spelningar. Det blev aldrig något av det bandet, men the Few – med radioprofilen Stefan Livh på trummor – gick från the Chosen Few till just the Few. Fick en karriär som underhållande coverband. Bland annat gjorde de en sejour som husband på Valand i 90-talets början med gästartister som Thomas Di Leva, Lisa Nilsson (innan genombrottet) och Sven-Ingvar (som innebar startskottet på deras stora comeback).

Anders Möller hade en röst av stål och klarade otvunget alla möjliga genrer. Hårdrock? Inga problem. Tom Jones? Fantastisk. Tillsammans med Stonefunkers Emrik gjorde de en show med crooner-/Las Vegas-tema under rubriken ”Vic Fountaine vs Tony De Wonderful” på Trädgår’n 2003. Underhållande och skickligt.

Mångfacetterad. Anders Möllers kunnande på scen spände över mängder av olika genrer. Här bilder från Slobobans Undergång på Musikens hus hösten 2025, Nationalteaterns Rockorkester på Liseberg1 september 2022 och minnes- och hyllningskonserten på Pustervik till Bruce Emms ära några veckor senare. Foto: KAI MARTIN

Jo, han var mångfacetterad. The Few blev så småningom Black Ingvars, som kanske blev kronan på rockverket för Anders Möller. Men han var också en period med i glamrockbandet Swedish Erotica och, de sista åren, i Nationalteaterns Rockorkester. Ja, han gjorde också en ödmjuk comeback i Slobobans Undergång för drygt tio år sedan, som stöttepelare och rutinerad rocker i punkbandet som startade hans karriär.

Anders Möller svävade aldrig iväg. Han var generös privat och jordnära. Under större delen av sin levnad jobbade han som hamnsjåare parallellt med sitt uppdrag på rockscenerna runt om i Norden.

Nu har hans röst tystnat, hans sista riff klingat ut och hans sista takt slagits. Trist och sorgligt.

Det känns inte länge sedan som jag gick med mitt barnbarn från förskolan och passerade Anders med fru utanför deras hem. Kanske bara något år sedan, en vår, försommar eller precis då terminen startat. Det blev ett trevligt möte, ett kort snack om livet. Inte anade vare sig han, hon eller jag att en sjukdom lurade i vassen.

Tack för allt och mina tankar i sorgen går till Anders Möllers familj. All omtanke.

Vila i frid.

Ojämnt men roande flöde när Kalsongrevyn håller tätt

Posted on 16 dagar sedan av Kai Martin

Nyråsrevy:

HÅLL TÄTT

!!!

Sagateatern, Borås.

Bäst: ”Nuheter” är storartad humor.

Sämst: Hustru- och styvmorsskämten känns passé.

Fråga: Är Kalsongrevyn Sveriges mest lokala revy…?

Med omvärlden mullrande är det sannerligen inte lätt att hålla stången för alla lokalrevyer som håller hov efter nyår. Men anrika Kalsongrevyn gör det och sätter Borås och Sjuhäradsbygden stolt i centrum. Här får lokalpolitiker sina slängar, precis som Elfsborg, vars allsvenska säsong inte riktigt motsvarade förväntningarna.

Med ett vasst manusgäng som Stefan Livh (frontfigur och programledare för underhållningsprogrammet ”Rally” mellan 1996 och 2002) och revystjärnan Krister Classon (Stefan och Krister) med son Lars finns det bra tuggmotstånd. Men faktum är att stjärna in min humorbok går till Jens Peterson. Denna Kalsongrevyns allt i allo är över allt; på scen, fixar scenografin och författar alltså fyndiga manus. Det är imponerande. Inslagen med ”Nuheter” (som delvis är skrivna med Stefan Livh) är humor i mitt slag, intelligent, nutidsnära och kan med enkelhet röra sig mellan det lokala planet och de internationella vyerna.

Där och då är Kalsongrevyns ”Håll tätt” i toppklass och i ett rappt, roande flöde.

Med lokalrevyer, med alla entusiaster som med gemensam kraft bjuder upp och in till underhållning, blir det inte alltid så hög nivå. Det får man ta. Så också med ”Håll tätt”, som kämpar med några nummer, men sprudlar i desto fler.

Jag är förtjust i ”Audition”, där det slipade revyrävarna Göran Sandberg, Lena Öjler och Henry Augustsson (som varit med i över 50 år!), försöker övertyga de privata äldreboendenägarna om att de är kvalificerade för just detta hem. Det är vass satir och finfint framfört med texter av Heléne Skoglund till klassiska musikalörhängen från allt från ”Spelman på taket”, ”Annie” och ”Westside story”. Heléne Skoglund är förövrigt inte bara hon en stjärna bland manusförfattarna. Hon har på scen en komisk tajming och, kanske, framför allt en röst som trumfar det mesta. Mer sång på henne hade inte varit fel. Men… gracerna ska fördelas.

Om första akten är haltande, som om man inte riktigt har lyckats sätta allt på plats, är flödet i andra akten desto rikare. Här håller man definitivt inte tätt. Men så får också ”Nuheter” en betydande plats, men även reflektioner om att sätta 13-åringar i fängelse, förbudsförslag mot strypsex (underhållande med Heléne Skoglund och Jens Peterson), Pippi Långstrump 80 år (kul med Henry Augustsson som en åldrad Pippi) eller paddelhallsdöden (där Petra Kyllergård briljerar).

Här gör också Anders Gustafsson en fin hyllning till Helge Skoog (1938–2025), Boråsskådespelaren som avled strax innan jul. Heléne Skoglund har elegant förvandlat ”Oh helga natt” till ”Helge Skoog”. Smart och snyggt.

Det är alltså mer som roar än skaver i denna Kalsongrevyns uppsättning 2026. Regissör och koreograf Sonja Gube har pli på sin ensemble. Och det är ju alltid underhållande att höra när skådespelarna lämnar manus och nära nog hamnar i diket. Som i ”Fis”, där Jens Peterson och Anders Gustafsson fnittrande duellerar i improvisationskonst på rim.

Mycket ska med och med 17 nummer i vardera akt går det undan. Det är onekligen imponerande, precis som det är med ensemblen som har ett ålderspann från 15-årsåldern upp till väldigt mycket mogen rutin och spelglädje. Ungdomarna Nora Cronvall och Jeff Arturén har varit med i några år och tar allt större plats. Den senares sång i ”En röst” är både rörande och stark.

Lägg till detta den lyhörda och skickliga orkestern, som hanterar det mesta av genrer. Då ska dessutom Ulrik Arturén, trummor, och Goda Varnaité, klaviatur, hinna med att medverka i allsköns nummer, dessutom.

”Håll tätt”, Kalsongrevyn, Sagateatern, Borås. Premiär 5 januari 2026. Denna recension baserad på föreställningen 17 januari. Spelas till och med 7 februari.

Regi och koreografi: Sonja Gube.

Manus: Jens Peterson, Heléne Skoglund, Stefan Livh, Anders Gustafsson, och Krister och Lars Classon.

Scenografi: Jens Peterson.

Ljudteknik: Patrik Pilsmedh.

Ljus: Roger Malmer.

Orkester: Göran Åhlfeldt, klaviatur och kapellmästare, Janne Manninen, el- och kontrabas, Ulrik Arturén, trummor, och Goda Varnaité, klaviatur.

Ensemble: Jens Peterson, Lena Öjler, Anders Gustafsson, Heléne Skoglund, Göran Sandberg, Petra Kyllergård, Henry Augustsson, Nora Cronvall och Jeff Arturén samt även Ulrik Arturén och Goda Varnaité.

Stefan Anderssons flamencoflirt funkar

Posted on 17 dagar sedan av Kai Martin

Show:

LA GRAN HISTORIA

!!!!

Kajskjul 8, Göteborg.

Bäst: Han är en berättare av rang.

Sämst: Det kunde ha varit mer flamenco.

Fråga: Hur länge sedan var det som han sjöng ”Catch the moon”…?

Som liten grabb vurmade jag för flamenco. Hur musiken kommit till mig vet jag inte. Men vid en lunch med morfar som sällskap vid Ulricehamns stadshotell spelade en orkester. Morfar frågade om jag ville höra något. Jag svarade ”spanskt”, för jag visste inte bättre. Morfar gick till orkesterledaren, viskade något i hans höra och en spansk schlager spelades. Jag blev besviken.

Kort därefter for mamma på en charterresa tillsammans med mormor och morfar till Gran Canaria, med mellanlandning i portugisiska Faro. Hon kom hem med en skiva med flamenco. Omslaget var fascinerande. Männens smala, svarta byxor, kråsskjortor och svarta boots till det kvinnan som dansade i sin vida, brokiga kjol, den smala midjan och den yppiga bysten. Händerna böjt som i en båge över huvudet. Grace, stil.

Så kom Beatles. Allt ställdes på ända, men de smala byxorna och bootsen kom till användning i detta popfenomenets stora hysteri.

Ja, flamenco föll i glömska och låg väl där stilla hovrande i sinnet till Gipsy Kings dök upp sent 80-tal. Så väcktes allt till liv och långt senare kom jag att, i tjänsten, möta Robert ”Robi” Svärd, den fingerfärdige gitarristen från Mölndal som via just Beatles hittade till flamencon. Detta med sådan briljans att han nu gör karriär i Spanien (läs min intervju från 2018 med honom här).

När nu Stefan Andersson bryter sig ur sin förnämliga svenska historiska kontext (senast ”Flygblad över Berlin”) är det för att landa på den spanska solkusten och flamencons hetta. Det skulle ju kunna gå hur som helst, men Stefan Andersson har hittat ett sätt i sitt musikaliska berättande som bjuder på stor show och utmärkt musikalisk underhållning. In har han klokt bjudit Robert ”Robi” Svärd. Det blir ett musikaliskt möte av rang.

Stefan Andersson är en skrönikör av rang, väver samman historier från sitt liv som bjuder på lika mycket lögner som sanningar. Det är pricksäkert, roligt och väl balanserad humor. Till detta hans musik, som inte har tagit en tvär vändning.

För alla som älskar Stefan Anderssons sätt att skriva musik kan sitta lugnt i salongen. Listigt har han emellertid inte bara plockat in Robert ”Robi” Svärd för att krydda kompositionerna med flamencogitarrspel. Med på scen finns också Ann ”La Pantera” Sehlstedt, som med dans, handklapp (palma) och sång adderar stämningen ytterligare. Hon har just gracen, stoltheten och den eldiga elegansen i sin dans.

Orkestern är omstuvad där två slagverkare – Valter Kinbom och Fredrik Gille – söker andra rytmer än en trummis givna. Stefan Anderssons vapendragare Magnus ”Moffa” Thörnqvist står tryggt vid hans sida och violinisten Erika Risinger utmanar flamencon med sin fiolslingor. Till det Sebastian Hankers basspel, som är stabilt och levande och John Lönnmyrs klaviatur, som blir kittet i den musikaliska kompositionen.

Det märks att ensemblen trivs med denna nya utmaning. Det märks också att Stefan Andersson gör det. Och (för första gången på väldigt länge, väl?) bjuder han inte bara på genombrottslåten ”Catch the moon” från debutalbumet ”Emperor’s Day” 1992 utan också den andra stora hiten ”Anywhere in paradise” från ”Under a low ceilinged sky” (1996). Sällan spelade, men inte desto mindre efterlängtade, låtar från Stefan Anderssons repertoar.

Brokigt. ”La gran historia” görs med musikaliskt glatt humör och stor berättarglädje.

Foto: TOMMY HOLL/STELLA PICTURES och KAI MARTIN

Arrangemang rör sig inte lika sömlöst till något slags Gipsy Kingsartat som Bo Kaspers Orkester kan göra så elegant. Det är heller inte meningen. Istället andas musiken på samma gång Stefan Andersson och drömmen om flamenco, den som väcktes en gång i hans och ”Moffa” Thörnqvists ungdom vid en tågluff till Malaga. Gott så. Det blir nordisk svalka med spanskt temperament, helt enkelt.

Och, om det nu inte räcker med Stefan Anderssons underhållande berättelser, kommer skådespelaren Gunnar Pedersen in lite skälmskt från sidan som Pekka de Lucia, finsk halvbror till den store flamencogitarristen Paco de Lucia (1947–2014). Ett inledningsvis lätt lökigt inslag, som senare får pondus och väsentlighet då romernas flamencos dramatiska och vandrande historia gestaltas från Indien till södra Spanien. Detta snyggt speglat mot svenska traditioner. Skickligt.

”La gran historia” är en rik och generös musikalisk afton där Stefan Andersson, efter många turer, landat rätt med sin flirt med flamencon. Musiken, inspelad och skapad i Granada, finns också på det nyss utkomna albumet med samman namn som showen.

”La gran historia” med Stefan Andersson och orkester, Kajskjul 8, Göteborg, premiär 16 januari 2026. Spelas till och med 7 mars.

På scen:

Stefan Andersson, gitarr, sång, manus och producent, Robert ”Robi” Svärd, gitarr och slagverk, Ann ”La Pantera” Sehlstedt, dans, palmas och sång, Magnus ”Moffa” Thörnqvist, gitarr och sång, Sebastian Hankers, elbas, kontrabas och sång, Erika Risinger, fiol och sång, John Lönnmyr, keyboard och dragspel, Valter Kinbom, slagverk, Fredrik Gille, slagverk, och Gunnar Pedersen, skådespelare.

Låtlista:

Mahradjors land

Landet länge sedan

Det sista lövet

Norrländska till bords

Catch the moon

Ingen dansar som du

Paco

Al pie de montaña

Svart onsdag (efter paus)

Har du varit på månen

Tanta carhua

Elefanten i rummet

Har du träffat nån annan

Anywhere in paradise

Flickan mellan träden

Carmelita

Vykort från Albayzin

Barbara Hannigan förmedlar sorgens smärta

Posted on 18 dagar sedan av Kai Martin

Konsert:

THE WHITE BOOK, CLOCKS AND CLOUDS och TROIS PETITES LITERGIES DE LA PRÉSENCE DIVINE

***Sångens kraft. Barbara Hannigan gestaltar sorgen i Laura Bowlers ”The white book” baserad på utvalda texter från Nobelpristagaren Han Kangs roman med samma namn. Foto: KAI MARTIN***

”The white book” är ett beställningsverk som hamnat i kompositören Laura Bowlers expressiva händer. Ett beställningsverk dels för Barbara Hannigan, sopranen som också ät förste gästdirigent hos Göteborgs Symfoniker sedan 2019. Dels för Göteborgs Symfoniker, London Symphony Orchestra och Copenhagen Phil.

Det är alltså med en illa dold förväntan som salongen i Göteborgs konserthus får sig till livs en urpremiär. Valet av Barbara Hannigan är smart. Hon kan levandegöra texter med sin sång, har ett uttryck som är modernt, djärvt, men också subtilt. Hon är på samma gång utmanande och ödmjuk inför uppgiften.

Brittiskan Laura Bowles (född 1986) har valt ett arrangemang för en stor orkester där tre slagverkare får ta sig an inte alltid helt vanliga instrument. Det blir udda takter bland pukor och cymbaler och med det också annorlunda ljud. Lägg till detta att ljudteknikern Matthew Fairclough arbetar med reverb och effekter från sin plats vid mixerbordet på rad 27 i salongen. Ett uppfriskande angreppssätt och synnerligen djärvt i den akustiska kontexten.

”The white book” är baserad på utvalda texter Nobelpristagaren Han Kangs roman med samma namn. Med sorgen, i Sydkorea är sorgedräkten vit, i fokus får man en omtumlande litania, som Barbara Hannigan hanterar med dynamik, omväxlande mellan disharmoni och sång svärtad av förlust. Det är vackert och ibland rent skärande. Hon gestaltar texten, dess nakenhet och förstärker orden med sin sång, som tillsammans med orkestern växlar mellan försiktighet och rå kraft.

Barbara Hannigan växlar sedan från scengolvet till pulpeten efter paus. Nu för att leda György Ligetis (1923-2006) ”Clocks and clouds”, som emellanåt är skirt poetiskt, som sprunget ur något från Claude Debussy men i en moderna tondräkt. Det är en nedskalade orkester med två harpister, två slagverkare, piano och med blott cello och kontrabasar i duell med den tolv kvinnor starka damkören ur Göteborgs symfonikers vokalensemble.

”Trois petites liturgies de la présence divine” av Olivier Messiaen (1908-1992) är något av cluen, förutom att stycket gästas av både en pianist och Juan Zurutuza på flygel, att Cécile Lartigau framträder med det märkliga instrumentet ondes martenot. Ett tidigt elektroniskt instrument som skapades för knappt hundra år sedan. Ljudmässigt kan det liknas vid en thermin i samspel med en partyorgel. Emellanåt blir den här som en lustifikation, men oftast som en spöklik ton som gömmer sig i ljudbilden för att narras.

”The white book”, ”Clocks and clouds” och ”Trois petites liturgies de la présence divine”, Göteborgs konserthus, 14 januari 2025.

”The white book”, av kompositör Laura Bowlers är baserad på utvalda texter från Nobelpristagaren Han Kangs roman med samma namn. Stycket har sin urpremiär på Göteborgs konserthus och är ett beställningsverk Göteborgs Symfoniker, London Symphony Orchestra och Copenhagen Phil.

Dirigent: Bar Avni.

Sopran: Barbara Hannigan.

Med: Göteborgs symfoniorkester och Matthew Fairclough, liveelektronik.

”Clock and clouds” av György Ligeti.

Dirigent: Barbara Hannigan.

Med: Göteborgs symfoniorkester och Damkör ur Göteborgs symfonikers vokalensemble.

”Trois petites liturgies de la présence divine” av Olivier Messiaen.

Dirigent och sopran: Barbara Hannigan.

Med: Göteborgs symfoniorkester och Damkör ur Göteborgs symfoniska kör.

Ondes martenot: Cécile Lartigau.

Piano: Juan Zurutuza.

Underhållande Mölndalsrevyn

Posted on 23 dagar sedan av Kai Martin

Nyårsrevy:

KANONKUL med MÖLNDALSREVYN

!!!!

***Roar. Mölndalsrevyn roar 2026 både högt och lågt, men gör framför allt en av sina bästa revyer på många år. Foto: KAI MARTIN***

Kulturhuset Möllan, Mölndal

Publik: Snudd på utsålt.

Bäst: Andra akten sprudlar.

Sämst: Några nummer skulle behöva tajtas till.

Fråga: Har Lena Gustafsson efter 31 år med Mölndalsrevyn någonsin varit bättre…?

Det börjar med full fart, denna Mölndalsrevyns 49 uppsättning, med en gymnastikuppvisning som är mer entusiastisk än atletisk. Ett tema som under kvällen återkommer som färgsprakande underhållning mellan numren. Det är lite som Mölndalsrevyn självt, roande, entusiastiskt och med en fantastisk förmåga att bjuda på sig – även om allt inte av bästa snitt.

För så är det. Mölndalsrevyn är amatörer och entusiaster i ett. De sliter ont för att ha kul, de har roligt på vägen; vi i salongen får bara njuta av frukterna och sätta oss vid dukat bord. Men låt mig med detta sagt förklara att Mölndalsrevyn 2026 är den bästa, roligaste och mest underhållande uppsättningen på många, många år.

Visst finns det nummer som hade mått bra av att både tajtas till och kortas ner. Men det finns också nummer som är fullständigt lysande, som ”Tyst kupé” – om förmånen på tåget som få tar på allvar – eller satiriska ”Städfirman Jomshof och Söder”, som vill slänga ut allt som inte passar. Det numret som leder till Lindome secondhand, där två kvinnor (Karin Mickelbo och Sara Sanzén) sorterar bland inlämnade prylar och hittar både en bäbis och en bortsorterad man. Detta bara i första akten där både nytillträdda påven Leo XIV får sitt gospelnummer och Mölndalsprofilen och historikern Lars Gahrn (igen!), får ett nummer för sin strid för lindarnas bevarande i Kvarnbyskolan. Då har man också hunnit med en svindlande och musiktryfferad kavalkad över det år som har gått.

Men det är i andra akten som det smäller till. Först med min personliga favorit ”Möllans fria” – det vill säga Möllans fria musikaliska teater med regissör Kim Bondesson Lagerman (Lena Gustafsson som excentrisk teaterman) – som i år gör ”Kråkan Krog” av ”Molin Rouge”. Så dumt. Så fånigt. Så roligt.

Späckat. Mölndalsrevyn bjuder till med extra allt. Foto: KAI MARTIN

Med ”MMÖGA” (alltså make Mölndal great again) tar man president Trumps maktgalenhet till en roande lokal nivå med nykomlingen Johannes Persa Persson som kommunens starke man. Mölndalsborna ska bland annat ta tillbaka sin position efter – att Papyrus lagts ner – länge varit papperslösa. Ett smart nummer av Anton Nordin.

Men ”Prassel”, som både är en hyllning till papperstidningen som format och till KAJ:s ”Bada bastu” (musiken används genialt) är fullkomligt bländande i sång, kostym och koreografi.På det får vi Lena Gustafssons sexolog Hildegard von Grossman, som bjuder på en textspäckade monolog som är fantastiskt svängig och ordvrickande rolig. Frågan är om inte hon gör sitt bästa år, denna veteran i ensemble med 31 revyer i bagaget…

Ja, Mölndalsrevyn bjuder på härlig underhållning. Där samtliga i ensemble ska ha en eloge. Det är fint att se Manda Strid Bomander tillbaka – hennes kunnande spänner över sång, dans och humor på ett sömfritt och effektivt sätt.

De rutinerade primadonnorna Karin Mickelbo och Lena Gustafsson vet hur revyskåpet ska stå. Det är aldrig tråkigt med dem på scen. Nykomlingen Johannes Persa Persson är en tillgång. Anton Nordin börjar – efter sju revyår – bli något av en klenod med sitt mångfacetterade scenspråk. Så också Adam Evertsson (fyra år med Mölndalsrevyn). Sara Sanzéns (med sedan 2017) drar ett tungt lass med mycket manusskrivande, men är fantastisk med sina torrt komiska karaktärer på scen och vilken dans hon bjuder till.

Ja, det kan säga gälla för hela gänget. För koreografen Katarina Stella har verkligen drillat gänget exemplariskt. Till detta rutinerade showregissören Emelie Sigelius, som fått ihop allt detta lösöre till en roande helhet.

”Kanonkul”, förresten…? Jo, man har valt att raljera över den svenska regeringens genomdrivande av en kulturkanon och något som är kanon. Jo, det blir kul.

”Kanonkul”, Kulturhuset Möllan, Mölndal. Premiär 10 januari 2026. Spelas till och med 21 februari.

Regi: Emelie Sigelius.

Koreograf: Katarina Stella.

Manus: Flera, bland annat Sara Sanzén, Manda Strid Bomander, Anton Nordin, Robert Cronholt och Andreas Nygård.

Kostym: Doris Kjær, Anna Moræus och Elsa Wald.

Smink: Ulla Karin Olsén.

Scenografi: Jimmy Lökkeberg, Oliver Lökkeberg, Sebastian Lökkeberg, Ted Gustafsson och Lenny Alvefelt.

Repetitör: Börje Nilsson-Mäki.

Ljusdesign: Henrik Johansson, Sebastian Lökkeberg och Oliver Lökkeberg.

Ljuddesign: Henrik Marzelius.

Ensemble: Lena Gustafsson, Karin Kickelbo, Sara Sanzén, Manda Strid Bomander, Adam Evertsson, Anton Nordin och Johannes Persa Persson.

Musiker: Börje Nilsson-Mäki, kapellmästare/bas, Thomas Hagby, klaviatur, och Bengt Holm, trummor.

Kungligt 50-årskalas när Uggla håller hov

Posted on 24 dagar sedan av Kai Martin

Show:

MAGNUS UGGLA – 50 ÅR PÅ TRONEN

!!!!

***Håller hov. När Magnus Uggla firar sina 50 år som artist blir det till ett sprudlande rockkalas. Foto: KAI MARTIN***

Lorensbergsteatern, Göteborg.

Publik: Utsålt (nära 800).

Bäst: Den ogenerade starten.

Sämst: Partiet med dottern Agnes på teveskärm var sisådär.

Fråga: Varför spelar han inte ”Bobbo Viking”…?

Det är ju en kaxig jäkel, Magnus Uggla. Men han har ju fog för att vara det. 50 år (förra året) i svensk popmusiks centrum (nåja) är ju värt att applådera. Jo, jag skriver ”nåja” för starten med albumet ”Om Bobbo Viking” var ju ingen hit, även om tv-framträdandet med låten ”Bobbo Viking” var en nervigt underhållande historia med Magnus Uggla fladdrande trenchcoat och stirrig blick gjorde avtryck då i glamrockeran.

Det var ju först några år senare, med tredje albumet ”Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte få höra eftersnacket”, som det massiva genombrottet kom. Då han, inspirerad av punken men kanske mest av Mott the Hoople, blev just den där irriterande jäveln som både charmar och irriterar i helan riket.

Så när han efter två utsålda säsonger på Göta Lejon i Stockholm nu kickar igång i Göteborg är det med emfas. Av 51000 biljetter finns det till och med sista föreställningen 2 maj blott drygt 400 biljetter kvar. Imponerande.

Imponerande är det också hur han ogenerat drar igång showen med ”Varning på stan” och välter både scen, orkester och publiken i ett svep. Sedan blir det en intensiv historia med hela havet stormar av Magnus Ugglas hitlåtar i en väl blandad och berusande cocktail. Till det prator som förstärker Magnus Uggla som den där kaxige jäkeln, som man inte kan undgå att gilla (nej, folks, Zlatan var inte först). Med ett manus format efter honom av göteborgaren Håkan Jonsson (Per Anderssons sidekick och medmanusförfattare) och Klas Wiljgård (även regi) blir det en bra dynamik i den drygt en och en halv timme långa föreställningen.

På scen har han en tajt och väl spelande ensemble fördelad på fyra män och fyra kvinnor (se medlemmar nedan), som ekvilibristiskt trakterar flera instrument, dansar och sjunger. Det är en fröjd och skapar definitivt energi setet igenom.

Även om var och en i bandet tillåts glänsa är det Magnus Uggla, 72 år i sommar, som självklart är mest i centrum. Det handlar ju om honom, ska handla om honom och all kärlek ska sändas till honom från scen ut i publiken och tillbaka. Han är rolig, hans är vass, hans satirisk sida är dräpande, han är oförskämd mot publiken och han skapar fullständigt kaos när han bjuder in den att välja låtar.

Det är definitivt artisteri ute på tunn is, men han fångar upp publikens val med både lyhördhet och som en stor utmaning. Det blir en allsköns röra, men underhållande. Bäst…? Ja, när Luleås tränare Thomas ”Bulan” Berglund (som dröjt kvar med kollegan Henrik Stridh efter torsdagens vinst mot Frölunda) ropar ut ”Centrumhets”. På köpet får han sjunga duett med Magnus Uggla. Helt improviserat. Helt galet.

Ja, det är en generös show som Magnus Uggla håller. Med 50 år på scen kan han det här och det blir stor underhållning och fullt ös från start till mål. Dessutom, tror jag, i originaltonart. Hur han orkar är en gåta, för varje kväll bjuder han upp till två shower. Imponerande. Det med.

”Magnus Uggla – 50 år på tronen”, Göteborgspremiär Lorensbergsteatern 9 januari 2025. Spelas till och med 2 maj.

Regi: Klas Wiljegård.

Manus: Håkan Jonsson och Klas Wiljegård.

Koreograf: Åsa Engman.

Scenografi: Viktor Brattström.

Kostym: Magnus Flobecker.

Ljusdesign: Micke Kratt.

Ljuddesign: Anders Nypan Nyberg

På scen: Magnus Uggla, sång, klaviatur och akustisk gitarr, Ulric Johansson, kapellmästare, elbas, kontrabas, akustisk gitarr och sång, Christer Karlsson, klaviatur, dragspel och sång, Marcus Liljequist, trummor, Rolf Landberg, slagverk, Linnea Jonsson, trumpet, akustisk gitarr och sång, Tilde Schweitzer, trombon, elgitarr, akustisk gitarr och sång, Mona Lindgren, elgitarr, akustisk gitarr och sång, och Mathilda Frizell, elgitarr, akustisk gitarr, klaviatur, fiol och sång.

Låtlista:

Varning på stan
Mitt decennium
Jag skiter
Ge livet en chans
Johnny the Rocker
Värsta grymma tjejen
Hotta brudar
Nitar och läder
Första gången
Sommartid (hyllning till Anders ”Henkan” Henriksson.
Bästa kebaben i stan
Visa (Mona Lindgren sång)
Fula gubbar
Jag mår illa
Astrologen
Fyra sekunder (publikens val)
Mälarö kyrka (publikens val)
Joey Killer (publikens val)
Centrumhets (publikens val – av Luleås tränare Thomas ”Bulan” Berglund som får sjunga duett på Uggla)
Ska vi gå hem till dig (Lasse Tennander-cover, publikens val)
Jazzgossen (Karl Gerhard-/Edvard Brink-cover)
Jag och min far (Olle Ljungström-cover)
Efterfest
Pom pom
Vittring
Trubaduren (extranummer)
Kung för en dag (extranummer)

Mitt nöjesår – favoriter från 2025

Posted on 26 dagar sedan av Kai Martin

Man kan tycka att jag lever i en liten sfär, som huvudsakligen håller mig till nöje och kultur i Göteborg med omnejd.

Men faktum är att det räcker. Stan är rik på det mesta. Det gäller bara att vara fortsatt nyfiken. Jag har så att det räcker och blir över. Jag vill egentligen se och höra mycket mer än jag mäktar med.

För i Göteborg finns mängder av scener som bjuder högt och lågt, stora som små akter, stora som mindre scener. Ambitionen på konstnärskapet är det inget fel på. Så låt mig presentera mina favoriter från 2025 – och ja, jag håller mig till Göteborg och västkusten.

Favoriter 2025. Foto: TOMMY HOLL/STELLA PICTURES/BO HÅKANSOSN/BILDUPPDRAGET, TILO STENGEL/HARALD NILSSON/KAI MARTIN

Favoritkonserter:

Paperwing: ”Age of Pisces”, Annedalskyrkan 8 november. Så eget, så starkt, så pretensiöst, så ambitiöst.

Håkan Hellström, Ullevi, andra konserten 7 juni. Ingen kan underhålla över 70000 kväll efter kväll som Håkan kan.

Delines, Pustervik, 8 maj. Inget kan vara så bitterljuv och mörkt och samtidigt vackert som Delines.

Yukimi Nagano, Way out West, 8 august. Little Dragon-sångerskan övertygar som soloartist.

Negar Zarassi, Stora Teatern, 22 februari. Senare på året knep hon förstapriset i ”Kontrapunkt”. Där och då knep hon mitt hjärta med musik från operans värld, Iran till Édith Piaf.

Märta Fransson, Maj12:an, 4 december. Eva Cassidy tolkade andra artister som få andra. Märta Fransson tolkar i sin tur henne som få andra.

Favoritrevyer:

Falkenbergsrevyn, 5 januari. Så makalös bra underhållning med all inclusive: dans, sång, musik, humor…

Paraden, Varberg, 18 januari. Annika Andersson med familj och underhållningskollegor håller hov.

Påskbubbel, Aftonstjärnan, 27 april. De har flyttat revyn från nyår till påsk. Inte sämre för det.

Favoritshower/-musikaler/-dans:

”Miss Saigon”, Göteborgsoperan, 27 september. Världsklass och värd att ses om och om igen.

”Moline Rouge”, Rondo, 25 september. Trots att intimiteten går förlorad på Rondo är det en färgstark och intensiv musikal av klass.

”Into the woods”, Balettakademien, 11 oktober. Eleverna på Balettakademien övertrumfar sig själva.

”In-action”, Göteborgsoperans Danskompani, 11 oktober. Styckena ”Cross” och ”Spirit killing” visar åter igen på Danskompaniets oövertrumfade kompetens.

Favoritteater:

”Den lilla svarta”, Hagateatern, 3 oktober. Med små medel görs stor teater.

”Romeo och Julia”, Folkteatern, 4 oktober. Shakespeares klassiska pjäs i en vital och sprudlande uppsättning.

”Bränder”, Studion, Göteborgs stadsteater, 28 februari. Smärtsam och intensiv.

”Katt på hett plåttak”, Göteborgs stadsteater, 18 september. Tennessee Williams pjäs glöder på nytt.

”Fear”, Backa Teater, 21 oktober. Att bara månader efter det fruktansvärda dådet i Örebro våga presentera en pjäs i ämnet visar på mod. Dessutom är den smärtsamt bra.

”Stormen”, Stallebrottet, Bohus Malmön. I kärv miljö med en blandning av amatörer och proffs blir Shakespeares drama autentisk.

”Macbeth”, 123 Schtunk, Arena Varberg. Improvisationsteater av clownerna som är bäst – och tokigast – i klassen.

Favoritalbum:

Paperwing: ”Age of Pisces”. Hennes skapande är värd så mycket mer uppmärksamhet än hon får. Både gällande album och scen.

Håkan Hellström: ”Svensk rost”. Ett fascinerande album, 25 år efter debuten, som lockar till lyssning om och om igen.

Anna von Hausswolff: ”Iconoclasts”. Med stor integritet skapar Anna von Hausswolff stor musik.

Anders Boson Jazz Ensemble: ”Slottsskogen”. Han är flitig, den gode Anders Boson, men tummar aldrig på kvaliteten. Med sin Jazz Ensemble gör han ett väldigt starkt album.

Valter Nilsson, ”Bland de gyllene och de allmänt brända”. Han säljer ut Nefertiti och Pustervik för att senare också sälja ut Bananpiren. Berättigad hausse för denne göteborgare som förenar Joel Alme med Håkan Hellström till ett eget uttryck.

Markus Hasselblom: ”07.01 hemifrån”. Northern soul på svenska och från västkusten. Glittrigt med svärta, själ och sinnlighet.

Favoritromaner:

Randi Olausson: ”Jag glömmer att glömma – Ingentinget”. Det är kanske inte den mest välskrivna, men inte desto mindre drabbande. En självbiografi som är plågsam att läsa om en kvinna i fritt fall (och resning).

Grzegorz Flakierski: ”Mormor Lea”. En resa genom generationer av judisk fattigdom i östra Europa skriven flyhänt, underhållande och lärorikt om onda tider.

Göran Parkrud: ”Rädd att drunkna”. Debutroman som dröjer sig kvar och väcker frågor om både manlig arvssynd, arv och flykt från ansvar.

Jenette Bergenstav: ”Skugglik”. Andlöst spännande – igen – av Göteborgs deckardrottning nummer ett.

Åke Edwardson: ”Den smutsiga floden”. Mäster Edwardson lämnar ingen läsare besviken i sin sista (?) roman om kriminalkommissarie Winter.

Tony Fischier: ”Sardonicus fyra visioner”. Han sprutar ur sig kriminalromaner med Göteborg med omnejd i centrum. Alltid lika spännande.

Jensen & Gabay: ”Parabellum”. Duon Morgan Jensen och Theo Gabay kan det där med spänning och är som de tre ovan nämnda krimförfattarna väldigt flitiga. Här nöjer de sig inte med Göteborg utan landar i ett rafflande drama på Svalbard.