Konsert:

HÅKAN HELLSTRÖM

!!!!

Scandinavium, Göteborg.

Publik: 11000.

Bäst: Den outsläckliga entusiasmen.

Sämst: Ingen Nisse Hasselgren på ”Nordhemsgatan leder rakt in i himlen”.

Fråga: Kommer Kapten Röd och Jaqee som gäster ikväll apropå att singeln ”Eld fire fogo” med dem och Håkan Hellström kom idag…?

Men… en sådan entertainer han är. Så fantastiskt han fångar publiken. Sveper in den i ett grepp som han sedan inte släpper. Som den inte vill att han släpper. Det är ljuvligt.

Håkan Hellström är ett unikum. Han agerar som en världsstjärna. Har samma pondus. Samma blixtrande energi och fullblods proffsighet. Slarvar inte med detaljerna och får ändå sina spelningar att bli speciella från en gång till en annan. Han är en Bruce Springsteen, odlar en liknande rockromantik, han är en motsvarighet till Billy Joel med samma kärlek till sin hemstad. Han sveper över genrer och möjligheter med en lätthet, skiftar elegant musikaliskt språk utan att förlora sin identitet. Musiken är rik och fantasifull. Det öppnas så många dörrar att kika in i rum med inspiration som han hämtat.

Trött på låtlistan, som under turnén varit i princip spikad från en kväll till en annan…? Nä. Tror inte det.

Jag var i Oslo och log i kapp med framträdandet och publiken (läs här). Jag ska gå ikväll, när Håkan Hellström bjuder in och upp till sin andra kväll i Scandinavium. Med öppna ögon och öron inser man att allt är föränderligt, även med en till synes liknande låtlista och med snarlikt mellansnack. Nåt gammalt blir nåt nytt, nåt lånat blir nåt blått, för att travestera Håkan Hellströms album ”Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått” från 2005. Varför? För att Håkan Hellström är för rastlös, för att han är uppmärksam på sin publik och ger gehör för vad som händer. Plus bandet, som pumpar och fräser, spritter och sprudlar i otyglad, disciplinerad entusiasm. Som när ”Gå för glory” blir något slags Miles Davis-extas à la ”Bitches brew” då trumpetaren Tobias Wiklund får feeling med wawa-pedaler och andra effekter.

Totalt blir Håkan Hellström på hemmaplan en karnevalsyra, trots att han är besvärad av det Stockholmsvirus som han säger sig ha fått efter spelningarna i Avicci-arena förra helgen. Ingenting kan hindra honom nu vid finalen av den här tio spelningarsturné, som startade i Karlstad för en månad sedan. Han är en artist som älskar utmaningarna, där det trasiga gärna får blottas på scen och inte bara i skärvorna av trasiga liv och sorgkantade drömmar, som i hans texter. Han får fortfarande näring av sura uppstötningar till recensioner av hans kritiker. Glömmer ingenting, förlåter kanske, men drivs ständigt av sitt underdog-prespektiv.

Samtidigt genomsyras hans konserter, den här som alla andra, av en oändlig kärlek till scenen, uttrycket därifrån och att få bjuda fansen… ja, publiken på ett ögonblick ingen ska glömma. Det är fantastiskt. På en Håkan Hellström-konsert blir man lycklig, går lycklig därifrån och somnar lycklig för att vakna dagen därpå med ett leende.

Utan tvekan går han i klinch med publiken under ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”, låten han inte längre kan sjunga, men som han friskt överlåtit åt publiken att sjunga med i. Han går långt upp på läktaren, sjunger, dansar, kramas, kör high five och förlorar inte för en sekund koncentrationen. Det är berusande.

Under turnén har gäster kommit och gått på scenerna. Ikväll är det Valter Nilsson, hans som är i hausse just nu med utsålda spelningar på Pustervik i april och på Bananpiren i augusti. Han har lämnat Högsbo riviera, lämnat sitt faderskap (han blev pappa för kort tid sedan) för en stund. Håkan Hellström med bandspelare hans ”Jerry” och in kliver Valter Nilsson i sina karaktäristiska, mycket korta, sportshorts. Han darrar inte för uppgiften. Spänner bågen och träffar rätt. När han sedan får förtroendet att sjunga ”Tro och tvivel” så gör han det med emfas. Snart kommer vi få se honom på Scandinaviums scen.

Nej, man har inte tråkigt på en Håkan Hellström-konsert. Tack!

Håkan Hellström, Scandinavium, Göteborg, 19 mars 2026.

Bandet: Tobias Wiklund, trumpet, David Nyström, klaviatur, Finn Björnulfson, slagverk/sång, Labbe Grimelund, trummor, Oscar Wallblom, bas/sång, Mattias Hellberg, gitarr/munspel/sång, Simon Ljungman, gitarr, klarinett/sång, Nils Berg, saxofon/klaviatur/fiol/sång, LaGaylia Frazier, sång, Annika Granlund, sång/trumpet, Ingela Olsson, sång, och Kerstin Ryhed-Lundin, sång.

Låtlista:

1. Arrivel (Abba – intro)
2. Oh well/Facklan är tillbaka (Flettwood Mac/introspår)
3. Magiskt, men tragiskt
4. Gå för glory
5. River en vacker dröm
6. Evergreen min vän evergreen
7. En vän och en bil
8. Pappa, säg ja!
9. Långa vägar
10. Dom kommer kliva på dig igen
11. Pistol
12. Tillsammans i mörker
13. För en lång, lång tid
14. Nordhemsgatan leder rakt in i himlen
15. Vänta tills våren
16. Kom igen Lena!
17. Sjung högre
18. God only knows (Beach Boys-cover)
19. Känn ingen sorg för mig Göteborg
20. En midsommarnattsdröm
21. Jerry (Valter Nilsson-låt med Valter Nilsson som gäst)
22. Tro och tvivel (gäst: Valter Nilsson)
23. Valborg
24. Svindlande höjder (extranummer)
25. Din tid kommer (extranummer)
26. Det kommer aldrig va över för mig (extranummer)
27. Du är snart där (extranummer)
    
    

26 april 2012 hade Jörgen Cremonese och jag, båda från ett sakta upptinande Kai Martin & Stick!, förmånen att vara med och inviga Göteborgs nya rockklubb Pustervik. Jo, klubben hade ju funnits på teaterns andra våning med en scen som skiftat från plats till plats i rummet. Och, ja, konserter hade varvats med föreställningar i salongen i den gamla biografen. Men nu hade Joakim Levin från Nudie, krögaren Lotten Erlander och Johan Red Top Larsson, bokare och kreatör, tillsammans med ekonomen Daniel Levin lyckats få fastighetsägaren att sluta upp bakom beslutet att låta de två våningarna tjäna som rockklubb. Det var ju alldeles fantastiskt.

Invigningskvällen. Mängder med artister gästade 26 april 2012, då Pustervik slog upp dörrarna för det som skulle bli Sveriges bästa rockklubb. Foto: KAI MARTIN/ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

På scen stod ett Augustifamiljen, som för dagen hade Nikke Ström på bas, som husband. Gäster växlades av: Martin Elisson från Hästpojken, Daniel Gilbert, Daniel Lemma, Jenny Silver, Per Ståhlberg från Division of Laura Lee och Soundtrack of Our Lives. Så vi då, som spelade ”Rör, rör, rör dig nu” från albumet ”Röd plåt”, som kom för då nästa exakt 30 år sedan. Med hela bandet kom vi att spela där två gånger – 7 april 2013 (första spelningen i Göteborg sedan 10 augusti 1985) och 1 april 2018. Det som var vårt 40-årsjubileum.

Premisserna då var enkla. För det första giget hade Florence + the Machine ställt in sin spelning. Med kort varsel kunde vi kliva in med bandet, som gjorde comeback. Vid den andra konserten var det påskdagen. Vi fick spela på egen risk (vi bokade lokalen en dag så få egentligen var ute) och lyckades dra 500 pers. Nog så häftigt.

26 april 2012 blev startskottet för en radda artister och band som kommit förbi, antingen på turné eller som lokala förmågor på väg upp eller som vill stå och lysa för en mindre (knappt tusen som mest) publik. Pustervik blev från början en klubb som var annorlunda. Omfamnande och omhändertagande för band och artister, inbjudande för sina gäster.

Mycket. Pustervik har bjudit och bjuder på allsköns underhållning. Låt det förbli så. Foto: KAI MARTIN (förutom bilden på Gomer Explensch och Ronny Rock Svensson: PRIVAT)

Här har etablerade artister bytt scen med nykomlingar. Publiken har ständigt varit med på noterna – nå, inte alltid, för det har ju inte varit utsålt för jämnan. Men salongen och matsalen har varit kreativa spelplatser för kreativa artister.

Bokaren Kim Abelsson har en fingertoppskänsla för vad som ska komma att växa, har ett – via klubben Woody West – ett kontaktnät världen över som gett Pustervik ett gott renommé världen över. Hit kommer man för att trivas både vid och på scenen.

Det har gått 14 år sedan öppningen, nära nog på dagen med en månad när. Men den kommande årsdagen som fjortis blir ett firande med sorgkant. Pustervik har det knackigt med ekonomin.

Daniel Levin är frank när han beskriver situationen. Klubben har bara något år, kanske två, att stå på fötterna.

Nej, det är ingen dans på rosor att driva en rockklubb. Pustervik är väl, tillsammans med en gång Sticky Fingers, den klubb som har hållit längst i Göteborg. Pandemiåren var förstås en käftsmäll. Lokalerna stod lika tomma som kassaskrinet.

Nu är läget prekärt igen. Daniel Levin skriver i ett nyhetsbrev daterat 20260318:

För att göra en lång historia kort. Pustervik kan inte längre förlita sig enbart på stöd från sin huvudägare. Fler måste vara med och betala om framtiden ska kunna tryggas. För att möjliggöra detta – och skapa en situation där de som kan stötta Pustervik samtidigt skall kunna vara trygga med att pengarna stannar i verksamheten – valde ägarna att inför 2025 att ombilda bolaget som driver Pustervik till ett aktiebolag med särskild vinstbegränsning (svb). Det är ett oåterkalleligt beslut som betyder att såväl alla tidigare satsade medel (över 10 miljoner i privat kapital) som eventuella framtida tillskott och överskott tillhör Pustervik.

Målet nu är att årligen hitta fem procent extern finansiering. Resten ska vi kunna lösa. Vi har kommit en bit på vägen. Staten har – genom Kulturrådet – för andra året gett oss ett substantiellt verksamhetsstöd; en såväl ekonomisk som moralisk klapp på axeln, och ett kvitto på vår centrala betydelse i den nationella kulturella infrastrukturen.

Tyvärr gör inte resten av bidragsmyndigheterna samma analys. 

Från såväl staden som regionen har det varit kalla handen.”

I samma brev ges det en möjlighet att stödja klubben på olika sätt och vis och på olika ekonomiska nivå (länk här). En självklarhet, tycker jag.

Livemusik är ingen självklarhet. Vi lever i en tid där kultur har hamnat i en strykklass med studieförbund som tidigare uppmuntrat band med bidrag till replokaler har fått stryka på foten gällande sin verksamhet och skaffa nya riktlinjer. Politiska beslut som skadar den svenska kulturella själen. Få artister klarar att leva på sin musik, men även om bidragen stryps förtvinar inte längtan att skapa. Den finns i människans dna. Man ska också ha klart för sig att musiken är en utväg, precis som sport och konst, för så många som inte hittar någon plats i samhället.

Jag har genom åren träffat så många musiker och artister, som har skapandet att tacka för sitt liv. Där konsten gett dem ett alternativ utanför den gängse samhälleliga med jobb enligt 9–5-rutinen.

I brevet skriver Daniel Levin också om betydelsen av Pustervik om platsen – stället fick utmärkelsen ”Årets Venue 2025” – för publik och: ”… för de drygt 300 lokala, regionala, nationella och internationella band och artister som framträder varje år på Pustervik. Vi vet dessutom att bland våra cirka 150 000 besökare varje år är det många som besöker oss både två och tio gånger. Så vi vill gärna tänka att vi betyder en hel del för dem också.”

När politiker sviker samhället sviker folket politikerna. När perspektiv missas för kortsiktiga mål och snudd ekonomisk vinning får det bli andra visioner som räddar kulturen. Men till syvende og sidst krävs det pengar.

Jag är en frekvent besökare av arrangemangen på Pustervik. Men inte till närmelsevis på samma sätt som andra. Jag har vänner som sätter platsen vid Järntorget som mer än sitt andra vardagsrum. Det är där de får näring och syre, livsluft helt enkelt.

Nu är det upp till mig, dig och alla andra som fortfarande gillar musik från scen och inte från mobiltelefonernas strömningstjänster (som inte ger kreatörerna och upphovsmakarna många sekiner) att stötta ekonomiskt. Jag ska. Ska du? För det är väl inte AI vi vill ha som underhållning…?

Konsert:

BEBE RISENFORS med band och gäster

!!!

Dirty Records, Göteborg.

Publik: Knôkat.

Bäst: Intimiteten.

Sämst: Tidsbegränsningen.

Fråga: Tar Bebe Risenfors den här konserten vidare…?

Det tog sin tid. Först i somras kom multimusikern, arrangören och producenten Bebe Risenfors debutalbum. Det mångfacetterade, på många sätt bländande och rika ”Piano ballads & improvisations”, där han spelar samtliga (tolv) instrument (på scen blir det bara ett fåtal).

Han som spelat med Tom Waits och Elvis Costello – om vi nu räknar internationella digniteter – har förstås sedan de första kliven som professionell musiker i mitten på 80-talet samlat på sig skärvor av kompositioner. Brottstycken av låtar som nu äntligen fått sin plats. Ja, hans betydelse för Bad Liver och Hans Brustna Hjärtan, bandet som spelade Tom Waits med svenska texter, går ju inte att förringa. Gruppen bildades av teatermusiker i Göteborg 1988 och fick snabbt en brokig karriär. (Bandet finns fortfarande fläckvis, nu under namnet Bad Liver.) Det i sin tur gav ingången till just Tom Waits personligen, där Bebe Risenfors kom att ingå i ensemblen för köpenhamnska Betty Nansen Teatrets uppsättning av ”Woyzeck” 2000/2021 med musik av just Tom Waits. Det som i sin tur gav ingången till svenskens medverkan på albumen ”Blood money” och ”Alice” (båda från 2002). Bebe Risenfors tramporgel ska för övrigt engagerats av amerikanen för en världsomfattande turné.

Jo, det går inte att duck för Tom Waits när Bebe Risenfors kommer på tal. Det gör han inte själv heller. Vid den här konserten, intim och välbesökt, låter han honom sitta osynlig bredvid som en skyddsängel. Skrockande åt anekdoterna, smickrad av hur Bebe Risenfors låter sin musik ogenerat hylla denna hans mæstro.

Men Bebe Risenfors är förstås en musik i sig själv, som oaktat klarar att skapa sin egen profil. Han flankeras av sonen Olle Lanér Risenfors på briljant kontrabas och Köpenhamnsmusikern Maurius Zeeberg på basklarinett och tenorsax. (Tillsammans med trumpetare och gästen Andreas Lundblom utgör de jazztrion Flen.) Tillsammans blir det en avskalad, intim spelning som försiktigt blomstrar i det mörka landskap som Bebe Risenfors målar upp enligt sin rubrik ”Downlifting songs”. (Väldigt Tom Waitsk humor.)

Spelningen inleds med ”A plausible finish”, alltså Charles Bukowskis dikt tonsatt av Bebe Risenfors. Låten inleder albumet, men då under namnet ”Is there a place”, på grund av rättighetsproblem. Bebe Risenfors sticker under stol med att Bukowskis text är väsentligt bättre än hans och är glad att få göra den mustig rättvisa från scen. Urskuldar sig nästan för den text han tvingades göra själv till albumet.

Konserten blir en resa genom hans musik där balladerna får ta plats och de brokiga, emellanåt atonala instrumentala styckena från albumet ställs åt sidan.

Det är av förklarliga skäl. På Dirty Records medges blott en timmes konserttid. Oroligt tittar Bebe Risenfors titt som tätt på klockan. Som Askungen klockan tolv är tiden utmätt för konserten vid nionoll och nollnoll. Han håller speltiden skickligt och lyckas däremellan bjuda in till elva låtar plus en räcka anekdoter. Som när Tom Waits kikar ned i orkesterdiket på Betty Nansens Teatret och undrar om musikerna har träskor… det skulle nämligen passa bra för att hålla takten. Det gjorde det inte, men till Waits ”Misery is the river of the world” plockar Bebe Risenfors fram ett par mycket små träskor, som appliceras rytmiskt på en liten trumma var rytm sedan samplas in i låten för att hålla takten. Eller nära han berättar om flaskan med Henry Fords sista andetag, som Tom Waits ropa in på auktion. Hur Bebe Risenfors efter inspelningssejouren av ”Alice” fick en present av Tom Waits som tack. En mycket liten flaska. ”The half breath of Henry Ford.”

Jo, Bebe Risenfors med mannar bjuder generöst inom tidsramen. Musiken smeker så där kantigt som Tom Waits plägar göra, romantiskt, jazzigt och in kommer Andreas Lundblom, trumpet, och mångårige vännen Stefan Sandberg, tenorsaxofon, för att förstärka känslorna. Bebe Risenfors sjunger rossligt och strävt, som om han håller Waits sångteknik milt i handen.

Det känns självklart. Lika självklart och, faktiskt, okonstlat som det är på ”Piano ballads & improvisations”. I mångt och mycket är ju Bebe Risenfors en Tom Waits elev.

Det blir på det hela taget en fin stund på Dirty Records, som gärna hade fått bli mycket mer.

Bebe Risenfors, Dirty Records, Göteborg. 17 mars 2026.

På scen: Bebe Risenfors, sång, klaviatur, träskor, slagverk och kornett, Olle Lanér Risenfors, kontrabas och sång, och Maurius Zeeberg, basklarinett, tenorsaxofon och sång.

Gäster: Stefan Sandberg, tenorsaxofon, och Andreas Lundblom, trumpet.

Låtlista:

1. A plausible finish (text Charles Bukowski)
2. Jesus and John
3. Love doesn’t grow just anywhere
4. The earth will survive
5. Misery is the river of the world (Tom Waits-tolkning)
6. Coney Island Baby (Tom Waits-tolkning)
7. Everything goes to hell (Tom Waits-tolkning)
8. Lost in the harbour (Tom Waits-tolkning – gäster Andreas Lundblom och Stefan Sandberg)
9. We’re killing babies now (gäster Andreas Lundblom och Stefan Sandberg)
10. In my next life (gäster Andreas Lundblom och Stefan Sandberg)
11. Lullaby 2025 (extranummer – gäster Andreas Lundblom och Stefan Sandberg))

Konsert:

HÅKAN HELLSTRÖM

!!!!

Unity arena, Oslo

Publik: 12000.

Bäst: Det är något rörande över ”Nordhemsgatan leder rakt in i hilmen” Oslopubliken sjunger allsång.

Sämst: Jag saknade ”Sweethearts”.

Fråga: Har Håkan Hellström någonsin varit så styrd av produktion, som nu…?

Man får nästan ta det från slutet. När Håkan Hellström, långt efter att bandet lämnat scen, ensam står kvar på catwalken, delar ut rosor och möter publiken. Den som kastar upp t-shirtar, palestinasjalar… ja, till och med en sjömansbussarong på scenen för att få en signatur från sin idol. Tålmodigt möter han dem, skakar på huvudet när det blir fler plagg. Men sviker dem gör han inte.

Det är, inbillar jag mig, ett knep för honom att landa efter sceneuforin. Han gör så på sina Ullevikonserter. Dröjer sig kvar när eftermusiken spelas. Sitter på flanken av scenkanten och vinkar adjö till sin publik, tackar och minskar på så sätt avståndet mellan honom och det upphöjda. Jag vet ingen annan artist som gör så.

Håkan Hellström med band – samma uppsättning som på Ullevikonserterna sommaren 2025 minus ”frälsningsarmén” som blåsorkester – är ute på en inomhus arenaturné. I Norge (läs Oslo) den första sedan december 2016.

Han kan ju som få andra arenaformatet. Vet att bjuda sin publik på detta extra som gör att spelningarna, trots sin väldighet, blir intima, att allt känns angeläget och riktat mot var och en.

Produktion, det vill säga de levande illustrationerna som visas på skärmarna bakom scenen, är i all väsentlighet ändrade sedan i somras. Den som i sin tur var en vidareutveckling från Ullevikonserterna tidigare år. Nu är det inte lika animerat, men fortfarande med en förkärlek för Göteborgsromantik och en ogenerad hyllning till förebilder, som präglat både Håkan Hellströms liv och musik. Det är vackert, men visst finns det ett drag av AI-format i det som visas…?

Förstås är det musiken som är i centrum. Den som sedan 2023 delvis klätts i ny dräkt med nya bandmedlemmarna Tobias Wiklund, trumpet, och David Nyström, klaviatur. Den förstnämnde har med sin jazzbakgrund varit med att bidra till mer flyhänta blåsarrangemang och spel. Låtarna, överhuvudtaget, lever sitt eget liv i ständigt nya arrangemang, lika rastlösa och levande som Håkan Hellström själv på scen. Favoriter som man kanske har lyssnat sig trött på får på så sätt ett nytt liv.

Håkan Hellström är ju också mån om att skapa scenens dramaturgi. Han förstår att man inte med enbart kraft och energi kan vinna hem en konsert. Det blir på så sätt själfullt, innerligt samtidigt som det kan bli övertippat euforiskt.

Det märktes senast på Ullevi att produktionen styr allt mer. Låtlistorna från en konstert till en annan var mer statiska än tidigare. Så också nu. Men ändå är Håkan Hellström på tårna, skapar ett unik tilltal till sin publik. Uppmärksammar en liten gutt, som uppenbarligen tagits med av sina föräldrar, talar vänt och direkt till honom. Kanske har han vunnit ett nytt Håkan-fan.

Håkan Hellström själv är synnerligen förtjust i sin roll på scenen. Behärskar varje vrå och större plats med en sjävklarhet. Samtidigt rids denne storartade entertainer av maran att inte räcka till, att hela tiden prata om drömmar, utanförskap och söka näring i de som häcklar honom. På samma sätt är han också fylld av det romantiska skimret av luffare och vagabonder, av människor vid sidan om. På så sätt når han liksom alla – oavsett vilken sida om linjen man står.

Men mer än någonsin är det här som ett manifest på hans konstnärskap. Med texterna rullande bland illustrationerna på skärmen är som om han vill förklara att han är en storyteller att lita på. Att inte bara hans musik duger utan också texterna med dess innehåll och djup. Det blir en tittin till hans pojkrum och hans fantasifulla väg till framgång och in i vuxenlivet. Personligt, men inte utlämnande.

Klädd i oskuldens färg bär han ett vitt linne med ett påsytt blödande hjärta, som om det ivrigt pulserande blöder igenom för publiken, för honom, för konsten, för musiken…

Hela gänget på scen är som ett resande cirkussällskap med Håkan Hellström som entusiastisk direktör för det hela. Nämnda Tobias Wiklund och David Nyström är trogna sina gestalter från turnépremiären på Barcelonaklubben Razzmatazz vårsommaren 2023 – den ene utklädd till trollkarl à la Merlin, den andre som en renässansmänniska med bonjour, kravatt och peruk. Men Håkan Hellströms mest trogne musiker, basisten Oscar Wallblom (har ensam varit med sedan starten i bandet) har lämnat sin piratlook från då för en cool, Kubastyle, och kapellmästare/gitarristen Simon Ljungman i vidbrättad hatt är mer rock’n’roll precis som Mattias Hellberg, Oslobon på gitarr, Labbe Grimelund, trummor, och Finn Björnulfson, slagverk. Den intensiva körtrion – Annika Granlund, Ingela Olsson och Kerstin Ryhed-Lundin – låter rösterna tala och har fått ett större sällskap av LaGylia Frazier, som tagit ett märkligt mindre utrymme i showen.

Till skillnad mot Ullevi så presenteras faktiskt orkestern och får sitt spelutrymme med en samlad promenad ut på catwalken.

Oslokonserten är fantastisk. Ett böljande, varmt omsvepande hav av musik och känslor, från Håkan Hellströms begynnelse för 26 år sedan till detta nu och musik från senaste albumet ”Svensk rost”. Är man i Oslo ska förstås Lars Winnerbäck bjudas in som gäst, boende i den norska huvudstaden som han är, för att sjunga Stonesfunkig ”Försent för edelweiss”. En fin stund från scenen, som för övrigt är den enda avstickaren från låtlistorna från Örebro och Karlstad.

Över Håkan Hellströms kunnande och skicklighet svävar inga tvivel. Han bjuder på tro, hopp och kärlek tillsammans med storartad underhållning.

Håkan Hellström, Unity arena, Oslo, 27 februari. Konsert tre av vårturnén, men egentligen tänkt som den första.

Bandet: Tobias Wiklund, trumpet, David Nyström, klaviatur, Finn Björnulfson, slagverk/sång, Labbe Grimelund, trummor, Oscar Wallblom, bas/sång, Mattias Hellberg, gitarr/munspel/sång, Simon Ljungman, gitarr/sång, Nils Berg, saxofon/klaviatur/fiol/sång, LaGaylia Frazier, sång, Annika Granlund, sång och trumpet, Ingela Olsson, sång, och Kerstin Ryhed-Lundin, sång.

Låtlista:

1. Intro: Abba Arrival
2. Magiskt, men tragiskt
3. Gå för glory
4. River en vacker dröm
5. Evergreen min vän evergreen
6. Uppsnärjd i det blå
7. Tro och tvivel
8. Pappa, säg ja!
9. Långa vägar
10. Dom kommer kliva på dig igen
11. Pistol
12. Tillsammans i mörker
13. För en lång tid
14. Nordhemsgatan leder rakt in i himlen
15. Vänta tills våren
16. För sent för edelweiss (gäst Lars Winnerbäck)
17. Kom igen Lena!
18. Känn ingen sorg för mig Göteborg
19. En midsommarnatssdröm
20. Valborg
21. Svindlande höjder (extranummer med ”Over the rainbow” som pianointro)
22. Din tid kommer (extranummer)
23. Det kommer aldrig vara över för mig
24. Du är snart där

Konsert:

WHAT THE WORLD NEEDS NOW IS LOVE

!!!

Lunchteatern, Göteborgs stadsteater.

Publik: Utsålt.

Bäst: Anekdoterna, arrangemangen, musiken.

Sämst: Kunde gärna ha varit en halvtimme till.

Fråga: Inte är väl Elvis Costello nordirländsk…?

För drygt 30 år sedan gjorde trion Martin Schaub, Anci Hjulström och Patrick Rydman ”The missing fortnight” av Niklas Hjulström och Niklas Källén. En hyllning till Burt Bacharchs musik och Hal Davids texter, vars låtar här fick tjäna som ett snyggt draperat soundtrack till en handling. Örhängen med legendarisk status som fick glittra lite annorlunda och effektfullt på de göteborgska scenerna (jag tror jag såg föreställningen vid tre, fyra tillfällen, alltid lika förtjust).

Det är något med Burt Bacharachs musik, bedrägligt enkel, men desto svårare att återskapa och Hal Davids melankoliska texter som slår an.

Efter Burt Bacharachs död för nära nog tre år sedan har Göteborgstrion dammat av arrangemangen, dragit ifrån handlingen och några låtar, adderat lite annat och skapat en ogenerad och fin hyllning till honom. Under hela veckan på Lunchteatern bjuds musik som de flesta har hört men med anekdoter om Burt Bacharach och Hal David.

Martin Schaub har under de här 30 åren seglat upp som en arrangör av populärmusik av rang. Dels som inblandad i Popical på Konserthuset med artister som Miss Li, Daniel Lemma, Timo Räisänen, Cue och Laleh. Dels som orkesterledare och kompositör för West of Eden, som med sin irländskbaserad folkmusik ihärdigt slagit rot i inte bara Musiksverige. Anci Hjulström är sångerskan, som med karaktäristisk röst – lätt beslöjad och kraft- och själfull – funnits med som bland annat en av sångensemblen Amanadas främsta solister. Så också Patrick Rydman, men som även landat en croonerkarriär bredvid sitt musikskapande. Det senare i samarbete med just Martin Schaub med inriktning på musikaler. I det här sammanhanget kommer hans röst synnerligen till sin rätt.

Det är alltså en trio musiker och artister som väl har odlat sina respektive karriärer och det märks. Tonen är lättsam på scen, men inte desto mindre andaktsfull. Burt Bacharachs musik skojar man inte bort. Åtminstone inte då den framförs. Med roande anekdoter skildrar man den rika karriär som den amerikanske kompositören hade fram till sin död, 94 år gammal.

Självklart får mycket av favoriter och hits stryka på foten när urvalet görs för en timmes underhållning. valet av låtar blir också otippat fyndigt, som då trion Schaub, Hjulström och Rydman plockar in en reklamlåt för Martini and Rossi från 1970 med musik av Burt Bacharach (en reklamfilm där han medverkar tillsammans med sin dåvarande fru Angie Dickinson). Även samarbetet mellan honom och den brittiske, Londonfödde artisten och låtskrivaren Elvis Costello i albumet ”Painted memory” (1998) lyfts fram med den intensiva ”The sweetest punch”. Det blir helt enkelt gott och blandat från en rik repertoar.

Det är solosång från var och en av de tre artisterna på scen, men också stämsång. Låtarna framförs med vördnad och elegans i, främst, Martin Schaubs raffinerade arrangemang och det blir så där lättsamt som musiken ger sken av, men som – om man lånar ett öra eller två – bjuder på så mycket rikare kompositioner än man kan ana.

”What the world needs now is love”, Lunchteatern, Göteborgs stadsteater, 16–20 februari 2026. Denna recension baserad på föreställningen/konserten 17 februari.

På scen: Martin Schaub, klaviatur och sång, Anci Hjulström, sång och kazoo, och Patrick Rydman, sång, slagverk, trumpet och kazoo.

Låtlista:

1. I say a little prayer
2. Trains and boats and planes
3. Do you know the way to San José?
4. What the world needs now is love
5. Only love can break a heart
6. A house is not a home
7. The look of love
8. The sweetest punch
9. Anyone who had a heart
10. Martini and Rossi
11. Alfie
12. Walk on by
13. I’ll never fallin’ love again
14. Alway something there to remind me
15. That’s what friends are for (extranummer)

Samtliga låtar Burt Bacharach, musik, och Hal David, text, förutom ”The sweetest punch” (Burt Bacharach/Elvis Costello), ”Martini and Rossi” (Burt Bacharach) ”That’s what friends are for” (Burt Bacharach/Bayer Sager)

Konsert:

FEINER RASK

!!!

Utopia Jazz, Göteborg.

Publik: Snudd på utsålt.

Bäst: Det musikaliska samarbetet.

Sämst: Det blev lite kort.

Fråga: Hur ska Feiner Rask kunna välja ur den rika folkmusikskatten som Sverige har…?

Som sångare i Anywhen och Exit North – det sistnämnda i samarbete med brittiske musikern Steve Jansen (Japan med flera) – har göteborgaren Thomas Feiner skapat musikalisk dramatik. Hans sonora baryton gräver djupt i både röst- och känsloregistret. I dessa sammanhang har han tagit ut svängarna arrangemangsmässigt med ett svårmod kopplat till elegant, storslagen sentimentalitet. Anywhens album ”The opiates” från 2000 tillhör favoriterna i skivsamlingen. Exit Norths båda album (2019 respektive 2023) likaså.

Så det är klart det lockar då han tillsammans med multimusikern och producenten Johan Ludvig Rask ger sig ut på exkursion på jakt efter svenska visor. Ambitionen är att ge klassiker ett nytt djup, en ny ingång och tolka dem efter eget, artistiskt huvud. Projektet är, vad jag förstår, ännu i sin linda. Men spelningen i november på Utopia Jazz sålde snabbt slut, så den hann jag aldrig se. Nytt försök nu och vid en lika välbesök tillställning skapade verkligen duon mörka, spännande stämningar.

Det blir vibrerande ljudlandskap med Johan Ludvig Rask som ett slag Don Partridge, en klassisk gatumusikant, som spelade allt – trummor och gitarr – på en och samma gång. Till det Thomas Feiners eleganta, drabba, mörka röst som bara i sig skapar stämningar. Men som är också, när så krävs, flörtar med jojken och som utmanar de melodier som vi hört i allt från skolavslutningar till vårkonserter eller när vi kurar skymning till hösten. Det blir både avskalat och dramatiskt, minimalistiskt och stort med musik som andas både tungt och lätt.

Så får ”Idas sommarvisa” inte bara en brittisk språkdräkt – handplockad ur EU songbook, översatt av brittiske folkmusikern Fred Lane – utan också en helt annan ton, som blir trolsk, dov och mystisk.

Thomas Feiner är en perfekt ledsagare, förklarar musikens tillkomst och bjuder på en historielektion interfolierad med den invitationen till Feiner Rasks tolkningar. Det blir effektivt, okonstlat och spär på fascinationen för det båda gör.

Allt är, som sagt, i sin linda. Fler sånger ska utforskas och adderas till samlingen. Allt sparsmakat och för just Feiner Rasks syfte. Men det är redan nu fascinerande, som när man gör Fred Åkerström-klassikern (Tom Paxtons originallåt) ”Jag ger dig min morgon”. Det blir en version i en försiktig upptempo, som mot slutet går in i något slags ”Strawberry Fields”-mystik. Eller ”Vårvindar friska”, den sorgliga visan från 1828, som blivit en käck vårhymn för studentkörer vid valborg. Här fångar Feiner Rask in melankolin och dramatiken. Kanske har man också adderat de verser som strukits för att göra texten mer käck. Hur som, här omfamnar duon mörkret och den svenska folktonen med ekon från samernas vidder. Skickligt.

Feiner Rask, Utopia Jazz, Göteborg. 10 februari 2026.

Är: Thomas Feiner, sång och slagverk, och Johan Ludvig Rask, elgitarr, akustisk gitarr, trummor, slagverk och sång.

Låtlista: 1. Ida’s summer song (Idas sommarvisa, översatt av Fred Lane, för EU songbook). 2. Du är den ende. 3. Vårvindar friska. 4. Jag ger dig min morgon. 5. Visa vid midsommartid. Paus. 6. The sun fell softly on the ocean (Så skimrande var aldrig havet, översättning Felix Taube). 7. Höstvisa. 8. I only believe in untold stories (Exit North-sång). 9. Casteo (Thomas Feiner-sång). 10. Visa vid midsommartid (i engelsk version – extranummer).

Konsert:

MIRIAM BRYANT

!!!

Göteborgs konserthus.

Publik: Utsålt (drygt 1200).

Bäst: Miriam Bryant sång.

Sämst: Det avslappnade blev lite för avslappnat emellanåt.

Fråga: Har Miriam Bryant hittat tillbaka till musiken nu…?

Det har hänt något med Miriam Bryant. Ja, förstås väldigt mycket om man räknar sedan genombrottet som kom med hennes medverkan i ”Så mycket bättre” för drygt tio år sedan. Hon har ju intagit inte bara svenska folkets hjärtan utan också de stora scenerna. Antingen i eget namn eller som gäst med, främst, Håkan Hellström på Ullevi. Insatser som har varit så berörande starka att det vore synd och skam om de inte gjorde ett duettalbum.

Men… det jag främst tänker på är hur hon har utvecklats som artist. Det är några år sedan jag såg en Miriam Bryankonsert. Tror det var Way out West 2018 och hon levde ut sin rockdrömmar och halsade ur en flaska vitt vin. Det lät okej, men var också en signal på något oroväckande. Det har hon skakat av sig med en mer nykter syn på tillvaron. Med detta har också insikten om hur musik ska framföras kommit. Musiken som i sin jakt på perfektion naglat fast henne i något hon inte vill vara i eller med. För mycket förprogrammerat. För mycket bestämt. För långt ifrån att musik ska byggas utav glädje, spontanitet…

Så för att bryta sig fri och hitta tillbaka till musikens glädje uppstod då idén om denna hennes akustiska turné, som är i sin linda när den når Göteborgs konserthus för två kvällar.

För de som undrade varför hon hade ett halvt vardagsrum med sig på ”Idrottsgalan” i SVT för några veckor sedan får man förklaringen nu. ”Vardagsrummet” är hennes chilla place, som hon har tagit med på resan för att kunna slappna av i sin egen miljö. Det ser lite apart ut, men funkar ändå. Å andra sidan funkar det mesta med Miriam Bryant.

Intimt. Miriam Bryant bjuder in publiken med sin akustiska turné. Foto: SIMON LJUNGMAN och KAI MARTIN

Med beslutet att vara återhållsam med drickandet har – och detta är min tolkning – hon vunnit så mycket. Framför allt som sångerska. Hon är tryggare, bättre och mer skicklig. I somras med Håkan Hellström var hon helt hisnande bra med en sångteknik som bländade.

Den förmågan besitter hon också denna kväll, men i ett mindre svulstigt sammanhang.

Kaxigt kliver hon med band in på scen med påslaget ljus i salongen. En artistiskt rätt så påver entré utan intromusik. Pang på bara med gruppen och, även detta kaxigt, med den omdebatterade ”Inte tillsammans”, som artisten Sandra Beijer menar är texten till hennes ”Affären”. Ingen kommentar på scen. Bara låtens styrka.

Allt är avskalat och, som hon kallar det ”ett experiment som ni är välkomna att delta i”. ”Det är som jag klär av mig naken på ett osexigt vis”, fortsätter hon. Men så blottläggande blir det inte. Eller… inte mer än de blottläggande hon redan gör med sina närmast dagbokslika texter. Det är ju just hudlösheten, direktheten och det oförställda som är hennes styrka.

Det blir nära inför en andaktsfull publik där musiken verkligen får tala. Hon har ett lyhört och mångfacetterat band på scen, som lätt växlar instrument och som därmed ger låtarna dynamik. Det improviseras, leks och skapar därmed en lätthet av låtarna. Men det är en konsert heller inte utan trams. En frågelåda, som stått i foajén inför konserten, vittjas och frågor från fansen ställs, som ”Vem är din favoritskidskytt?”. Men Miriam Bryant är ingen showartist. Det är musiken, låtarna och texterna som mår bäst av att få hamna i centrum. Det är då det nära nog blir magi.

Miriam Bryant, Göteborgs konserthus, 31 januari 2026.

På scen: Mats Sandahl, kontrabas, cello, tolvsträngad akustisk gitarr, akustisk gitarr och sång, David Larsson, piano, orgel, munspel, akustisk gitarr och sång, Oskar Bettinsoli Nilsson, akustisk gitarr, elgitarr och sång, John Bjurström, trummor, slagverk, klaviatur och sång, Miriam Bryant, sång.

Låtlista:

1. Inte tillsammans
2. Ditt fel
3. Avundsjuk på regnet
4. Under någon ny
5. In kom en ängel
6. And I love you so (Shirley Bassey-cover)
7. Passa dig
8. Magiker
9. Okej att dö
10. Ge upp igen
11. Nothing 4-ever
12. Regnblöta skor
13. Santiago
14. Svart bil
15. Rör mig
16. Blåmärkshårt (Mi amor)
17. Tystnar i luren
18. Ps. Jag hatar dig
19. Ett sista glad (extranummer)

Konsert:

THE WHITE BOOK, CLOCKS AND CLOUDS och TROIS PETITES LITERGIES DE LA PRÉSENCE DIVINE

”The white book” är ett beställningsverk som hamnat i kompositören Laura Bowlers expressiva händer. Ett beställningsverk dels för Barbara Hannigan, sopranen som också ät förste gästdirigent hos Göteborgs Symfoniker sedan 2019. Dels för Göteborgs Symfoniker, London Symphony Orchestra och Copenhagen Phil.

Det är alltså med en illa dold förväntan som salongen i Göteborgs konserthus får sig till livs en urpremiär. Valet av Barbara Hannigan är smart. Hon kan levandegöra texter med sin sång, har ett uttryck som är modernt, djärvt, men också subtilt. Hon är på samma gång utmanande och ödmjuk inför uppgiften.

Brittiskan Laura Bowles (född 1986) har valt ett arrangemang för en stor orkester där tre slagverkare får ta sig an inte alltid helt vanliga instrument. Det blir udda takter bland pukor och cymbaler och med det också annorlunda ljud. Lägg till detta att ljudteknikern Matthew Fairclough arbetar med reverb och effekter från sin plats vid mixerbordet på rad 27 i salongen. Ett uppfriskande angreppssätt och synnerligen djärvt i den akustiska kontexten.

”The white book” är baserad på utvalda texter Nobelpristagaren Han Kangs roman med samma namn. Med sorgen, i Sydkorea är sorgedräkten vit, i fokus får man en omtumlande litania, som Barbara Hannigan hanterar med dynamik, omväxlande mellan disharmoni och sång svärtad av förlust. Det är vackert och ibland rent skärande. Hon gestaltar texten, dess nakenhet och förstärker orden med sin sång, som tillsammans med orkestern växlar mellan försiktighet och rå kraft.

Barbara Hannigan växlar sedan från scengolvet till pulpeten efter paus. Nu för att leda György Ligetis (1923-2006) ”Clocks and clouds”, som emellanåt är skirt poetiskt, som sprunget ur något från Claude Debussy men i en moderna tondräkt. Det är en nedskalade orkester med två harpister, två slagverkare, piano och med blott cello och kontrabasar i duell med den tolv kvinnor starka damkören ur Göteborgs symfonikers vokalensemble.

”Trois petites liturgies de la présence divine” av Olivier Messiaen (1908-1992) är något av cluen, förutom att stycket gästas av både en pianist och Juan Zurutuza på flygel, att Cécile Lartigau framträder med det märkliga instrumentet ondes martenot. Ett tidigt elektroniskt instrument som skapades för knappt hundra år sedan. Ljudmässigt kan det liknas vid en thermin i samspel med en partyorgel. Emellanåt blir den här som en lustifikation, men oftast som en spöklik ton som gömmer sig i ljudbilden för att narras.

”The white book”, ”Clocks and clouds” och ”Trois petites liturgies de la présence divine”, Göteborgs konserthus, 14 januari 2025.

”The white book”, av kompositör Laura Bowlers är baserad på utvalda texter från Nobelpristagaren Han Kangs roman med samma namn. Stycket har sin urpremiär på Göteborgs konserthus och är ett beställningsverk Göteborgs Symfoniker, London Symphony Orchestra och Copenhagen Phil.

Dirigent: Bar Avni.

Sopran: Barbara Hannigan.

Med: Göteborgs symfoniorkester och Matthew Fairclough, liveelektronik.

”Clock and clouds” av György Ligeti.

Dirigent: Barbara Hannigan.

Med: Göteborgs symfoniorkester och Damkör ur Göteborgs symfonikers vokalensemble.

”Trois petites liturgies de la présence divine” av Olivier Messiaen.

Dirigent och sopran: Barbara Hannigan.

Med: Göteborgs symfoniorkester och Damkör ur Göteborgs symfoniska kör.

Ondes martenot: Cécile Lartigau.

Piano: Juan Zurutuza.

Show:

MAGNUS UGGLA – 50 ÅR PÅ TRONEN

!!!!

Lorensbergsteatern, Göteborg.

Publik: Utsålt (nära 800).

Bäst: Den ogenerade starten.

Sämst: Partiet med dottern Agnes på teveskärm var sisådär.

Fråga: Varför spelar han inte ”Bobbo Viking”…?

Det är ju en kaxig jäkel, Magnus Uggla. Men han har ju fog för att vara det. 50 år (förra året) i svensk popmusiks centrum (nåja) är ju värt att applådera. Jo, jag skriver ”nåja” för starten med albumet ”Om Bobbo Viking” var ju ingen hit, även om tv-framträdandet med låten ”Bobbo Viking” var en nervigt underhållande historia med Magnus Uggla fladdrande trenchcoat och stirrig blick gjorde avtryck då i glamrockeran.

Det var ju först några år senare, med tredje albumet ”Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte få höra eftersnacket”, som det massiva genombrottet kom. Då han, inspirerad av punken men kanske mest av Mott the Hoople, blev just den där irriterande jäveln som både charmar och irriterar i helan riket.

Så när han efter två utsålda säsonger på Göta Lejon i Stockholm nu kickar igång i Göteborg är det med emfas. Av 51000 biljetter finns det till och med sista föreställningen 2 maj blott drygt 400 biljetter kvar. Imponerande.

Imponerande är det också hur han ogenerat drar igång showen med ”Varning på stan” och välter både scen, orkester och publiken i ett svep. Sedan blir det en intensiv historia med hela havet stormar av Magnus Ugglas hitlåtar i en väl blandad och berusande cocktail. Till det prator som förstärker Magnus Uggla som den där kaxige jäkeln, som man inte kan undgå att gilla (nej, folks, Zlatan var inte först). Med ett manus format efter honom av göteborgaren Håkan Jonsson (Per Anderssons sidekick och medmanusförfattare) och Klas Wiljgård (även regi) blir det en bra dynamik i den drygt en och en halv timme långa föreställningen.

På scen har han en tajt och väl spelande ensemble fördelad på fyra män och fyra kvinnor (se medlemmar nedan), som ekvilibristiskt trakterar flera instrument, dansar och sjunger. Det är en fröjd och skapar definitivt energi setet igenom.

Även om var och en i bandet tillåts glänsa är det Magnus Uggla, 72 år i sommar, som självklart är mest i centrum. Det handlar ju om honom, ska handla om honom och all kärlek ska sändas till honom från scen ut i publiken och tillbaka. Han är rolig, hans är vass, hans satirisk sida är dräpande, han är oförskämd mot publiken och han skapar fullständigt kaos när han bjuder in den att välja låtar.

Det är definitivt artisteri ute på tunn is, men han fångar upp publikens val med både lyhördhet och som en stor utmaning. Det blir en allsköns röra, men underhållande. Bäst…? Ja, när Luleås tränare Thomas ”Bulan” Berglund (som dröjt kvar med kollegan Henrik Stridh efter torsdagens vinst mot Frölunda) ropar ut ”Centrumhets”. På köpet får han sjunga duett med Magnus Uggla. Helt improviserat. Helt galet.

Ja, det är en generös show som Magnus Uggla håller. Med 50 år på scen kan han det här och det blir stor underhållning och fullt ös från start till mål. Dessutom, tror jag, i originaltonart. Hur han orkar är en gåta, för varje kväll bjuder han upp till två shower. Imponerande. Det med.

”Magnus Uggla – 50 år på tronen”, Göteborgspremiär Lorensbergsteatern 9 januari 2025. Spelas till och med 2 maj.

Regi: Klas Wiljegård.

Manus: Håkan Jonsson och Klas Wiljegård.

Koreograf: Åsa Engman.

Scenografi: Viktor Brattström.

Kostym: Magnus Flobecker.

Ljusdesign: Micke Kratt.

Ljuddesign: Anders Nypan Nyberg

På scen: Magnus Uggla, sång, klaviatur och akustisk gitarr, Ulric Johansson, kapellmästare, elbas, kontrabas, akustisk gitarr och sång, Christer Karlsson, klaviatur, dragspel och sång, Marcus Liljequist, trummor, Rolf Landberg, slagverk, Linnea Jonsson, trumpet, akustisk gitarr och sång, Tilde Schweitzer, trombon, elgitarr, akustisk gitarr och sång, Mona Lindgren, elgitarr, akustisk gitarr och sång, och Mathilda Frizell, elgitarr, akustisk gitarr, klaviatur, fiol och sång.

Låtlista:

1. Varning på stan
2. Mitt decennium
3. Jag skiter
4. Ge livet en chans
5. Johnny the Rocker
6. Värsta grymma tjejen
7. Hotta brudar
8. Nitar och läder
9. Första gången
10. Sommartid (hyllning till Anders ”Henkan” Henriksson.
11. Bästa kebaben i stan
12. Visa (Mona Lindgren sång)
13. Fula gubbar
14. Jag mår illa
15. Astrologen
16. Fyra sekunder (publikens val)
17. Mälarö kyrka (publikens val)
18. Joey Killer (publikens val)
19. Centrumhets (publikens val – av Luleås tränare Thomas ”Bulan” Berglund som får sjunga duett på Uggla)
20. Ska vi gå hem till dig (Lasse Tennander-cover, publikens val)
21. Jazzgossen (Karl Gerhard-/Edvard Brink-cover)
22. Jag och min far (Olle Ljungström-cover)
23. Efterfest
24. Pom pom
25. Vittring
26. Trubaduren (extranummer)
27. Kung för en dag (extranummer)