Teater:

HEKABE

”Aldrig mera krig”, vrålade Totta Näslund i ”Tältprojektet”, eller ”Vi äro tusenden”, 1977. Ett eko från krigströttheten från Första världskriget, som ljöd även efter Andra världskriget, kriget i Vietnam, det härjade Mellanöstern, konflikterna i Afrika, i Latinamerika… ”Aldrig mera krig”!

Vi vet ju med emfas att det var och är ett fåfängs vrål i tiden. Makthavare styr sina nationer mot krig efter olösbara konflikter. Låter sina barn gå från en löftesfylld framtid mot en ond, bråd död. I svepet av detta brutala kallsinne för människors, och det de har byggt och skapat, värde en plåga som inte tvättas ren efter generationer.

Greken Euripedes (cirka 480–406 f Kr) visste redan då hur drabbande och skoningslöst kriget var. Han visste hur meningslöst det var, hur det luktade efter ångest, svett och brända, torterade lik. Detta blottas i ”Hekabe”, som tjänar som bas i iriska pjäsförfattaren Martina Carrs nyskrivna, grymt starka drama.

Efter tio års belägring intar grekerna Troja. Kung Priamos mördas, som flertalet av hans söner. Härföraren Aganemnon (Jesper Söderblom) slaktar med berott mod, tar själv gärna kniven – så som han gjorde med sin dotter Ifigenia för att offra henne för att gudarna skulle ge honom vind i seglen. Kvar står den stolta drottningen av Troja, Hekabe (Mia Höglund Melin), flerbarnsmodern som ser nästa alla sina barn döda i ruinerna efter grekernas brutala intåg.

Scenen är dov, ett grått töcken, krigsrester, ruiner, en flod där vatten förvandlats till olja. En campingstol får tjäna som tron, den som kung Priamos suttit på, men som nu Agamemnon nu nonchalant bestigt.

Bredvid Hekabe hennes yngsta dotter Polyxena (Oméya Simbizi) och Kassandra (Marta Andersson-Larson), den synska som redan vet hur allt slutar, men inte kan förhindra något. Hon som Hekabe håller kort, på samma vis som hon ömmar för Polyxena.

Ja, det är ödesmättat, skoningslöst. Mia Höglund Melin duckar inte för Hekabes förtvivlan, för hennes chock, men inte heller för den förvirrade stund som uppstår då hon till sin egen förvåning attraheras av Agamemnon. Han, som i Jesper Höglunds ivriga gestalt, också lockas av hennes skönhet, trots att hon är till åren kommen.

Krig är förvirringens tid. En era där skamlöshet och desperation sätts i första rummet när hoten kryper tätt inpå. Så offrar Polymestor (Johan Friberg) Hekabes nioåriga son Polydoros för att rädda sina egna söner. Fåfängt, förstås. Kriget är skoningslöst här, precis som alltid.

I Marina Carrs ”Hekabe” löper replikerna i en ond ström, där Hekabes röst tas över av Agamemnon och vice versa. Ja, av de andra på scen likaså. Som om man emellanåt hör på pjäsen genom Storytell, uppläst med ett ”sa han”, ”sa hon” adderat. Det är ett trick som fungera märkligt bra, som närmast förtydligar tankar och meningar. Som blottlägger att tankarna kanske egentligen delas, att karaktärerna är mer komplexa och inte svartvita.

Mia Höglund Melin regerar som den drottning hon är. Håller en stram, stringent ton i samma andetag som hon är en desperat moder värnande om sina barn. Jesper Söderblom låter sin Agamemnon pendla från stoisk härförare till trött krigsherre, fylld av dubier och med en längtan ”hem”. Övriga roller förstärker främst dessa två huvudroller, lever sina karaktärer i skuggan, där två dockor får agera barn. Man kan ana Kassandras sorg över att inte omfamnas av sin mor. Marta Andersson-Larson gör henne nästan uppgiven, för hon vet ju hur allt slutar.

Oméya Simbizis Polyxena är en skälvande fjortis, som både utmanar med sin skönhet. Men som också går mot sitt öde med klar, om än förtvivlad blick. Odysseus i Emil Ljungstigs gestalt blir en babblande medlöpare, rädd om sitt eget skinn. Det han kan ömsa när nöden så kräver.

”Hekabe” är kärv, kall och en hårt hållen pjäs, som känns som en pisksnärt.

På samma sätt som uppsättningen ”Bränder” (läs här) förra våren på samma scen och med snarlikt tema är det här en pjäs som man inte kan komma undan. Den är skoningslös. Som krig.

”Hekabe”, Studion, Göteborgs stadsteater, Nordenpremiär 25 mars 2026. Spelas till och med 25 april.

Efter Euripides

Av: Marina Carr

Översättning: Pamela Jaskoviak

Regi: Helena Sandström Cruz

Scenografi, kostym- och ljusdesign: Josefin Hinders 

Maskdesign: Katrin Lind

Ljuddesign: Tommy Carlsson

Musik: Stefan Johansson 

I rollerna: Mia Höglund Melin (Hekabe, drottningen av Troja), Jesper Söderblom (Agamemnon, Akajernas kung), Marta Andersson-Larson (Kassandra, Hekabes dotter), Oméya Simbizi (Polyxena, Hekabes dotter), Johan Friberg (Polymestor, kungen av Thrakien), Emil Ljungstig (Odysseus, kung av Ithaka), och Casper Karlsson (Neoptolemos, Akilles son/Polydoros, Hekabes son).