Teater:

ELINS STORA LÄNGTAN

Tack och lov för stridbara kvinnor som trotsade och utmanade systemet. Ja, i en tid när mannens dikterande ramar var i legio. Där kvinnor skulle vara kuttersmycken, väna saker att äkta och som skulle föda männens barn (ja, ni hör hur stolligt det låter), ta hand om hushåll och låta mannen sköta sina plikter. Tack alla kvinnor som vågade stå upp långt innan feminismen blev ett begrepp. Som tog klivet upp på barrikaderna helt enkelt för att det inte fanns något alternativ och för att jämställdhet var det självklara normen. För alla.

Som Elin Wägner (1882–1949), journalisten, författaren och radikalpacifisten, som kämpade för fred, miljö och kvinnlig rösträtt. Hon som ville spränga systemet, men inte med ord, utan handling och reformer. Hon som blev Svenska akademiens andra kvinna (efter Selma Lagerlöf).

Om detta ska det ju berättas och gör det med poesin kraft, kärlekens längtan och den krassa verkligheten som trång ram i ”Elins stora längtan”.

Ensam på scen gör Amelie Tinnadotter Norrby en enastående stark roll i denna sprängfyllda pjäs om Elin Wägners liv från liten flicka (hon förlorade sin mamma vid tre år ålder) till vuxen, stridbar kvinna. Margareta Skantzes manus är både ömsint, inkännande och snyggt berättat om en kvinna som vägrar omfamnas av rådande normer. Amelie Tinnadotter Norrby skiftar snyggt från den lilla flickan med stor saknad (ja, genom hela livet) efter sin mamma, över till tonårsflickan som trotsigt vill studera och ta studenten, som vill läsa filosofi som fadern (och rektorn) Sven Wägner gjort. Hon nekades. Men drömde om skrivandet och drev igenom det till sitt yrke – både som författare och journalist.

En pelare med lådor, som vore det handlingar för arkivmaterial, tjänar effektfullt som scenografi. Varje låda, när de vrids, innehållande faser ur livet. En telefonlur, ett dockhem, någon bok. En väska med den livsnödvändiga skrivmaskinen finns med. Amelie Tinnadotter Norrbys Elin Wägner hålls ömsint och spirande. Tonen på kläderna är sval, beige. En kjol, en blus – som emellanåt knäpps hela vägen upp eller djärvt öppnas beroende på omständigheterna – och den eleganta trenchcoaten, en Burburry. Håret uppsatt, för att emellanåt släppas ut och samlas samma igen. Nej, det är inte sinnebilden av en kvinna kring förra sekelskiftet, men nog så effektivt och elegant för sitt syfte. Så strävar hon, förälskar sig, gifter sig, förblir barnlös, skiljer sig, stormar in i den lustfyllda efterkrigstiden och förförs av den. Kläderna kläs av och fram kommer en elegant, glittrande 20-talsklänning tillsammans med dans, lust och färgring stor.

Amelie Tinnadotter Norrby rör sig mjukt och lätt, låter ansiktets mimik tala, smeker in koreografin för att glida in och ur tidsåldrar. Hon håller texten stadigt för att kunna bjuda på varje väsentlig skiftning, för varje tid som ska berättas, varje tanke… Ljussättningen spelar snyggt med tillsammans med Anna Maria Engbergs slipade och stämningsfullt komponerade musik.

”Elins stora längtan” är en skickligt hanterad pjäs om en av många betydelsefulla svenska kvinnor under 1900-talets första hälft. En pjäs på en timma, som är fylld till bredden, som skildrar Elin Wägners stora längtan efter kärlek av en man, som kanske än mer efter rättvisa, jämlikhet och fred.

”Elins stora längtan”, gästspel på Göteborgs dramatiska teater. Premiär 14 mars 2026. Spelas till och med 28 mars. Denna recension baserad på föreställningen 22 mars.

Manus: Margareta Skantze

Regi: Emilie Strandberg

Scenografi/Kostym: Lisa Hjertén

Ljuddesign/Komposition: Anna Maria Engberg.

Musik i föreställningen även: ”Modern love” med Zaho de Sagazan, ”Jobba mindre!” och ”Klockan tickar” med Cats and Dinosaurs samt ”Nina cried power” med Hozier.

Maskdesign: Elisabeth Wigander

Koreografi: Katten Konstgrupp

Teknik: Jacki Román

På scen: Amelie Tinnadotter Norrby