Teater:

EVERY BRILLIANT THING

Nej, jag är ingen vän av teater som skamlöst tvingar in publiken i ett slags agerande. Jag vill luta mig tillbaka, se, registrera, fundera, reflektera. Drabbas, förstås. Men att bli en ofrivillig skådespelare med sittplatsen som tribunal… nej, tack. Det finns förstås undantag. Som 123 Schtunk, clowngruppen som med humor antar utmaning att gestalta scenklassiker.

När Gothenburg English Studio Theatre firar 20 år gör man det med Duncan Macmillans – med Jonny Donnahoe – ”Every brilliant thing”. En nypremiär och en uppdatering av den tidigare versionen som spelades 2017–2018.

I salongen blir alla placerade precis som skådespelaren Gary Whitaker vill. Vi tilldelas blad med nummer och repliker, som ska yttras på given signal. Någon får en Ribena och Kitkat, som ska användas i en scen. Jag tummar på min lapp, läser repliken som för att memorera den innan föreställningen startar. Det är fler än jag som liksom hukar bakom A4-lappen vi fått. Ska detta verkligen vara nödvändigt.

Min uppgift riskerar att överskugga det som Gary Whitaker ska skildra.

Mina tvivel kommer på skam. Åtminstone delvis.

”Every brilliant thing” är en drabbande, inkännande, eftertänksam och roande pjäs, som samtidigt är varmt involverande. Man kommer inte undan, helt enkelt. Några i publiken tilldelas roller, som fadern, veterinären, skolbibliotekarien, läraren i litteratur på universitet, flickvännen… roller som med varsam hand lotsas rätt av Gary Whitaker. Var och en av dessa ”gästskådespelare” går med imponerande säkerhet in som motspelare till Gary Whitaker. Han som spelar den lille grabben, inledningsvis, på sju år som får beskedet av sin far om att mamman gjort något dumt.

Ja, det är en pjäs som psykisk ohälsa och suicidförsök. Om detta som ett medberoende, som sedan blommar ut i depression. Den lille grabben växer, men skriver en hela tiden en lista om fantastiska saker – ”1. Glass”, ”Vattenkrig”, ”3. Berg- och dalbanor”…. Numrerar dem, alltså och det är här vi i publiken kommer in med våra tilldelade lappar och får läsa upp dem. Triviala saker som gör världen värd att leva i, som hyllar livet i det lilla. Det är vackert och det är rörande.

Pojken bär på en stor börda genom livet. Är ständigt otrolig för sin mors hälsa. Vakar osynligt över henne. Bjuder henne att läsa den lista han gjort, som slutligen omfattar nära miljoner punkter. Gary Whitaker glider in och ut ur pojkens tidsåldrar till den man han blir när pjäsen avslutas efter omfamnande, nära en och en halv timme. Allt ackompanjerat av musik från Ray Charles, Etta James, Duke Ellington till This Mortal Coil.

Då har jag blivit både rörd och road. Gråtit och skrattat. Skakats om och reflekterat. Att jag blev en del av pjäsen blev en självklarhet. ”Every brilliant thing” är en på alla sätt och vis brilliant pjäs i det som med en varm ton vågar spegla ett komplext och känsligt ämne . Gothenburg English Studio Theatres uppsättning är både värd att applådera och framför allt se.

Det är ingen slump att pjäsen har blivit en stor succé i detta lilla format på scener i West End, London och New Yorks Broadway. Bland annat är brittiske skådespelaren Daniel Radcliffe aktuell med den på Hudson Theatre i New York i detta nu.Men den går lika bra i Majorna.

”Every brilliant thing”, Gothenburg English Studio Theatre. Nypremiär 13 mars 2026. Spelas till och med 28 mars. Denna recension baserad på föreställningen 21 mars.

Av Dunchan Macmillan med Jonny Donahoe.

Regissör: Kristina Brändén Whitaker.

Scenografi och ljusdesign: Max Mitle.

Ljuddesign: Måns Thornberg, RTC.

Tekniker: Diblik Rabia, Tatiana Madrid, Karl Wassholm och Yosef Madar.

På scen: Gary Whitaker.

Musik: bland annat Ray Charles ”Drown in my own tears”, Etta James ”At last”, Duke Ellington och John Coltrane ”In a sentimental mood”, This Mortal Coil med Elizabeth Fraser ”Song to the siren” med flera.