26 april 2012 hade Jörgen Cremonese och jag, båda från ett sakta upptinande Kai Martin & Stick!, förmånen att vara med och inviga Göteborgs nya rockklubb Pustervik. Jo, klubben hade ju funnits på teaterns andra våning med en scen som skiftat från plats till plats i rummet. Och, ja, konserter hade varvats med föreställningar i salongen i den gamla biografen. Men nu hade Joakim Levin från Nudie, krögaren Lotten Erlander och Johan Red Top Larsson, bokare och kreatör, tillsammans med ekonomen Daniel Levin lyckats få fastighetsägaren att sluta upp bakom beslutet att låta de två våningarna tjäna som rockklubb. Det var ju alldeles fantastiskt.

Invigningskvällen. Mängder med artister gästade 26 april 2012, då Pustervik slog upp dörrarna för det som skulle bli Sveriges bästa rockklubb. Foto: KAI MARTIN/ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

På scen stod ett Augustifamiljen, som för dagen hade Nikke Ström på bas, som husband. Gäster växlades av: Martin Elisson från Hästpojken, Daniel Gilbert, Daniel Lemma, Jenny Silver, Per Ståhlberg från Division of Laura Lee och Soundtrack of Our Lives. Så vi då, som spelade ”Rör, rör, rör dig nu” från albumet ”Röd plåt”, som kom för då nästa exakt 30 år sedan. Med hela bandet kom vi att spela där två gånger – 7 april 2013 (första spelningen i Göteborg sedan 10 augusti 1985) och 1 april 2018. Det som var vårt 40-årsjubileum.

Premisserna då var enkla. För det första giget hade Florence + the Machine ställt in sin spelning. Med kort varsel kunde vi kliva in med bandet, som gjorde comeback. Vid den andra konserten var det påskdagen. Vi fick spela på egen risk (vi bokade lokalen en dag så få egentligen var ute) och lyckades dra 500 pers. Nog så häftigt.

26 april 2012 blev startskottet för en radda artister och band som kommit förbi, antingen på turné eller som lokala förmågor på väg upp eller som vill stå och lysa för en mindre (knappt tusen som mest) publik. Pustervik blev från början en klubb som var annorlunda. Omfamnande och omhändertagande för band och artister, inbjudande för sina gäster.

Mycket. Pustervik har bjudit och bjuder på allsköns underhållning. Låt det förbli så. Foto: KAI MARTIN (förutom bilden på Gomer Explensch och Ronny Rock Svensson: PRIVAT)

Här har etablerade artister bytt scen med nykomlingar. Publiken har ständigt varit med på noterna – nå, inte alltid, för det har ju inte varit utsålt för jämnan. Men salongen och matsalen har varit kreativa spelplatser för kreativa artister.

Bokaren Kim Abelsson har en fingertoppskänsla för vad som ska komma att växa, har ett – via klubben Woody West – ett kontaktnät världen över som gett Pustervik ett gott renommé världen över. Hit kommer man för att trivas både vid och på scenen.

Det har gått 14 år sedan öppningen, nära nog på dagen med en månad när. Men den kommande årsdagen som fjortis blir ett firande med sorgkant. Pustervik har det knackigt med ekonomin.

Daniel Levin är frank när han beskriver situationen. Klubben har bara något år, kanske två, att stå på fötterna.

Nej, det är ingen dans på rosor att driva en rockklubb. Pustervik är väl, tillsammans med en gång Sticky Fingers, den klubb som har hållit längst i Göteborg. Pandemiåren var förstås en käftsmäll. Lokalerna stod lika tomma som kassaskrinet.

Nu är läget prekärt igen. Daniel Levin skriver i ett nyhetsbrev daterat 20260318:

För att göra en lång historia kort. Pustervik kan inte längre förlita sig enbart på stöd från sin huvudägare. Fler måste vara med och betala om framtiden ska kunna tryggas. För att möjliggöra detta – och skapa en situation där de som kan stötta Pustervik samtidigt skall kunna vara trygga med att pengarna stannar i verksamheten – valde ägarna att inför 2025 att ombilda bolaget som driver Pustervik till ett aktiebolag med särskild vinstbegränsning (svb). Det är ett oåterkalleligt beslut som betyder att såväl alla tidigare satsade medel (över 10 miljoner i privat kapital) som eventuella framtida tillskott och överskott tillhör Pustervik.

Målet nu är att årligen hitta fem procent extern finansiering. Resten ska vi kunna lösa. Vi har kommit en bit på vägen. Staten har – genom Kulturrådet – för andra året gett oss ett substantiellt verksamhetsstöd; en såväl ekonomisk som moralisk klapp på axeln, och ett kvitto på vår centrala betydelse i den nationella kulturella infrastrukturen.

Tyvärr gör inte resten av bidragsmyndigheterna samma analys. 

Från såväl staden som regionen har det varit kalla handen.”

I samma brev ges det en möjlighet att stödja klubben på olika sätt och vis och på olika ekonomiska nivå (länk här). En självklarhet, tycker jag.

Livemusik är ingen självklarhet. Vi lever i en tid där kultur har hamnat i en strykklass med studieförbund som tidigare uppmuntrat band med bidrag till replokaler har fått stryka på foten gällande sin verksamhet och skaffa nya riktlinjer. Politiska beslut som skadar den svenska kulturella själen. Få artister klarar att leva på sin musik, men även om bidragen stryps förtvinar inte längtan att skapa. Den finns i människans dna. Man ska också ha klart för sig att musiken är en utväg, precis som sport och konst, för så många som inte hittar någon plats i samhället.

Jag har genom åren träffat så många musiker och artister, som har skapandet att tacka för sitt liv. Där konsten gett dem ett alternativ utanför den gängse samhälleliga med jobb enligt 9–5-rutinen.

I brevet skriver Daniel Levin också om betydelsen av Pustervik om platsen – stället fick utmärkelsen ”Årets Venue 2025” – för publik och: ”… för de drygt 300 lokala, regionala, nationella och internationella band och artister som framträder varje år på Pustervik. Vi vet dessutom att bland våra cirka 150 000 besökare varje år är det många som besöker oss både två och tio gånger. Så vi vill gärna tänka att vi betyder en hel del för dem också.”

När politiker sviker samhället sviker folket politikerna. När perspektiv missas för kortsiktiga mål och snudd ekonomisk vinning får det bli andra visioner som räddar kulturen. Men till syvende og sidst krävs det pengar.

Jag är en frekvent besökare av arrangemangen på Pustervik. Men inte till närmelsevis på samma sätt som andra. Jag har vänner som sätter platsen vid Järntorget som mer än sitt andra vardagsrum. Det är där de får näring och syre, livsluft helt enkelt.

Nu är det upp till mig, dig och alla andra som fortfarande gillar musik från scen och inte från mobiltelefonernas strömningstjänster (som inte ger kreatörerna och upphovsmakarna många sekiner) att stötta ekonomiskt. Jag ska. Ska du? För det är väl inte AI vi vill ha som underhållning…?