Teater:

STILLA VÄGG

Konstkollektivet Snö söker svar på frågor, svar och reflektioner om vår samtid och existens. Nu i den gamla kinarestaurangen Kinesiska Murens lokaler nere vid Skeppsbron vid Göteborgs hamn. Utanför lyser solen vårskirt, skapar skuggor på de kala, avskalade väggarna. En lek med ljus som ofrivilligt ger Peter Cliffordson Weichts pjäs ”Stilla vägg” ett extra skimmer och en ytterligare stämning. Rutan mot Skeppsbron är från botten till mitten skuggad, som ett töcken. Uppåt mot taket är livet utanför. Båtar som passerar, människor, fåglar, himlen…

En man glider sakta in i salongen, som leder han en begravning. Vad han egentligen gör är att skrida in i sitt rum efter döden. Tystnaden omsluter honom, prydligt klädd i svart kostym, vit skjorta, svart slips, svarta skor, ansat skägg och stilfull frisyr, noga lagd. Som om ingenting berör. Han är tillfreds i intigheten.Ingenting yttre stör. Ett bord, en temugg, två stolar. En sparsam inredning. Så liksom flyter en kvinna in i bilden och i rummet. Tar plats i mannens sfär. Bryter tystnaden. Hon talför. Han kärv. Hon anklagande, frågande. Han defensiv.

Hans repliker är korthuggna, enstaviga. Han är uppenbart störd i sin dödens stillhet. Hon, visar det sig, är hans första fru från ett barnlöst äktenskap. De har aldrig riktigt lämnat varandra. Det är hon som har fått styra över hans begravning, motvilligt men ändå respektfullt. Så möts de på andra sidan i denna poetiskt skrivna pjäs fylld av rannsakan, anklagelser, oförlöst relation och kärlek.

Hans Brorson håller sin man strikt och stramt. Möjligen en smula klichéartat, men också så som manus bjuder. För det är en man grovt yxad, som hellre tigit än berättat. Caroline Andréasson går i denna treaktare genom olika stadier. Man möter henne i det slutna rummet utan dörr. I baren där hon jobbar. Och som en åldrad sambo till mannen.

Hela tiden gör hon små skiftningar för att fånga ”tiden” för karaktären i var och en av scenerna som spelas. Försiktigt, stilfullt. Samtalet spinner, som för ett fortsatt försök att utforska det äktenskap, den relation, som började med så stor förälskelse men mynnade ut i tomhet och hans missbruk. Men vad finns att förklara och försvara när man väl är död…?

Peter Cliffordson Weicht pjäs är dramatik i liten skala, som smeksamt slår mot de hårda väggarna och de vitröda klinkergolvet i Kinesiska Muren. Det blir en effektfull uppsättning med små medel i en lokal som är lika övergiven som mannen och kvinnan i pjäsen. Sorgligt vackert, ömsint och varlig samt väldigt fint balanserad.

Stilla vägg”, Kinesiska muren, Göteborg, urpremiär 7 mars 2026. Spelas till och med 29 mars. Denna recension baserad på föreställningen 15 mars.

Av: Peter Cliffordson Weicht.

Manus och musik: Peter Cliffordson Weicht.

Regiöga: Lena Dahlén.

Scenografi och kostym: Anna Wemmert Clausen.

Koreografi: Sara Suneson.

Teknik: Viggo Thurell.