Teater:

1984

”Godhet är egoism”, ”Flyktingar är terrorister”, ”Nyheter är lögn” – rubriker från programbladets text signerad författaren Ola Larson, baserad på trollfabrikernas omkullkastande av sanning. Allt för att passa in i ett samhälle med skuldbeläggande, falskt ifrågasättande och underminering av forskningar och rön för egen, politiskt vinning. ”Krig är fred”, ”Frihet är slaveri”, ”Okunnighet är styrka” – citat från George Orwells roman ”1984”. Den som skulle fått titeln ”1948”, samma år som den skrevs. Nej, en dystopi, minsann. Baserad på dels Sovjetunions härskarteknik under Stalineran, men definitivt också från den nya besegrade nazismen och fascismen i Tyskland, Italien och Japan.

Nu känns 1984 långt ifrån, men precis som med millennieskiftet fanns det något ödesmättat över årsskiftet från 1983 till året efter. Då en tid tyngd av det kalla kriget av kärnvapenhot. Öst och Väst i ständig konflikt. Den fjättrade världen mot den fria. Planekonomi mot kommersialism och fri ekonomi, hårt skurna värderingar mot liberala.

Så revs muren, världen kunde andas och succesivt demokratiseras. Nu…? En tid av galenskap med maktfullkomliga ledare som driver sina länder in i krig. USA har en president som lätt och ledigt klistrar på etiketten fake news på allt som är betrodd journalistik. Han hyllar för att han mobbar och placeras klimatförnekare och vaccinmotståndare på centrala poster. Okunnighet är en styrka. Krig är fred. Vi skriver 2026. Backa teater sätter upp ”1984”.

Det är en vältajmad, brutal föreställning. Regissören och manusförfattaren Monica Wilderoth har skalat av romanen in på bara benet. Det smärtar i varje scen, varje replik blir som en örfil där man vet att tillit och förtroende blott är för att avslöja dissidenter. Ja, det är en föreställning i mollton med scenografin och kostymdesign från Josefin Hinders med Josefin Ekerås maskdesign skapar en grå skärpa. Tillsammans med – återigen – Jonas Redigs musik, som hämtad från något stenhårt av Nitzer Ebb eller Front 242 blir det en uppsättning som emellanåt sprakar och dånar.

Men til syvende og sidst är det ju skådespelarna som bär replikerna igenom scenerna. Gunilla Johansson Spetz roll som O’Brien är utstuderat iskall och skoningslös med en monoton, melodilös replikföring. En otäck människa som lockar med förtroende för att härska och söndra. Julian i Oliver Anderssons gestaltning förvandlas från sin Hitlerjugendgestalt till en blid upprorsgestalt. Romansen med bokens – och pjäsens – tvivlare av Storebrors regim, Winston, blir som ett förtvivlat irrbloss i mörkret. Agnes Hargne Wallander famlar för tilliten, för kärleken, för friheten, för sanningen, för hoppet… En sårbar, frasig karaktär som hon vårdar ömt och allt mer desperat.

Medlöparna eller de regimtrogna – Adel Darwish (Syme), Eleftheria Gerofoka (Charrington), Gunnar Klint (Parson) och Emelie Strömberg (Martin) – är vasst utmejslade marionetter i detta snyggt och emellanåt effektivt koreograferade drama. ”1984” är en lavett, en naken, skarp och klaustrofobiskt kuslig uppsättning 2026. En och en halvtimmes scenkonst går fort, men gör också ont.

”1984”, Backa teater, premiär 6 mars 2026. Spelas till och med 19 maj. Denna recension baserad på föreställningen 9 mars.

Av: George Orwell.

Regi och dramatisering: Monica Wilderoth.

Scenografi och kostymdesign: Josefin Hinders.

Ljusdesign: Bella Oldenqvist.

Maskdesign: Josefin Ekerås.

Videodesign: William Sjöberg.

Kompositör och ljuddesign: Jonas Redig.

I rollerna: Oliver Andersson (Julian), Adel Darwish (Syme), Eleftheria Gerofoka (Charrington), Gunilla Johansson Gyllenspetz (O’Brien), Gunnar Klint (Parson), Emelie Strömberg (Martin) och Agnes Hargne Wallander (Winston).