Om jag hade fått kondis som åskådare i paritet med den arbetsuppgift deltagarna i olympiska spelen har, skulle jag ha i gott trim. Det är jag inte. Men å andra sidan har jag fått njuta av – och förtvivlas över – insatser som (främst) svenska idrottsmän och -kvinnor bjudit. Bäst har tjejerna varit, som kammat hem merparten av medaljerna och som finaldagen knep guld i femmilen genom fenomenala Ebba Andersson och curlingdamerna. De senare med precision i tionde och sista omgången. Snyggt.

Ishockeyn föll inte väl ut för de svenska lagen. Damerna spelade bitvis fenomenal hockey. Åkte förvisso på en tuff förlust på USA i semifinalen, men stod egentligen upp bra trots 0–5. Mot Schweiz i bronsmatchen ledde laget med 1–0, men tappade till kvittering kort efter och förlorade sedan på övertid. Bittert, förstås. Men svensk damhockeys landslagsprestationer har höjt sig rejält efter att ha varit nere i källaren ett tag. Förhoppningsvis var det här vändning och att Tre Kronor kan utmana de tuffaste nationerna i form av USA och Kanada samt Finland och Schweiz.

Herrarna misskötte väl sig inte, men klarade aldrig av att toppa sin prestation. Utslagna i kvartsfinal av USA i en tajt match som gick till övertid blev det inte ens spel om medaljerna. Trist och så grym att sporten vara. Det var inte oturen som grinade svenska herrarna – överlag – i OS. För det är inte otur då man inte är bäst. Det är helt andra faktorer, som dålig planering, dåligt spel, dålig träning och dålig coachning. Förutsättningarna för att göra något riktigt bra finns där. Men…

OS i Milano/Cortina avslutades med ishockey – finalen mellan USA och Kanada.

Hur kan en match roa mellan två nationer som man inte gillar…?

Tja, genom intresset för sporten kanske. Jag försöker skala av lagen som nationer och titta på spelet. Jag håller inte på något lag, men vill ha underhållning. Den här finalen gav full pott på allt som man kan önska att en final i ishockey ska ha. Tajt, tufft, välspelat, dramatiskt, fullt av målchanser, raffinerade spelare som breder ut sitt kunnande både defensivt och offensivt plus målvaktsspel utöver det vanliga. Den ekvationen fick man ihop med råge.

USA inleder med fart och intensitet. Kanada har inte en chans och 1–0-målet borde bara vara början på en formidabel utklassning. Men Kanada samlar sig, spelar mer kompakt försvarsspel och börjar allt mer ta fart. I andra perioden sköljer laget över amerikanarna, där målvakten – Winnipegs – Connor Hellebuyck med enorm skicklig och en skopa tur, som man förtjänar då man är bra, håller undan chans efter chans.

Visst. Kanadensarna kvitterar. Men båda målvakterna –St Louis Blues Jordan Binnington för Kanada och USA Hellebuyck – är strålande i sitt spel. Plus att båda lagen spelar självuppoffrande i försvaret. Det är en fröjd för ögat och det oavgjorda resultatet står sig ordinarie matchtid ut.

En dramatisk förlängning, alltså. Tre mot tre. Här skulle ju kanadensarna spelskicklighet konkurrera ut amerikanarna. Men de förstnämndas iver ställde till det. Istället för att etablera spel i anfallszon satsade kanadensarna på snabba avslut. Som blockades, fångades upp och gav kontringar. Det var just en sådan som gav USA segern, när Jack Hughes avgjorde med knappt två minuter spelade. Det gav i sin tur USA sitt första OS-guld i ishockey sedan den famösa turnering – miracle on ice – i Lake Placid 1980. Då, då USA slog förhandstippade Sovjet och sedan via sista matchen mot Finland (4-2) säkrade OS-guldet helt sensationellt. Laget bestod nämligen av amatörer, spelare från collegelag.

Idag var det en giganternas kamp mellan drivna NHL-proffs. Det blev en match svår att glömma.