Film:

Toppklass. Jodie Foster och Noomi Rapace är fenomenala i sina roller i ”I ett privat liv” respektive ”Mother”, men framför allt den sistnämnda håller inte måttet. Foto: PRESSBILDER

Ett privat liv

!!!

Jodie Foster som den amerikanska, fransktalande pyskoanlaytiker Lilian Steiner, som tar emot sina klienter i en spatiös lägenhet i Paris. Lätt livstrött, ofärdig med sig själv och i konflikt med sin egen livshistoria, men definitivt färdig med de patienter vars litanior hon hört till leda. Men så visar det sig att en av hennes favoritklienter tagit sitt liv. Hon konfronteras av den avlidnas familj och dras in i en thrillerliknande handling, som inte saknar komiska inslag. Det blir en dos Alfred Hitchcock, lite Agatha Christie när Lilian Steiner ska lösa sin teori om att självmordet egentligen inte var ett självmord. Intrigen är rapp och intelligent, där även Lilian Steiner ex-man (Daniel Auteuil) och sonen (Vincent Lacost) med familj dras in i handlingen. Jodie Foster tar sig an rollen stramt, fumligt och smart och är formidabel. Sedan kan ju en långfilm som inleder med Talking Heads genombrottslåt ”Psycho killer” (1977) aldrig vara dålig. Samtidigt vet filmen inte riktigt om den vill vara just en thriller eller en komedi och hamnar en smula mellan stolarna.

Ett privat liv, svensk premiär 13 februari 2026.

Regi: Rebecca Zlotowski.

Manus: Anne Berest, Rebecca Zlotowski och Gaëlle Macé.

Foto: George Lechaptois.

Klippning: Géraldine Mangenot.

Originalmusik: Robin Coudert.

I rollerna: Jodie Foster, Virginie Efira, Daniel Auteuil, Vincent Lacoste, Luana Bajrami, Mathieu Amalric med flera.

Mother

!!

Född som Anjezë Gonxhe Bojaxhiu i Skopjke blev hon som moder Teresa (1910–1997) själva sinnebilden för en nunna som självuppoffrande ägnade sitt liv åt att göra gott för fattiga. Hon fick Nobels fredspris 1979 och helgonförklarades 2016, när tjugo år efter sin död. Det är klart att hennes liv lockar att skildas och när så görs ur regissör Teona Strugar Mitevskas synvinkel görs det mitt i händelsernas centrum i Calcutta, där hon ju verkade. Men vi rör oss i slutet av 40-talet, i tiden inför att moder Teresa ska få besked från Vatikanen om att starta Missionaries of Charity (klartecken 1950), som blev den mission som gjorde henne känd över världen.

Som moder Teresa syns Noomi Rapace, som syns i hart när varje scen. Hon är kontrollerad, hängiven och har lagt sig till med en, förmodar jag, albanskbrittisk accent. Främst skildras livet i klostret, ofta i relation med syster Agnieszka, som är den som är tänkt att ta över moder Teresa roll i klostret. Men hon har förälskat sig, haft en fysiska relation med en man och väntar hans barn. Högst klandervärt inom katolska kyrkan, än värre inom klostrets strikta murar. Så här rör sig intrigen mellan moder Teresas uppoffringar för sin egen nunneorder, hennes förhoppningar och samvetskval och hur hon ska agera mot sin medsyster. ”Mother” (töntig titel eftersom moder Teresa fortfarande är ett begrepp – ”Moder” hade dugt fint) är närgången och snyggt dramatisk. Noomi Rapace är bländande som moder Teresa, men plötsligt dyker ett slags drömsk musikalscen upp i klostret med Lordies ”Hardrock hallelujah”. Ja, ni vet det finska monsterrockarna från Rovaniemi som 2006 överraskande vann Eurovision. Jag är ledsen, men efter den chocken i filmen hämtar sig den inte; inte jag heller. Var det verkligen nödvändigt?

”Mother”, svensk premiär 13 februari 2026.

Regi: Teona Strugar Mitevska.

Manus: Goce Smilevski, Teona Strugar Mitevska och Elma Tataragic.

Foto: Virginie Saint-Martin.

Klippning: Per K Kirkegaard.

Originalmusik: Magali Gruselle och Flemming Nordkrog.

I rollerna: Noomi Rapace, Sylvia Hoeks, Nikola Ristanovski med flera.