49 Göteborgs filmfestival invigdes med öppna famnen. Dels av en underhållande och inbjudande kuplett av kvällen konferencier Eric Ericson, dels av en klok Alicia Vikander. Både vände sig till kulturminister Parisa Liljestrand och hennes tal förra året. Men generositet och förklarande; inte avmätthet eller snobberi. Snyggt.

Den råkalla Göteborgsvinden viner kring nollstrecket utanför. Folk hukar. Smäller upp kragar, knäpper jackor, drar mössor över skulten där spårvagnar och bussar tävlar om uppmärksamheten på Järntorget. Men väl inne på biograf Draken andas förväntning och ett omfamnande sveper värmande. Det är dags för öppnandet av 2026 års Göteborgs filmfestival. Den filmfestival som inte bara satt ljus på Göteborg i den mörka månaden januari i över 45 år, utan som också vurmat för filmkonsten, skapandet, skådespelandet, det betraktande ögat och för filmälskare.

Men…! Förra året invigdes Filmfestivalen av en putt kulturminister som inte kunde skilja på sak och person. En kulturminister som inte värnar kultur – i linje med rådande regering – och som inte ser dess helhet, dess läkande och lärande kraft. tack och lov för andra perspektiv i år. Tack och lov bjöds invigningen på andra perspektiv. Efter vimmel med kändisar, digniteter, wannabes och vanliga dödliga var det dags för alla inbjudna att ta plats i den vackra salongen invigd 1956.

Eric Ericson hade lämnat semmelbakandet i Jonsered för att ta plats som kvällens konferencier. Han, skådespelaren, som lagt karriären på hyllan för bagaryrket har nu vikt förklädet och bagarkläderna för smoking och strålkastarljuset. Det blir en kuplett som är fylld med värmen. Ackompanjerad av skådespelarkollegan och den underfundiga komiker Åsa Gustafsson sjunger han om filmen, som förenar, som skapar jobb och som ger intäkter inte bara för bioägaren. En utsträckt hand med förklaringen att filmen är kulturministerns bästa vän.

Ja, förstås, en kärleksförklaring till filmkonsten som kan karaktäriseras som naiv. För svensk film går på knäna, men vikande publiksiffror… bland annat. Men i stort har han ändå rätt. Ett biobesök genererar så mycket mer än bara en film. Det kan ge ett restaurangbesök, en hotellnatt, ja, något utöver filmtittandet i en salong som bjuder just det där underbara fokuset på en film som visas på den där stora duken. Det får man inte hemma, där annat stör.

Kulturminister Parisa Liljestrand hade tackat nej till att närvara och inviga Filmfestivalen. Precis som hon valde bort Guldbaggegalan tidigare i veckan. Men hon blev alltså närvarande ändå. Både i Eric Ericsons kuplett. Dels i Alicia Vikanders tal. Ja, hon som fick ersätta kulturministern, som gick och gömde sig och inte vågade står för sin kulturpolitik. Vår största, mest lysande internationella stjärna höll ett klokt tal, som kontrasterade det som invigde förra året, där Parisa Liljestrand pratade om ett upprepande av manus med fokus på Guldbaggegalan och Göteborgs filmfestival.

Alicia Vikander menade istället att just dessa tillställningar var i andra ändan av allt hårt arbete för att skapa film. ”Och vare sig man drömmer om fulla salonger eller om att tänja gränserna för vad filmkonsten kan vara, så uppstår ingenting av det i ett vakuum. Film kräver resurser, det kräver tid, risker och misslyckanden.”

För det är ju så. Man kan inte bara utnyttja frukten utan att också inse att den också ska odlas, drivas fram och förädlas.

Galapremiären på Draken är annars en märklig historia, som – ur mitt klädintresserade perspektiv – är förvånansvärt oglamoröst. Ja, januari kanske inte bjuder in till det. Men fleecetröjor, olikfärgade sneeker, jeans, t-shirt…? Nä, jag tycker det är slappt. Det är vardag vilken sketen veckodag som helst. Det är inte fest. Det är inte klass. Det är inte protest. Det är arrogans, lättja och, faktiskt, fult. Kom inte och smutta på bubbel om du inte anstränger dig för att ha stil.

Hur var jag nu själv klädd? Ja, secondhand, förstås. Den tredelade Eduard Dressler-kostymen jag hittade på Ragtime herr i höstas, till den en lila Etonskjorta, den brokigt randiga Paul Smithslipsen från KFUM secondhand, en matchande snusnäsduk och på huvudet min nyinköpta Stetsonhatt från Myrorna på Backaplan. Rocken som hamnade i garderoben är en klassisk lodenrock, som jag inhandlade för 35 år sedan.

Invigningsfilmen var ”Biodlaren”, en mollstämd, stilla framflytande berättelse om en ensamstående pappa med trulig tonårsdotter. Jag ber att få återkomma med en recension senare. Men den fick värmande applåder efter visningen.

Film i VästAlla ska med. Kända som okända vimlar förbi. Som teaterfotografen Ola Kjelbye, som arrangerar en plåtning, som Film i Västs Ulrika Grönérus övervakar. Produktionsdesigner Louise Drake af Hagelsrum med maken Mats Pihlgren var på plats. Filmregissören Julia Thelin och skådespelaren Carla Sehn  intervjuas av Filmfestivalen. Gus Kaage från Film i Väst missar sällan en filmfestival i Göteborg. John Hellberg och skådespelaren Alexander Karim var på plats, den senare medverkar tillsammans med David Dencik i årets starka introduktionsfilm för Filmfestivalen. Nyss strokedrabbade Janne Josefsson kom med käpp och sällskap för invigningen. Förre konstnärlige ledaren för Filmfestivalen, författaren och journalisten Marit Kapla var på plats. Hela gänget bakom ”Biodlaren” – förutom huvudrollsinnehavaren Adam Lundgren – svepte in. Hedvig Nilsson och Marika Lindström intervjuas i vimlet apropå deras insatser i premiärfilmen, för vilken Janne Schaffer gjort musiken. Avgående vd:n för Filmfestivalen Mirja Wester lyste upp i grönt. Ikonen Christina Lindberg har en liten roll i ”Biodlaren” . Skådespelaren Tove Wiréen hade lämnat Folkeaterns environger för galan på Draken. Regissören Marcus Carlsson pratade om sin film och hyllade teamet med bland andra skådespelarna Hedvig Nilsson, Marika Lindström, Adam Lundgren och producenten Lovisa Charlier. Mirja Wester och konstnärlige ledaren Pia Lundberg hälsade publiken välkommen. Gunnar Bergdahl, grundaren av Göteborgs filmfestival, missar med hustrun Annica Karlsson Bergdahl aldrig en invigning. Foto: KAI MARTIN