Mina ögonbryn höjs när jag läser GP:s dödsannonser. En gymnasiekamrat har lämnat jordelivet 69 år gammal. Han var en excentrisk klasskamrat, tystlåten, brutalt skoltrött, men visade på en intellektuell skärpa som ibland häpnade. Som när den mörkt blå, ja till och med brune, historieläraren skulle sätta grabben på plats under en lektion. Utspilld över sin skolbänk längst bak i salen fick han en fråga av den Caligula-liknande magistern (dock utan pekpinne för pennalism), som skulle sänka den tillspillogivne under bänken, ned på golvet och bli ett med dammet. Det blev aldrig så. Min klasskamrat, som tillsammans med mig och ett annat gäng illustra elever tvingade gå om etta på grund av för dåliga betyg, reste på huvudet och svarade adekvat och kunnigt på frågan för att sedan sänka skallen mot vila mot bänken igen. Det visade sig att han var extremt kunnig i just historia, men att han under högstadiet hamnat i en lärares våld som inte klarade att hans elev var kunnigare än honom och därmed frös ut adepten. Där och då slog skoltröttheten till och en enstöring blev än mer en störig.

Nu har döden slutit honom i sin famn, sörjd av sin mor och sin bror med familj.

Jag har googlat honom under livets gång, men han har flugit under radarn, utan titel, märkbar jobbkarriär, utan ett noterat liv för oss utanför. Jo, döden nafsar oss i nacken.

Så hinner jag knappt hämta andan förrän nästa dödsbesked kommer. Anders Möller, en rockens kraftkarl och ödmjuke tjänare har lämnat oss.

Jo, jag visste att han var sjuk. Men hade svårt att ta in det och hur sjuk är sjuk? Läkarkonsten klarar så mycket nu mer, men – förstås – inte allt.

Några år efter ovan nämnda gymnasieperiod stötte jag på honom för första gången. Då som juvenil trumslagare i Partillebandet Slobobans Undergång, ett av de första punkbandet i Göteborgsområdet, med spelningar på Sprängkullen. Det var 1978 och punken flög igenom luften och sögs in i mitt blodomlopp. Främst blev jag väl vän med bröderna Per och Staffan Hassling. Kanske inte så konstigt, som född 2 december 1962 var Anders Möller en minior i sammanhanget. När vi andra möttes på rockklubbar hade inte han ålder för att komma in.

Han lämnade bandet 1979 och jag förlorade honom ur sikte för att höra honom i the Few tillsammans med bland andra Magnus Tengby. Nu som sångare och gitarrist. Jag vill minnas, och rätta mig om jag har fel, att dessa herrar med övriga i the Few ingick i bandet Les Twist, som var en popbandsdröm med fransk touch (randiga Picasso-tröjor) initierat av Henrik Cederberg perioden innan han blev medlem i Kai Martin & Stick!. Det finns en obekräftad historia om hur Möller och Tengby kom till replokalen på Sprängkullsgatan, i landshövdingehusen mot Skanstorget. När de öppnar dörren fångar de Cederberg mitt i ett Pete Townshend-hopp, allt för att allt skulle vara noga inrepeterat inför kommande spelningar. Det blev aldrig något av det bandet, men the Few – med radioprofilen Stefan Livh på trummor – gick från the Chosen Few till just the Few. Fick en karriär som underhållande coverband. Bland annat gjorde de en sejour som husband på Valand i 90-talets början med gästartister som Thomas Di Leva, Lisa Nilsson (innan genombrottet) och Sven-Ingvar (som innebar startskottet på deras stora comeback).

Anders Möller hade en röst av stål och klarade otvunget alla möjliga genrer. Hårdrock? Inga problem. Tom Jones? Fantastisk. Tillsammans med Stonefunkers Emrik gjorde de en show med crooner-/Las Vegas-tema under rubriken ”Vic Fountaine vs Tony De Wonderful” på Trädgår’n 2003. Underhållande och skickligt.

Mångfacetterad. Anders Möllers kunnande på scen spände över mängder av olika genrer. Här bilder från Slobobans Undergång på Musikens hus hösten 2025, Nationalteaterns Rockorkester på Liseberg1 september 2022 och minnes- och hyllningskonserten på Pustervik till Bruce Emms ära några veckor senare. Foto: KAI MARTIN

Jo, han var mångfacetterad. The Few blev så småningom Black Ingvars, som kanske blev kronan på rockverket för Anders Möller. Men han var också en period med i glamrockbandet Swedish Erotica och, de sista åren, i Nationalteaterns Rockorkester. Ja, han gjorde också en ödmjuk comeback i Slobobans Undergång för drygt tio år sedan, som stöttepelare och rutinerad rocker i punkbandet som startade hans karriär.

Anders Möller svävade aldrig iväg. Han var generös privat och jordnära. Under större delen av sin levnad jobbade han som hamnsjåare parallellt med sitt uppdrag på rockscenerna runt om i Norden.

Nu har hans röst tystnat, hans sista riff klingat ut och hans sista takt slagits. Trist och sorgligt.

Det känns inte länge sedan som jag gick med mitt barnbarn från förskolan och passerade Anders med fru utanför deras hem. Kanske bara något år sedan, en vår, försommar eller precis då terminen startat. Det blev ett trevligt möte, ett kort snack om livet. Inte anade vare sig han, hon eller jag att en sjukdom lurade i vassen.

Tack för allt och mina tankar i sorgen går till Anders Möllers familj. All omtanke.

Vila i frid.