Teater:

FARSOR

För bara några veckor sedan såg jag Pompon Produktions föreställning ”Pappagruppen”. Då en föreställning om faderskapet och relationen till ett nyfött barn, ifrågasättandet, otillräckligheten. Nu Abnorm Scenkonsts uppsättning ”Farsor”, men denna gång ur perspektivet uppgörelse med fäder i ett slags kärleksfullt, men inte desto mindre analyserande, av hur pappa–dotter-relationen är och har varit.

Abnorm Scenkonst, den fria teatergruppen med Elin Bornell, Ida Hackzell och Hanna Holmqvist, vill (som de skriver i programbladet) ”lekfullt ifrågasätta rådande samhällsstrukturer och normer”. Man utgår från sina egna erfarenhet och, ja, det blir en föreställning som är både roande och eftertänksam.

Publiken förs in i salongen genom en kokong av stora plastsjok. Man får gå över scengolvet där flera stolar är utplacerade. Stolar med skevt kapade stolsben. Mer behövs inte i form av rekvisita. Det är upp till trion att skapa och nå fram.

Det blir ett slags metaföreställning. De kommer in i mörker och när ljuset väl tänds är det tre halvnakna kvinnor placerade på lika många stolar. Några slags Clark Gabel-mustascher är placerade på var och ens överläpp. Här skvallras från början och en könsöverskridande pjäs.

Sedan antiken har män spelat kvinnor (och män) i pjäser. Fortfarande roar det med män som – utan dragambitioner – gör kvinnliga roller och kittlar med män som After Dark-likar flörtar med kvinnoroller. Det omvända har blivit mer i legio (som i Stadsteaterns uppsättningar ”Vi betalar inte! Vi betalar inte!” och ”Pappa Ubu) det senaste , men jag vågar nog påstå att det i stor är en hyfsat modern företeelse. Och varför inte? Manér, kroppsspråk, tilltal… allt kan ju få ett slags förtydligande när det sker. En frisk distans till invanda normer.

Ingen av Elin Bornell, Ida Hackzell och Hanna Holmqvist raljerar när de försiktigt förvandlas från kvinnor till män, från döttrar till farsor. Små ändringar i ansiktsuttryck, hållningen som förändras. hur huvudet hålls, händernas placering. Det är skickligt. Elin Bornell växlar till skånska, som man får förmoda att hennes pappa pratar. Det är detaljer, men aldrig oväsentliga.

Emellanåt avbryts förvandlingen och två tillrättavisar en tredje. Som om ”Farsor” fortfarande är i ett skapande. Det i sin tur ger en avslappnad närvaro. Cecilia Milocco har snyggt koreograferat och tillsammans med Lisen Rylander Löves effektiva musik blir det ytterligare ett skikt i pjäsen.

Ja, det är humor, men aldrig utan allvarsgrund. Det är tre farsor som avspeglas med all sin manhaftighet, otillräcklighet, sina brister och sina oförmågor. Men trion Elin Bornell, Ida Hackzell och Hanna Holmqvist ställer dem inte inför rätta och – vilket man snart inser – det krävs två för en tango. (Och, inom denna parantes, Abnorm Scenkonst har också utmanat sig själva i sina modersroller i uppsättningen ”Det halvkassa moderskapet” 2019.)

Nyttan med ”Farsor” är spegeln jag får. Jag som man, hur är jag mot mina barn och mina närmaste? Hur cementerad är min mansroll, vad är positivt och vad är negativt? Att just ifrågasätta och fundera, men också diskutera det är väl nyckeln till att inte stagnera. ”Farsor” bjuder in till sådana funderingar och samtal.

”Farsor”, Teater Trixter, urpremiär 13 december 2025 på Studion, Göteborgs stadsteater. Denna recension baserad på föreställningen 3 januari 2026. Spelas öven 4 och 6 januari.

Av och med: Absurd Scenkonst (Elin Bornell, Ida Hackzell och Hanna Holmqvist).

Koreografi och regikonsultation: Cecilia Milocco.

Rum och kostym: Matilda Söderling.

Komposition: Lisen Rylander Löve.

Ljus: Ludde Falk.