Teater:

7 SORTERS TYSTNAD

Nej, det är inte ett försök att på en teaterscen försöka upprepa avantgardekompositören John Cages bedrift med kompositionen ”4’33″” (1952) – den som består av mer än fyra och en halv minuts tystnad. Istället söker dramatikern och regissören Paula Stenström Öhman det som står mellan raderna, det som aldrig sägs. Den tystnaden som uppstår i relationer där man tiger om oförrätter eller duckar för att svara. Det som kan sippra ner genom generationer som en arvsynd in i ohälsa eller utanförskap.

”7 sorters tystnad” – nej, jag räknade inte om det verkligen var just sju olika sorters tystnad, det fanns annat att fokusera på – gör kopplingar till Nya testamentet och Uppenbarelseboken. Den citeras flitigt i olika scener. Sätter liksom tonen till dramat. Den om relationer som imploderar.

Charlie Åströms enkla men ack så effektiva scenografi – och ljussättning – med vridbara skärmar (ena sidan svart, andra med en spegel – skapar ett scenrum som rör sig mellan de lokaler som krävs. Från vardagsrummet till kyrkan, från ett förråd till kyrktornet etc. Det skapar en förutsättning att fritt få jobba med sina roller utan att onödiga miljömarkörer görs. Här fångas i ett svep publikens uppmärksamhet för att aldrig tappa greppet.

Till det kompositören Sæmundur Grettissons effektiva musik, som emellanåt blinkar åt Penguin Café Orchestras repetitiva pianobaserade låtar. Men han fångar också upp pjäsens referenser till Bob Dylans musik i snygga arrangemang.

”7 sorters tystnad” jobbar på sätt och vis i samma anda som filmen ”Sliding doors” (1998). Skeenden som inledningsvis inte har med varandra att göra växer samman till en massivt brokig väv av förklarande helhet.

Skådespelarna rör sig så sömlöst skickligt mellan sina roller att jag bitvis häpnar. Här går man från att spela präst (Carolina Söderström), som sakta krackelerar själsligt, till mor/mormor, avgiftad före detta prostituerad och ingift hustru. Eller Ove Wolf som så skickligt styr mellan rollerna som kärv organist, 14-årig drop out-grabb, den ostyrige machobrorsan som kommit ut ur sitt missbruk och den skvallrande själavårdande diakonen. Elin Skarin rör sig snyggt mellan sin tonårsflicka, den mutistiska systern, mamma med psykisk ohälsa och och beskäftig socionom. Så också Jonathan Rodriguez som med bravur skiftar mellan rollen som kyrkväktaren med spansksvensk brytning, gravgrävaren, den talföre brorsan som skyddar sin syster och hatar och saknar sin storebror, fyllot på bänken och den överdrivet inkännande socionomkvinnan.

Med kroppsspråk och språkliga skiftning ror de övertygande hem sin uppgift och illusionen slår med full kraft in i salongen.

Ja, det är en tung text som de fyra skådespelarna bär fram. För det är en tungt drabbande story. Men i allt finns både humor och försoning, som en kontrast mot den apokalyps som Uppenbarelseboken flaggar för.

”7 sorters tystnad” känns rätt in i själen.

”7 sorters tystnad”, Lilla scenen, Göteborgs stadsteater. Urpremiär 13 december 2025 i ett samarbete med scenkonstkompaniet Lumor. Pjäsen kommer också spelas på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm med nypremiär 22 april 2026. Denna recension baserad på genrepet 12 december.

Av och regi: Paula Stenström Öhman.

Scenografi/ljusdesign: Charlie Åström.

Musik: Sæmundur Grettisson.

Ljuddesign: Tommy Carlsson.

Kostymdesign: Karin Weststrand.

Maskdesign: Althea Jiltelius Franconeri.

På scenen: Jonathan Rodriguez (Carlos/Dag/Klasse/Nicko/Bup-Monika), Elin Skarin (Jussi/Marie/Olli/Rakel), Caroline Söderström (Cia/Harriet/Ingela/Pirjo) och Ove Wolf (Axelsson/Mikael/Tommy/Yngve).