Teater:

KOLLATIONERING

”Kollationering” är del ett i regissör Malin Stenbergs sceniska triptyk ”Metamorfos”. Ett slags start på de uppsättningar som kommer följa med rubrikerna ”Döden, döden, döden” och ”Självrannsakan” med premiärer i januari respektive april i olika skrymslen och vrår – samt även i den stora salongen – på Folkteatern.

Kollationering är ju starten på en pjäs. Då då skådespelarna, efter att ensamma stött och nött sina manus, nu möter regissören och sedan gemensamt börjar skapa konturer av det som sedan ska bli en helhet i form av en föreställning med scenografi, stämningar, ljud, ljus och karaktärer. Om nu ”Kollationering” är en kollationering eller faktiskt en pjäs är inte helt lätt att veta. Teaterns uppgift, precis som magikerns, är ju att skapa en illusion. Ur denna illusion kan man sedan spegla verkligheten, eller inte, skapa en diskussion, eller inte. Eller rätt och slätt underhålla och beröra. Eller inte.

När skådespelarna Sanna Hultman, Malin Morgan och Tove Wiréen möter regissören Malin Stenberg är det i förstone just i skenet av att det är en kollationering. Vattenglas med -karaffer, en kaffekopp, en snusdosa (Malin Morgan), en stickning med ett nystan som repas om och om igen (Tove Wiréen). Till detta Malin Stenbergs manifest, eller förklaring till varför ”Metamorfos” ska göras och hur den ska göras. På plats är också dramaturgen Klara Ejeby, som fått uppdraget att tillsammans med de andra väva samman texterna till något slags helhet.

Rubriken är ”Metamorfos”, men handlar det om klimakteriet, en sorts förvandling, ett område sällan eller aldrig skildrat på scen. Menopausen där den fruktsamma kvinna upphör för ett steg in i åldrande. Om detta har det forskats förfärande lite, så som det plägar göra med hälften av jordens befolkning där den mesta forskning görs ur ett manligt perspektiv.

Nu ska ”Metamorfos” sätta klimakteriet under skäppan och samtidigt beta av andra ämnen. Som till exempel hur kvinnor dör i pjäser som ”Medea”, ”Fröken Julie” och ”Hedda Gabler”.

I ”Kollationering” går man, som man gör i en kollationering, igenom texterna. Diskuterar dem inför öppen ridå, men den inbjudna publiken är (med få undantag) just bara en publik, som väntar: på illusionen, på att bli underhållen, på att bli berörd.

Skådespelarna sitter med sina manus, sina textsjok och sina repliker. Detta som ska nötas in för att bli levande inför en publik som kommer vara fyra personer eller fler, beroende på vilka utrymmen pjäserna spelas. Malin Stenberg har sin dator, som projiceras på en duk bakom kvartetten vid bordet. Vid olika tillfällen släcks skärmen. De fyra blir alltid lika handfallna och försöker tillsammans med teknikern lösa problemet via handlingskraft eller förslag. Så glider vid lika många tillfällen vaktmästaren in. Den tystlåtne som både sonderar terrängen och problemet, för att lika tyst glida ut ur bild. Och, tada!, skärmen tänds igen.

Med tanke på ”Metamorfos” feministiska tema blir det en märklig grimas.

Förvisso ett lustigt grepp att bryta något som fastnar. Ett sätt att gå vidare. Men Ludvig Stynsberg vaktmästare är ju en roll. Utmärkt spelad i det lilla. Som gjord för vilken revyscen som helst efter nyår. Då blir kollationeringen ”Kollationering” och jag en smula vilsen, men samtidigt nyfiken på den fortsättning som bjuds efter årsskiftet.

För det är speciellt – och exklusivt samt utmanande – att möta skådespeleri i trånga eller annorlunda utrymmen än den gängse scenen. Det gjordes under pandemin. Med gott resultat.

”Kollationering”, Göteborgs Folkteaterns foajé, 3 december 2025. Del ett i den sceniska triptyken ”Metamorfos” som följs av ”Döden, döden, döden” (premiär 22 januari 2026) och ”Självrannsakan” (premiär 23 april).

Regissör: Malin Stenberg.

Av: diverse olika texter från skilda håll.

Dramaturg: Klara Ejeby.

Med: Sanna Hultman, Malin Morgan, Ludvig Stynsberg och Tove Wiréen.