Teater:

UMMIKOS

På Världskulturmuseet i Göteborg finns nu utställningen ”Native American fashion” (till och med 2 november 2026. En utställning som fascinerar i både historik, mode genom historien till nutid och fotografi. Den stora nordamerikanska landmassan är inte homogen. Ursprungsbefolkningen i nordost talade inte samma språk som de i sydväst. Mycket mer skilde, förstås, som traditioner och kläder. Men gemensamt för dem är hur kolonisatörerna bestämde. Inte bara hur man ska vara, prata och se ut utan också vilken religion som är den riktiga. Så blev ursprungsbefolkning styvmoderlig behandlade. Barn skickades till internat för att lära sig engelska och imperialisternas seder, bruk och historia. Lärdomar som inpräntades inte sällan genom pennalism.

I Sverige höll man denna pedagogik hårt i handen gällande de minoriteter som bodde i Sverige. Om samerna är måhända mycket skildrat och omskrivet. ornedalen, som innan Sverige skildes från Finland 1809 av Torne älv, en helhet. Man pratade finska med nordfinsk brytning. Men efter 1809 kom den svenska sidan att prata ett språk som var mer finska än svenska, men ändå aldrig riktigt finskt. Med tiden ”fastnade” tornedalingarnas språk i den äldre finskan med resten av Finland utvecklades i ett mer modernt språk.

Språket har långt senare fått namnet meänkieli och blev 2000 ett svensk minoritetsspråk. Men under den senare delen av 1800-talet bestämdes det inte bars att svenska skulle vara rådande i folkskolan i hela riket. Man skulle också försvenska minoriteter som tornedalingarna. Barn skickades iväg för att lära sig svenska och förtränga sitt eget språk. Uppfostringsmetoden långt in på 1900-talet skedde med pennalism.

Nyskrivna pjäsen ”Ummikos” väver in detta i en gripande historia om rotlöshet och vilsen språklig hemvist. Camilla Blomqvists pjäs skildrar generationer, de som talat och de som förlorat sitt språk. På samma gång möter man karaktärer som i utflyttningens Sverige reser från arbetslösheten i norra Sverige till jobb i de södra delarna av landet. Det är inte bara ett uppbrott från det trygga, från vanor och traditioner. Det är också en resa rätt in i något slags förnedring där de rötter man haft devalveras och ersätts av skam.

Timo Nieminen , Klara Pasma, Nikolai Äystö  och Margareta Stone glider sömlöst in och ut ur sina roller. Bär med känslig hand fram historien med stor dramatik utan vilda gester. Timo Nieminen är fullkomligt lysande i sina skiften från en liten grabb över till en ung nyfiken kille och en vuxen man till en åldring med liten tid kvar. Kroppshållning, händernas rörelse, mimik, kläder ställer in ålder tillsammans med språket. På samma vis agerar effektfullt de andra. Klara Pasmas ömsinta flicka, tonåringen och unga kvinna. Nikolai Äystö som inlevelsefullt agerar och balanserar sin man i karriären i Japan med vemodston där längtan ”hem” gör honom vilsen. Men som också gör sin fadersgestalt och amerikan med självklarhet. Margaret Stone har delvis rollen som berättare, men agerar med skör säkerhet genom sina roller. Allt i den elegant enkla scenografin signerad regissör Filip Alexanderson.

Allt sker så elegant och dramaturgiskt fyndigt, men också med stor skärpa, allvar och komik. Språket växlar mellan svenska och meänkieli (textning visas under hela föreställningen). Historierna som berättas flätas snyggt samman och är var och en för sig drabbande. Som helhet är ”Ummikos” både smärtsam, vemodig och känslosam, men också fylld av hopp. Dessutom med ett spännande soundtrack där Bruce Springsteens ”Born to run” och ”The river” får sin väsentlighet i pjäsen efter de inledande tonerna av Jan Johansson.

Jo, ensemblem kan både sjunga och spela med emfas.

Till föreställning hör också ett inledande föredrag och möjlighet att lära sig mer genom konst, bilder, ljud, smaker och kunskap om tornedalingar, kväner och lantalaiset. De tre grupper som talar meänkieli.

”Ummikos”, Teater Halland, Varberg. Premiär i Pajala Folkets hus 16 oktober 2025 i ett samarbete mellan Tornedalsteatern och Riksteatern. Denna recension baserad på föreställning hos Teater Halland, Varberg 27 november. Spelas på turné till och med 13 december.

Av: Camilla Blomqvist.

Regi och scenografi: Filip Alexanderson.

Kostymdesign: Frida Hultcrantz.

Mask-och perukdesign: Gemila Roberts.

Ljusdesign: Peter Stockhaus.

I rollerna: Timo Nieminen , Klara Pasma, Nikolai Äystö  och Margareta Stone.