Musikal:

HAMILTON

!!!

Victoria Palace Theatre, London.

Publik: Nära nog utsålt.

Bäst: Intensiteten.

Sämst: Den upprepande rapen.

Fråga: Kan ”Hamilton” någonsin hamna på en svensk scen…?

När musikalen ”Hamilton” hade premiär på Broadway för tio år sedan var den en sensation. En musikal baserad på Alexander Hamilton, amerikansk statsman och verksam när USA gjorde sig fritt från brittiskt överstyre i slutet på 1700-talet. Med afroamerikaner i de tongivande rollerna och med stora sjok av rap, som berättande partier. Jo, det var annorlunda.

Med tiden har succén hållit i sig och musikalen med sin reflektion av politiska stridigheter och intriger blivit i allra högsta grad relevant.

Två år efter den amerikanska premiären föll täcket för den brittiska versionen. Sen på bollen är jag på plats åtta år senare och blir begeistrad. Dels för att uppsättningen är så fullödig. Men också för att publikintresset fortfarande är så stort.

Det är förstås en fröjd att se musikal i London. På anrika Victoria Palace Theatre blir varje plats intim i förhållande till scenen. Scenografi är helt avskalad in på teaterns tegelmurar (eller om det är en illusion som fungerar så väl). Tempot är från start högt, kvaliteten på artisterna likaså – oavsett om det är de i huvudrollerna eller de i ensemblen. Lin-Manuel Mirandas musik är tungt förankrad i den afroamerikanska musiken. Åtminstone den som grott sedan soul, r’n’b och rap blivit ett starkt uttryck. det blir med andra ord intensivt groovigt. Ja, till och med med rap battle, som ger en streetsmartness i de politiska stridigheterna.R’n’b-låtarna sveper in med Beyoncéklass – få kan ju som hon väva samman de afroamerikanska genrerna. Rapen blir i ”Hamilton” den berättande faktorn och driver texten, intrigerna och historien framåt. Men den blir också upprepande i sitt tema, vilket förtar något av intrycket och glädjen. Men – och låt mig det få sagt – jag är ingen hiphopkille.

Visst är kung George kommenterande inslag även det repetitivt. Men showstoppern ”What’s next” är bländande komisk och utnyttjar varje scen till fulländning. De kvinnliga huvudrollerna (Bente Mulan, Emily-Mae och Jasmina Jia Yung Shen), som spelar systrarna på var sitt sätt snärjer Alexander Hamilton (Alex Sawyer) sjunger som vore de medlemmar i Destiny’s Child. Jay Perry gör sin Aaron Burr med smeksam, nasal soulröst… ja, så håller det på.

Artisteriet har inte en svag punkt och mixen av afro- och asiatbritter är spännande. Men är ”Hamilton” en musikal för svenska scener? Tillåt mig att tvivla. Förstås för att det är baserat på amerikansk historia och dåtida politik. Men också för att jag tvivlar på att afrosvenska och -asiatiska musikalartister räcker till i antal (talangen är det inget fel på). För det är en väsentlig knorr med just den iscensättningen, för att vända och vrida på perspektiven. Texten? Där tror jag att en begåvad översättare och uttolkare som Calle Norlén skulle älska utmaningen. Men ändå… nej, jag tror inte ”Hamilton” kommer landa på en svensk scen inom överskådlig framtid.

”Hamilton”, Victoria Palace Theatre, London. Premiär 21 december 2017. Denna recension baserad på föreställningen 15 november 2025.

Av: Lin-Manuel Miranda (bok, musik och text) baserad på biografin ”Alexander Hamilton” av Ron Chernon.

Regi: Thomas Kail.

Scenografi: David Korins.

Koreografi: Andy Blankenbuehler.

Musikarr: Alex Lacamoir (även orkestrering) och Lin-Manuel Miranda.

I rollerna: Alex Sawyer (Alexander Hamilton), Jay Perry (Aaron Burr), Bente Mulan (Eliza Hamilton), Emily-Mae (Angelica Schyder), Jonathan Andrew Hume (George Washington), Yeukayi Ushe (markis de Lafayette/Thomas Jefferson), Jordan Castle (Hercules Mulligan/James Madison), Jordan Benjamin (John Laurens/Philip Hamilton), Jasmina Jia Yung Shen (Peggy Schuyler/Marie Reynolds), Daniel Boys (kung George) med flera.