Högt och lågt. Läsvärda biografier av skilda slag.

Jag erkänner. Jag ligger efter. Ett gäng biografier har blivit liggande för att sedan väl lästa ställt i kö för att skrivas om. Men här kommer ett sjok mer eller mindre aktuella – men inte desto mindre intressanta – biografier. Håll till godo.

Karl G Jönsson, Mats Eriksson Dunér, Jonas Ellerström och Petter Lönegård: Vi kan inte dö – Henrik Venant, Heartwork Records och punkscenen i Malmö/Lund (Helium press 2024)

Den svenska musikscenen kring punken och nya vågen i slutet av 70-talet var till gränsen – ja, över den – kreativ. I varje större och mindre ort bildades band. I var och varannan replokal skapades musik. Mer eller mindre bra. Band knöts mellan dessa kreativa kluster. Alla ivriga att hjälpa till för att bereda plats för ny musik för en ny publik.

Få, om ens någon, har haft större betydelse än den Henrik Venant hade i Lund och Malmö. När punken slog igenom i Sverige 1978 var han 20 år, men redan i framkant. Han hade bildat band, bildat ett skivbolag och var snar att boka spelningar. Vi i Kai Martin & Stick! hade förmånen att träffa honom vid Slottsskogsfestivalen 18 augusti 1979. Han hade då sitt TT Reuter, ett band som krossade allt motstånd (även om Grisen Skriker var formidabla). Bandet var moget, elegant, drivet och spelade musik som aldrig hade hörts förut. Att knyta vänskapsband med honom och gruppen var att knyta vänskapsband för livet.

Det gav våra första spelningar i södra Sverige. Hösten 1979 på Fredmans i Malmö och Lunds stadsbibliotek. Fler skulle följa.

När Karl G Jönsson tillsammans med Mats Eriksson Dunér, Jonas Ellerström och Petter Lönegård väljer att skriva hans, hans skivbolag Heartwork Records och punkscenen i Malmö/Lund är det inte en dag för tidigt. Det är en välskriven biografi med tillbakablickar utan skymmande nostalgi. Elegant betar man av band för band hos skivbolaget, men också scenerna som fanns. Man lyckas med hjälp av de rika bildmaterialet från fotografer som Hans Aarenstrup, Mats Bäcker, Anders Torgander, Lars Sundestrand, Cathi Ede, Ingemar Breithel med flera hitta både essensen och stämningarna i denna så kreativa era från 70-talets slut och 80-talets början.

Det är en välskriven, initierad och genuint nyfiken bok, som håller en hög klass rätt igenom. Ja, för den nyfikne vill jag lägga till protokollet att jag medverkar precis som Ronny Svensson intervjuas och Kai Martin & Stick! nämns. Inte så konstigt. Dels var vi mycket i Lund/Malmö för att spela. Dels spelade vi in vår andra singel – ”Måndag, måndag”/”Slav i vår tid” med Henrik Venant i Lundastudion i februari 1980. Peter Bryx (Kai Martin & Stick!-gitarristen) medverkade på Cortex album ”Spinal injuries” (1981) och jag agerar tillsammans med Henrik Venant producent på Rädslas debutsingel ”Mannen” (1980).

Kai Martin & Stick! blev också attackerade av raggare efter en spelning i Lund arrangerad av Henrik Venant på pingstafton 1980. Vi var, som vanligt, installerade hos honom för att sova över när raggarna anföll halv två på natten och slog sönder varje fönster i huset på Bantorget mitt i Lund. De flesta hann fly, men jag blev misshandlad av två individer eftersom jag sov i en sovsäck och inte lyckade ta mig ut. Händelsen nämns i ett kapitel.

Men… det är, som sagt, inte vår story. Det är i huvudsak Henrik Venants, som förtjänstfullt intervjuas, och delvis också Stry Terrarie (Garbochock med flera), som även han intervjuas. Samt, förstås, alla band, skribenter och fotografer som tillsammans med en hängiven skara människor bidrog till denna så kreativa scen.

Kalle Lind och Henrik Jutbring: Galenskaparna och After Shave – ogräset i den svenska underhållningsrabatten (Forum 2023)

Det är en ytterst gedigen genomgång av Galenskaparnas och After Shaves karriärer. Växelvis och, kanske, tillsammans har Kalle Lind och Henrik Jutbring (nu arenaschef på Gotevent, men en stor varmare för både Beatles och Galenskaparna och After Shave).

Här går man nogsamt igenom historien från bröderna Erikssons uppväxt i Trollhättan till nutid. Författarna har inte sparat på krutet, har pratat med var och en i underhållningsgruppen. Men kanske mest specifikt med Claes Eriksson. Det är på gott och ont.

Han bär ju förstås historien och det var också han som bar huvudansvaret för produktionerna. Det är ju också genom hans obotliga envishet och kreativitet som framgångarna så småningom kom. Men inte utan de andra.

Jo, de kommer också till tals. Men det är Claes Eriksson som man får komma på djupet. De andra kommer åter igen lite grand i andra rummet. Synd.

I boken duckar man inte för de strider som har funnits inom gruppen. Men man odlar dem inte heller. Därmed förlorar boken lite av sin dramatik, även om historien om Galenskaparna och After Shave i sig har sin spännande historia.

Jag kan också sakna lite mer djuplodande intervjuer eller texter om de andra. Knut Agnred med sin hälsoproblematik blir mest en randanmärkning. Kerstin Granlunds utbrändhet likaså. Anders Eriksson demoner förbigås. Och så vidare.

Samtidigt är ”Galenskaparna och After Shave – ogräset i den svenska underhållningsrabatten” en bok som har en bärande historia om ett roande sällskap som bär på enastående tro på sin egen förmåga att underhålla. På så vis blev man folkkära och fortfarande bär Jan Rippe och Per Fritzell denna deras mantel med den äran. Som i ”Minnesluckor” hösten 2023 (läs här). Ja, till viss del även Claes Eriksson – som ju syntes med Per Andersson och Anders T Olsson i ”Anakronisterna” på Lorensbergsteatern vid årsskiftet (läs här) – och Anders Eriksson, som synts köra soloföreställningar.

Jo, ”Galenskaparna och After Shave – ogräset i den svenska underhållningsrabatten” är en blomstrande bok. Men det där ogräset hade gärna fått växa lite vildare.

Jones Ellerström: Garbochock Ritual (Substans 2024)

Den kompakta och lilla bok om bandet Garbochock tangerar förstås kapitlen i ””Vi kan inte dö” om bandet från Malmö/Lund. Men på få sidor får man historien en aning ur en annan vinkel och dessutom mer på djupet. Under sin korta existens gav Stry Terraries band – för det var så, bandet hade trots medlemmarnas distinkta inflytande, hans signatur – ett intensivt och starkt avtryck. Både genom de spelningar bandet gjorde, men också med de skivor som kom ut.

I denna bok avhandlas albumet ”Ritual” låt för låt. Det ger också inte bara musikens historia utan också bandets.

Garbochock hade ett genuint sound hämtat från punkens energi, Stooges brötighet, diskomusikens frestande dansrytmer och Doors eleganta orgelbaserade ljudbild. Till det Stry Terraries väsande sång och texter, som i sin tur kom att påverka Thåström än in i dessa dagar. Bandkemin var flammande där var och en av medlemmarna tydligt och klart satte sin signatur.

Garbochock var, som TT Reuter, komplett som band. ”Ritual” tillhör fortfarande ett av de främsta albumen som gjorts i Sverige. Trots att produktionen lider av en rätt rörig ljudbild. Tyvärr brann bandet i två ändar. Tålamodet tröt och efter knappt två års existens lades bandet ned 1981. Men musiken lever än. Inte bara för att Thåström troget genom sin solokarriär spelat Garbochocklåtar.

Kayode Kayo Shekoni: Innan natten är över (WA 2025)

Bakom Kayos glittrande framgång döljer sig en mörk framgång. Så som det allt för ofta (alltid?) varit för människor med annan hudfärg än den gängse, svenska, vita. I ”Innan natten är över” bjuder Kayo på en tidsresa från då allt började, från barndomen, uppväxten, skolgång till artistkarriären. Den är skoningslös, men trösterik. Hon duckar inte för någonting, är modig och stark i sitt skildrande av ett över 40-årigt artistliv. ”Innan natten är över” är en intensiv självbiografi på blott 185 sidor. Men den känns som mycket mer än så.

Paul Sahlin: Paul Paljett & jag (Ekerlids förlag 2025)

Tillsammans med forne GT-journalisten (och tillika min kollega) Claes Salomonsson har Paul Sahlin nu berättat sin historia. Trollhättegrabben med den gyllene rösten som fick en stormande karriär som Paul Paljett på 70-talet.

Det är en bok som följer sin tidslinje med tillbakablickar. Ibland haltar det med hågkomster när vilka band spelade eller var aktuella. Men i stort sett är det en underhållande, men väldigt snäll, självbiografi. Någonstans mellan raderna kan man ana en dramatik, men en hygglig kille som Paul Sahlin vill inte kasta någon skit.

Det blir på bekostnad av dramaturgin, för ”Paul Paljett & jag” lunkar på. Trevligt och lättsamt underhållande, men alldeles för sällan med känslan av att man får komma Paul Sahlin in på skinnet.