Teater:

MÅSEN

I Anton Tjechovs pjäs ”Måsen” har alla eller ingen huvudrollen. Det törstas efter kärlek till sin nästa mer än till den som står en närmast. Lockelser, olycklig kärlek och oförmåga att kommunicera, desperation.

I Yana Ross uppdaterade version befinner vi oss i ett nu. Texten refererar till 2025, men scenografen Zane Pihlströms gård mer ekar från något farm i mellanvästern med silor som fallossymboler i det erotiska spelet.

Allt startar i något slags pantomimliknande med de nio i ensemblen föreställande idisslande, gloende kor, som snyggt och humoristiskt koreograferat paraderar in från kulissen. Som för att förstärka den loja, lantliga stämningen där pjäsen har sin början någon vecka innan midsommar.

Mia (Emelie Strömberg) sliter på gården som hon och hennes syster Paula (Stephanie Hayes) förvaltar åt den stillasittande, inte så mobila Pär Sörensson (Johan Gry). Simon, den drömmande fritidsledare (Vincent Grahl) är upp över öronen förälskad i Mia, som i sin tur är olyckligt kär i den unge dramatikern August (Emil Ljungestig). Han som sin tur har ett gott öga till Nina Al-Bahri (Nora Sadayo), den unga, vackra godsägarflickan med skådespelarambitioner. August mamma Irene (Victoria Olmarker) är en skådespelare med en dalande stjärna, som lever med sin framgångsrike, tystlåtne och upphöjda författare Maximilan Stenberg (Yngve Dahlberg). Hon i ett ständigt krig med sin son i en balansgång mellan kärlek och hat, som gör sonen förtvivlad… ja, självmordsbenägen. Gång efter annan söker sällskapet efter August, som sorgsen rymt.

Har jag glömt någon…? Jo, Jörgen (Robin Stegmar), gynekologen, som är gift/sambo med Paula. Hon förtvivlat förälskad i honom. Han en gammal häradsbetäckare som fortfarande inte kan hålla fingrarna i styr.

Ja, vi har en intrig som kan ge dramatik och Yana Ross vilar inte på hanen. Här har var och en i ensemblen att göra med sina karaktärer. Det är frejdigt målade, om än ett nedstrippat persongalleri från originalets fjorton till nio. Johan Grys Pär är trankilt skapad, en åldrad man med hippiefrisyr och begynnande demens. Det tycks mig som Johan Gry har hittat nya, spännande vägar i sina gestaltningar det senaste, varav detta är ett av dem.

Emilie Strömberg kan som få spela trumpen, sluten och sorgkantad. Hennes Mia blommar aldrig, blir aldrig desperat eller utåtagerande. Hon är bara självklart deppig. Så blir Stephanie Hayes syster Paula hennes självklara ackompanjemang och motklang. Även hon mollstämd, vacker och skir, som inte vill annat än att genomströmmas av sin mans kärlek. Där Robin Stegmars Jörgen kontrasterar som en sorglös gamäng. Lämnad åt sina lustar, en jovialisk man med en schlager eller hitlåt i mungipan för att förstärka sina repliker.

Det största dramat utspelar sig mellan mor och son. Victoria Olmarkers Irene kämpar med sin status som diva, väl medveten om att hennes glansdagar är över. Förtvivlat – och dominant – håller hon fast vid sin kärlek. Men hon kan heller inte ta att hennes sons skapande och spirande kreativa kraft utmanar sambons författarskap. Maximilan som avfärdar unge August i en enkel, utmanande armbrytning. Yngve Dahlberg är denne kulturman, den cementerade, som är fixerad vid sin kreativitet. Skapandet formar honom snarare än tvärt om. Det blir en rätt fyrkantig, om än roande roll. Så kommer Nora Sadyos yrväder till Nina in, beundrande och flörtande. Men den relationen som uppstår dem emellan hamnar i kulissen, vilket är lite synd. Precis som Simons relation med Mia.

Jo, ”Måsen” lyfter högt med karaoke med både Queens ”Bohemian Rhapsody”, Robyns ”Dancing on my own” och en explicit hiphoplåt som jag inte kan identifiera (mycket pussy i texten) , midsommarfest med folkdräkter och dans, snapsvisor, samlag (påklätt), musik, tjo och tjim. Här saknas inte intensitet, men i det yviga saknar jag resonemanget.

Med denna andra aktens intensiva start faller tyvärr ”Måsen” hastigt. När Robin Stegmars Jörgen förvandlar Alphavilles ”Forever young” till en sorgepsalm kunde det ha varit finalen. Men ytterligare varv dras, inte till pjäsens fördel.

På något märkligt sätt upplever jag denna Yana Ross uppsättning som reminiscenser från Pontus Stenshälls tid som konstnärlig ledare på Göteborgs stadsteater. Då då bågen spändes, men träffsäkerheten inte alltid var den bästa. Så sprakande teater, men också förvirring.

”Måsen”, Göteborgs stadsteater, premiär 24 oktober 2025. Spelas till och med 13 december.

Fritt efter Anton Tjechov.

Översättningg: Lars Kleberg.

Bearbetning för Göteborgs stadsteater: Yana Ross och ensemblen.

Regi och video: Yana Ross.

Scenograf: Zane Pihlström.

Koreograf: Mia Hellberg.

Kostymdesign: Frida Fredriksson.

Maskdesign: Gunilla Bjerthin.

Ljusdesign: Max Mitle.

Kompositör och ljuddesign: Jonas Redig.

I rollerna: Victoria Olmarker (Irene), Emil Ljungestig (August, hennes bror), Pär Sörensson (hennes bror), Nora Sadayo (Nina Al-Bahri, dotter till en rik godsägare), Stephanie Hayes (Paula, förvaltare åt Pär), Emelie Strömberg (Mia, hennes syster), Yngve Dahlberg (Maximilan Stenberg, författare), Robin Stegmar (Jörgen, gynekolog) och Vincent Grahl (Simon, fritidsledare).