Han har mellan 70 och 90 resdagar för konserter eller evenemang. Han kan sina hotellrum. Vet hur man dödar tid utan att förlora kreativitet.

Nu är Thomas Di Leva aktuell med sitt senaste album ”När änglar dör”. Där allt startade under en resa.Både till Mallorca och tillbaka i tiden.

Tolv låtar. Det är ingen slump att det har blivit så när Thomas Di Leva kommer med sitt nya album ”När änglar dör”.

– ”Miraklet” (utgiven 1999, min anm) är på 4.30. Men musiken som ges ut nu är på 2.30-någonting. Så jag bestämde mig för att återvända till Di Leva-popen och sökte mig tillbaka till Beatles. Ja, perioden innan den psykedeliska. Då då det låg tolv låtar på ett album med en speltid på en halvtimme. Ändå innehöll låtarna vers, brygga, refränger och solon. Så jag lyssnade mycket på Beatles till och med ”Revolver” (1966, 14 låtar på cirka 35 minuter, min anm). Syftet var att komma tillbaka till den ursprungliga popformen.

Han bestämde sig också för att vara både sin egen producent och sin egen musiker. Få andra är inblandade.

– Ja, jag fick vara min egen George Martin, skrockar han.

– Jag förklarade för min kapellmästare Anders Lundström, som ofta är med då jag spelar, att jag ville inte göra ett album som var för producerat. Snarare att det skulle vara underproducerat. Det ska vara en platta för fantasin.

Inget bollplank?

– Nej, det vill jag inte ha och det behöver jag inte. Jag var klar med hur jag ville göra plattan och ville inte utveckla det åt något håll.

Han förklarar att han inte har något problem med inspiration, att det redan finns tre album till i huvudet.

– Den här plattan startade när vi – familjen – var på Mallorca på semester 2023. När jag hade någon timme över satt jag på balkongen och lärde mig Garageband på mobilen. Där började jag skriva låtarna som hamnat på den här skivan. Jag hade också köpt en ny gitarr, en Epiphone Casino. En halvakustisk, en sådan som John Lennon hade. Jag hade sett Peter Jacksons ”Get back”, blev inspirerad och köpte gitarren. Den fick mig att börja spela mycket elgitarr, jag som annars spelar akustisk gitarr.

Hur är det, inför ett album och skapandet av det, känner du att du får göra vad du vill?

– Både och. Jag inte bara göra vad som helst. Jag vill hålla mig väl med publiken och de ska inte bli förrådda.

Men kan det bli ett påtvingat krav?

– Nja, jag vet att då jag slutade med kaftan blev det protester, erkänner han.

– Men jag är ju ingen staty.

Under Diggilooturnén 2016 varvade han framträdande i kaftan med den i kostym, då han sjöng David Bowies ”Life on Mars?”. Hans stora inspiration och förebild väckte också något nytt hos honom. Succén med låten gav idén till ett helt program – och turné – med Bowies musik framför av Thomas Di Leva.

– Jag nollställde bilden av Di Leva som figur. jag fick visa att jag också är en rock’n’roll animal. det var befriande. Lite som Kiss utan smink skulle spela i jeans och t-shirtar i en pub.

Thomas Di Leva skrockar sitt klassiska skratt över bilden. Men han är medveten om hur stark bilden av honom som Di Leva i kaftan är.

– Tänk på Charlie Chaplin, som ju var en så tydlig figur. Det är svårt att frigöra sig från den.

Han har oftare kostym på scen. Är då vi träffas iklädd svart utanpåskjorta, t-shirt, svarta byxor och sneakers. Rätt nedklätt, med andra ord.

– Jag har kvar alla kaftaner och använder dem vid kyrkokonserter och högtidliga tillfällen. Jag får en märkliga kraft av dem och kan känna mig naken utan dem. Men jag behöver dem inte för att existera. Har man varit med så länge, som jag, är man ingen. Det var viktigare när man var yngre att vara någon.

Thomas Di Leva har sedan 70-talet och uppväxten i Gävle levt med och för musiken. Punken och nya vågen i Sverige gav honom livsrum och kreativitet. Från band som Pillisnorks in i 80-talet med Modern Art och resan som soloartist. I cirka 45 år har han varit resande i musik. Både på vägarna och in i sig själv. Många gånger i sällskap med band och musikerkollegor, men oftast ensam utelämnad till sina egna tankar.

Har du någonsin tappat sugen?

– Många gånger. Men det gör väl alla. Att vara på turnén är inte så glamoröst som det ser ut. Det är att många på grejer, soundcheck, försöka hinna äta något, spela, packa ihop och komma till ett ensamt hotellrum.

Kan tomheten bli en fiende?

– Jo, men jag har alltid mediterat. Sedan har jag sällskap av mobilen, läser på den, är inne på sociala medier, ringer familjen. Förr gick man ju ut efter spelningarna och hade nattliv till två ,tre. Men efter tusen utenätter vet jag ju hur det är.

Under en period på 80- och 90-talet, efter genombrottet med ”Vem ska jag tro på?” (1987) var inte bara Thomas Di Leva flitig ute på vägarna i framför allt Sverige utan också ett villebråd för hatarna. De som inte kunde acceptera en annorlunda musikprofil, som dessutom förespråkade kärlek och fred från scen. (Ja, det finns kopplingar till Greta Thunberg.) Det tog sig inte bara i uttryck som verbala kränkningar. Ofta, framför allt i folkparkerna, möttes han av stenkastning utan att några vakter ingrep.

– Jag brukar säga att det var då jag lärde mig dansa. Det gällde att lära sig parera, att se det i tid. När man var ute i folkparkerna var det ju så att vakterna visste det var som kastade och bar sig illa åt. Det var ”Kalle”, men ”han är ju bara som pojkar är”. Så såg man mellan fingrarna med det.

Hur orkade du?

– Jag hade inget val. Jag kan bara det här och har ingen utbildning.

Men de senaste 30 åren har han både fått vara och verka i fred. Han är tacksam för det.

– Ja, det är ju därför som jag håller på. Visst, det kan vara deprimerande att resa. Men stunderna på scen gör att det är värt det. Jag kan påta i jorden hemma och glömma att jag är artist. Men den energin som jag får i mötet med publiken får jag ingen annanstans.

”När änglar dör”, titeln på albumet, är ju en rätt deppig titel för att komma från en kärleksprofet…?

– Det var en så stark låt att den också fick bli albumtiteln. Jag frågade runt lite om det var ok, förklarar han och fortsätter:

– Men… allting dör ju. När änglar dör öppnar det ju för något nytt fantastiskt. Allt är ju egentligen evigt. Min publik är visserligen i alla åldrar, men de flesta är från 35 år och uppåt. Jag lever i en tid där folk går bort. När David Bowie (som avled 10 januari 2016, min anm) räckte inte mina ord till. När jag skrev texten sa min hustru Sofie att den var för poetisk. Så jag skrev om den.

Så du har ett bollplank i alla fall?

– Haha, jo.

Känner du dig som en handelsresande i musik?

– Jag vet inte. Jag har inte tänkt på det. Men… det kan man väl säga. Jag ska ju sälja vinyl och cd på mina konserter. Nu när jag var på Bengans här i Göteborg satt jag och signerade skivor i en timme. Innan releasen av albumet hade vi en förhandslyssning i teatersalong Mall of Scandinavia för att lyssna på skivan och sälja den. Männen köpte vinyl. Kvinnor cd. Det låter som en fördom och jag blir kanske ”canclad” nu, skrattar han.

– Men det är fantastiskt att de finns ett sådant intresse för cd och vinyl. Albumen känns ju som ett konstverk. Det gör de inte på Spotify.